Nyårsdagen...

Det snöar utanför. Stora flingor singlar långsamt ner mot marken. Ute på gården ser de upplogade stigarna ut som små dalgångar som ringlar sig ända från grinden, in mot huset, mellan björkar, granar, uthus och brunn. Det är ett riktigt sagolandskap därute. Solen försöker skicka några strålar över trädtopparna och trots att molntäcket är tjockt kan man ändå skymta en rosa ton på himlen.

Idag gör man inte många knop. Det är nyårsdagen. Början på något nytt. Nystart. Jag har alltid gillat just nyårsdagen. Den inger sånt hopp. Man har hela spelplanen framför sig. Ett oskrivet ark som man kan kladda på hur mycket man vill. Lite av färgerna är förutbestämda, men känslan är ändå att man har fria händer att skapa precis vad man vill.

Jag tänker inte börja skapa nåt särskilt idag. Har redan satt igång tvättmaskinen och slänger kanske in en omgång till lite senare, men annars skapas inget annat här hemma än mysfaktor med resterna efter gårdagens ostbricka, en skvätt pommac och Ivanhoe. Har redan placerat mig i perfekt ställning på soffans schäslong, har allt inom räckhåll och måste bara flytta på mig när naturen tvingar mig. Det kan jag leva med. Idag är en perfekt soffdag. Ute snöar det och är en bra bit under noll-sträcket, härinne är det varmt och mysigt och snart är även Ivanhoe här.

Nyårsdagen. Min bästa dag!

Midvinternattens köld är hård....

Sitter i köket och tittar ut över ett snötäckt landskap. Allt är vitt. Stora, tjocka snölager tynger granarnas grenar där på andra sidan vägen. Härinne är det varmt. Jag sitter ihopkurad med en stor kopp te, raggsockor och en tjock, varm kofta. Har ställt laptopen på köksön och klättrat upp på en av barstolarna. Ifrån vardagsrummet hörs svag julmusik och enstaka suckar från hunden som blinkande ligger och kikar på mig. Jag låter återigen blicken vandra ut genom de spröjsade fönsterrutorna. Det är magiskt vackert därute. I fönstret står en ljusstake och lamporna speglar sig i rutans glas. Det glimmar och glittrar överallt och det är julstämning deluxe.

Tänk att ännu ett år har gått. 12 månader. 52 veckor. 365 dagar. Nästan iallafall. Tiden har gått och en del har förändrats. Men mycket är fortfarande detsamma. Tiden fortsätter att ticka vidare. Livet fortsätter att rulla på. Allt har sin gilla gång, men vissa saker hänger ännu kvar. Vissa saker vägrar släppa taget. Likt parasiter och iglar som lever på sin värd. Som suger ut näring, blod och kraft. Liv. Tills det inte längre finns något kvar. Tills värddjuret bara är ett tomt, trasigt och sjukt skal av ingenting.

Jag tar en klunk te. Känner hur värmen sprider sig i magen. Är fortfarande lite frusen efter duschen och drar koftan tätare omkring mig. Mitt hår är fortfarande fuktigt och jag drar ut gummisnodden som håller samman den slarvigt uppsatta trasselbollen mitt på bakhuvudet. Skakar lite på huvudet för att lockarna ska falla på plats. Än en gång vandrar blicken ut. Funderar på att tända lite ljus. Kanske baka nåt. Ska snart tömma diskmaskinen och ta fram dammsugaren. Ska nog ner i källaren och slänga in en tvätt också. Gud, vad tyst det är. Tassar ut i vardagsrummet och sätter igång musiken som hade hunnit tystna.

Klättar upp i barstolen igen och tar tekoppen med båda händerna. Teet doftar härligt och jag tar en klunk till. Tittar på mitt öppnade worddokument, påbörjar en mening men raderar snart orden. Känner mig rätt trött så jag väntar nog lite med dammsugningen. Tömmer diskmaskinen. Känner att jag börjar bli hungrig och funderar på vad man ska hitta på till middag. Hunden reagerar på nåt ljud och springer fram till fönstret. Jag tittar ut och ser en polisbil rulla in på gården. Ut kliver två poliser och strax efter öppnas ytterdörren. Jag vänder sakta huvudet mot hallen och ser en stor, mörk gestalt i uniform komma emot mig. Jag blir varm i hela kroppen och känner en hand stryka över min rygg och får en lätt puss på kinden. "Hej älskling! Vi kommer med pizza!"

Det är verkligen vackert därute. Det är jul! Det är jul och jag är trygg!

