Det går fort att tömma en själ. Att dränera en människa på hennes livslust. Det är lätt att sticka hål på bubblan och se på när livet bit för bit rinner ner i golvbrunnen. Droppe för droppe. Andetag för andetag.
Det svåra är att täta hålet. Att gång på gång få lägga om det pulserande såret. Stoppa blödningen. Det kan ibland kännas omöjligt. Ett övermäktigt uppdrag. Man kämpar. Svettas. Gråter. Kämpar lite till. "Måste upp till ytan för att hämta luft. Kvävs snart." När man tror att hålet i bubblan är tätat spricker det upp på andra sidan. Bubblans hinnor har blivit så tunna. Så sköra. Det krävs så lite för att allt ska spricka upp igen.
Man är tom. Fylld av förtvivlan. Har man kvar något att ge? Kommer man någonsin våga igen? Orka igen? Man har ju gett allt man har. Satsat hela sitt kapital. Och förlorat. Allt. Det tar tid att bygga upp sig själv. Tar tid att våga satsa. Det är svårt att vilja vara nån som ger. Nån som älskar. Nån som orkar ta motgångarna tillsammans med någon annan. Finns det ens någon annan? Finns det någon som verkligen kan tycka att man är bra? Att man är fin? "Kan det ligga nån sanning i allt det där hemska han sa om en? Hur lång tid kommer det ta innan nästa stackare upptäcker det?"
När det väl dyker upp nån så sluter man sig. Man vågar inte tro. Vågar inte hoppas. Det är lättare att stöta bort än att ta till sig. Det är lättare att inte ge utan bara ta emot. Lättare att vara elak än att visa sina känslor. Då besparar man sig massa onödig smärta ju. Eller?
Blir man lycklig av att stöta bort de som vill närma sig? Känner man sig starkare om man tar och tar men aldrig ger? Kan man leva med sig själv om man låter smärtan utmynna i elakheter mot en människa som bara vill få älska en?
Man måste få sörja. Måste få läka. Man måste få tid att analysera sina känslor. Man måste våga erkänna sina rädslor. Även om det är otäckt. Man måste. För att kunna hitta tillbaka. Hitta sig själv. Hitta hem.
Jag är rädd. Vettskrämd! Känslor kan vara skrämmande. Jag stöter hellre bort de som vill komma nära. Vill skydda mig själv. "Öppnar jag mig för mycket tar dom allt. Lämnar mig ensam kvar med smärtor och sorg. Börjar jag älska kommer jag att bli sårad. Övergiven. Sviken och bedragen. Slagen och förnedrad. Det är så det går till. Lika bra att avstå. Lika bra att inte släppa in nån."
Jag vill inte ha det så. Jag vill inte stöta bort människor. Vill inte såra. Måste tillåta mig att ta emot hjälp. Stöd. Kärlek och värme.
Det är lättare att förstå sitt handlande när man förstår sina känlsor. Man får ett sammanhang. Det kan komma som ett slag i ansiktet. Ibland smärtsamt. Oftast med en viss lättnad. En lättnad över ljuset som sänks över en. En lättnad över stenen som faller från ens bröst. En lättnad över tyngden som lyfts från ens axlar. Man förstår.
Det finns ingen datummärkning på känlsor. Inget bäst före datum på sorg. Det finns heller ingen deadline när man ska vara färdigläkt. Eller när det är ok att börja känna igen. Jag vet det nu. Jag lär mig för varje dag. Lär mig om mig själv. Förstår mitt eget handlande. Mina egna känlsor.
Motsatsen till att leva är att vara död. Som död känner man inte. Jag vill känna. Jag vill älska. Jag vill leva!
Ett uppvaknande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
(Ler)
Jag är glad! Glad för att jag inte är ensam.
Alla orden skulle kunna vara skrivna av mig.
Jo jag vet jag är elak!
Alla gånger jag markerat och satt händerna i höften.
när någon sagt till mig vad jag bör och ska göra.Då reser jag upp muren.
De gånger jag mött kärleken,en chans till gränslös kärlek.
Ett normalt förhållande tiill en annan människa.
Då har jag stukit svansen mellan benen och flytt.
Men det är mitt ofrivilliga val, rädslan är för stark.
Jag är ledsen att säga det och jag hoppas så innerligt att det inte stannar kvar hos dig så länge. Rädslan att bli en förlorare igen,
att förlora värdet,tryggheten, kärleken och livet.
