Jag har ett hopp...

Har flyttat nu! Det känns konstigt. Tungt. Saknar min gamla lägenhet. Den var ju min! Här får jag bara stanna tillfälligt. Måste fortsätta leta. Måste hitta nåt permanent. Önskar så att alla måsten var över. Det är så mycket att komma ihåg. Så mycket att fixa med. Tror hela tiden att jag missat nåt. Kan inte riktigt slappna av.

Varenda gång man har avslutat en flytt, fått det mesta på plats och sjunkit ner i soffan med ömmande muskler så säger man alltid samma sak. "Aldrig mer!" eller "Nu får det f*n dröja till nästa gång!" Så är det inte i mitt fall. Jag kan säga de orden hur mycket jag vill men flytta en gång till måste jag ju. Inom en snar framtid. Jag som ska börja skolan snart. Vill kunna koncentrera mig på en sak i taget. Ta hem barnen och känna att det är vårt hem. Vår fasta punkt. Men det kan jag inte. Kan inte ge dom några svar. Vet inte hur länge vi blir kvar. Vet inte var det bär hän härnäst. Vet ingenting.

Allt är så dubbelt. Å ena sidan känns det så tungt. Övermäktigt. Å andra sidan finns en enorm lyckokänsla att det värsta är över. Att jag kommit såhär långt och överlevt. Att han är ute ur våra liv.

Min yngsta dotter och jag hade ett samtal i lördags kväll innan hon skulle sova. Hon bad mig sjunga vargsången. Sen kom det. Hon berättade för mig att hon är jätteorolig. Vårt samtal lät såhär:

- Mamma, jag är orolig att XX ska komma.
- Vad tror du han skulle göra då?
- Slå dig. Det brukade han göra. Han var elak, mamma, jätteelak!
- Brukar du tänka på det som har hänt?

Jag ville få henne att försöka sätta ord på sina känlsor...

- Ja, jag kommer ihåg en gång, mamma. Han lagg (låg) på dig och skrek. Ni lagg i sängen. Du grät och fick ingen luft. Det var läskigt!
- På vilket sätt var det läskigt?

Då tittade hon på mig med tårar i ögonen och sa: "Jag var rädd att du skulle dö!"

Det gjorde så frukstansvärt ont i mig att höra hennes ord. Jag minns ju själv hennes ansiktsuttryck när han hade släppt greppet om min hals och jag kippade efter luft. Hon stod förstenad och vågade knappt andas. Likblek i ansiktet.

- Du behöver inte oroa dig, älskling. Han kommer inte komma nära oss igen.
- Ring inte honom då, mamma.
- Nädå, det ska jag inte göra. Jag lovar!
- Glöm inte bort det nu! Glöm bara bort XX!

Jag var förundrad över att dessa ord kom från min 6-åring. Stolt. Hon lät så klok. Dom är så kloka! Samma natt vaknade jag av att hon grät i sömnen. Jag la mig bredvid henne och vaggade henne sakta. Hon vaknade till och kramade mig jättehårt. Hon viskade: "Han slår dig, han slår dig!" Jag började gråta obemärkt. Det gjorde så ont. Med ens önskade jag att jag kunde ta alla mardrömmar som mina barn upplever. Det spelar ingen roll om mina egna nätter är fyllda med våld och terror. Jag gör vad som helst för att dom ska slippa återuppleva sina trauman.

Hon somnade snart om i min famn och sen låg vi så till morgontimmarna.

Jag tror ingen av oss kan komma till ro förrän vi fått komma iordning. Långt bort ifrån där allt hände. Börja om. Ny bostad. Nytt liv. Då kanske våra mardrömmar försvinner.

Jag har åtminstone ett hopp om det.

Äta eller ätas!

Jag får ofta frågorna "Hur orkar du?" "Hur klarar du det?" Det finns inga bra svar. Jag vet inte riktigt hur jag orkar eller hur jag klarar det. Ibland har det ju känts som att jag bara vill lägga av. Kanske har man en så stark överlevnadsinstinkt att man gör det man måste. Äta eller ätas. Djungelns lag.

