Jag undrar om livvakten har en son...

Häromdagen fick jag veta att mina barn är besvikna på mig. Jag har tabbat mig. Gjort ett kapitalfel! Storasyster var den som tog upp det.

- Mamma?
- Ja..?
- Vet du?
- Nä..
- Att...
- Ja?

Våra samtal börjar alltid så. Varje gång.

*tystnad*
- Vad är det, hjärtat?
*fortfarande tystnad*
-Men säg nu då...
- Varför har vi ingen storebror??

Jag satt bara tyst och kände bådas fördömande blickar.

- Ehh...ja..asså.. hur menar du nu??
- Ja, asså, vi vill ha en storebror!

Jag tittade med ett leende på lillasyster. Försökte få lite sympati. Ungen lade bara armarna i kors och gav mig den truligaste av blickar.

- Ja, mamma! Du KUNDE faktiskt ha gett oss en storebror! Det är inte så värst kul att BARA ha en storasyster!

Jag började skratta men upptäckte snart att tjejerna var gravallvarliga och att detta uppenbarligen var en alldeles för viktig fråga för att skrattas bort. Dom började dessutom se något förnärmade ut av mitt asflabb.

- Jaha..? Ja..det borde jag ju tänkt på då..kanske... Men..
- Du får ordna det till oss nu, mamma! sa lillasyster.
- Men herregud! Det KAN jag inte!
- Jodå, vi har pratat om det här, sa den stora tjejen och såg viktig ut.
Du får bli ihop med en kille som har en son som är äldre än oss. Då får vi en
storebror!

Jag var mållös.

- Det här har ni två kommit fram till tillsammans då eller?
- JA, sa båda i kör.

Lillasyster måste avläst min något förtvivlade blick. Hon lade sin hand på min arm, lutade sig fram mot mig och sa, med en väldigt lugnande röst:

- Mamma! Det går bra med en storebror som är lika gammal som storasyster. Då har i alla fall JAG en storebror!

Innan den stora hann protestera mot lilltjejens självbelåtna flin avbröt jag vansinnet som höll på att urarta.

- Men brudar! Det är ju inte säkert att jag träffar en kille som ens har barn!
- Du får väl fråga om han har det, svarade lillan med en självsäker uppsyn.
- Och om han inte har det då?
- Enkelt! svarade storasyster. Då blir du ihop med nån annan!
- Så ni menar alltså...

Jag hann inte avsluta min mening innan största tjejen avbröt.

- Mamma! Du är världens bästa mamma, eller hur? Hon gav sin yngre syster en uppmanande blick och hon nickade genast instämmande.
-Du är jättesnäll för tex ibland..då får vi godis fast det inte är lördag och sånt... -Men vi VILL ha en storebror!

Jag började känna mig något trängd. Ville ta mig ur diskussionen så snabbt som möjligt och lyckades i paniken göra nästa stora misstag.

- Ja, vi får väl se vad som händer i framtiden då...

Det är ett svar man aldrig ska ge till ett barn. Till en vuxen går det alldeles utmärkt eftersom en vuxen förstår innebörden av dessa ord. Ett barn, å andra sidan, ser det enbart som ett löfte om en alldeles strålande framtid där alla hennes önskningar går i uppfyllelse. Båda tjejerna tjöt ett rungade "JAAAA!" i kör och skuttade upp i min famn och gav mig varsin kram. Sen tog storasyster lilltjejen i handen och drog med sig henne bort mot deras rum.

- Kom! Vet du hur bra det är att ha en storebror??
- Nä, hörde jag min 6-åring svara med en röst full av förväntan.
- Han kommer hjälpa oss om nån är dum i skolan tex...och så kommer han...

Ljudet av deras samtal ebbade ut och grumlades av mina egna tankar. Det här var nånting som mina barn verkligen lagt ner funderingar kring. Och nu satt dom därinne i sina sängar och planerade hur framtiden skulle se ut med deras blivande bror. "En storebror? Hur har dom kommit på DET? Jag undrar om livvakten kan ha en son..."

