Nytt år, nytt hopp?

Ännu ett år har gått. För två år sen minns jag exakt vad jag gjorde. Då hade jag ont. Ont i hjärtat, ont i själen och ont i kroppen. Stora blåmärken och svullnader som gjorde minsta rörelse till en smärtsam plåga. Det nyåret kommer jag aldrig att glömma.

Förra året kämpade jag med att försöka skapa nya minnen. Kämpade med att klara av kvällen utan att förgås av ångest och terroriserande minnen. Det gick rätt bra. I år sitter jag här med mina små älskade änglar! En mysig hemmakväll med bara oss tjejer. Vi skrattar, dippar saker, dansar och sjunger.

Nyår. Det brukar innebära massa löften. Känslan av nystart. Nya krafter och nytt hopp. Jag vågar inte ha nytt hopp längre. Några nya krafter är det inte fråga om. Går lite på sparlåga just nu. Men det funkar ett tag till.

Några löften har jag inte kommit på. Har aldrig kunna hålla nåt ändå. Man lovar att man ska sluta med sina laster. Rökning. Godisfrossa. Nagelbitning. En del är till och med så vågade att de lovar total avhållsamhet. Några lyckas. Andra faller tillbaka i de sju dödssynderna fortare än... än det tar att tända nästa cigg!

Nä, ska det bli några nyårslöften så får det handla om nåt annat. Rökning och godisfrossa ligger inte på min priolista i nuläget. Jag vill att mina barn ska må bra. Jag vill att min Liten ska bli av med sina spöken. Det får bli mitt nyårslöfte! Jag lovar att inte ge mig förrän hennes spöken är bortjagade.

Fyra timmar kvar. Snart är året över. Dock inte problemen det förde med sig. Dom följer lojalt med in i nästa år. Som trogna vapendragare följer dom med mig. Hur länge är det ingen som vet.

Hur 2009 blir återstår att se. Men de sista timmarna av 2008 ska vi mysa tillsammans. Vi ska glömma det jobbiga och fira att vi är här. Att vi lever och är lyckliga. Allt annat kommer att lösa sig!

Gott nytt år!!!

Mörkret ger mig kalla kårar!

Har fått nog av mörkret nu! Det är i mörkret som demonerna gömmer sig. Inte bara mina demoner utan även min minsta ängels. Hennes demoner är värre än mina. Och mer hotfulla. Min lilla tös har drabbats av panikångest. Endast 7 år gammal! Var är rättvisan i det?

Nu är det inte ens mardrömmar som stör hennes nattsömn. Hon ligger vaken om nätterna och vrider och vänder sig tills hon inte står ut längre. Häromnatten väckte hon mig och ville prata. Sa att hon inte kunde sova. Jag satte mig hos henne och vi pratade om sånt som vi tycker om. Sommaren. Sandstranden. Glass och bad. Jag gick och la mig i min egen säng men efter en stund stod hon där igen. Denna gången likblek, kallsvettig och bara darrade. - Jag är rädd, mamma! Rädd att XX ska komma!

Jag tittade på klockan. 02:17. Nu hade hon varit vaken i ca en halvtimme. Jag kände hur det knöt sig i magen. Kände ju igen det där. Det var ju så jag själv upplevde nätterna för inte så längesen. Men jag är 33 år. Jag kan hantera det. Jag har verktygen för att lugna ner mig. Jag kan förstå att ångest bara är rädsla och inget farligt. Det förstår man inte när man är 7 år!

Jag och Liten satt uppe till kl 06:00. Vi tittade på Tjorven och Skrållan och drack te. Sen ringde väckarklockan och det var dags att väcka storasyster.

Det gör ont. Ända in i själen. Min lilla skruv! Hon ska vara glad och vara barn! Hon ska inte ha sömnlösa nätter med kallsvettningar och ångest. Sömnlöshet och illamående. Varje natt är likadan. Även de nätter hon sover hos pappa. Rullgardinerna måste vara neddragna när det är mörkt ute. Minsta ljud registrerar hon.

