Hur slutar man vara arg?

8 månader. ÅTTA månader blev hans straff. Fast det är klart...han satt ju bara 2/3 av den tiden. Det är så det går till. Mitt straff blev livstid. En livstid full av minnen, mardrömmar och ångest. Inte en flytt. Två. Och det bara under de senaste 4 månaderna. Skyddad identitet. Byte av efternamn. Allting förändrat. Och ändå är det inte jag som begått nåt brott!

Jag har aldrig varit ute efter hämnd. Har aldrig velat straffa. Det är samhället som har straffat XX. Inte jag. Det är samhället som har bestämt att vissa saker inte är ok. Inte jag. Men då är det ju även samhället som menar att mitt lidande inte riktigt räknas. Eftersom mitt straff blev mycket hårdare än hans. Eller?

Ändå är han arg på mig? Jag är varken polis, domstol eller bödel. Han är bara inte intelligent nog att förstå det. Han tror att det är jag som straffat. Jag som lagstiftat. Hade det varit jag som lagstiftat så skulle det se lite annorlunda ut. Men så är det inte nu. Det finns inga "tänk om". Det finns bara "Nu" och "Här". Och det är där jag är. Det är där jag vill vara. Jag orkar inte vara arg. Orkar inte känna besvikelse. Varken på honom eller på samhället. Jag blir bara trött. Min energi ska gå till viktigare saker. Därför har jag bestämt mig.

Jag har bestämt mig för att förlåta. Förlåta XX. Så länge jag känner ilska eller rädsla har han fortfarande makten över mig. Samma sak tills jag förlåtit honom. Därför ska jag förlåta honom. I mitt inre. I sinom tid. Inte idag. Inte imorgon. Men en dag. En dag ska jag förlåta. För han ska inte få ha mer makt över mig. Sen ska jag förlåta mig själv. Förlåta mig själv för allt jag klandrar mig själv för. Det är j*vligt jobbigt att gå omkring och vara förbannad på sig själv. Får liksom inga mothugg. Jag bara skäller och skäller men får inget tillbaka. J*vligt tröttsamt!

När väl allt förlåtande är avklarat...det är först då som makten enbart är min!

Jag kan inte lägga min dyrbara tid på att tänka på straffens orättvisa. Det var inte mitt jobb att döma. Eller straffa. Och dessutom är det bara slöseri med tid. Det är redan gjort. Straffat och klart liksom.

Framtiden kommer vara fylld av saker för mig att vara förbannad på, så varför inte rensa ut lite ur ilskeförrådet redan nu. Därför släpper jag taget nu. Blundar, tar ett djupt andetag och bara släpper. Förmodligen tar det ett tag innan magneterna förlorat sin kraft och ilskan helt lossnar från mitt inre. Men jag måste ju börja nånstans.

Hur slutar man vara arg? Man förlåter.

Dessutom. Oavsett vad samhället ger för straff, så är väl ändå det bästa straffet att vi återtar makten, styrkan och glädjen över våra liv?
What goes around comes around...i allas våra fall!

Det är märkligt...

Det är märkligt hur påverkad man kan bli av en annan människa. Det är märkligt hur vissa saker stannar i ens minne medans andra saker bara fördunklas tills dom sakta försvunnit helt.

Mina tankar leder dagligen till XX. Jag känner ingen saknad. Ingen sorg över de bra stunderna. Nu vet jag bättre. Nu vet jag att vi aldrig upplevde några bra stunder. Inte på riktigt. Det som var bra var helt enkelt bara mindre dåligt. Men jag tänker fortfarande på honom. Varje dag. Bearbetar upplevelser. Ord. Slag. Jag får små ångestattacker ibland. Hjärtklappning. Andnöd. Rastlöshet. Oro. En fruktansvärd oro. I hela kroppen. En oro som jag inte riktigt kan hitta en konkret orsak till. Men jag vet källan till den. Det är XX.

På sista tiden har mina tankar kretsat mycket kring "Tänk om..."
"Tänk om han skulle fått tag på mig den natten. Tänk om bilen inte hade startat. Tänk om jag inte haft nånstans att ta vägen. Tänk om jag åkt hem igen. Tänk om jag tagit tillbaka allting. Tänk om..."