Jag är påväg tillbaka!

Du kan inte skrämma mig längre. Du är ingenting för mig. Dina ord är ingenting. Ett knappt hörbart brus. En störning på linjen. Du är ett stort, mörkt, j*la Ingenting!

Idag känner jag så. Jag är inte arg. Jag är inte ledsen. Jag är likgiltig. Men stark. Det går inte att framkalla sidor hos mig som inte finns. Det går inte längre att trycka undan egenskaper hos mig som jag alltid har haft. XX lyckades för en stund. Jag vet bättre nu. Jag vet att han inte kan det igen. Ingen kan det. Jag tänker försvara mig själv och mina små. Som en tigrinna! Snabb, smidig och med en råstyrka av 500 hästkrafter! Ingen kommer någonsin sätta sig på mig igen. Ingen ska få tala om för mig hur jag ska leva mitt liv. Hur jag ska uppfostra mina barn. Nu är det jag som bestämmer. Bara jag!

Det finns ingen ursäkt. Inget förlåt i världen kan ta bort de ärr som XX satt i mig och mina barn. Men han får leva med det. Han få ha det på sitt samvete. Ett samvete som kanske inte ens finns därinne. Ett samvete som kanske aldrig väcks. Jag bryr mig inte längre. Inte ett dugg. Vill ändå inte ha nån ursäkt. Vill inte höra någon ånger. Vill inte höra nånting alls. Vill bli lämnad ifred. Jag och mina barn ska få leva nu. Lyckliga. Starka.

Vi har ingenting att skämmas för. Vi älskade honom. Det kan ingen ta ifrån oss. Lika lite som nån kan ta ifrån oss de vi är! Han försökte. Lyckades nästan. Men nu är vi fria. Snart även hela. Han hade kunnat få oss. Han hade kunnat få behålla vår kärlek. Mina barns villkorslösa. Min passionerade. Han valde att krossa den. Hur kan man krossa den vackraste gåvan en annan människa kan ge?

Han ser det som att jag har svikit. Som att jag har förstört. Förlorat honom. Jag har ju vunnit. Vunnit tillbaka mitt liv. Vunnit tillbaka mig själv! Ingenting är värt mer än det. Inte ens kärleken till nån annan. När jag älskar mig själv helt och fullt igen kommer jag att kunna älska en annan man. En man som förtjänar det. Som förtjänar oss! XX kunde ha gjort sig förtjänt av det. Men valde att kasta bort allt.

Idag är jag stark. Glad att vara fri. Glad att leva. Idag känner jag.

Jag är påväg tillbaka!

Jag saknar mina små!

Mina barn är rädda. Oroliga. Dom oroar sig för mamma. Att nån, vem som helst, ska komma och göra mig illa. Dom oroar sig för att XX ska komma och vara sådär dum igen. "Man FÅR inte göra som han gjorde, mamma!"

Dom har behov av att prata om det. Med mig. Det är något vi har upplevt tillsammans. Vi har alla tre känt samma kärlek till honom. Samma tillit och samma sorg.

För det mesta känner jag mig som Pipps Långstrump. Alltid glad, lite gulligt tokig, alltid redo för nya äventyr. Inte rädd för nåt och framförallt starkast i världen. Men när mina barns rädsla lyser igenom deras leenden och glittrande ögon känner jag mig plötsligt så otroligt maktlös!
Jag önskar jag var Askungens gudmor. Jag skulle svinga min trollstav över deras små lockiga huvuden när dom sov och ta bort all oro och smärta dom bär på. Jag skulle ge dom trygghet och glädje.

När jag sett till att dom var trygga igen skulle jag väcka min livvakt. Förvandla honom till en muskulös Mary Poppins, svinga trollstaven över mina egna korkskruvar och sen ta mig till balen på slottet! Mamma behöver en helkväll!

