Hon, som så oändligt många andra

Hon låg i sängen och hoppades att den här kvällen skulle bli annorlunda. Att han för en gång skull skulle se henne. Inte använda henne. Han kom och la sig bredvid henne och hon slöt ögonen. Hon låg där med ryggen vänd mot honom och låtsades sova. Kanske skulle han glömma bort att hon fanns där då. Flera gånger hade hon sålt sig själv billigt till honom eftersom det hade kommit att bli det enda sättet att nå någon form av, om än falsk, uppskattning och närhet. Men framförallt för att kväva ilskan i sin linda. Att skingra hans ondskefulla tankar. Hans nedbrytande ord. Att ge honom sin kropp hade flera gånger räddat henne från såväl fysisk som själslig smärta. Iallafall den av honom orsakad. För det hade satt spår. Djupt inom henne satt värken. Hon brukade känna sig prostituerad. Billig. Hon sålde sig för att slippa bli slagen. För att hålla honom vid gott humör. Allt medan hennes eget känsloliv sakta trasades sönder. Det spelade inte så stor roll hur hon gjorde längre. Alla val tycktes ge henne oändlig smärta. Hon kände hur han vände sig om i sängen. Hans andetag i hennes nacke. Hon kände sin egen pulshöjning tillsammans med en klump i halsen. Han la sin vänstra arm om hennes midja och drog henne intill sig. ”Snälla, låt mig bara vara!”, tänkte hon utan att våga yttra orden. Hon fortsatte sin låtsassömn men den hindrade honom inte. Hon låtsades vakna ur sin fejkade slummer och sa att hon inte orkade. Att hon inte mådde bra. Hon såg inte hans ansikte men kunde hon höra hur han flinade. ”Det är klart du orkar, du gillar ju det här”, viskade han. Hon svarade att hon inte ville, bad honom sluta men han tog ingen notis om hennes vädjan. Det hade han ju aldrig gjort. Plötsligt kände hon hur han snabbt slet av henne trosorna och ställde henne på alla fyra. Han ställde sig bakom henne och särade på hennes ben. Det här var inte första gången. Hon hade lärt sig att inte motsätta sig för mycket. Han vann ändå alltid och dessutom blev skadorna mycket större om hon gjorde motstånd. Utan någon inbjudan påbörjade han sitt samlag. För det var bara hans. Hon var aldrig delaktig. Han ägde henne och gjorde precis som han själv behagade. Hennes kropp var inte redo för honom och hon fick bita sig hårt i underläppen för att inte skrika rakt ut. Det rev och slet i hennes underliv, brände och sved. Hon kände hur hennes ögon fylldes med tårar men vågade inte gråta öppet. Han gillade inte sånt. Hon hörde att hans andhämtning blev snabbare. Han var hårdhänt och pressade sig med våld in i henne. När hon kved till av smärta hörde hon hans äckliga flin. ”Jag sa ju att du gillar det här!” stönade han fram medan han snabbare och hårdare våldförde sig på henne. Hon ville skrika rakt ut att hon hatade honom. Att han äcklade henne. Hon ville frigöra sig från hans stålgrepp. Men hon hade lärt sig den hårda vägen att det inte var ett alternativ. Hon kände ett illamående välla över henne. ”Bara en liten stund till. Han brukar aldrig hålla på speciellt länge”, tänkte hon. Han böjde sig över henne och tog tag i hennes ena bröst. Han var hårdhänt när han klämde på henne genom linnet hon hade på sig. Hon knep ihop ögonen och bet sig ännu hårdare i underläppen. ”Kan det inte bara vara över nu”, tänkte hon. Hon började bli yr av smärtorna och stöttade sig på armbågarna i samma stund som han närmade sig sitt eget klimax. Han stötte djupt in i henne och den knivskarpa smärtan fick henne att skrika till. Hon kippade efter luft samtidigt som han drog sig ur henne. ”Vad fan är det nu då?” fräste han när han hörde henne snyfta. Han knuffade henne i ryggen så att hon tappade balansen och drog sen på sig sina kalsonger och la sig på sin egen plats. Med skam i kroppen haltade hon ur sängen och in i badrummet där hon fullständigt bröt ihop. Hon skakade. Underlivet gjorde så ont att hon ville kräkas. Hon ställde sig i duschen för att tvätta bort honom. Hans vidriga lukt. Hans äckliga sats. Smärtan som han hade orsakat. Då såg hon blodet. Efter duschen tittade hon på sin egen bild i badrumsspegeln. Torkade några tårar från ena kinden, tog ett djupt andetag, test-log mot sig själv, öppnade dörren och gick ut. Han sov. Hon kröp försiktigt ner i sängen för att han inte skulle vakna. La sig så långt ut på kanten som möjligt och ristade in ännu ett streck i sitt minne. Hon kunde inte somna. Inte förrän tidigt på småtimmarna. Hon hade för ont. I både kropp och själ. Hon, som så oändligt många andra.