Ångesten och rädslan vaknar till liv. Hjärtat börjar slå och jag känner ett behov av att fly. Rymma. Bli fri och trygg. Plötsligt har jag ett par trygga armar omkring mig och en lugn röst som påminner mig om att jag är trygg. Att det där kapitlet av mitt liv är över. Att jag aldrig någonsin behöver känna den där rädslan igen. Den där sorgen. Den där maktlösheten. Sakta känner jag lugnet omsluta min smärta igen. Gömma undan den. Ta död på den. Bit för bit. Minne för minne.

Jag är arg idag. På XX. Det kunde jag inte vara för ett halvår sen. Då var jag arg på mig själv. Idag börjar jag bli stolt över mig själv. Vissa dagar i alla fall. Som i lördags. När jag fyllde 33 år men fick visa leg på bolaget! Då kände jag mig stolt. Eller när min 6-åring säger: "Mamma, jag ääälskar dig...med heeela mitt hjärta!" Då blir jag också stolt.
Jag klandrar inte längre mig själv. Jag klandrar honom! Jag kan bli fruktansvärt arg när jag tänker på vilka omänskliga friheter han tog sig. Hur han totalt tillintetgjorde mig och mina känslor. Tog mig förgivet och behandlade mig som sopor. Hur kunde han ha mage att använda orden "Jag älskar dig"?

Jag blir inte såpass arg att jag gräver ner mig i det. Bara sådär lagom arg så att det känns lite skönt. Lite jätteskönt till och med! Skönt att kunna tänka på honom utan den schitzofrena känlsan av saknad.

Att jag tänker på honom, blir arg och får ångest är en del i bearbetningen. Det är obehagligt men jag har lärt mig att hantera det. För varje gång blir det lättare. Så småningom är det nog helt borta. Eller iallafall nästan.

Tänk vad många människor man möter i livet. Men man glömmer så många av dom. En del minns man för alltid. Men det verkar lättare att minnas såna som gör en illa. Man måste påminna sig själv om alla som gör en glad. Som tjejen på bolaget. Henne tänker jag minnas. Hon var ju bra! Passar utmärkt för jobbet som systembolags-kassörska!

Ja, det är konstigt att en enda människa som man, om man räknar en hel livstid, spenderat en bråkdel av sin tid med, kan förstöra så otroligt mycket. Skada en så mycket att reparationen måste pågå i åratal. Det går inte att göra ogjort. Det går bara att försöka reparera skadorna. Att se framåt. Att försöka fortsätta leva. Efter sin egen förmåga. Det är viktigt att upptäcka det som man mår bra av. Den lilla gubben med taxen som ser så söt ut. Tjejen i blomaffären som alltid är så trevlig. Onsdagarna när alla nya filmer kommer ut i videobutiken. Vårfåglarna. Solen. Soparbilen som sopar upp vinterns grus på gatan utanför. 33-årsdagen som plötlsigt förvandlades till "jag-är-fortfarande-tonåring-dagen".

Man lägger på tok för mycket energi på att minnas de människor eller händelser som gjort en illa. Det kanske skulle vara lättare att hantera dom minnena om man blandade ut dom med lite fina saker att tänka på. Det är iallafall värt ett försök!

En enda människa har haft makten att påverka mitt liv. MITT liv! Både när han fanns i det och nu efteråt. Det är märkligt.

Jag är nog inte så tokig ändå...

Mardrömmarna har börjat komma tillbaka. Jag vaknar ofta genomsvettig med hjärtklappning men blir lugn så snart jag inser att det inte är på riktigt. Ibland finns det nån där hos mig. En varm famn som tröstar. En arm som omfamnar mig i mörkret. En lugnande röst som försäkrar att verkligheten inte längre är sådär smärtsam och hotfull.

På senaste tiden har jag börjat minnas mer och mer. Jag blir ledsen. Eller snarare sorgsen, när jag tänker tillbaka. På nåt sätt är det ändå skönt att tänka på det som var. Det är skönt att påminna mig själv om att det var då. Inte nu. Och aldrig mer igen!

