En paus...

Jag har tagit en medveten paus i mitt skrivande. Har egentligen tagit en paus överhuvudtaget. Tror man måste det. Tror man måste blicka tillbaka i lugn och ro. Analysera. Minnas. Se allt från ett annorlunda perspektiv. För att sen kunna stabilisera sig igen. Kunna förstå och kunna se sin nya verklighet.

Den verklighet som jag levde i för ett drygt år sen var verklig då. Idag känns den tvärtom. Det är en enda stor dimma när jag tänker tillbaka. Har förträngt otroligt mycket och det börjar komma tillbaka. Jag är inte längre rädd. Inte ledsen. Bara tacksam över var jag är någonstans idag.

Det har krävt hårt arbete. Många sömnlösa nätter. Mycket gråt och ännu mer ilska. Men det har varit värt varenda minut av mitt kämpande. Jag gav aldrig upp och nu har jag återvunnit min självkänsla. Min styrka. Vetskapen om mitt eget värde och förståelsen för mig själv.

Jag är stolt över mig själv! Jag skäms inte. Känner inte längre någon skuld. Det finns bara en person i mitt förflutna som borde skämmas. Känna skuld. Den personen är dock inte frisk nog att ens kunna se det. Inte mitt problem. Jag lever mitt liv med mina barn, min kärlek och mina vänner. Mitt liv är skitbra!!!

Det är inte över än. Det har jag fått bekräftat. Men för min del är det över. Jag har stängt den dörren. Den öppnas ibland, men det gör inte längre ont. Inte som det kunde göra förut. Framförallt så är jag trygg. Trygg och lycklig!

Mina vänner sa hela tiden till mig att jag var stark. När allt kändes som svårast och jag låg på botten i mitt svarta hål så envisades dom med att säga att jag skulle klara det. Jag kunde inte se det då. Idag kan jag det. Idag är jag glad att mina vänner är så envisa. Mina rövare! En del gånger kunde dom ju vara riktigt störande. Tyckte jag då. Gud, vad dom ringde och kollade mig. Dom lät mig ju aldrig helt och hållet vara ifred. Dom instisterade på att jag skulle komma och sova över. Äta middagar. Gå promenader. Jag var tacksam redan då, det var jag. Men jag var för trött för att inse det. Jag är så glad över alla promenader, middagar och telefonsamtal. Utan mina vänner hade resan varit ännu skumpigare och tuff.

Mina vänner gav aldrig upp. Dom kämpade bredvid mig hela vägen. Dom fanns där dygnet runt. Kom åkandes mitt i natten om det behövdes. Hjälpte mig att packa kläder och tog mig med när hotbilden blev för stor. Gav mig trygghet, värme och framförallt jävligt god mat!

Tack alla älskade vänner! Tack underbara familj! Tack mina vackra barn för att ni skänker mig sån kärlek och värme och för ert mod! Tack underbara, älskade NN för ditt tålamod, din villkorslösa kärlek och för att du finns!

Ibland behöver man en paus. Man måste sakta ner på farten. Stanna upp och se sig om. Tänka över det som hänt. Inse sitt värde och lära sig förstå sig själv. Resan är lång. De flesta minnen består. Men vetskapen om att man varit i helvetet men tagit sig upp är värd allt! Då orkar man så mycket mer. Då klarar man allt!

Har äntligen hittat hem...

Tänker varje dag. Minns. Minns sorgen. Gråten. Har lärt mig att själv se förändringarna. Idag gråter jag knappt. Jag ler och jag skrattar istället. Det är ju jag! Jag är tillbaka! Glad och lycklig igen. Kanske inte fullkomligt lagad och hel men det tar tid. Det är ok att det tar tid.

Jag har kärlek och värme i mitt liv. Jag har förståelse och omtanke. Jag har glädje och lycka. Jag är stark. Jag har hopp. Precis som det var förut.

Jag är samma person igen. Samma person men med andra erfarenheter. Samma person men med andra minnen. Samma person men med ny styrka. Ny vilja. Trots vissa förändringar är jag ändå samma gamla jag igen. Jag gillar gamla jag. Gamla jag är rätt kul. Gamla jag gillar att skratta. Älskar att skratta. Gamla jag orkar ha glimten i ögat även om det blåser kallt. Gamla jag kan se att allt har en guldkant, även när det är som mörkast.