Jag tänker inte sluta hoppas!

Jag har tidigare varit inne och nosat på ett av svaren på en svårbesvarad fråga. Jag tycker inte att man kan påminna sig själv och omgivningen tillräckligt ofta. Därför skriver jag en, något utvecklad, repris! Många hävdar: "Bara hon lämnar honom så blir allt bra igen!" Ja, tanken är god, men den skiljer sig mycket från hur verkligheten ser ut. Bara hon lämnar honom har hon en chans att må bra igen. En chans till att allt blir bra igen. Men resan dit är lång. Och ensam. Och i många fall mer smärtsam än det helvete hon redan genomlevt! Det ÄR svårt att förstå. Mycket svårt! Även då hon lever i ständig sorg och rädsla är det hennes trygghet. Hon vet vad hon får. Världen utanför är otäck. Där är ute hon ensam. Han har ju så många gånger, och på många olika sätt förklarat för henne att hon inte är någonting utan honom. Att ingen annan kommer att kunna älska henne som han gör. Det har gått så långt att hon faktiskt tror honom. Hon är ju ingenting... I världen utanför tycker man att det är självklart att hon kommer att må bra igen, bara hon blir fri. Det som man, i världen utanför, inte förstår är att det inte är i relationen som hon utför det tyngsta och största arbetet. Det börjar sen. När hon väl funnit vägen ut. Hon ska hitta tillbaka till sig själv igen. Hitta sin inre styrka och glöd. Den är totalt tillintetgjord och hon måste, på något sätt, återfinna den. Det är ingen lätt uppgift. Hon faller. Försöker resa sig igen. Snubblar gång på gång och för varje motgång känner hon "Jag klarar inte det här! Borde stannat!" Hon har flyttat till ett främmande land och kan inte språket. Känner inte till seder och bruk och vet därför inte hur man lever där. När någonting i hennes nya hemland känns otäckt, kan hon fyllas av en stark lust att få fly tillbaka till det hon känner till. Till det ställe där hon känner sig hemma. Där hon kan språket. Även om det är ett land som styrs av en hjärtlös diktator, är det ändå hennes hemmaplan. Hon vet hur hon ska ligga på god fot med diktatorn. Får man inte ha vissa politiska åsikter, basunerar man heller inte ut dem. Det har hon lärt sig. För befolkningen som lever i världen utanför är det obegripligt hur hon självmant kan leva i denna iskalla diktatur, men hon känner inte till något annat. Även om hon ursprungligen kom ifrån ett paradis, så har det språket, för längesedan, lämnat hennes vokabulär. Hennes medborgarskap i diktaturen har tvingat av henne allt som hon någonsin känt till om den yttre världen. Hon har vissa minnen kvar, men de grumlas av hennes smärta och hon har blivit hjärntvättad av sin ledare att det enda hon behöver finns just där, inom landets hårt bevakade gränser. Därför faller hon så lätt tillbaka till diktatorns mantran vid minsta motgång i den nya världen. Det är bara en väldigt liten del av det jobb hon har framför sig. En bråkdel! Hon känner skuld och skam. Hon känner saknad. Hon upplever kanske ångest. Rädsla. Alla känslor är bidragande faktorer till att hon känner dragningen till sin diktator. Hon måste göra jobbet på egen hand, men behöver människor omkring sig som fångar henne när hon faller, torkar hennes tårar när hon gråter och plåstrar om uppskrapade knän efter återupprepade snubblingar! Hon behöver öron som lyssnar, famnar som håller om. Då ser chanserna betydligt bättre ut. Jag hade tur som bodde i rätt polismästardistrikt. Annars hade jag inte haft RVC. Min kontaktperson blev min livbåt. När jag höll på att drunka i mina egna tårar och kvävas av mina egna känlsor drog hon upp mig. Hon torkade av mig, värmde mig, gav mig varm choklad och en kram. Hon fick mig att förstå att jag var värdefull. Att jag förtjänade kärlek och inte våld. Hon delade med sig av sin egen styrka till mig, så att jag orkade ta mig igenom rättsprocessen. Hon fanns alltid där. Jag behövde aldrig känna mig ensam. Hon delade min sorg med mig. Hon delade mina tankar. Sist men inte minst fanns mina vänner, mina rövare! Alla de timmar på dygnet som inte RVC höll mig uppe så låg jag i en trygg famn eller satt vid ett dukat bord. Jag behövde inte prata. Behövde inte lägga på en glad mask och prata om vädret. Bara vara. Med hjälp av dem så lärde jag mig språket i världen utanför. Jag mindes snart de seder och bruk som tillhörde detta främmande land och jag mindes frihetskänslan att leva i en demokrati igen. Resan är dock inte slut än. Jag har fått ge upp mycket i mitt liv pga diktatorn. Enligt honom och hans armé är jag en förrädare. I det land där han styr så straffas förräderi med döden. Därför förvandlas jag och många med mig från brottsoffer till politiska flyktingar. Jag har flyttat åtskilliga gånger under de senaste åren. Den sista flytten var den längsta. Ca 100 mil. Jag vet inte när jag når min slutdestination. Det land där jag kan leva som en fri medborgare utan rädsla för att diktatorn återigen lyckas finna mig. Men jag tänker inte sluta hoppas!