Idag gör det ont. Inte ens tanken på en helkväll på slottet känns speciellt lockande. Jag kan bara tänka på mina små. Dom förtjänar inte den där oron. Inga barn gör det.

Just idag var det lite tyngre än vanligt. Men imorrn är det säkert bättre. Jag hoppas det. Jag vet att det tillslut blir helt bra. Måste bara hålla ut.

Jag saknar mina små!

Livvakt sökes!

Sov som vanligt inget vidare inatt. Idag håller huvudet på att sprängas! Igen. Är både ljus- och ljudkänslig. Täcket över huvudet och horisontalläge är det som gäller idag. Är nog lite trotsig också när jag känner efter. Kan allt men vill inget! Trött på att inte känna mig hemma. Känna mig trygg. Mitt hem har alltid varit min stora trygghet. Min borg. Vad är det nu? Ett fängelse. Ett trasigt kallt fängelse men hemska minnen i väggarna. I mitt fängelse är inte maten speciellt bra. Det finns inga tv-spel i sällskapsrummet. Inga medfångar som jag kan spela kort med. Jag har fått isoleringscellen. Det kanske skulle vara bättre att få hyra in sig i en riktig cell nånstans. Då skulle man kanske känna sig trygg. Då skulle det ju finnas vakter. Jag har inga vakter utanför mig cell. Det är för dyrt. Men det skulle nog vara ganska trevligt. Då skulle man ju ha lite sällskap. Nån att spela kort med. Nån att slå i tv-spelandet. Sällskap vid matbordet är också rätt trevligt.

En livvakt skulle nog ha det rätt bra här hemma. Jag är nog en ganska skojig chef. Han skulle få öppna julklapparna när han ville. Skulle nog inte ens slå in dom. Vi skulle åka så fort vi var klara och han skulle inte behöva sitta kvar vid matbordet och lyssna på vuxenprat! Sen skulle vi bjuda in alla mina tjejkompisar. Titta på Grease och Dirty Dancing. Måla naglarna och göra slingor. Ha kuddkrig i slowmotion och mata varann med vindruvor. Ja, vi tjejer gör bara sånt när vi träffas!

Min livvakt skulle hata tjejfilmerna men titta ändå. Bara för att han är så snäll. En stor, snäll nallebjörn. Stark så in i h*lvete! Med en kropp som en grekisk gud. Då skulle tjejerna bli avis! Han skulle älska barn och vi skulle åka till kålmården och liseberg. En unge på varje axel men snabbt som ögat avväpna eventuella gärningsmän. Helst med bara blicken. Åh, vilken matrix-gud!

Det är tryggt att ha en hjälte i fantasin. Det får mig att le lite. Stackars kille. Tvingas titta på medium med mig på torsdagkvällarna. Tvingas sitta och gråta till romantiska komedier. Men han tar det som en man!

Jaja, än så länge så är det bara i fantasin. Om nån skulle vilja vara min livvakt så går det alldeles utmärkt. Det tycker barnen också. Storasyster tycker det vore "ascoolt" och lillasyster tycker nog själva idén med en stor och stark karl i hemmet är rätt kittlande. Mamma vill bara känna sig trygg. Och lite ompysslad kanske.
Livvakt sökes!

En dag i taget!

Inatt drömde jag om XX. Inte så ovanligt. Jag skulle bli förvånad om jag inte gjorde det. Men jag tänker inte låta drömmarna påverka hela min dag. Dom ställer till med tillräckligt under nätterna. Det är bara drömmar. Har en gång varit verklighet men inte längre. Nu är det bara jag där när jag vaknar. Skulle drömmen vara sanning tar jag bara upp telefonen och ringer polisen. Dom stackarna. Dom har mycket att stå i. Några vänner till mig som är poliser brukar berätta hur det är. Jag säger till dom vilket underbart jobb jag tycker dom gör.

Jag har sagt att det många gånger bara känts dumt att ringa efter dom. Man känner sig löjlig. Jag vet ju att det händer så mycket allvarligt överallt. Då tycker dom att jag är ett pucko!