Sabbatsår?

Njae...snarare sabbatsmånader. Återigen är mörkret tillbaka. Nä, jag menar inte höstens mörker. I höstens mörker kan jag ta skydd. Där kan jag gömma mig. Så att dom inte ser mig. Dom som vill mig så illa. Dom som kommer när jag minst anar det. Som kliver fram till mig på gatan och väser ut sina hot. Dom som förföljt mig därute och senare skickat hot via sms. Dom som till och med kommit till mitt hem! I mörkret ser dom mig inte. Jag kan ligga lågt. Stanna inne. Släcka lampor och vara tyst.

Det mörkret jag pratar om, som är tillbaka, är mörkret som en gång bodde i mig. Det mörkret som omslöt mig. Som jag livrädd och tafatt famlade mig omkring i. Utan en aning om var jag var eller vilket håll jag skulle. Det förbannade mörkret är tillbaka! Ännu en gång får mitt liv ta en ny vändning. Ännu en gång måste jag ändra bana. Byta färdriktning. Man kommer ju för fan aldrig fram om man inte får resa den planerade rutten. Kan jag inte, för en endaste jävla gångs skull, bara få spatsera i min egen takt på denna "livets väg"?

Man är stark när man tar sig ur. Slår sig fri. Man blir hyllad. Kramad. Kritikerrosad. Men sen då?

Ibland tar inte sagan slut bara för att det kommer ett "snipp snapp snut"...
I min saga lyder sista textraden "Snipp snapp snut.... du ska fan inte tro att det är slut!"

Snacka om kraftdränage! Var ska man finna kraften och styrkan att tillslut bara klara av dagen? Att ignorera och agera stark går alldeles utmärkt. Tills det inte går längre då förstås! Man kommer ju till en gräns där allt rasar samman och ingenting längre står på sin rätta plats. Upp är ner och ner är upp, den gjutna plats man själv trodde att man hade är spårlöst borta. Puts väck! Man kan ägna sig åt att leta högt och lågt, men det är kört. Man hittar ingenting sålänge helvetets lågor fortfarande har en omringad. Inte förrän man på något sätt lyckats ta sig ur eldringen och långt, långt därifrån kan man återigen sortera, arkivera och städa undan all skit.

Jag står just nu mitt i ringen. Hett som satan är det! I denna hetta, som förutom att hota om att bränna mig till döds, även tar allt syre ifrån mig, måste jag fokusera på att hitta en väg ut. Med syrebrist och svettig och utmattad måste jag hålla mig vaken och alert. Måste hålla koll så inte lågorna kommer för nära. Måste komma på hur jag ska ta mig ut ur ringen utan att riskera för stora brännskador. Viljan att lägga mig ner och vila är stark. Jag är ju trött. Det är varmt och jävligt och inte fan orkar jag arbeta taktiskt och vara logisk. Orkar och orkar...jag har inget syre och är därför inte heller kapabel att ens tänka!

Det är flera av mina vänner som står utanför ringen och sprutar vatten. Men dom har inte alla verktygen. Små vattenkannor och trädgårdsslangar. Nån har till och med en vattenpistol. Som inte funkar!

Jag ska ta mig ur elden förr eller senare, men det kommer ta en liten stund. Det är svårt, det är tungt och man måste lägga mycket kraft och fokus. Något som jag inte har speciellt gott om just nu.

Fortsätt spruta vatten med trädgårdsslangarna! Det kanske hjälper tillslut.

Jag vill bara härifrån...

Det finns en kram för alla!

Ibland är det skönt att vara ensam. Många gånger välbehövligt. Ibland kan man njuta av tystnaden och lugnet. Sitta med sina egna tankar och bara andas. Läsa en bok. Titta på en film. Bara vara...

Andra gånger är ensamheten en ren plåga. Det är så tomt och tyst att det smärtar. Rädslan gör ensamheten ännu värre. Ångesten över faror och hot gör att ensamheten blir ett stort svart ingenting! Smärtan efter minnena gör ensamheten otäck och hård. Kall och hänsynslös.

Självvald ensamhet är ibland ett måste. Kan vara jobbig, men finns behovet där måste man lyssna på det. Ofrivillig ensamhet är kanske också ett måste. Men ett mer smärtsamt måste!

Frågorna och tankarna hopar sig som flugor. "Varför?" "Tänk om..." "Vad är meningen...?"
Varför, varför, VARFÖR????