Vi slåss mot våra demoner. Vi försöker övervinna rädslorna. Vi kämpar mot mörkret och dess gömda monster. Det räcker inte. Utanför på gatan finns bekräftelsen på våra rädslor. Utanför vårt hem finns faran. Vårt hem! Vår borg! Det enda stället där jag ska kunna vara trygg med mina barn. Det finns inte längre nån tillflyktsort. Ingenstans där vi kan slappna av och andas ut. Det finns inget slut. Det fanns en början. Men inget slut.

Jag önskar demonerna kunde försvinna. Jag önskar mostrena därute kunde dö ut. Jag önskar att mörkret kunde bli ljust. Framförallt önskar jag mitt barn inre frid.

Mörkret ger mig kalla kårar!

Känner mig iakttagen!

Det har hänt igen. Är inte paranoid. Bilen var än en gång på plats i närheten av mitt hus. Körde snabbt därifrån när jag fick syn på dom. Han inte se vem som körde, och de bakre fönstren var tonade. Kände igen bilen. Det kommer aldrig att ta slut. Det var det jag visste!

Visste inte om jag skulle bli arg eller bara trött. Sen kom jag på det. Nu är jag inte längre gömd. Nu är jag oskyddad igen. Oskyddad på känd adress. Känd för fel personer. Okänd för ingen.

Jag hade börjat känna mig bevakad igen. Innan jag ens fick syn på bilen. Kände mig illa till mods när jag gick ut med hunden. Likadant när jag kom hem med bussen på kvällarna. Började känna mig tryggare att hela tiden ta bilen istället för kommunala färdmedel. Försökte skaka av mig känlsan av att ständigt känna mig förföljd. Tills bekräftelsen kom.

Det är inte det enda. Märkliga telefonsamtal från dolda nummer. Tystnad. Sen lägger dom på. Jag förväntar mig mer. Det kommer. Det vet jag. Det visste jag hela tiden. Från första början. En sån här sak blir man inte av med. Det gjorde han klart för mig. Och det påminns jag ständigt om.

Jag försöker att låtsas som ingenting. Försöker se tuff och självsäker ut när jag är ute och går. Men inombords slår hjärtat så hårt att det gör ont. Jag fryser på insidan och nackhåren reser sig. Jag vet att jag är sedd. Iakttagen. Någon följer mina steg. Någon vet var jag finns. Någon finns därute i mörkret och väntar.

Sover inget vidare. Nån enstaka mardröm men oftast är det bara oron som gör det svårt att sova. Huvudvärk varje dag. Kraftig, smärtsam, obotlig jävla huvudvärk. Tröttheten har omfamnat mig i ett iskallt grepp som är omöjligt att frigöra sig ifrån. Vill bara få lugn. Vila!

Det får inte hända. Min styrka får inte lämna mig nu. Jag vet att det är det som är tanken. Psyka mig tills jag än en gång ligger. Försvarslös. Svag. Jag kan inte låta rädslan vinna.

Jag är bara så förbannat trött. Trött och sliten. Kan inte visa barnen att jag är orolig. Försöker hålla ihop. Försöker vara stark. Men satan vad svårt det är!

Jag vet inte hur det slutar. Men just nu känns prognosen inget vidare.

Mörkret faller än en gång....

Ja, inte bara över mig då... utan över hela vårt land, som ni nog alla ha märkt. Alla går i ide. Man tappar stinget och viljan att vara social verkar det som. Jag är så trött så jag är glad om jag tar mig hem efter en lång dag med föreläsningar.


Mina mardrömmar har blivit allt glesare. Men de kommer ibland. Det är ok. Jag vet ju att det bara är drömmar. Inte min verklighet. Det var det en gång i tiden, men den perioden i mitt liv är över, även om minnena består.

Min lilla minsting har det jobbigare. Hon drömmer fortfarande mardrömmar, och är hela tiden rädd att det ska komma nån mitt i natten. Hon vill hela tiden försäkra sig om att alla fönster och dörrar är låsta som de ska och varje kväll innan hon somnar så säger hon: "Det kan väl inte komma in nån nu?" Hon är sju år. Hon är SJU år och lider nästan av tvångshandlingar. Kolla dörren, den är väl låst. Kolla en gång till, måste vara säker. Hon är sju år och oroar sig mer för främmande män på gatan än vad hon ska önska sig i julklapp. Hon är hela tiden på helspänn. Är ofta arg. Blir lätt ledsen. Hon drömmer att hon själv råkar illa ut. Hon drömmer att jag råkar illa ut. Hela hennes värld har omvandlats till ett enda stort hot. Hennes syster är inte lika ärrad. Men hon har heller inte bevittnat det som Liten har gjort.