Ibland är det skönt att sitta ensam och tänka. En del vet inte hur dom ska bete sig när dom ser mig sjunka in i tankar. Mörka tankar. Dom försöker liva upp stämningen. Försöker få mig på "bättre tankar". Säger: "Tänk inte på det nu!" Det dom inte förstår är att jag vill tänka på det. Att jag behöver tänka på det.

I början ville jag inte tänka på det. Ville glömma allt. Det gjorde för ont. Nu är det tvärtom... Genom att tänka tillbaka på det som var, växer bara min tacksamhet och glädje över det jag har idag. Jag tänker inte sitta och gräma mig över det som en gång hänt. Jag tänker inte lägga locket på. Jag kommer aldrig glömma. Men jag tänker koncentrera mig på mitt liv idag! Leva för nuet. För framtiden. Inte det förflutna. Jag sörjer inte det jag en gång förlorade. Jag firar det jag har vunnit!

Jag mår bra idag. Är lycklig. Blir mer hel för varje dag som går. Har människor i mitt liv som bryr sig om mig. Älskar mig. Som vill mig väl. När jag inte hittar min egen styrka finns det nån som hjälper mig ta fram den. Nån som förstår att jag behöver tänka tillbaka. Nån som inte blir rädd när mina ögon blir sorgsna. Nån som har tålamod. Det är samma nån som så många gånger har tröstat mig mitt i natten efter att XX besökt mina drömmar. Det är nån som får mig trygg när allt känns hemskt. Nån som får mig att känna mig omtyckt. Viktig. Fin och bra. Nån som inte tycker jag är värdelös. Jag har nästan börjar se mig själv genom nåns ögon. Det är en härlig känsla!

Jag är nog inte så tokig ändå...

Jag är tacksam!

För varje dag som går växer styrkan. Man kan inte alltid känna det. Speciellt inte de dagar man går ner sig i smärtsamma minnen. Då känner man sig inte stark. Inte heller att man är påväg åt rätt håll. Helt plötsligt vaknar man dock en morgon och allt känns mycket bättre. Man kan klara av vad som helst. Vad man än tar sig an grejar man alldeles på egen hand. Då inser man att man faktiskt blivit lite starkare. Att man är påväg åt rätt håll.

Varje smärtsamt minne, varje tår. Varje sorgattack, varje mardröm. Varje tillåtelse att känna efter, skänker styrka. Ingen idé att låtsas. Spela teater och bara le. Allt kommer ikapp. En dag. Om ett år. Om tio. Det kommer. Jag väljer att inte vänta. Jag väljer att leva i det nu. Återuppleva det. Minnas det. Sörja det. Först när det är klart kan jag gå vidare. På riktigt. Då behöver jag inte lägga locket på. Kan slappna av. Inte vara rädd att plötsligt bli påhoppad av hemskheter.

Visst kommer det att finnas kvar. Visst kommer jag att minnas. Men ju mer jag vågat känna nu, desto starkare blir jag. Jag vet att det inte går att göra ogjort. Jag accpeterar det. Jag måste acceptera det liv jag har. Göra det bästa av det. Göra det bästa jag kan. Efter min egen förmåga. Inte efter andras förväntningar.

Detta är mitt liv. Min tid. Det är bara jag som kan nå de mål jag eftersträvar. Man blir inte lycklig och stark av ett enda svep med en trollstav. Det krävs arbete. Blod, svett och tårar. Jag har redan gråtit. Floder. Gråter fortfarande ibland. Men för det mesta är jag glad. Blödningar har jag haft många. Ymniga och pulserande. Men det är också över nu. Det svider lite i de läkande såren ibland men min själ dräneras inte längre på liv. Tvärtom. Läckan är tätad och
tanken nästan helt påfylld igen. Svettas måste jag göra ett tag till. Det måste vi alla. Men det betalar sig i slutändan.