Det finns många varför i våra liv. Om någon dör undrar vi varför. Om vi blir lämnade frågar vi oss varför. Om vi blir slagna är frågan varför. Den finner vi snabbt svar på. Vi blir införstådda med varför det hände. Behöver inte längre fråga oss själva.

När den som slår helt plötsligt byter taktik och vi blir förnedrade kommer frågan tillbaka. Varför? Vad har jag gjort?
Förvandlas förnedringarna och kränkningarna till utfrysning gäller samma sak.

Vi frågar oss samma frågor om och om igen, utan att faktiskt få några svar. Några tillfredsställande svar. Varför slår han? Jag gör ju som han vill... Varför säger han så hemska saker? Jag stöttar ju honom... Varför fryser han ut mig? Jag älskade ju bara...

Svaren kommer till oss när vi är redo. De bor inom oss. Det tar tid att orka leta, det tar tid att kunna ta det till sig... Men det kommer!

Vi inbillar oss att vi förtjänar behandligen. Vi håller tillslut med om att vi är rätt värdelösa, rätt korkade och misslyckade i allmänhet. Problemet är att detta är något som följer med oss på nästa resa också. Någonstans i bakhuvudet ligger fortfarande orden "Du duger ju inte!" "Klart som fan att han skulle dra...DIG vill ju ingen ha!"

Du är värdefull precis som Du är! Sanningen om Dig är inte att Du inte duger, att Du är omöjlig att leva med, att Du är korkad, dum och värdelös. Sanningen om Dig är att Du är en fantastisk människa! Att Du är kärleksfull. Att Du är omtänksam. Att Du kan känna empati och kärlek inför en annan människa. Det är den enda sanningen Du behöver komma ihåg! Mycket av det som händer i Ditt liv kan Du styra över, på ett eller annat sätt. Men mycket händer oavsett Du vill det eller inte. Det är då Du måste ta fram Din sanning. Det var inte Ditt fel!!! Det kommer aldrig att vara Ditt fel. Det andra människor gör mot Dig måste de själva stå till svars för. De måste själva leva med sina slag, sina förnedringar, sina sårande handlingar och kommentarer.

Det gör ont och resan är lång och svår. Men Du klarar det! Du är ju fantastisk!

Ensamheten kanske är just det Du behöver just nu. Den ensamhet som ger Dig utrymme att vara den Du är. Den Du vill vara. Där Du kan få tycka och tänka precis som du vill. Där Du kan få drömma och fantisera om allt och lite till. Där det inte finns någon som trycker ner och sårar. Men be om hjälp om ensamheten plötsligt verkar hemsk. Be om hjälp när ångesten blir för stor. Att be om hjälp är en styrka, ingen svaghet. Och alla behöver vi få vara små ibland!

Ensamheten kan vara smärtsam. Ring, skriv ett mail. Få ur dig dina tankar.

Det finns en kram för alla!

Jag är stark!

Det är engentligen först nu som jag kan säga orden... Nu har jag ju hittat styrkan igen, och kan faktiskt erkänna för mig själv att jag är stark! Ibland anses det inte ok att säga positiva saker om sig själv. Det är bättre att vara blygsam och vifta bort en komplimang med ett fniss, hellre än att säga: "Ja, jag vet! Jag är fantamej råsnygg idag!" Istället skrattar vi, får rosiga kinder och kläcker ur oss nåt ohörbart om "den här gamla trasan..."

Jag säger samma sak. Men det är annorlunda. Jag ÄR stark! Kanske ännu mer idag, än förr... Är i alla fall mer medveten om mina olika styrkor idag. Vi har alla styrkor. Olika eller likadana. Välanvända eller oanvända. Men vi har dem. Det finns massor med människor som inte hittat sina än. Som inte känner till dem.

En del av dessa människor berövar gärna andra på deras styrkor. Och lyckas. Tror de! De förmår egentligen bara att skrämma bort styrkorna och samtidigt se till att de hela tiden håller sig undan. Vid minsta tecken på en framfusig styrka som försöker hävda sig, så tar de till det tunga artilleriet. Inte fan stannar styrkan kvar för att, med nyfiket intresse, ta reda på vad som händer härnäst. Nä, den gömmer sig såklart, och håller sig helst gömd en längre tid. Mina styrkor låg undangömda men jag har lyckats plocka fram dem.

Visst kan det ta tid. Olika lång tid för olika människor. Men det går.

Jag är stark!

Varför nu..?