Vi kämpar varje dag med att ta oss till nästa. XX's liv flyter antagligen på som om inget har hänt. Och ändå är det HAN som är arg?? Det tyder ju visserligen bara på vilken välutvecklad intelligens han sitter inne med. De är inte bara modiga och tuffa, de här "männen". De besitter tydligen denna, av ett högre väsens, utvecklade intelligens. Fantastiskt!

Jag är inte arg. Det tar för mycket kraft att gå omkring och vara arg, har jag märkt. Däremot gör det ont ända in i själen av att se vad han fortfarande utsätter min vackra lilla Liten för.

Det går fort att krossa en skör och vacker vas, men att få ihop den igen är inte lika enkelt.

Vi ska nog laga den här lilla blomman tillslut!

Demoner...

Jag känner inte längre nån skam. Det har gått lite upp och ner det senaste året men nu pallar jag fan inte med nåt sånt trams längre! Va' fan... varför ska JAG skämmas? För att jag blev kär i fel människa? För att jag kämpade för något jag så gärna ville tro på? För slagen, sparkarna, strypgreppen mm? För alla verbala förnedringar? Hoten kanske? Nä, jag vet fan bättre än så. Jag ÄR bättre än så!

Jag har varit nere i självföraktets mörka avgrund och återvänt. Hel, ny, full med liv och hyggligt stark! Det var inget vidare där nere. Mörkt, äckligt och framförallt ensamt. Det enda sällskapet var en demon i skepnad av XX som då och då påminde mig om min värdelösa existens. Om min meningslösa tillvaro. Mitt otillräckliga Jag. Snacka om upphakad grammofonskiva. Nä, jag tröttnade helt enkelt. Sa åt honom att hålla käften och sen drog jag!

Att vara häruppe i ljuset är bra mycket mysigare. Nu pratar jag ju inte om en andlig upplevelse eller nära-döden-upplevelse, utan att helt enkelt vara fri från demonen.

Demonen lever i mörkret. Växer av rädsla och sorg. Tuggar i sig otrygghet som non-stop. Har erotiska drömmar om människors svagheter. Den kan lukta sig till minsta osäkerhet och suger sig fast som en blodigel för att inte missa en enda chans att parasitera.

För ett drygt år sen var jag demonens våta dröm. Idag är jag hans värsta fiende! Idag är det jag som har övertaget. Det är jag som är den starka. Han är rätt äcklig, den här demonen. Har långa, slemmiga, kalla fingrar som ibland letar sig upp ur avgrunden för ett tappert försök att dra ner mig igen. Jag står dock tillräckligt stadigt på min nycementerade grund för att inte halka.

Det är lite värre med min yngsta dotters demon. Han sitter inte och talar om för henne att hon är värdelös och dum. Han kör nån tae kwon do-style på John Blund tills han är knockad och kommer sen och strör sitt eget jävla hopkok i min unges ögon. Så istället för vackra drömmar så ser hon mamma bli slagen, hon själv blir kidnappad, syrran råkar illa ut osv.
Det är våldsamt, traumatiskt, och smärtsamt.
Min lilla Liten. Hennes största bekymmer brukade ju bestå av att hon aldrig fick "jättebombertuttar". Det lär dröja.

Jag hoppas att även den demonen är besegrad snart. Så att vi återigen kan fokusera oss på de kommande lökarna, som hon nuförtiden kallar dom.

