Man är aldrig tillräcklig

Jag är glad att mitt liv har gått vidare. Saknar inte ett enda dugg av det som en gång var. Men jag tänker mycket på det. Varje dag faktiskt. Och natt. Drömmarna avlöser varandra igen. De påverkar mig inte lika mycket längre. Men dom finns där. Påminner mig om sorgen. Smärtan. Jag vill fortfarande söka svar. Försöka förstå vad det är som händer i en människa som gör så. En människa som aldrig blir nöjd med nånting man gör. Ingenting man säger är någonsin tillräckligt. Varför? Det finns nog många svar på det. Många teorier.

Jag gav allt. Kämpade. Trippade på tå för att inte uppröra. Höll igen mina egna känslor för att slippa kriget. Det fanns olika sorters krig. Det vilda, våldsamma kriget. Och det tysta, förnedrande, elaka och psykande kriget. Inget är att föredra, men ibland kunde tystnaden vara mer smärtsam än blåmärkena. Oavsett hur slaget såg ut så vann motståndaren. Varje gång. Det var jag som grät. Jag som kände mig värdelös. Jag som kände att jag inte dög. Jag ifrågasatte mig själv. Min egen förmåga. Mitt eget värde. Motståndaren fick känna sig stark. Tuff. Som en riktig vinnare. Men jag undrar om det gjorde honom lycklig egentligen...

Han krävde mer av mig än jag var kapabel att ge. Än vad någon människa är kapabel att ge! Ändå slet jag med allt jag hade för att ge allt det där. "Gå den extra milen". Jag åsidosatte mig själv. Helt och hållet. Kämpade för att orka, kunna, våga finnas där. Finnas fast jag knappt fanns i mitt eget liv.

En sådan motståndare bli aldrig nöjd. En sådan motståndare kräver bara mer och mer. Tills man inte längre har något kvar. Tills man är totalt dränerad på kraft. Då kommer dråpslaget. Man duger helt enkelt inte. En stark kvinna hade stått pall. En "riktig" flickvän hade varit mer förstående. I motståndarens ögon är man svag och patetiskt. Och självklart egocentrisk. Som inte kan se bortom sig själv och sina egna problem.

Det lustiga är ju att det är motståndaren som ÄR problemet. Det tog ett tag för mig att inse det. Men idag vet jag ju. Det är motståndaren som är svag och patetisk. Jag var en riktig flickvän! Jag var en stark kvinna. Det var ju därför jag inte stod pall. Det var ju därför jag släppte allt och sprang. Sprang för livet, utan att se mig om. Det bästa beslut jag någonsin tagit.

Jag blev behandlad som en hund. Skulle sitta fint och komma vid minsta vissling. Veta min plats. Det jag själv behövde var mindre viktigt. Fick aldrig frågan om mina åsikter eller känlsor. Huvudsaken var att jag var perfekt. Med någon annans mått mätt. Jag gick över eld och vatten för att vara till lags. Det spelar ingen roll vad man gör. Det spelar ingen roll vad man säger. Det är aldrig, och kommer aldrig vara tillräckligt. Någonsin!

Då var det vardag igen!

Med allt vad det innebär. Det är rätt skönt när julen tar slut. Man får rensa bort alla julprylar och återigen uppleva det normala.

Julen förändrar allt. Helt plötsligt vet man inte vad det är för dag. Allt förvandlas till ett enda stort mat-marathon. Men man klarar bara av den livsstilen en viss period. Sen blir man smått galen. Så är det för mig iallafall! Barnen bråkar. Man börjar tröttna på julmaten som man överköpt sig på men ändå måste äta upp. Julklappar ska bytas och mellandagsrean ska besökas. Som om man inte gjorde av med tillräckligt mycket pengar innan jul! Det är en enda röra av julklappspapper, kartonger och paketsnören. Ett oövervakat steg och man ligger platt på magen med fötterna hårt intrasslade i ett grönt glittrande snöre. Som förmodligen hånler åt en. Väl nere på golvet upptäcker man några valnötter som vilset letat sig in under soffan. Dags för storstädning!

