Demoner...

Jag känner inte längre nån skam. Det har gått lite upp och ner det senaste året men nu pallar jag fan inte med nåt sånt trams längre! Va' fan... varför ska JAG skämmas? För att jag blev kär i fel människa? För att jag kämpade för något jag så gärna ville tro på? För slagen, sparkarna, strypgreppen mm? För alla verbala förnedringar? Hoten kanske? Nä, jag vet fan bättre än så. Jag ÄR bättre än så!

Jag har varit nere i självföraktets mörka avgrund och återvänt. Hel, ny, full med liv och hyggligt stark! Det var inget vidare där nere. Mörkt, äckligt och framförallt ensamt. Det enda sällskapet var en demon i skepnad av XX som då och då påminde mig om min värdelösa existens. Om min meningslösa tillvaro. Mitt otillräckliga Jag. Snacka om upphakad grammofonskiva. Nä, jag tröttnade helt enkelt. Sa åt honom att hålla käften och sen drog jag!

Att vara häruppe i ljuset är bra mycket mysigare. Nu pratar jag ju inte om en andlig upplevelse eller nära-döden-upplevelse, utan att helt enkelt vara fri från demonen.

Demonen lever i mörkret. Växer av rädsla och sorg. Tuggar i sig otrygghet som non-stop. Har erotiska drömmar om människors svagheter. Den kan lukta sig till minsta osäkerhet och suger sig fast som en blodigel för att inte missa en enda chans att parasitera.

För ett drygt år sen var jag demonens våta dröm. Idag är jag hans värsta fiende! Idag är det jag som har övertaget. Det är jag som är den starka. Han är rätt äcklig, den här demonen. Har långa, slemmiga, kalla fingrar som ibland letar sig upp ur avgrunden för ett tappert försök att dra ner mig igen. Jag står dock tillräckligt stadigt på min nycementerade grund för att inte halka.

Det är lite värre med min yngsta dotters demon. Han sitter inte och talar om för henne att hon är värdelös och dum. Han kör nån tae kwon do-style på John Blund tills han är knockad och kommer sen och strör sitt eget jävla hopkok i min unges ögon. Så istället för vackra drömmar så ser hon mamma bli slagen, hon själv blir kidnappad, syrran råkar illa ut osv.
Det är våldsamt, traumatiskt, och smärtsamt.
Min lilla Liten. Hennes största bekymmer brukade ju bestå av att hon aldrig fick "jättebombertuttar". Det lär dröja.

Jag hoppas att även den demonen är besegrad snart. Så att vi återigen kan fokusera oss på de kommande lökarna, som hon nuförtiden kallar dom.

Dom blir bara större och större, mina små. Barnen alltså. Inte lökarna. Problemen blir större. I deras värld är ju problemen näst intill oöverstigliga. I min värld är det inte fullt lika stort. Den äldsta är visserligen i ett problemtfritt stadium för närvarande. Den lilla däremot...
Vi skulle äta middag en kväll. Bara jag och tjejerna. Storasyster och jag satt i köket och så ropade vi in till lillasyster som satt i ett intilliggande rum. När vi gastat ut hennes namn för ca tredje gången, hör vi ett buttert muttrande från andra sidan: "Jag FATTAR inte att folk inte bara kan kalla mig Dolly Parton!" Hennes önskan om namnbyte var dock ingenting den unga fröken hade behagat att informera oss om, och jag hade dessutom ingen aning om att hon ens visste vem Dolly var. Men så mindes jag ju att hon minsann ska ha jättebombertuttar och massor med karlar när hon blir stor. Då föll poletten ner. Klart hon vill bli kallad Dolly!

Efter att jag och storasyster torkat tårarna, vilka var resultatet av vårt anfall i totalt okontrollerat asflabb var det dags att äta. För lillasyster var detta inget man skojade om, något som vi snart blev varse, och både jag och storasyster satt och åt i tystnad och skämdes nog något för utbrottet.

Ännu har inget namnbyte kommit till stånd och det lär heller inte bli aktuellt.