Man har ett val kan man säga. Man måste ta ett beslut. Det är ett svårt beslut. Det är ofta inget man kommer på över en natt och sen bara gör. Det kräver en hel del funderingar. Fram och tillbaka. Så var det för mig. Jag visste att jag inte var lycklig. Började förstå att inget skulle bli bättre. Snarare tvärtom. Insikten om det var fruktansvärt smärtsam. Men jag var tvungen.

Trots att jag visste var det inget lätt beslut. Hoppet höll mig i ett krampaktigt grepp. Jag ville så gärna tro på honom. På oss. Tro att det kunde bli bättre. Att det kunde bli som jag så starkt önskade. Det blev det inte. Jag vet inte exakt vad det var som fick mig att ta det slutgiltiga steget. Att faktiskt fly.

Dels fanns mina vänner där. Jag visste att det fanns nån som fångade upp mig när jag föll. Nån som kunnde trösta mig när jag grät. Nån som kunde lägga om mina sår. Ge mig lite av sin egen styrka. Trots att beslutet var taget, trots att jag hade flytt så vacklade jag. Blev osäker. Gjorde jag rätt? Var jag verkligen rättvis mot honom? Han sa ju att det var mitt eget fel. Jag kunde inte riktigt se att han hade fel. Inte då. Det kom senare.

Idag kan jag, med facit i hand, se att beslutet var helt korrekt. Kunde inte gjort på nåt annat sätt. Han gav mig inget annat val än att gå. Fly. Man gör vad man måste. Äta eller ätas!

Alla mina vänner sa åt mig att jag gjort rätt. Så varför gjorde det då så oerhört ont? Varför hade jag dåligt samvete? Varför vacklade jag i mitt beslut? Jag älskade honom. Han var underbar. Han var min! Han förstod mig. Vi förstod varann. Ingen visste vad vi två hade. Ingen!
Vi hade nåt speciellt. En alldeles unik förståelse. En otroligt stark kärlek till varann och jag var helt på det klara med att ingen, någonsin, skulle kunna ge mig samma sak. Det var så jag kände. Det var därför jag vacklade. Det var därför jag började tvivla på mig själv.

Jag hade lovat honom min eviga trohet. Min lojalitet. Även om jag var medveten om att han själv brutit sina löften om trohet och lojalitet gentemot mig så var det inte samma sak. Jag var ju fortfarande tvungen att leva med mina val. Att jag "svikit" honom. Jag hade ju lovat att stanna. Och så gjorde jag såhär!

Med hjälp av vänner, familj och framförallt RVC fick jag så småningom upp ögonen för att det inte var jag som svikit. Det var inte jag som varit illojal. Det var han! Jag gav honom allt. Han utnyttjade det. På ett frukstansvärt egoistiskt sätt. Det kan jag se idag. Jag var tvungen att göra ett val. Återfå mitt liv eller gå under. Äta eller ätas!

Jag är otroligt tacksam och glad att jag valde att ta kommandot över mitt eget liv igen. Nu är jag tillbaka. Nästan. Nu kan jag börja leva igen. Han finns fortfarande. Men inte i mitt liv. Inte som en stor bromkloss som hindrar mig från att leva. Ingen kan hindra mig från att leva! Ingen kan längre krossa mina drömmar!

Det var inte längesen som jag var övertygad om att mitt liv var över. Att jag aldrig skulle bli lycklig igen. Idag är jag lycklig! Jättelycklig!
Jag har mina vänner, mina barn. Vad kan man mer önska sig? Jag håller fortfarande på att smälta att jag måste gömma mig. Flytta. Ändra mitt liv. Men det finns inget som säger att det kommer att bli ett sämre liv!

Det är djungelns lag som råder därute, tjejer! Fortsätt kämpa och återta era liv! Inget är så starkt som en tigrinnas överlevnadsinsinkt! Ni klarar det!

Äta eller ätas!

Med all min kärlek och värme!! / M

Jag ger aldrig upp!

Känner mig inte riktigt lika fri idag. Vaknade inatt och då slog det mig. Han kommer inte ge upp. Hur fri kommer man då att bli. Jag har bestämt mig för att flytta ännu längre bort. Jättelångt bort får det nog bli. Den tanken är jobbig. Dessvärre är det nog nödvändigt. Finns inget annat alternativ.