Jag är inte längre instängd i en bubbla. Jag sitter inte längre fast i ett bottenlöst mörker. Ligger inte längre på botten av ett stort hål. Jag ser ljuset. Hör musiken. Ser möjligheterna. Jag har allt. Allt jag någonsin drömt om!

Jag har äntligen hittat hem!

Stor och dum vs Liten men stark!

Dagar. Några futtiga dagar kvar. Sen har året gått. Det där första året som alla pratar om. De första 12 månaderna. Snart är det exakt 1 år sedan jag stack. Mitt i natten. Flydde för mitt liv. Den gången visste jag inte ens om jag skulle överleva. Jag visste inte om jag hade nån framtid. Jag visste ingenting. Bara att jag måste ut. Långt bort. Och fort!

Mitt personliga helvete hade nåt sin kulmen. Jag visste att det va dags. Visste att jag skulle lämna. Gå. Jag gjorde det. Jag vågade tillslut lämna min plågoande. Mitt monster!

Jag har lärt mig mycket på ett år. Om mig själv. Om livet. Om vad jag vill ha ut av livet. Jag har lärt mig att det inte går att rymma. Har försökt men utan vidare resultat. "Om man bara kunde dra. Lämna allt och bara försvinna. Rymma med en cirkus. Bli en sån där som går på lina. Resa runt i karavan över hela världen..."
Idéer som man får i såna lägen är sällan genomtänkta. Jag kom på att jag tex inte känner några cirkusartister som jag kan rymma med. Och nån lina skulle jag inte kunna traska omkring på. Jag skulle förmodligen få jobba med att plocka elefantbajs. Ett ganska riskfyllt jobb. Utan att vara glamoröst. Jag bestämde mig för att stanna kvar och ta itu med problemen. Upptäckte att man ändå inte kan fly från sitt förflutna. Det kan funka ett tag. Men förr eller senare kommer det ifatt en. Det förgrenar sig för att längre fram ligga i bakhåll. Då blir slaget hårdare och greppet tajtare. Det blir svårare att slå sig fri.

Det har varit ett tufft år. Och det är inte över än. Mardrömmarna finns fortfarande kvar. Kanske lite mer nu när årsdagen närmar sig. Ångesten ger sig till känna då och då. Men idag är jag starkare. Jag är lycklig. Jag är stolt och glad. Jag är levande!

Jag tar fortfarande en dag i taget. Tänker inte skynda för fort. Jag tar saker i min egen takt och ingen kan tala om för mig vad som är rätt och fel. Det är bara jag som vet.

Knytnävar i ansiktet. Händer runt halsen. Stenar genom fönstret. Telefonsamtal och sms. Lossade bildäck och ändå står jag här?

Stor och dum vs Liten men stark. And the winner is.....

Jag hatar tid!

Det var ett tag sen jag skrev nåt. Har inte orkat. För mycket tankar men för lite ork. För mycket känlsor men för lite få ord. Bearbetar. Varje dag. Varje natt. Tänker. Samlar. Analyserar. Gråter. Drömmer. Vaknar. Somnar.
Jag är trött.

Vissa av såren har gått upp. Inga större, livshotande blödningar. Men tillräckligt för att det ska kännas. Det tar tid att läka sår. Plötsligt upptäcker man ett litet irriterande sår som gör sig påminnt genom att långsamt gå upp i kanterna. Det svider. Man fattar först inte riktigt vad det är som orsakar den där obehagliga känslan. Men minnena vaknar snabbt till liv. Man känner en doft. Hör ett ljud. Sätter på sig en tröja som man hade just den gången. Med ens minns man såret. Hur man fick det. Varför. När.

Det spelar ingen roll om man funnit lyckan. Hittat hem till sitt eget personliga paradis. Såren gör sig påminda ändå. Och dom gör ont. Jätteont.

Många tror att man är fri från alla demoner. Att allt är som vanligt. Att man inte behöver nån. Att all styrka är tillbaka. Inga mardrömmar mer. Ingen ångest. Det är inte så. Allt är kvar. Just nu är det värre än någonsin.

Jag är trött. Sömnen har försämrats igen. Mardrömmarna är tillbaka. Va' fan då! Det värker i hela min kropp. Jag orkar dock inte prata med nån om det. Jag har alltid varit den starka. Den som hjälper. Om jag är svag rubbas tydligen balansen i universum och folk tappar förståndet. Vet inte hur dom ska bete sig. Vad dom ska säga. Det kan jag förstå. Men när det skämtas tanklöst på min bekostnad gör det ont. Då känner jag mig förnedrad. Och dum. Därför avstår jag från att prata.