Då inser man att det är dags för nästa tripp till stormarknaden för inköp av nyårssupén och allt annat som ska drickas och förtäras under ovan nämnda afton. Skumpa, öl, vin. Pommac till barnen. Chips, salta pinnar, nån exotiskt nötblandning. Kex, ostar, och vindruvor. En skål med godis är alltid uppskattat. Barnen vill dippa morötter och gurka. Gräddfil och en estrella-dipp som faller alla i smaken. Inte alltid lätt att samsas! När vagnen börjar fyllas kommer man på att man inte lagt i en enda grej till middagen! Satan! Entrecot blir bra. Man roffar snabbt åt sig den finaste biten. Slänger ner några potatisar i en påse och rafsar hastigt ihop några grönsaker till en sallad. Folk är som tokiga! Vagnarnas hjul står rakt ut tack vare den enorma tyngden. Det hänger snoriga barn på vagnarnas sidor och trötta, småförkylda och uppgivna föräldrar, nära personlig konkurs, som förgäves försöker hålla reda på inköpslistor, ringande telefoner och
rymningsbenägna ungar. Kundvagnar krockar. Gångarna är överfyllda av människor som inte vet vad dom ska ha - såna som jag - och över trafikstockningen hänger en hotfull stämning.

Snabbt som attan måste man ta sig till kassan. Det enda som håller en vid liv är vetskapen om att man snart är hemma igen. Lugnet. Tv:n. Aladdin!

Men Aladdin är inte vad han brukade vara! Istället för att behålla godbitar som fransk nougat så gör man sig av med den men behåller körsbär i likör!!! Det kan väl ändå inte vara försvarbart!?? Det är alltid körsbär i likör och romrussin som är kvar sist i asken och med allra största risk samma praliner som dimper ner i sophinken. Nä, skärpning, Aladdin! Återinför fransk nougat!

När nyåret är över känner jag alltid samma lättnad. Jag vet fortfarande inte vilken dag det är men det gör inget. Jag överlevde ännu ett år av julhysteri, matfrosseri och ekonomiskt slöseri. Hjärnan har inte utsatts för större ansträngning än att försöka minnas vilken tid Ivanhoe började och på vilken kanal. Basala behov som mat och sömn har blivit tillfredsställda men nu är det dags att försöka få ordning på dygnet igen. Återta makten över rutinerna.

Nytt år, nytt hopp?

Ännu ett år har gått. För två år sen minns jag exakt vad jag gjorde. Då hade jag ont. Ont i hjärtat, ont i själen och ont i kroppen. Stora blåmärken och svullnader som gjorde minsta rörelse till en smärtsam plåga. Det nyåret kommer jag aldrig att glömma.

Förra året kämpade jag med att försöka skapa nya minnen. Kämpade med att klara av kvällen utan att förgås av ångest och terroriserande minnen. Det gick rätt bra. I år sitter jag här med mina små älskade änglar! En mysig hemmakväll med bara oss tjejer. Vi skrattar, dippar saker, dansar och sjunger.

Nyår. Det brukar innebära massa löften. Känslan av nystart. Nya krafter och nytt hopp. Jag vågar inte ha nytt hopp längre. Några nya krafter är det inte fråga om. Går lite på sparlåga just nu. Men det funkar ett tag till.

Några löften har jag inte kommit på. Har aldrig kunna hålla nåt ändå. Man lovar att man ska sluta med sina laster. Rökning. Godisfrossa. Nagelbitning. En del är till och med så vågade att de lovar total avhållsamhet. Några lyckas. Andra faller tillbaka i de sju dödssynderna fortare än... än det tar att tända nästa cigg!

Nä, ska det bli några nyårslöften så får det handla om nåt annat. Rökning och godisfrossa ligger inte på min priolista i nuläget. Jag vill att mina barn ska må bra. Jag vill att min Liten ska bli av med sina spöken. Det får bli mitt nyårslöfte! Jag lovar att inte ge mig förrän hennes spöken är bortjagade.