Jag måste flytta på mig. Ändra mitt liv. Byta miljö. Känns som om jag blir straffad. Mitt största brott var att älska fel man. Tro på fel man och hoppas på fel man. Det fick hela mitt liv att raseras. Ingenting har blivit sig likt och ingenting kommer någonsin att bli det. Alla sa att det skulle bli så bra. Att det var det enda rätta. Det var det enda rätta. Det var det enda jag kunde göra! Så varför är det så svårt? Varför ska det vara så kämpigt?

Det är tröttsamt att styra upp allt praktiskt. Ringa miljoner samtal. Adressändra till höger och vänster. Planera. Organisera. Det tuffaste just nu är nästan att hålla koll på allting. Att komma ihåg. Mitt minne existerar inte. Det är pga sömnbristen. Jag upprepar mig ständigt. "Har jag berättat att...?" Mina vänner förstår. Dom lägger en arm om mig och svarar att "Ja, du har berättat... 5 gånger!" Dom tycker inte det är jobbigt. Dom ser på mig att jag inte riktigt är tillbaka än. Inte helt.

Jag minns inte när mitt huvud var fritt från värk senast. Tycker det ständigt
dunkar. Blir nog bättre bara jag fått iordning mitt eget hem. Fått upp MINA saker. Boat in mig ordentligt. Börjat leva igen. Kommit igång med vardagen. Då kan jag nog börja sova igen. Slippa huvudvärken. Kanske till och med mardrömmarna. Då kanske minnet kommer tillbaka också. Som det är nu så måste allting skrivas upp. Det ligger lappar och skräpar överallt. Inte är jag tillräckligt organsierad för att skriva in sånt jag måste minnas i en kalender. Det kommer jag inte ihåg att göra!

Det blir bättre. Det vet jag. Måste bara orka en liten bit till. Den sista biten upp genom hålet. Kan nästan skymta ljuset däruppe nu. Snart kan jag säkert både höra fågelkvitter och känna solen värma mitt ansikte. Jag ger inte upp förrän jag är uppe!

Jag ger aldrig upp!

Tänk om allt bara kunde vara över!

Idag fick jag höra att jag var XX's största misstag! Kan ni tänka er?? Jag började skratta. Det är ju HAN som är MITT största misstag...inte tvärtom!

Det tar aldrig slut. Vill bara bli lämnad ifred. Snart är vi långt borta. Så långt borta att han aldrig kommer att hitta oss!

Det är tragiskt. Tragiskt att han tycker att det är MIN verklighetssyn som är förvriden. Tragiskt att han ännu inte fattat att han gjort nåt fel. Trots alla dessa månader bakom lås och bom. Det är tragiskt att han anklagar MIG för att vara psyksjuk. Hela HAN är tragisk. Patetisk!!

Hans ord tar inte längre. Det fanns en tid då jag blödde på insidan av det han sa. Inte längre. Han kan sitta där med sin bitterhet och sin ilska. Han kommer inte åt mig. Varken psykiskt eller fysiskt. Han är INGENTING!

Vilken lättnad. Vilken otrolig lättnad! Inget återfall. Ingen saknad. Bara likgiltighet. Bara ett tomt ingenting!!!

"Du skrämmer inte mig längre! Du har ingen makt! Du är ingenting!!"

Nu är han fri!

"Hur känns det?" frågar folk. Jag har ingen aning. Vill inte ens tänka på det. Orkar inte. Känns overkligt. Nu är han på nåt sätt lite mer verklig igen. Levande på nåt sätt. Fast ändå inte. En konstig, smärtsam känsla.

Min yngsta sa till mig igår att hon inte saknar XX lika mycket längre. Bara lite. Hon lät nästan lite stolt när hon sa det. Som att hon på nåt sätt fått för sig att det bästa är att sluta sakna. Att man är duktig då. Jag förklarade för henne att det blir så. Att man till en början saknar hela tiden. Jättemycket. Att man med tiden saknar lite mer sällan. Tills man kanske inte saknar alls.

Min saknad har inte helt gått över. Den hälsar på mig ibland. Idag kom den. Men inte riktigt som ren saknad. Den kom som en märklig känsla av att nånting fattas. Nånting är annorlunda. Jag har ingen kontroll. Ingen kontroll över mina känslor. Ömsom ledsen, ömsom arg. Emellanåt bara rädd. Han är fri nu. Senast han var fri var vi ett par. Vi levde under samma tak. Vi älskade varann. Jag älskade åtminstone honom. Han var, på ett märkligt sätt, min trygghet.