Jag är lyckligare och starkare än någonsin. För jag är fri. Levande och fri. Levande, fri och älskad! Jag ler igen. På riktigt. Med ögonen. Jag skrattar igen. Ett äkta, smittande skratt som kommer från hjärtat. Jag tillåter mig att ha mina mörka dagar. Jag tillåter mig att känna och minnas. När det går över känns friheten så mycket bättre! Lyckan känns så mycket starkare och tacksamheten över det jag har känns överväldigande.

Jag är tacksam!

Vi har redan allt...

Det är mycket vi inte förstår. Det är säkert ännu mer vi känner att vi måste förstå för att kunna gå vidare. Inte köra fast. Ska sanningen fram så måste man kunna släppa taget om det man inte förstår. Man blir inte friare om man får en förklaring. Förståelsen kommer ändå aldrig infinna sig. Jag har förstått det nu.

"Jag förstår inte hur man kan stanna!" "Jag förstår inte varför du inte sa nåt!" "Jag förstår inte hur man kan göra så!" " Jag förstår inte...!"

Vi är många som inte förstår. Jag kan själv inte riktigt förstå hur man kan stanna. Jag förstår att man gör det och varför. Men att nå full förståelse för hur man kan stanna är nog omöjligt. Även för oss som gjort det.

Jag funderar rätt mycket på det där. Har rätt mycket förståelse för mig själv och mitt eget handlande. Det jag inte förstår släpper jag. Det svåraste är inte förståelsen för mig själv. Det är värre att försöka förstå honom. Varför måste man förstå honom?...och... måste man verkligen det? Kan man inte gå vidare annars? Det är svårt att acceptera att han inte verkar förstå. Man känner ett starkt behov av att få svar. Personligen vill jag inte ha svar på varför. Ett "därför att..." hjälper inte. Det gör ingenting ogjort och det ursäktar ingenting. Jag kände däremot länge ett behov av att få min smärta bekräftad. Av honom. Ett simpelt förlåt. För att helt enkelt få veta att han förstår. Förstår vad han gjort och att det skadat. Inte bara fysiskt utan in på djupet.

Jag har släppt den tanken. Dels för att jag aldrig kommer att få det. Men framförallt för att jag insett att jag inte längre behöver hans bekräftelse. Den enda bekräftelsen jag behöver och vill ha får jag redan. Från mig själv och mina nära. Han ord betyder ju inte ett sk*t!

En gång betydde hans ord allt. Dom var lag. Jag gjorde allt. Allt för att tillfredsställa hans alla behov. Allt för att han skulle vara nöjd. Sa han att jag gjort fel hade jag naturligtvis gjort det. Han visste ju. Han hade ju alltid rätt.

Inte undra på att man stundom kände sig förvirrad, rädd och ledsen. Jag visste ju nånstans i mitt hjärta att jag gjort rätt, men han lyckades alltid övertyga mig om motsatsen. Jag dög ju ingenting till som inte kunde fatta det på egen hand! "Korkade j*vla idiot!"

Det har bara gått knappt 7 månader sen natten då jag rymde. Allt har gått så fort. Jag trodde aldrig jag skulle klara det. Trodde aldrig jag skulle komma över honom. Han var ju det bästa som hänt mig.... Eller??

I en "normal" relation går berg- och dalbanan inte så svindlande som i en relation som våran. Det som man till vardags kanske är med om i en trygg, ömsesidig relation blir rena himmelriket i en destruktiv. Dalarna är så enormt djupa att topparna känns helt fantastiska. Att få höra orden "Jag älskar dig" har aldrig varit mer övertygande. "Han är så underbar som står ut med mig" tänker man tillslut.

"Är det nån j*vel som är underbar så är det väl för i h*lvete jag...som stått ut med honom!!!"

Så tänker jag idag. Idag känner jag en enorm lycka och frihet. Nåt jag inte känt på länge. Jag är redo för livet igen! Fortfarande med små steg. En dag i taget. Men jag är redo nu!

Jag har fortfarande mina mörka dagar. Fortfarande mina bakslag. Men ingen saknad. Ingen kärlek. Inte det minsta. Jag är inte ens rädd längre. Han kan inte skada mig mer! Han kan försöka. Men jag står beredd. I min ringhörna har jag allt stöd jag behöver. Alla mina fans finns där. Manager och tränare som torkar svetten från min panna. Tandskydd och handskar är på. INGET kan krossa mig! Aldrig någonsin!