Jag pratade med mina barn igår. Lillasyster mår inte bra! Inte alls bra! Hon är orolig. Att inte veta var mamma hamnar efter en flytt är olidligt för henne. Att inte veta när hon får flytta hem är lika med att tro att hon ALDRIG mer får flytta hem. Det är svårt när jag själv inte har några svar att ge. Jag försöker lova dom att det ordnar sig men ibland känns det hopplöst även för mig. Storasyster gör sitt bästa för att trösta den lilla. Hon försöker förklara på sitt alldeles speciella sätt hur bra allt kommer att bli. Men lillasyster misstror. Det ser jag. Det gör ont i mig. Jag måste hitta en lösning snart!

Dom undrar hur det är med XX. Dom frågar hur han mår. Lillasyster saknar honom. Jag har förklarat för henne att det är ok att sakna. Hon får sakna. Att även jag saknar ibland. Hon frågade mig häromdagen om jag var ledsen. "Du älskar ju honom!". Jag sa som det var. Jag älskade honom väldigt mycket förut. Men inte längre. Jag försöker skilja på nu och då. Precis som för mig själv. Det var förut. Inte nu.

Idag har såret gått upp lite. Blodet sipprar ut och färgar allt rött. Det gör ont idag. Men det får det göra. Jag vet att jag är påväg åt rätt håll. Jag vet att jag kommer att må helt bra tillslut. Jag får ge det mer tid. Ha tålamod. Jag hatar att ha tålamod. Det är bland det tråkigaste och vuxnaste som finns ju!
"Nu får ni har tålamod! Vi öppnar julklapparna när pappa och jag säger till!" Som barn kan man ju tänka "Varför ens slå in sk*ten! Jag kommer ju ändå slita upp pappret på en tiondels sekund!" "Vi åker när vi är klara! Ha tålamod" Och vad tänker man då? "Klara? Vi ÄR ju klara! Kan vi BLI mer klara? Bilen är packad, lamporna släckta, alla fönster stängda. ALLT är klart så varför ska kärringen springa runt som ett yrväder och dubblekolla allt??" "Ni sitter kvar vid bordet tills alla har ätit klart!" Det där är nog bland det värsta. "Är hon allvarlig? Fattar hon ens hur j*la långsamt dom äter? Dom pratar ju bara. Skyffla in maten nu för f*n så vi få gå! Och där sitter pappas chef och flinar. F*n glor ju på gubbj*vel? Håll käften och ät!"

Nä, tålamod är ingen höjdare. Jag är nog fortfarande barn på insidan. Nu för tiden är det visserligen JAG som säger att julklapparna öppnas när jag säger att dom öppnas. Det är JAG som säger att vi åker när vi är klara. Får jag frågan "varför" svarar jag vuxet "därför". Vid middagsbordet har dock barnen lyckats hitta ett kryphål. Väsnas man för mycket blir morsan tokig och beordrar en med dånande röst att lämna landet!

Tålamod är en dygd säger dom. Ja, men ingen rolig dygd. Jag har dock fattat att jag måste ha tålamod med mig själv nu. Jag försöker se framåt. Se en ljusning. Tänka att det kommer ordna sig. Det kommer bli bra. Det måste det!
En dag i taget!

Trött men orädd!

Klockan är strax efter fem på morgonen. Har legat vaken i några timmar nu. Jag sov hemma inatt. Envis som en tvååring. Ibland måste man bara få vara lite ensam. Det kändes rätt ok till en början. Jag lyckades till och med somna. Men vaknade vid två av att hunden stod och tokskällde, morrade och reste ragg vid ett av fönstrena. Vanligtvis kan han småmorra lite om han hör nåt, men nu var han helt vansinnig. Först blev jag rädd. Jag fattade att det var nåt. Sen blev jag arg. "Va f*n! När jag ÄNTLIGEN lyckats somna!!!"