Nu finns han därute nånstans. En liten del av mig, som sovit ett tag men vaknat till liv igen, önskar att han fanns här! Mest för att se att han är verklig. Sen kan han gå igen. Det är så svårt att förstå. Inget känns konkret. Vi har inte fått prata. Har inte fått ett riktigt avslut. Det känns. Det gör ont!

Det har varit så overkligt allting. Som om han varit bortrest. En riktig långresa. Men nu är han hemma igen. Men inte hemma hos mig. Han är nån annanstans. Det är inte så mycket det att jag vill ha honom hemma hos mig. Men själva känslan är svår att greppa.

Idag gör det ont. Idag är jag ledsen. Har inte många tårar kvar nu. Dom flesta har redan runnit nerför mina kinder.

Inatt blev det knappt två timmars sömn. Vaknade av att jag grät. Att jag pratade med XX. Och grät. "Varför? Varför gjorde du såhär? Det kunde ju ha blivit så bra. Varför?"

Är livrädd för ett nytt återfall! Han är fri!

Lägenheten!

Igår fick jag en jourlägenhet. Var uppe på socialförvaltningen och hämtade nycklar. Kvinnan från socialens bogrupp följde med mig dit. Jag kände mig förväntansfull. Tänkte att det nog skulle kännas lättare om jag bara fick nya väggar omkring mig. Satte nycklarna i dörren och öppnade. Ett kliv över tröskeln och jag drabbades av akut illamående. En inpyrd stank fullkomligen slog emot mig. Jag klev in i en hall med mörkt nikotinfärgade väggar. Stanken va fullständigt vidrig. Lampan i taket fungerade knappt och jag fick en känsla av att jag inte ville vidröra nåt. Inte ens strömbrytaren. Det nästan stack i ögonen pga lukten. Jag stegade försiktigt in i köket och trodde inte mina ögon. Varenda skåplucka och låda var målade i lila. Inte nån diskret lavendel eller söt syrén utan LILA!!! Riktigt j*vla as-lila!!!

Jag försökte hålla mig lugn och låta finkänslig. Lugn var jag. "Oj, ja titta här då! Här var det lila!" Kom på mig själv med att låta lite väl snäll. Det var ju ändå inte hennes lägenhet.

Jag frågade om jag fick måla om. Bara slänga på lite vitfärg. Inte så mycket pga av den kräklila färgen utan mer med tanke på stanken. Det fick jag inte. Inte ens med värdens lov. "Du får nog vädra lite. Det känns som om hon har rökt härinne." No shit, Sherlock!! Vädra? Mot sån inpyrd röklukt hjälper det inte om man så slår upp fönstrena på vid gavel i en månad. Min kompis, som är målare, förklarade att man måste tvätta alla väggar och måla om för att bli av med stanken. En riktig sanering.

Lägenheten i sig var helt ok. Om det hade gått att vara därinne hade det varit ännu bättre! Jag kände mig själv som en stinkbomb när jag satte mig i bilen och körde hem. Sjönk ner i soffan. "Det är f*n inte möjligt! Jag KAN inte bo i det där med mina barn. Spelar ingen roll hur många glade-sprayer och andra lukta-gott-prylar man slänger fram. Vi kommer bli nikotinfärgade allihop. Springa omkring som tre små fimpar därinne."

Lite senare på eftermiddagen ville barnen åka och titta på mammas nya lägenhet. Visst, det är klart. Deras miner när jag öppnade ytterdörren var oslagbara. Från fyra små fötter som otåligt stod och trampade, blev det fyra par ögon fyllda med fasa. Dom tog varsit steg över tröskeln och bådas små händer flög genast upp och placerade sig över mun och näsa. "Mamma, ska det lukta såhär? Jag kan inte andas! Jag spyr!"

Dom traskade igenom hallen och in i köket. Min äldsta dotter, vars älsklingsfärg råkar vara lila, utbrast: "Men GUD vilken ful färg!"