Dom blir bara större och större, mina små. Barnen alltså. Inte lökarna. Problemen blir större. I deras värld är ju problemen näst intill oöverstigliga. I min värld är det inte fullt lika stort. Den äldsta är visserligen i ett problemtfritt stadium för närvarande. Den lilla däremot...
Vi skulle äta middag en kväll. Bara jag och tjejerna. Storasyster och jag satt i köket och så ropade vi in till lillasyster som satt i ett intilliggande rum. När vi gastat ut hennes namn för ca tredje gången, hör vi ett buttert muttrande från andra sidan: "Jag FATTAR inte att folk inte bara kan kalla mig Dolly Parton!" Hennes önskan om namnbyte var dock ingenting den unga fröken hade behagat att informera oss om, och jag hade dessutom ingen aning om att hon ens visste vem Dolly var. Men så mindes jag ju att hon minsann ska ha jättebombertuttar och massor med karlar när hon blir stor. Då föll poletten ner. Klart hon vill bli kallad Dolly!

Efter att jag och storasyster torkat tårarna, vilka var resultatet av vårt anfall i totalt okontrollerat asflabb var det dags att äta. För lillasyster var detta inget man skojade om, något som vi snart blev varse, och både jag och storasyster satt och åt i tystnad och skämdes nog något för utbrottet.

Ännu har inget namnbyte kommit till stånd och det lär heller inte bli aktuellt.

Demonen ja. Min demon är besegrad. Nu är det hennes kvar. Vi kommer fixa det. Jag vet det nu. Tillsammans klarar vi vad som helst!

03:14

Kan inte sova. Det har börjat om igen. Mardrömmarna. Löftena om hämnd. Jag är helt slut! Har inte tid med det här! Det är snart ett år sen jag satt i hovrätten. Det är sista gången jag såg honom. Hans iskalla, hatande ögon har etsat sig fast i mitt minne. Varje natt har jag börjat se dom igen. Jag blir återigen jagad. Slagen. Hotad. Varför kommer det nu?? Första året efter att jag lämnat honom var ju jobbigt. Men nu ska jag ju gå igenom en till höst, en till vinter. Tänkte inte på det. Tänkte inte på att minnena från förra hösten såklart dyker upp igen. Det är ju samma kalla kvällsluft som slår emot mig när jag går ut med hunden. Det är samma höstiga dofter jag känner på morgonen när jag sticker iväg till skolan. Och det är samma bil jag har sett!!!

Hur länge ska det hålla på? Hur länge?

Är trött men kan inte sova. Har massor med saker som hänger över mig. Saker som måste göras. Det funkar inget vidare för mig att ta den här skiten nu!! Men får ju inte direkt välja när det ska bli jobbigt i ens liv. Man kan ju inte avsätta tid för det. Som man gör med tvättstugan. "Nä, den sjätte går inte för då har jag tenta. Det är möjligt att det skulle funka den sjunde..." Tänk om det vore så enkelt. Eller tänk om det vore så enkelt som många tror. Att det bara är att stänga av. Det vore ju fiffigt. Om jag kunde det hade jag väl gjort det förlängesen!!?

Visst, ena dagen kan jag ju känna att jag skiter i det. Att jag inte tänker låta nåt bekomma mig. Men nästa dag så kommer sanningen ifatt. Det är inte så lätt att låtsas om att hotet inte finns där. Det är inte så lätt att spela oberörd och stark inför barnen. Det är inte så lätt att orka!!

Om jag bara fick sova. Exakt som förra året. Ingen sömn. Ständig huvudvärk. Stressad och trött. Dessutom är jag okoncentrerad hela tiden. Går jag på stan med nån kan jag knappt höra vad den andra personen säger. Jag har hela tiden koll på människorna omkring mig. Är det nån som följer efter? Är det nån som tittar på mig konstigt. Jag är som en hök. Spanar åt alla håll. Och ibland ser jag det ju. Jag ser bilen. En jävligt ful bil för övrigt! Men den är där! "Ring polisen!" Ja, det kan man ju göra. Men ska sanningen fram så är jag trött på att ta tid från dom! Jag har pratat med dom mer än jag har pratat med min egen mamma det senaste året! Och det blir samma visa varje gång. Vi sitter och pratar, dom antecknar, åker och där sitter jag igen, ensam och väntar på brevet som säger att utredningen lagts ner i brist på bevis. Dom gör sitt jobb, ett skitbra jobb! Men faktum är ju att utan bevis kan inget mer göras. Vill inte ge dom onödigt pappersarbete som ändå inte leder nån vart! Dessutom tror väl grannarna att jag bedriver nåt nattöppet snutcafé här hemma, så mycket uniformerade kvinnor och män som traskat runt här. Det är kanske just det jag ska göra... Öppna nattöppet polisfik. Då kommer det ju krylla av blå-gul-vita bilar och människor i uniform här i krokarna.. Då kanske det blir lugnare. Dessutom har jag ju nåt att göra under mina vakna nätter då också.