Isoleringen...

De allra första tecknen var osynliga. Osynliga tecken som så småningom skulle komma att bli synliga. Smärtsamt synliga. Kommentarerna, suckarna, pikarna och alla påpekanden om sånt man gjort fel. Det sved till ordentligt varje gång. Det kunde bränna i bröstet men det fanns alltid en förklaring. Alltid en giltighet i de totalt ogiltiga elakheterna. Så småningom förstod man vems felet var. Man fick det ju förklarat för sig på de mest logiska sätt. Självklart var det ju så! Eller? Tillslut är det logiskt att man får skylla sig själv om man inte lyssnar eller förstår. Sånt som är uppenbart och sånt som alla andra förstår. Det var bara jag som inte förstod. Bara jag i hela världen som inte förstod att dammsugaren inte skulle stå just där. Bara jag i hela världen som var så dum att jag inte fattade varför han blev så arg när jag inte kunde läsa hans tankar. Det går rätt snabbt att lära sig vad man kan säga och vad man bör hålla sig ifrån. Man tar ju seden dit man kommer, så att säga. Man vill ju inte uppröra i onödan. Inte så mycket för hans skull utan faktiskt mest för sin egen. Det gör ju så ont när han blir sådär obegripligt arg och elak. För ingenting! Men man försöker förstå och ursäkta. För att mäkta med och för att finna ett syfte. "Han har det tufft på jobbet. Han sa ju att han hade huvudvärk. Han kanske inte mår bra idag." Sakta men säkert börjar den. Isoleringen. Det fanns alltid någonting annat att göra när jag hade planer eller idéer. Mina vänner var sällan lika intressanta att umgås med som hans familj/vänner var. Mina intressen fick aldrig någon plats i våra liv. Jag slutade sjunga! Mitt piano dammade ihop. Mina skivor vittrade nog nästan sönder där de stod, orörda och bortglömda i hyllan. Men det var ingenting mot vad som hände med mig. Söndervittrade skivor går att ersättas, ett dammigt piano kan man lätt damma av men ett söndervittrat människohjärta och en - för evigt - skadad själ är omöjlig att läka helt och hållet. Isoleringen... Plötsligt kom det frågor och kommentarer från vännerna. "Har inte hört nåt från dig på länge...hur är det?" Det var kämpiga frågor. Jag hade ju inga svar. "Hur är det?" Ja, va fan...det är väl... Det var flera av mina vänner som han påstod att han inte gillade. Som inte var bra för mig. Som inte var bra vänner överhuvudtaget. Tillslut umgicks jag inte alls med dem längre. Han ville ju inte det. Och han visste ju så mycket om allt så han måste ju haft rätt... I själva verket höll jag inte med honom men vad skulle jag göra? Att lyda honom hade blivit det enda jag kände till. Jag saknade dem och älskade dem. Men ändå sårade jag