Demonen ja. Min demon är besegrad. Nu är det hennes kvar. Vi kommer fixa det. Jag vet det nu. Tillsammans klarar vi vad som helst!

03:14

Kan inte sova. Det har börjat om igen. Mardrömmarna. Löftena om hämnd. Jag är helt slut! Har inte tid med det här! Det är snart ett år sen jag satt i hovrätten. Det är sista gången jag såg honom. Hans iskalla, hatande ögon har etsat sig fast i mitt minne. Varje natt har jag börjat se dom igen. Jag blir återigen jagad. Slagen. Hotad. Varför kommer det nu?? Första året efter att jag lämnat honom var ju jobbigt. Men nu ska jag ju gå igenom en till höst, en till vinter. Tänkte inte på det. Tänkte inte på att minnena från förra hösten såklart dyker upp igen. Det är ju samma kalla kvällsluft som slår emot mig när jag går ut med hunden. Det är samma höstiga dofter jag känner på morgonen när jag sticker iväg till skolan. Och det är samma bil jag har sett!!!

Hur länge ska det hålla på? Hur länge?

Är trött men kan inte sova. Har massor med saker som hänger över mig. Saker som måste göras. Det funkar inget vidare för mig att ta den här skiten nu!! Men får ju inte direkt välja när det ska bli jobbigt i ens liv. Man kan ju inte avsätta tid för det. Som man gör med tvättstugan. "Nä, den sjätte går inte för då har jag tenta. Det är möjligt att det skulle funka den sjunde..." Tänk om det vore så enkelt. Eller tänk om det vore så enkelt som många tror. Att det bara är att stänga av. Det vore ju fiffigt. Om jag kunde det hade jag väl gjort det förlängesen!!?

Visst, ena dagen kan jag ju känna att jag skiter i det. Att jag inte tänker låta nåt bekomma mig. Men nästa dag så kommer sanningen ifatt. Det är inte så lätt att låtsas om att hotet inte finns där. Det är inte så lätt att spela oberörd och stark inför barnen. Det är inte så lätt att orka!!

Om jag bara fick sova. Exakt som förra året. Ingen sömn. Ständig huvudvärk. Stressad och trött. Dessutom är jag okoncentrerad hela tiden. Går jag på stan med nån kan jag knappt höra vad den andra personen säger. Jag har hela tiden koll på människorna omkring mig. Är det nån som följer efter? Är det nån som tittar på mig konstigt. Jag är som en hök. Spanar åt alla håll. Och ibland ser jag det ju. Jag ser bilen. En jävligt ful bil för övrigt! Men den är där! "Ring polisen!" Ja, det kan man ju göra. Men ska sanningen fram så är jag trött på att ta tid från dom! Jag har pratat med dom mer än jag har pratat med min egen mamma det senaste året! Och det blir samma visa varje gång. Vi sitter och pratar, dom antecknar, åker och där sitter jag igen, ensam och väntar på brevet som säger att utredningen lagts ner i brist på bevis. Dom gör sitt jobb, ett skitbra jobb! Men faktum är ju att utan bevis kan inget mer göras. Vill inte ge dom onödigt pappersarbete som ändå inte leder nån vart! Dessutom tror väl grannarna att jag bedriver nåt nattöppet snutcafé här hemma, så mycket uniformerade kvinnor och män som traskat runt här. Det är kanske just det jag ska göra... Öppna nattöppet polisfik. Då kommer det ju krylla av blå-gul-vita bilar och människor i uniform här i krokarna.. Då kanske det blir lugnare. Dessutom har jag ju nåt att göra under mina vakna nätter då också.

Är hur trött som helst. Men så fort jag närmar mig liggande läge så får jag världens adrenalinpåslag och sömnen är blott en hägring. Ett tillstånd som jag enbart kan drömma om....dagdrömma alltså!

03:48...och jag är fortfarande vaken!

En paus...