Fyra timmar kvar. Snart är året över. Dock inte problemen det förde med sig. Dom följer lojalt med in i nästa år. Som trogna vapendragare följer dom med mig. Hur länge är det ingen som vet.

Hur 2009 blir återstår att se. Men de sista timmarna av 2008 ska vi mysa tillsammans. Vi ska glömma det jobbiga och fira att vi är här. Att vi lever och är lyckliga. Allt annat kommer att lösa sig!

Gott nytt år!!!

Mörkret ger mig kalla kårar!

Har fått nog av mörkret nu! Det är i mörkret som demonerna gömmer sig. Inte bara mina demoner utan även min minsta ängels. Hennes demoner är värre än mina. Och mer hotfulla. Min lilla tös har drabbats av panikångest. Endast 7 år gammal! Var är rättvisan i det?

Nu är det inte ens mardrömmar som stör hennes nattsömn. Hon ligger vaken om nätterna och vrider och vänder sig tills hon inte står ut längre. Häromnatten väckte hon mig och ville prata. Sa att hon inte kunde sova. Jag satte mig hos henne och vi pratade om sånt som vi tycker om. Sommaren. Sandstranden. Glass och bad. Jag gick och la mig i min egen säng men efter en stund stod hon där igen. Denna gången likblek, kallsvettig och bara darrade. - Jag är rädd, mamma! Rädd att XX ska komma!

Jag tittade på klockan. 02:17. Nu hade hon varit vaken i ca en halvtimme. Jag kände hur det knöt sig i magen. Kände ju igen det där. Det var ju så jag själv upplevde nätterna för inte så längesen. Men jag är 33 år. Jag kan hantera det. Jag har verktygen för att lugna ner mig. Jag kan förstå att ångest bara är rädsla och inget farligt. Det förstår man inte när man är 7 år!

Jag och Liten satt uppe till kl 06:00. Vi tittade på Tjorven och Skrållan och drack te. Sen ringde väckarklockan och det var dags att väcka storasyster.

Det gör ont. Ända in i själen. Min lilla skruv! Hon ska vara glad och vara barn! Hon ska inte ha sömnlösa nätter med kallsvettningar och ångest. Sömnlöshet och illamående. Varje natt är likadan. Även de nätter hon sover hos pappa. Rullgardinerna måste vara neddragna när det är mörkt ute. Minsta ljud registrerar hon.

Vi slåss mot våra demoner. Vi försöker övervinna rädslorna. Vi kämpar mot mörkret och dess gömda monster. Det räcker inte. Utanför på gatan finns bekräftelsen på våra rädslor. Utanför vårt hem finns faran. Vårt hem! Vår borg! Det enda stället där jag ska kunna vara trygg med mina barn. Det finns inte längre nån tillflyktsort. Ingenstans där vi kan slappna av och andas ut. Det finns inget slut. Det fanns en början. Men inget slut.

Jag önskar demonerna kunde försvinna. Jag önskar mostrena därute kunde dö ut. Jag önskar att mörkret kunde bli ljust. Framförallt önskar jag mitt barn inre frid.

Mörkret ger mig kalla kårar!

Känner mig iakttagen!

Det har hänt igen. Är inte paranoid. Bilen var än en gång på plats i närheten av mitt hus. Körde snabbt därifrån när jag fick syn på dom. Han inte se vem som körde, och de bakre fönstren var tonade. Kände igen bilen. Det kommer aldrig att ta slut. Det var det jag visste!

Visste inte om jag skulle bli arg eller bara trött. Sen kom jag på det. Nu är jag inte längre gömd. Nu är jag oskyddad igen. Oskyddad på känd adress. Känd för fel personer. Okänd för ingen.

Jag hade börjat känna mig bevakad igen. Innan jag ens fick syn på bilen. Kände mig illa till mods när jag gick ut med hunden. Likadant när jag kom hem med bussen på kvällarna. Började känna mig tryggare att hela tiden ta bilen istället för kommunala färdmedel. Försökte skaka av mig känlsan av att ständigt känna mig förföljd. Tills bekräftelsen kom.