Vi gick vidare och tittade på alla små skrymslen och vrår. Jag iakttog hela tiden mina barn. Deras händer lämnade inte ansiktena för en sekund. När vi åter stod i hallen tittade min yngsta upp på mig med tårfyllda ögon. "Jag vill inte bo här mamma! Det luktar för äckligt! Jag mår illa!" Då lämnade vi lägenheten.

Jag kan leva med taskiga tapeter eller fula färger i köket. Jag behöver inte ha badkar eller hiss. En etta fungerar alldeles utmärkt eftersom det inte är för all framtid. Men att behöva bo med mina barn i en stinkande bakteriehärd?

Jag har inte sovit en blund inatt. Vaknat flera gånger i timmen tills jag slutligen gav upp. Allt snurrar runt i skallen på mig.

Trött. Vill sova. Men har för mycket att göra. Hur orkar man?

Nytt år - Nytt liv!

Idag börjar det. Mitt nya liv. På riktigt. Jag överlevde. Mitt förflutna ligger på andra sidan. Har mitt blanka ark framför mig och ska fylla det med färger. Glada färger. Varma färger. Färger som ger styrka. Glädje. Den trasiga tjejen dog inatt. Nu ska jag försöka återuppliva henne. Hon ska leva igen. På ny kraft. Ny kärlek. Kärlek till livet. Friheten.

De senaste nätterna har varit fyllda av ångest och mardömmar. Har blivit slagen och sparkad. Hotad och förnedrad. Legat täckt av mitt eget blod. Vaknat med andnöd. Hjärtklappning. Gråtit. Lidit. Vill inte ha det så längre. Nu vill jag börja om på riktigt.

Smärtan är kvar. Den är densamma. Sanningen är inte annorlunda. Mina minnen är fortfarande lika starka. Smärtsamma. Min själ blöder kraftigt och hjärtat har inte läkt. Det som är skillnaden är förutsättningarna. Förutsättningarna för lycka. Lycka och kärlek. Trygghet och styrka. Det är annorlunda nu. Det är bara jag. En känsla som både ger mig glädje och sorg. En känsla som är svår att hantera. Svår att förstå.

Jag önskar så att det bara var glädje jag kände. Att jag slapp känna denna sorg. Denna smärta. Smärtan känns ibland starkare än glädjen. Den är outtröttlig. Tränger sig hela tiden igenom. Det är precis som om den inte klarar av att glädjen tar nån plats. Som att den blir svartsjuk och bara måste visa sig. Inte bli bortglömd. Så fort jag känner minsta lycka så väller den över mig som en mörk, tjock massa. Lägger sig och täpper till alla ljusstrimmor. Alla lufthål där glädjen kan smita igenom. Där inne sitter jag sen i mörkret tills glädjen gett upp. Dragit sig tillbaka. Då -kanske- smärtan avlägsnar sig för en kort stund. Med ett elakt leende. "Jag vann! Du kommer inte undan mig! I'll be back".

"Märkligt! Den låter precis som Arnold. Terminator. Min smärta är en österrikisk mördarmaskin!"

Glädjen brukar ibland snabba sig tillbaka för att visa mig att den inte försvunnit helt. Men bara för ett stressat: "Du, jag återkommer så fort Arnold är död!" med en röst som farligt mycket liknar den av en nervös Woody Allen.

Det måste bli en förändring på det här. Jag kan inte ha en mördare från Österrike som skrämmer sk*ten ur mig hela tiden, när den som sen ska pigga upp mig är en stammande, märklig liten man med glasögon och trenchcoat!

"Jag måste byta ut Woody. Jag vill ha en len Brad Pitt som kommer och ger mig styrka. Eller kanske en väldoftande George Clooney. Äh, va f*n, jag tar båda! Varför hålla igen?!"

Om jag vet att Pitten och Georgie är påväg kanske jag inte låter Arnold göra så stor skada. Jag kanske bara kan blunda, låtsas som jag inte ser eller hör honom och bara vänta tills mina pojkar dyker upp och spöar sk*ten ur The Terminator. Jag ska iallafall försöka. Men måste först dumpa Allen.

Jag hoppas jag lyckas. Jag hoppas jag orkar. Hoppas på lyckan.

Nytt år - Nytt liv

Men samma j*vla smärta!