Jag har tagit en medveten paus i mitt skrivande. Har egentligen tagit en paus överhuvudtaget. Tror man måste det. Tror man måste blicka tillbaka i lugn och ro. Analysera. Minnas. Se allt från ett annorlunda perspektiv. För att sen kunna stabilisera sig igen. Kunna förstå och kunna se sin nya verklighet.

Den verklighet som jag levde i för ett drygt år sen var verklig då. Idag känns den tvärtom. Det är en enda stor dimma när jag tänker tillbaka. Har förträngt otroligt mycket och det börjar komma tillbaka. Jag är inte längre rädd. Inte ledsen. Bara tacksam över var jag är någonstans idag.

Det har krävt hårt arbete. Många sömnlösa nätter. Mycket gråt och ännu mer ilska. Men det har varit värt varenda minut av mitt kämpande. Jag gav aldrig upp och nu har jag återvunnit min självkänsla. Min styrka. Vetskapen om mitt eget värde och förståelsen för mig själv.

Jag är stolt över mig själv! Jag skäms inte. Känner inte längre någon skuld. Det finns bara en person i mitt förflutna som borde skämmas. Känna skuld. Den personen är dock inte frisk nog att ens kunna se det. Inte mitt problem. Jag lever mitt liv med mina barn, min kärlek och mina vänner. Mitt liv är skitbra!!!

Det är inte över än. Det har jag fått bekräftat. Men för min del är det över. Jag har stängt den dörren. Den öppnas ibland, men det gör inte längre ont. Inte som det kunde göra förut. Framförallt så är jag trygg. Trygg och lycklig!

Mina vänner sa hela tiden till mig att jag var stark. När allt kändes som svårast och jag låg på botten i mitt svarta hål så envisades dom med att säga att jag skulle klara det. Jag kunde inte se det då. Idag kan jag det. Idag är jag glad att mina vänner är så envisa. Mina rövare! En del gånger kunde dom ju vara riktigt störande. Tyckte jag då. Gud, vad dom ringde och kollade mig. Dom lät mig ju aldrig helt och hållet vara ifred. Dom instisterade på att jag skulle komma och sova över. Äta middagar. Gå promenader. Jag var tacksam redan då, det var jag. Men jag var för trött för att inse det. Jag är så glad över alla promenader, middagar och telefonsamtal. Utan mina vänner hade resan varit ännu skumpigare och tuff.

Mina vänner gav aldrig upp. Dom kämpade bredvid mig hela vägen. Dom fanns där dygnet runt. Kom åkandes mitt i natten om det behövdes. Hjälpte mig att packa kläder och tog mig med när hotbilden blev för stor. Gav mig trygghet, värme och framförallt jävligt god mat!

Tack alla älskade vänner! Tack underbara familj! Tack mina vackra barn för att ni skänker mig sån kärlek och värme och för ert mod! Tack underbara, älskade NN för ditt tålamod, din villkorslösa kärlek och för att du finns!

Ibland behöver man en paus. Man måste sakta ner på farten. Stanna upp och se sig om. Tänka över det som hänt. Inse sitt värde och lära sig förstå sig själv. Resan är lång. De flesta minnen består. Men vetskapen om att man varit i helvetet men tagit sig upp är värd allt! Då orkar man så mycket mer. Då klarar man allt!

Har äntligen hittat hem...

Tänker varje dag. Minns. Minns sorgen. Gråten. Har lärt mig att själv se förändringarna. Idag gråter jag knappt. Jag ler och jag skrattar istället. Det är ju jag! Jag är tillbaka! Glad och lycklig igen. Kanske inte fullkomligt lagad och hel men det tar tid. Det är ok att det tar tid.

Jag har kärlek och värme i mitt liv. Jag har förståelse och omtanke. Jag har glädje och lycka. Jag är stark. Jag har hopp. Precis som det var förut.

Jag är samma person igen. Samma person men med andra erfarenheter. Samma person men med andra minnen. Samma person men med ny styrka. Ny vilja. Trots vissa förändringar är jag ändå samma gamla jag igen. Jag gillar gamla jag. Gamla jag är rätt kul. Gamla jag gillar att skratta. Älskar att skratta. Gamla jag orkar ha glimten i ögat även om det blåser kallt. Gamla jag kan se att allt har en guldkant, även när det är som mörkast.