Så ofantligt många år har jag stridit för mitt liv och mitt värde.Mitt liv försvann redan 1992.
Förlåt! Nu kanske jag gjorde dig ledsen! det var inte meningen. Ville bara att du skulle veta att du inte är ensam.
Kram V
Hej!
Har läst ikapp mig på din blogg nu, ibland orkar man ta in och ibland känner man igen sig för mycket, då det känns jobbigt att öppna dörren till det där igen. Jag hade det absolut inte lika våldsamt som dig, men mycket nedbrytande, mycket kräkande och utnyttjande på alla sätt som en människa kan utnyttja en annan. Eller visa sin makt över en annan.
Över 10 år senare känner jag fortfarande lite sorg över vad som hänt mig. Något som jag någon gång i ett nytt förhållande kanske vill ta upp. Samtidigt gör det mig till den jag är idag, det låter väldigt klyscheaktig men så är det. Jag har en förståelse varför folk gör konstiga saker. Hur någon som verkar så stark plötsligt är så svag att den inte ens orkar lämna något värdelöst (i en annans ögon).
Såren är inte lika smärtsamma. För varje gång jag går igenom dem, tar fram dem i ljuset så blir de lite mindre farliga. Okej. Det hände mig. Kan hända vem som helst. Men jag är starkare nu. Jag har fixat massor själv. Tillåter mig att sörja. Folk som jag lärt känna, som inte kände mig då, kan när jag berättar utbrista helt spontant "Det trodde jag aldrig att du skulle gjort, stannat sådär, du är ju så himla stark". Någonstanns kan jag känna att det är ju nu. Det kommer du också att bli. Svagare stunder kommer att komma tillbaka, men egentligen är de ju inte svagare utan egentligen ganska startkt att stanna upp och låta själen komma ikapp. Den närmaste tiden efteråt, eller de närmaste åren så var det mer en anklagan mot mig själv, jag kände mig äcklig och dum. Det är (nästan helt) borta nu.
Jag läser Mia Törnbloms "En härlig bok" varje dag. Det står vettiga saker om hur man tänker. Alla hennes böcker tycker jag är bra. Men just att ha en liten sak att fundera på varje dag, att fundera över sig själv, är skönt. Det ger också stöd de sämre dagarna, att komma ihåg vad man tänkte för ett par dagar sedan och kanske insåg.
Jag kan känna den där rädslan fortfarande att "våga" bli förälskad och lite på någon annan människa fullt ut. Men samtidigt ger jag mig in i det, lite skräckblandad förtjusning. Men jag är också väldigt nogrann med att lyssna på mig själv, lita på att jag känner igen tecknen tidigare. Både med partners till mig själv, men även mina vänner. Av någon märklig anledning räcker det med att jag skakar hand med människor för att dömma dem. Det låter kanske kallt, andra som träffat samma människor förstår inte "för de såg ju helt normala ut". Och visst det gjorde de, men det har också visat sig att jag har haft rätt en tid senare. Det är bara känslan jag får.
Jag ödslar inte energi på att hata honom, det är nått fel på honom, vad det beror på spelar ingen roll, det är inte mig det är fel på och det är huvudsaken. Inte heller förtjänade jag denna behandling.
Det gör inte någon och inte du heller. Du kommer att resa dig slutgiltigt och du kommar att vara stark! Visst man snubblar till ibland, det gör alla! Alla har sina mörkare stunder. Du har en stor grej i ditt mörker, andra har 'mindre' orsaker till mörkret. Somliga tar ut det över andra, det är nästan mest synd om dem, för de duger inte ens till att hantera sig själva.
Jag önskar dig all lycka, en praktisk, genomförbar och perfekt lösning för dig med boende och barn, att han ger sig och låter dig vara ifred. Önskar att jag kunde skicka lite stryka till dig också, men den tror jag att du kan hitta till slut inom dig själv. Kram
Jag undra så Maddox...........
Läser asen den här bloggen och i så fall skulle de förstå?? Troligen inte förstår gör han först då det är försent. Alldeles försent barnen har växt och förhoppningsvis är han ensam , ensam för att han inte kunde leva med någon. för att han var sjuk och ville de som älskade honom illa. När slutar man gråta??... ett och ett halvt år har gått han gått vidare med ett nytt offer . Jag är bara skadad trasig och vågar inte lita på någon. Men det jag vill säga är förstås tack för att du finns för mig så jag orkar
stor Kram
Alex
Skicka en kommentar