Jag är fri! Det är det enda jag behöver förstå. Jag behöver inte förstå hur han är funtad. Jag behöver inte få bekräftat att han fattar. Man kommer aldrig få höra de svar man önskar sig. Lika lite som vi kan förstå Charles Manson, Mattias Flink... eller ens Monica Lewinsky... Lika lite kommer vi förstå dessa fega, patetiska ursäkter till människor som inte klarar av livet utan att helt känslokallt trycka ner, förnedra, misshandla och krossa sina medmänniskor. Vi behöver inga "därför att...", vi behöver inga tafatta försök till ursäkter. Vi behöver ingenting från dom.

Vi har redan allt vi behöver för att bygga vår framtid. Det bor inom oss!

Fortfarande en dag i taget!

Är ganska glad nu. Känner ingen rädsla. Inte för XX. Jobbar med mig själv. Det är tufft. Riktigt slitigt ibland. Men värt det. Jag börjar förstå mig själv mer och mer. Börjar acceptera mina egna känlsor. Börjar acceptera mig själv.

Jag har länge vetat att det han gjorde var fel. Har förstått det. Men ändå inte kunnat acceptera mig själv. Nu gör jag det. Ibland faller jag. Ibland känns allt hopplöst. Orkar jag inte resa mig finns det nån där som lyfter mig. Man behöver det. Jag har många runt omkring mig som tycker jag är värdefull. Rolig. Mysig och snäll. Inte alls korkad och dum i huvudet. Inte alls värdelös och hysterisk. Jag har underbara människor omkring mig. Jag har vänner. Familj. Mina små skitungar! Jag har nån som tycker jag är speciell. Nån som tillåter mig att falla. Som plockar upp mig. Nån som har tålamod att se att jag inte läkt klart än. Nån som är trygg, lugn, stark och varm. Nån som stannar hos mig även fast jag försöker stöta bort. Nån jag kan ringa mitt i natten när jag drömt en mardröm. Som kommer till mig. Nån som låter mig gråta, tycka att livet är meningslöst, och allt bara är pest. Nån som finns. Som tycker om mig. MIG! Nån som accepterar att jag inte vet. Inte kan. Inte vågar. Inte än. Nån som finns där ändå. Som vill finnas där.

När det är som jobbigast tar han mig bara i sin starka, varma famn. Det är det enda jag behöver. Det enda jag vill. Det enda jag orkar ta in. Och det räcker. Han kräver inget. Bara att få finnas vid min sida. Om jag vill. När jag vill.

Jag är hela tiden misstänksam. Tillbakadragen. Återhållsam och rädd. Låter eventuella känslor bli till rädsla. Förvandlar rädslan till irritation. Gör allt i min makt för att stöta bort. Lyckas jag med det får jag ju bekräftelse på att jag inte är värd besväret. Att XX hade rätt. Sen kommer tårarna. Det är ju inte så jag vill leva. Det är ju inte så jag brukade se på mig själv.

Bitarna börjar falla på plats igen. Jag börjar bli hel. Det är lång väg kvar. Men dimman har börjat lätta. Jag kan se vägen framför mig. Jag behöver inte vandra hela vägen ensam. Om jag bara tar emot det så har jag sällskap här utanför bubblan. Fryser jag lånar han mig sin jacka. Gråter jag omsluter han mig med sina muskulösa armar. Är jag rädd finns han där för att skänka mig all sin trygghet. Är jag arg lyssnar han. Drömmer jag mardrömmar är han bara ett telefonsamtal bort.

Dom är många. Dom som vill ge mig allt det där. Men med honom är det nåt speciellt. Han ger mig hoppet tillbaka. Han ger mig tron. Tron på att allt en dag kommer att kännas helt bra igen. Tron på att jag kommer att hitta min glöd igen. Att jag kommer att hitta hem. Han har ett hjärta fyllt av värme. En själ fylld av glöd. Han ger mig kärlek, värme, omtanke och stöd, men kräver ingenting tillbaka.