Jag är inte längre instängd i en bubbla. Jag sitter inte längre fast i ett bottenlöst mörker. Ligger inte längre på botten av ett stort hål. Jag ser ljuset. Hör musiken. Ser möjligheterna. Jag har allt. Allt jag någonsin drömt om!

Jag har äntligen hittat hem!

Stor och dum vs Liten men stark!

Dagar. Några futtiga dagar kvar. Sen har året gått. Det där första året som alla pratar om. De första 12 månaderna. Snart är det exakt 1 år sedan jag stack. Mitt i natten. Flydde för mitt liv. Den gången visste jag inte ens om jag skulle överleva. Jag visste inte om jag hade nån framtid. Jag visste ingenting. Bara att jag måste ut. Långt bort. Och fort!

Mitt personliga helvete hade nåt sin kulmen. Jag visste att det va dags. Visste att jag skulle lämna. Gå. Jag gjorde det. Jag vågade tillslut lämna min plågoande. Mitt monster!

Jag har lärt mig mycket på ett år. Om mig själv. Om livet. Om vad jag vill ha ut av livet. Jag har lärt mig att det inte går att rymma. Har försökt men utan vidare resultat. "Om man bara kunde dra. Lämna allt och bara försvinna. Rymma med en cirkus. Bli en sån där som går på lina. Resa runt i karavan över hela världen..."
Idéer som man får i såna lägen är sällan genomtänkta. Jag kom på att jag tex inte känner några cirkusartister som jag kan rymma med. Och nån lina skulle jag inte kunna traska omkring på. Jag skulle förmodligen få jobba med att plocka elefantbajs. Ett ganska riskfyllt jobb. Utan att vara glamoröst. Jag bestämde mig för att stanna kvar och ta itu med problemen. Upptäckte att man ändå inte kan fly från sitt förflutna. Det kan funka ett tag. Men förr eller senare kommer det ifatt en. Det förgrenar sig för att längre fram ligga i bakhåll. Då blir slaget hårdare och greppet tajtare. Det blir svårare att slå sig fri.

Det har varit ett tufft år. Och det är inte över än. Mardrömmarna finns fortfarande kvar. Kanske lite mer nu när årsdagen närmar sig. Ångesten ger sig till känna då och då. Men idag är jag starkare. Jag är lycklig. Jag är stolt och glad. Jag är levande!

Jag tar fortfarande en dag i taget. Tänker inte skynda för fort. Jag tar saker i min egen takt och ingen kan tala om för mig vad som är rätt och fel. Det är bara jag som vet.

Knytnävar i ansiktet. Händer runt halsen. Stenar genom fönstret. Telefonsamtal och sms. Lossade bildäck och ändå står jag här?

Stor och dum vs Liten men stark. And the winner is.....

Jag hatar tid!

Det var ett tag sen jag skrev nåt. Har inte orkat. För mycket tankar men för lite ork. För mycket känlsor men för lite få ord. Bearbetar. Varje dag. Varje natt. Tänker. Samlar. Analyserar. Gråter. Drömmer. Vaknar. Somnar.
Jag är trött.

Vissa av såren har gått upp. Inga större, livshotande blödningar. Men tillräckligt för att det ska kännas. Det tar tid att läka sår. Plötsligt upptäcker man ett litet irriterande sår som gör sig påminnt genom att långsamt gå upp i kanterna. Det svider. Man fattar först inte riktigt vad det är som orsakar den där obehagliga känslan. Men minnena vaknar snabbt till liv. Man känner en doft. Hör ett ljud. Sätter på sig en tröja som man hade just den gången. Med ens minns man såret. Hur man fick det. Varför. När.

Det spelar ingen roll om man funnit lyckan. Hittat hem till sitt eget personliga paradis. Såren gör sig påminda ändå. Och dom gör ont. Jätteont.