Just nu stänger jag in mig. Går i ide. Fast det är sommar. Vill inte prata. Vill inte berätta. Vill inte vara delaktig i nåt. 2 år igen. Vill inte. Tänker inte. Vägrar! Lägger mig på golvet och sparkar och skriker snart! Vill bli av med demonerna. Vill att monstret ska dö! Ja, det tar tid. Men hur mycket tid?

Ge det tid. Ge det tid. Tid, tid, tid. Och det slutgiltiga svaret är TID!

Just nu hatar jag tid!

Det tar en livstid att radera...

Trött på att minnas. Trött på att vända mig om när jag är ute. Trött på att fortfarande drömma marisar. Trött, trött, trött!!!

Det går inte att fly undan känlsorna. Det går inte att pausa mardrömmarna. Rädslorna går det inte heller att lura. Jag har försökt. Det spelar ingen roll var jag är. Om jag befinner mig i Jönköping, Malmö, Kiruna eller Stockholm. Jag vänder mig om på gatan ändå. Det kommer nog fortsätta vara så ett tag. Det har jag ju förstått. Men jag är fan trött ändå!

"Men nu är ju sommaren nästan här! Det är väl ändå underbart?!"

Förra året vid den här tiden var jag ett vrak. Blek, mager och utan nån som helst livslust, så nä, jag kan inte påstå att jag tycker att allt är underbart just nu. Ja, det är jävligt trevligt med ljus och värme, men tyvärr så tar minnena överhanden. Det är inte bara fysiska, konkreta minnen. Det är inbyggda saker. Det händer saker i kroppen. När man känner en doft. Ser de första blommorna sticka upp ur jorden. Då kommer känslor tillbaka. Känlsor som bara gjorde ont. Känlsor som fortfarande gör ont.

Det är som när man sitter med tjejgänget och det kommer en gammal låt från 1800-kallt på radion. "Åh, den här dansade jag till med Mackan i 9C på högstadiediscot. Guuuud va kära vi va!" Ja, det är ju schyssta känslor att få tillbaka. Eller om man minns hur julen brukade upplevas när man var barn. Så fort man känner doften av glögg så minns man allas glada ansikten, som man nu i vuxen ålder förstått var förklädd ångest, dränkt i lagom mängd alkohol.

Samma sak upplever jag den här våren, och säkert större delen av sommaren. Det är dock inga mysiga barndomsminnen eller minnen från tonårig kärlek som dyker upp. Jag minns hån. Förnedring. Ren och skär elakhet. Slag. Sparkar. Mina barns vettskrämda blickar. Deras tysta snyftanden. Jag minns min egen bottenlösa smärta. Den hopplöshet jag kände. Mina ständigt rödgråtna ögon. Det pulserande påminnelsen om att mitt liv var skit. Att jag var skit. Att allt jag tog mig för med var skit. Att hela min tillvaro var fullständigt värdelös. Hela min existens.

Idag är jag inte skit. Men dom förbannade jävla känlsorna kommer tillbaka! Jag hatar det! Jag skulle vilja gå ut på en promenad och bara kunna njuta. Njuta av alla dofter. Kunna se hur träden blivit lummiga och gröna, utan att min syn dunklas av gråa kalla minnen.

Det tar endast ett ögonblick att skapa ett minne. Det tar en livstid att radera det.

Handlingarna kan jag inte förlåta!

Jag kommer aldrig att förlåta hans medvetna handlingar. Kommer aldrig att förlåta det han utsatte mina barn för. Kommer aldrig förlåta slag eller förnedringar. Jag kommer aldrig att förlåta att han systematiskt förintade mig. Demolerade mitt inre. Mitt jag. Mitt glada, starka jag. Det är oförlåtligt. Jag kommer aldrig att förlåta för alla mardrömmar, all smärta, all rädsla och all ångest. Det jag vill förlåta är att han överhuvudtaget finns. Att han andats samma luft som jag. Delat min säng. Mitt hem. Mina barn.

Han gjorde sina val. Jag gjorde mina. Mina var aldrig menade att skada honom. Eller mina barn. Hans var enbart inriktade på att lämna så stor skada som möjligt. Som en atombomb. Först skickade han småmissiler. Minihagel. Dom flesta träffade rätt hårt. På många ställen samtidigt. Jag började blöda. Läcka som ett såll. Tillslut var såren så många och så djupa att jag inte hade en enda chans att lägga om alla på en gång. Hann inte täppa till ett hål förrän nästa, ymnigt, började blöda. Kan man förlåta sånt?