Hundens skall dånade. Jag skulle i vanliga fall beordrat honom att vara tyst. Istället lutade jag mig tillbaka med ett nöjt leende på läpparna. "Välkommen in!" Efter en liten stund lugnande han sig. Gick bort till mig, småmorrade lite och spatserade fram och tillbaka framför mig. Han var förbannad. Komma här och störa mitt i natten! När morsan sover. Jag berömde honom. Mycket.

Jag tänker inte vara rädd längre! Inte just nu i alla fall. Jag är för trött. Har för ont i huvudet. Känner att jag inte riktigt har tid. Kanske kan vara det när jag får en lucka i kalendern. Efter helgerna. Då får vi se om jag känner för det. Men inte idag. Idag är jag stark!

Jag är trött men kan inte sova. Det kan hunden. Och katten. Dom snarkar båda två. Kul sällskap! Tur man har tv:n. Och datorn.

En kopp te, filt och en bok i soffan får det nog bli. Lite tända ljus. Mysfaktor deluxe! Jag ler. Mina tårar börjar ta slut. Min lilla glöd är påväg tillbaka. JAG är påväg tillbaka! Jag är trött.
Trött med orädd!

Jag slåss för mina barn!

Dagarna går. Snart är det jul. Jag är inte så säker på att det blir en så god jul i år. Känner mig inte trygg hemma just nu. Och inte har jag hittat nån ny bostad. Sånt ska jag fixa själv. Om jag nu inte vill bo på vandrarhem.

Det känns som att det är jag som straffas! Det är jag som måste byta adress. Jag som "blir hemlig". Jag som måste ordna allt praktiskt. Jag som blir hotad. Lever i ständig rädsla. Ligger sömnlös om nätterna. Det är jag som inte har nånstans där jag känner mig trygg. Ibland önskar jag på allvar att inget av det här hade hänt. Att jag hade levt med honom fortfarande. Bara för att slippa allt det här. I mitt lilla förnuft, det där pyttelilla som finns där inne, så vet jag att det livet varit ännu värre. Ännu mera sorg. Ännu mera smärta. Men att inte kunna känna mig trygg, inte kunna ha mina barn hos mig är fruktansvärt! För dom också.

Mina barn förtjänar inget annat än trygghet. Alla barn förtjänar trygghet. Dom har inte bett om att få komma till världen. Dom har inte gjort nåt för att utsättas för våld. Eller se mamma bli slagen. Dom är oskyldiga. Ändå är det vi som får lida. Jag träffar bara mina barn några timmar varje vecka. Saknar dom så jag håller på att bli vansinnig! Dom mår inte heller bra av det. Ändå får vi ingen hjälp med ny, säker bostad. Kanske det hade ordnats om vi var "viktiga" personer. Men vi är väl rätt betydelselösa. Ändå pratas det ständigt om hur viktiga barnen är vi vårt samhälle. Allt ska ske i barnens bästa! Är det bra för barnen att inte kunna vara med sin mamma. Att inte kunna ha ett tryggt hem längre. Är det bra för dom att byta rutiner och livsstil utan att få veta när mamma kommer tillbaka in i deras liv. Mamma som dom bott på heltid hos sen dom föddes.

Jag vägrar ge upp. Vägrar vara ett offer! Jag har inte gjort nåt fel. Jag har redan blivit tillintetgjord. Har redan varit betydelselös. Tänker inte hamna där igen! Jag ska in i den där bubblan igen om det så är det sista jag gör. Jag tänker inte låta mig skrämmas. INGEN kan ta ifrån mig den person jag är. Det vet jag nu. Ingen kan ta död på min vilja. Dom kan försöka. Och misslyckas. Jag står kvar. Jag flyttar mig inte en millimeter! Det här är mitt rum. Mitt space. Här regerar jag och ingen annan. Här ska jag och mina barn finna vår lycka. Vår trygghet. Än ligger inte handskarna på hyllan.
Jag slåss för mina barn!