Jag förstår inte! Det har varit relativt lugnt. Tills igår. Igår byttes lugnet ut mot panik. Nu är jag återfunnen. Jag är trött. Det blev inte många timmars sömn inatt. Gårdagen var lång och tung. Overklig. Mitt i vardagen, som jag så omsorgsfullt byggt upp, trillade det in ett sms i min telefon. Där förklarades det att man hittat mig. Återigen togs adresser upp som borde vara okända och dessutom nämndes polisens oförmåga att kunna hjälpa mig.

När jag hade läst sms:et lade jag ner mobilen i fickan på min munkjacka, och återgick till studierna. Försökte iallafall... Hur mycket jag än försökte fokusera på min och mina klasskamraters grupparbete vandrade tankarna tillbaka ner i min munkjackas mörka ficka! Jag tänkte på vad jag hade läst. Envisades med att fastna vid den sista kommentaren. Den om polisens oförmåga. Det handlade ju visserligen inte om polisväsendet i allmänhet, utan att de just i detta fallet, inte skulle kunna bistå med någon hjälp.

Det var väl ändå oschysst! Dom har ju varit helt fantastiska!

När jag, i mina tankar, försvarade alla tappra kvinnor och män i blått insåg jag plötsligt... Jag försvarade inte polisen. Jag använde den delen av sms:et som försvar för min egen del! Jag blev så chockad av innehållet att jag fokuserade på den del som var minst angelägen att fokusera på.

Sen grät jag! Mycket!

Idag är jag bara trött. Huvudet spränger och jag vill sova.

Känner jag obehag?
Ja, nåt alldeles fruktansvärt!
Tänker jag lägga mig ner och ge upp?
I helvete heller!!

Klart jag är rädd, men också tillräckligt stark för att våga vara rädd... Det var jag inte förut. Då klarade jag inte av rädslan. Den tog ett stadigt grep om mig och det var omöjligt att frigöra sig. Idag är det tvärtom på nåt sätt. Jag är starkare än rädslan. Den finns där och den känns tydligt av. Jag är mer uppmärksam på min omgivning än vad jag var i förrgår, men det är ändå jag som har kontrollen!

Klart man undrar.... Varför nu??

Du är rädd...

Jag vet. Jag förstår det. Du har hamnat mitt i en främmande värld, där du förstår varken språk eller kultur. Du är ensam där. Ingen känner dig och ingen vet varifrån du kommer. Du kan inte ringa nån för att fråga om vägen, för att fråga hur du ska ta dig från punkt A till punkt B. Det är ju ingen som vet. Du fick heller inte med dig nån karta så du kan inte själv planera din resa.

Ensam och utmattad efter en slitsam och lång resa, måste du på egen hand hitta vägen. Du måste helt plötsligt leta dig fram, kliva in i mörka öde gränder utan att veta vad som kommer att möta dig där. Du måste ge dig ut på mörka, okända vatten utan minsta inblick i vad som kan lura under ytan. Jag förstår att det är skrämmande. Jag vet!

När du står där i dimman kliver det plötsligt fram nån ur periferin. Han talar ett obegripligt språk, och även om du kan tyda delar av det han säger, förstår du inte riktigt helheten. Den här personen vill ha något från dig. Vill att du ska göra något. Något du aldrig tidigare har gjort. Han tar tag i dig och du förstår att du borde följa med. Men vågar du?

Vill han ha hjälp med nåt? Är det viktigt att det är just du som hjälper honom? Är det verkligen omöjligt för honom att klara sig utan din hjälp? Du är ju så trött. Behöver få sova. Vila.

Därför tvekar du. Du vet inte exakt vad mannen från skuggorna vill dig. Du vet inte vad som kommer att krävas av dig. Vad han förväntar sig av dig. Du förstår ju knappt vad han säger!

Du har rest hela vägen till ett främmande land utan guide. Du möter bara invånare som redan kan språket. Som känner till vägarna. De behöver inga kartor. De vet vad som lurar under vattenytan.

Han drar i dig och du börjar känna paniken välla upp inom dig. Kan han inte be någon annan? Varför måste det vara just du? Orden som strömmar över mannens läppar är många. Du tycker dig förstå att han säger: "Det tar inte lång tid, bara ett ögonblick!"

Mannen har rätt på sätt och vis. För i hans värld så tar det inte så lång tid. I din värld blir resan längre. Du reser ju ensam, utan tolk och utan guide. Du är sorgsen och du är rädd, jag vet!

Lyft blicken, min vän. Du är inte ensam!

Jag kan vara din guide. Jag vill vara din guide!