Att kunna förlåta betyder ju nånstans att man förstår...och det kommer jag aldrig att göra. Jag kan däremot förstå att han finns till... Alla gör vi ju våra misstag...

Det är alltså det jag vill kunna förlåta. Jag vill förlåta att han finns. Jag vill förlåta mig själv för att han fick komma in i mitt liv. Ta del av mig. Men aldrig, ALDRIG att jag förlåter det svinet för vad han utsatt mina barn för. Mina oskyldiga barn. Hans liv går vidare i samma vidriga takt som innan. Våra liv har totalt ändrat kurs. Kanske att vi hamnar på rätt köl igen och styr in mot rätt hamn tillslut. Men resan har fått en extrainsatt rutt. En sjuhelvetes omväg!

Just nu måste jag vara stark för mina barn. Det är jag som är kapten på kajutan. Det är jag som bestämmer när, var, hur. Min besättning litar på mig. Ingen av oss ska gå under. Vi ska alla komma i hamn i ett stycke. Men det innebär inte att jag tänker visa förståelse för honom. Inte för det han gjort. Bara för det faktum att idioten existerar.

Det förlåter jag! Men handlingarna kan jag inte förlåta!

Hur slutar man vara arg?

8 månader. ÅTTA månader blev hans straff. Fast det är klart...han satt ju bara 2/3 av den tiden. Det är så det går till. Mitt straff blev livstid. En livstid full av minnen, mardrömmar och ångest. Inte en flytt. Två. Och det bara under de senaste 4 månaderna. Skyddad identitet. Byte av efternamn. Allting förändrat. Och ändå är det inte jag som begått nåt brott!

Jag har aldrig varit ute efter hämnd. Har aldrig velat straffa. Det är samhället som har straffat XX. Inte jag. Det är samhället som har bestämt att vissa saker inte är ok. Inte jag. Men då är det ju även samhället som menar att mitt lidande inte riktigt räknas. Eftersom mitt straff blev mycket hårdare än hans. Eller?

Ändå är han arg på mig? Jag är varken polis, domstol eller bödel. Han är bara inte intelligent nog att förstå det. Han tror att det är jag som straffat. Jag som lagstiftat. Hade det varit jag som lagstiftat så skulle det se lite annorlunda ut. Men så är det inte nu. Det finns inga "tänk om". Det finns bara "Nu" och "Här". Och det är där jag är. Det är där jag vill vara. Jag orkar inte vara arg. Orkar inte känna besvikelse. Varken på honom eller på samhället. Jag blir bara trött. Min energi ska gå till viktigare saker. Därför har jag bestämt mig.

Jag har bestämt mig för att förlåta. Förlåta XX. Så länge jag känner ilska eller rädsla har han fortfarande makten över mig. Samma sak tills jag förlåtit honom. Därför ska jag förlåta honom. I mitt inre. I sinom tid. Inte idag. Inte imorgon. Men en dag. En dag ska jag förlåta. För han ska inte få ha mer makt över mig. Sen ska jag förlåta mig själv. Förlåta mig själv för allt jag klandrar mig själv för. Det är j*vligt jobbigt att gå omkring och vara förbannad på sig själv. Får liksom inga mothugg. Jag bara skäller och skäller men får inget tillbaka. J*vligt tröttsamt!

När väl allt förlåtande är avklarat...det är först då som makten enbart är min!

Jag kan inte lägga min dyrbara tid på att tänka på straffens orättvisa. Det var inte mitt jobb att döma. Eller straffa. Och dessutom är det bara slöseri med tid. Det är redan gjort. Straffat och klart liksom.

Framtiden kommer vara fylld av saker för mig att vara förbannad på, så varför inte rensa ut lite ur ilskeförrådet redan nu. Därför släpper jag taget nu. Blundar, tar ett djupt andetag och bara släpper. Förmodligen tar det ett tag innan magneterna förlorat sin kraft och ilskan helt lossnar från mitt inre. Men jag måste ju börja nånstans.

Hur slutar man vara arg? Man förlåter.

Dessutom. Oavsett vad samhället ger för straff, så är väl ändå det bästa straffet att vi återtar makten, styrkan och glädjen över våra liv?
What goes around comes around...i allas våra fall!