Det är inte det enda. Märkliga telefonsamtal från dolda nummer. Tystnad. Sen lägger dom på. Jag förväntar mig mer. Det kommer. Det vet jag. Det visste jag hela tiden. Från första början. En sån här sak blir man inte av med. Det gjorde han klart för mig. Och det påminns jag ständigt om.

Jag försöker att låtsas som ingenting. Försöker se tuff och självsäker ut när jag är ute och går. Men inombords slår hjärtat så hårt att det gör ont. Jag fryser på insidan och nackhåren reser sig. Jag vet att jag är sedd. Iakttagen. Någon följer mina steg. Någon vet var jag finns. Någon finns därute i mörkret och väntar.

Sover inget vidare. Nån enstaka mardröm men oftast är det bara oron som gör det svårt att sova. Huvudvärk varje dag. Kraftig, smärtsam, obotlig jävla huvudvärk. Tröttheten har omfamnat mig i ett iskallt grepp som är omöjligt att frigöra sig ifrån. Vill bara få lugn. Vila!

Det får inte hända. Min styrka får inte lämna mig nu. Jag vet att det är det som är tanken. Psyka mig tills jag än en gång ligger. Försvarslös. Svag. Jag kan inte låta rädslan vinna.

Jag är bara så förbannat trött. Trött och sliten. Kan inte visa barnen att jag är orolig. Försöker hålla ihop. Försöker vara stark. Men satan vad svårt det är!

Jag vet inte hur det slutar. Men just nu känns prognosen inget vidare.

Mörkret faller än en gång....

Ja, inte bara över mig då... utan över hela vårt land, som ni nog alla ha märkt. Alla går i ide. Man tappar stinget och viljan att vara social verkar det som. Jag är så trött så jag är glad om jag tar mig hem efter en lång dag med föreläsningar.


Mina mardrömmar har blivit allt glesare. Men de kommer ibland. Det är ok. Jag vet ju att det bara är drömmar. Inte min verklighet. Det var det en gång i tiden, men den perioden i mitt liv är över, även om minnena består.

Min lilla minsting har det jobbigare. Hon drömmer fortfarande mardrömmar, och är hela tiden rädd att det ska komma nån mitt i natten. Hon vill hela tiden försäkra sig om att alla fönster och dörrar är låsta som de ska och varje kväll innan hon somnar så säger hon: "Det kan väl inte komma in nån nu?" Hon är sju år. Hon är SJU år och lider nästan av tvångshandlingar. Kolla dörren, den är väl låst. Kolla en gång till, måste vara säker. Hon är sju år och oroar sig mer för främmande män på gatan än vad hon ska önska sig i julklapp. Hon är hela tiden på helspänn. Är ofta arg. Blir lätt ledsen. Hon drömmer att hon själv råkar illa ut. Hon drömmer att jag råkar illa ut. Hela hennes värld har omvandlats till ett enda stort hot. Hennes syster är inte lika ärrad. Men hon har heller inte bevittnat det som Liten har gjort.

Vi kämpar varje dag med att ta oss till nästa. XX's liv flyter antagligen på som om inget har hänt. Och ändå är det HAN som är arg?? Det tyder ju visserligen bara på vilken välutvecklad intelligens han sitter inne med. De är inte bara modiga och tuffa, de här "männen". De besitter tydligen denna, av ett högre väsens, utvecklade intelligens. Fantastiskt!

Jag är inte arg. Det tar för mycket kraft att gå omkring och vara arg, har jag märkt. Däremot gör det ont ända in i själen av att se vad han fortfarande utsätter min vackra lilla Liten för.

Det går fort att krossa en skör och vacker vas, men att få ihop den igen är inte lika enkelt.

Vi ska nog laga den här lilla blomman tillslut!

Demoner...