Många tror att man är fri från alla demoner. Att allt är som vanligt. Att man inte behöver nån. Att all styrka är tillbaka. Inga mardrömmar mer. Ingen ångest. Det är inte så. Allt är kvar. Just nu är det värre än någonsin.

Jag är trött. Sömnen har försämrats igen. Mardrömmarna är tillbaka. Va' fan då! Det värker i hela min kropp. Jag orkar dock inte prata med nån om det. Jag har alltid varit den starka. Den som hjälper. Om jag är svag rubbas tydligen balansen i universum och folk tappar förståndet. Vet inte hur dom ska bete sig. Vad dom ska säga. Det kan jag förstå. Men när det skämtas tanklöst på min bekostnad gör det ont. Då känner jag mig förnedrad. Och dum. Därför avstår jag från att prata.

Just nu stänger jag in mig. Går i ide. Fast det är sommar. Vill inte prata. Vill inte berätta. Vill inte vara delaktig i nåt. 2 år igen. Vill inte. Tänker inte. Vägrar! Lägger mig på golvet och sparkar och skriker snart! Vill bli av med demonerna. Vill att monstret ska dö! Ja, det tar tid. Men hur mycket tid?

Ge det tid. Ge det tid. Tid, tid, tid. Och det slutgiltiga svaret är TID!

Just nu hatar jag tid!

Det tar en livstid att radera...

Trött på att minnas. Trött på att vända mig om när jag är ute. Trött på att fortfarande drömma marisar. Trött, trött, trött!!!

Det går inte att fly undan känlsorna. Det går inte att pausa mardrömmarna. Rädslorna går det inte heller att lura. Jag har försökt. Det spelar ingen roll var jag är. Om jag befinner mig i Jönköping, Malmö, Kiruna eller Stockholm. Jag vänder mig om på gatan ändå. Det kommer nog fortsätta vara så ett tag. Det har jag ju förstått. Men jag är fan trött ändå!

"Men nu är ju sommaren nästan här! Det är väl ändå underbart?!"

Förra året vid den här tiden var jag ett vrak. Blek, mager och utan nån som helst livslust, så nä, jag kan inte påstå att jag tycker att allt är underbart just nu. Ja, det är jävligt trevligt med ljus och värme, men tyvärr så tar minnena överhanden. Det är inte bara fysiska, konkreta minnen. Det är inbyggda saker. Det händer saker i kroppen. När man känner en doft. Ser de första blommorna sticka upp ur jorden. Då kommer känslor tillbaka. Känlsor som bara gjorde ont. Känlsor som fortfarande gör ont.

Det är som när man sitter med tjejgänget och det kommer en gammal låt från 1800-kallt på radion. "Åh, den här dansade jag till med Mackan i 9C på högstadiediscot. Guuuud va kära vi va!" Ja, det är ju schyssta känslor att få tillbaka. Eller om man minns hur julen brukade upplevas när man var barn. Så fort man känner doften av glögg så minns man allas glada ansikten, som man nu i vuxen ålder förstått var förklädd ångest, dränkt i lagom mängd alkohol.

Samma sak upplever jag den här våren, och säkert större delen av sommaren. Det är dock inga mysiga barndomsminnen eller minnen från tonårig kärlek som dyker upp. Jag minns hån. Förnedring. Ren och skär elakhet. Slag. Sparkar. Mina barns vettskrämda blickar. Deras tysta snyftanden. Jag minns min egen bottenlösa smärta. Den hopplöshet jag kände. Mina ständigt rödgråtna ögon. Det pulserande påminnelsen om att mitt liv var skit. Att jag var skit. Att allt jag tog mig för med var skit. Att hela min tillvaro var fullständigt värdelös. Hela min existens.

Idag är jag inte skit. Men dom förbannade jävla känlsorna kommer tillbaka! Jag hatar det! Jag skulle vilja gå ut på en promenad och bara kunna njuta. Njuta av alla dofter. Kunna se hur träden blivit lummiga och gröna, utan att min syn dunklas av gråa kalla minnen.

Det tar endast ett ögonblick att skapa ett minne. Det tar en livstid att radera det.