Jag kan inte ge några löften. Inga garantier. Jag kan bara leva för dagen. Det måste få vara så ett tag. Det måste få ta sin lilla tid. En vacker dag är jag tillbaka. Tillbaka som den jag förut var. Jag är på god väg. Men jag måste ta det lugnt.

Fortfarande en dag i taget!

Ett uppvaknande.

Det går fort att tömma en själ. Att dränera en människa på hennes livslust. Det är lätt att sticka hål på bubblan och se på när livet bit för bit rinner ner i golvbrunnen. Droppe för droppe. Andetag för andetag.

Det svåra är att täta hålet. Att gång på gång få lägga om det pulserande såret. Stoppa blödningen. Det kan ibland kännas omöjligt. Ett övermäktigt uppdrag. Man kämpar. Svettas. Gråter. Kämpar lite till. "Måste upp till ytan för att hämta luft. Kvävs snart." När man tror att hålet i bubblan är tätat spricker det upp på andra sidan. Bubblans hinnor har blivit så tunna. Så sköra. Det krävs så lite för att allt ska spricka upp igen.

Man är tom. Fylld av förtvivlan. Har man kvar något att ge? Kommer man någonsin våga igen? Orka igen? Man har ju gett allt man har. Satsat hela sitt kapital. Och förlorat. Allt. Det tar tid att bygga upp sig själv. Tar tid att våga satsa. Det är svårt att vilja vara nån som ger. Nån som älskar. Nån som orkar ta motgångarna tillsammans med någon annan. Finns det ens någon annan? Finns det någon som verkligen kan tycka att man är bra? Att man är fin? "Kan det ligga nån sanning i allt det där hemska han sa om en? Hur lång tid kommer det ta innan nästa stackare upptäcker det?"

När det väl dyker upp nån så sluter man sig. Man vågar inte tro. Vågar inte hoppas. Det är lättare att stöta bort än att ta till sig. Det är lättare att inte ge utan bara ta emot. Lättare att vara elak än att visa sina känslor. Då besparar man sig massa onödig smärta ju. Eller?

Blir man lycklig av att stöta bort de som vill närma sig? Känner man sig starkare om man tar och tar men aldrig ger? Kan man leva med sig själv om man låter smärtan utmynna i elakheter mot en människa som bara vill få älska en?

Man måste få sörja. Måste få läka. Man måste få tid att analysera sina känslor. Man måste våga erkänna sina rädslor. Även om det är otäckt. Man måste. För att kunna hitta tillbaka. Hitta sig själv. Hitta hem.

Jag är rädd. Vettskrämd! Känslor kan vara skrämmande. Jag stöter hellre bort de som vill komma nära. Vill skydda mig själv. "Öppnar jag mig för mycket tar dom allt. Lämnar mig ensam kvar med smärtor och sorg. Börjar jag älska kommer jag att bli sårad. Övergiven. Sviken och bedragen. Slagen och förnedrad. Det är så det går till. Lika bra att avstå. Lika bra att inte släppa in nån."

Jag vill inte ha det så. Jag vill inte stöta bort människor. Vill inte såra. Måste tillåta mig att ta emot hjälp. Stöd. Kärlek och värme.

Det är lättare att förstå sitt handlande när man förstår sina känlsor. Man får ett sammanhang. Det kan komma som ett slag i ansiktet. Ibland smärtsamt. Oftast med en viss lättnad. En lättnad över ljuset som sänks över en. En lättnad över stenen som faller från ens bröst. En lättnad över tyngden som lyfts från ens axlar. Man förstår.

Det finns ingen datummärkning på känlsor. Inget bäst före datum på sorg. Det finns heller ingen deadline när man ska vara färdigläkt. Eller när det är ok att börja känna igen. Jag vet det nu. Jag lär mig för varje dag. Lär mig om mig själv. Förstår mitt eget handlande. Mina egna känlsor.

Motsatsen till att leva är att vara död. Som död känner man inte. Jag vill känna. Jag vill älska. Jag vill leva!

Ett uppvaknande.