Jag känner inte längre nån skam. Det har gått lite upp och ner det senaste året men nu pallar jag fan inte med nåt sånt trams längre! Va' fan... varför ska JAG skämmas? För att jag blev kär i fel människa? För att jag kämpade för något jag så gärna ville tro på? För slagen, sparkarna, strypgreppen mm? För alla verbala förnedringar? Hoten kanske? Nä, jag vet fan bättre än så. Jag ÄR bättre än så!

Jag har varit nere i självföraktets mörka avgrund och återvänt. Hel, ny, full med liv och hyggligt stark! Det var inget vidare där nere. Mörkt, äckligt och framförallt ensamt. Det enda sällskapet var en demon i skepnad av XX som då och då påminde mig om min värdelösa existens. Om min meningslösa tillvaro. Mitt otillräckliga Jag. Snacka om upphakad grammofonskiva. Nä, jag tröttnade helt enkelt. Sa åt honom att hålla käften och sen drog jag!

Att vara häruppe i ljuset är bra mycket mysigare. Nu pratar jag ju inte om en andlig upplevelse eller nära-döden-upplevelse, utan att helt enkelt vara fri från demonen.

Demonen lever i mörkret. Växer av rädsla och sorg. Tuggar i sig otrygghet som non-stop. Har erotiska drömmar om människors svagheter. Den kan lukta sig till minsta osäkerhet och suger sig fast som en blodigel för att inte missa en enda chans att parasitera.

För ett drygt år sen var jag demonens våta dröm. Idag är jag hans värsta fiende! Idag är det jag som har övertaget. Det är jag som är den starka. Han är rätt äcklig, den här demonen. Har långa, slemmiga, kalla fingrar som ibland letar sig upp ur avgrunden för ett tappert försök att dra ner mig igen. Jag står dock tillräckligt stadigt på min nycementerade grund för att inte halka.

Det är lite värre med min yngsta dotters demon. Han sitter inte och talar om för henne att hon är värdelös och dum. Han kör nån tae kwon do-style på John Blund tills han är knockad och kommer sen och strör sitt eget jävla hopkok i min unges ögon. Så istället för vackra drömmar så ser hon mamma bli slagen, hon själv blir kidnappad, syrran råkar illa ut osv.
Det är våldsamt, traumatiskt, och smärtsamt.
Min lilla Liten. Hennes största bekymmer brukade ju bestå av att hon aldrig fick "jättebombertuttar". Det lär dröja.

Jag hoppas att även den demonen är besegrad snart. Så att vi återigen kan fokusera oss på de kommande lökarna, som hon nuförtiden kallar dom.

Dom blir bara större och större, mina små. Barnen alltså. Inte lökarna. Problemen blir större. I deras värld är ju problemen näst intill oöverstigliga. I min värld är det inte fullt lika stort. Den äldsta är visserligen i ett problemtfritt stadium för närvarande. Den lilla däremot...
Vi skulle äta middag en kväll. Bara jag och tjejerna. Storasyster och jag satt i köket och så ropade vi in till lillasyster som satt i ett intilliggande rum. När vi gastat ut hennes namn för ca tredje gången, hör vi ett buttert muttrande från andra sidan: "Jag FATTAR inte att folk inte bara kan kalla mig Dolly Parton!" Hennes önskan om namnbyte var dock ingenting den unga fröken hade behagat att informera oss om, och jag hade dessutom ingen aning om att hon ens visste vem Dolly var. Men så mindes jag ju att hon minsann ska ha jättebombertuttar och massor med karlar när hon blir stor. Då föll poletten ner. Klart hon vill bli kallad Dolly!

Efter att jag och storasyster torkat tårarna, vilka var resultatet av vårt anfall i totalt okontrollerat asflabb var det dags att äta. För lillasyster var detta inget man skojade om, något som vi snart blev varse, och både jag och storasyster satt och åt i tystnad och skämdes nog något för utbrottet.

Ännu har inget namnbyte kommit till stånd och det lär heller inte bli aktuellt.

Demonen ja. Min demon är besegrad. Nu är det hennes kvar. Vi kommer fixa det. Jag vet det nu. Tillsammans klarar vi vad som helst!