Är hur trött som helst. Men så fort jag närmar mig liggande läge så får jag världens adrenalinpåslag och sömnen är blott en hägring. Ett tillstånd som jag enbart kan drömma om....dagdrömma alltså!

03:48...och jag är fortfarande vaken!

En paus...

Jag har tagit en medveten paus i mitt skrivande. Har egentligen tagit en paus överhuvudtaget. Tror man måste det. Tror man måste blicka tillbaka i lugn och ro. Analysera. Minnas. Se allt från ett annorlunda perspektiv. För att sen kunna stabilisera sig igen. Kunna förstå och kunna se sin nya verklighet.

Den verklighet som jag levde i för ett drygt år sen var verklig då. Idag känns den tvärtom. Det är en enda stor dimma när jag tänker tillbaka. Har förträngt otroligt mycket och det börjar komma tillbaka. Jag är inte längre rädd. Inte ledsen. Bara tacksam över var jag är någonstans idag.

Det har krävt hårt arbete. Många sömnlösa nätter. Mycket gråt och ännu mer ilska. Men det har varit värt varenda minut av mitt kämpande. Jag gav aldrig upp och nu har jag återvunnit min självkänsla. Min styrka. Vetskapen om mitt eget värde och förståelsen för mig själv.

Jag är stolt över mig själv! Jag skäms inte. Känner inte längre någon skuld. Det finns bara en person i mitt förflutna som borde skämmas. Känna skuld. Den personen är dock inte frisk nog att ens kunna se det. Inte mitt problem. Jag lever mitt liv med mina barn, min kärlek och mina vänner. Mitt liv är skitbra!!!

Det är inte över än. Det har jag fått bekräftat. Men för min del är det över. Jag har stängt den dörren. Den öppnas ibland, men det gör inte längre ont. Inte som det kunde göra förut. Framförallt så är jag trygg. Trygg och lycklig!

Mina vänner sa hela tiden till mig att jag var stark. När allt kändes som svårast och jag låg på botten i mitt svarta hål så envisades dom med att säga att jag skulle klara det. Jag kunde inte se det då. Idag kan jag det. Idag är jag glad att mina vänner är så envisa. Mina rövare! En del gånger kunde dom ju vara riktigt störande. Tyckte jag då. Gud, vad dom ringde och kollade mig. Dom lät mig ju aldrig helt och hållet vara ifred. Dom instisterade på att jag skulle komma och sova över. Äta middagar. Gå promenader. Jag var tacksam redan då, det var jag. Men jag var för trött för att inse det. Jag är så glad över alla promenader, middagar och telefonsamtal. Utan mina vänner hade resan varit ännu skumpigare och tuff.

Mina vänner gav aldrig upp. Dom kämpade bredvid mig hela vägen. Dom fanns där dygnet runt. Kom åkandes mitt i natten om det behövdes. Hjälpte mig att packa kläder och tog mig med när hotbilden blev för stor. Gav mig trygghet, värme och framförallt jävligt god mat!

Tack alla älskade vänner! Tack underbara familj! Tack mina vackra barn för att ni skänker mig sån kärlek och värme och för ert mod! Tack underbara, älskade NN för ditt tålamod, din villkorslösa kärlek och för att du finns!

Ibland behöver man en paus. Man måste sakta ner på farten. Stanna upp och se sig om. Tänka över det som hänt. Inse sitt värde och lära sig förstå sig själv. Resan är lång. De flesta minnen består. Men vetskapen om att man varit i helvetet men tagit sig upp är värd allt! Då orkar man så mycket mer. Då klarar man allt!