dem! Skratten, samtalen, promenaderna. Det var tomt utan dem. Jag försökte öppna ögonen och titta men det var för dimmigt. Jag såg ingenting. Ett stort grått moln omgav mig. Jag försökte tänka men hans tankar tog oftast över. "Vems vilja är det här?" Det var inte min egen. Det visste jag. Allt blev bara värre. Smärtsamt. Våldsamt. Skoningslöst. Där var jag. Ensam, liten, trött och ofantligt rädd! Jag hade ingen! INGEN! Helt ensam i mitt mörker. Jag hade tur. De flesta av mina vänner fanns kvar när jag kom ut på andra sidan. Det är inte alla förunnat att ha sådan värme omkring sig. Jag hade börjat tänka och tycka som en helt annan människa. Tankar och åsikter hade projicerats in i min trötta hjärna. Men jag kom tillbaka. Hittade hem igen! Med rätt stöd och värme hittade jag äntligen hem.

Även den längsta resan börjar med ett enda litet steg...

Jag får fortfarande en del mail. Både lyckliga och hoppfulla och sorgsna och smärtsamma. De vanligaste frågorna är "Hur överlever man?" och "Hur vågar man igen?"

I mitt fall var överlevnaden ett val. Jag ville inte ge upp. Varken för mig själv eller för mina barn. Jag ville vinna över mina rädslor och över min fiende. Det gör man genom att leva vidare och arbeta sig tillbaka till den man en gång var. Den som han kämpade så för att förgöra. Viljan att finnas kvar var inte svår att känna men orken att kämpa var desto tyngre. Det gör jag fortfarande. Varje dag får jag kämpa för att inte låta hoten komma för nära inpå mig. Inte låta dem ta över hela mitt liv igen. Jag är starkare idag. Och jag är heller inte ensam!

Jag var inte ensam då heller. Inte fysiskt ensam. Jag hade min fantastiska familj runt omkring mig som såg till att jag åt och sov, fick värme och trygghet. När jag inte kunde sova av alla mardrömmar som konstant förföljde mig så låg min bästa vän och strök mig över håret tills lugnet än en gång infann sig i mitt bröst. Så jag var inte ensam. Men inuti kände jag mig ändå ensam och tom. Det var ju jag som var tvungen att göra jobbet. Jag som var tvungen att bearbeta ångest och oro, rädslor och skräck. Det var jag som skulle sörja allt jag hade förlorat och även om jag hela tiden befann mig i en varm famn, så var jag ensam om just de känlsorna. Men jag vågade möta mina rädslor tack vare den omfamning jag fick.

Många som skriver till mig berättar att de inte vågar satsa på kärleken igen. Att de är rädda att nästa man inte ska stå ut med deras rädslor och oro. Att de överhuvudtaget inte ska våga ge sig in i en ny kärleksrelation med tanke på hur kärleken en gång behandlat dem...

Jag vet. Mina tankar vandrade på samma stigar. Jag kände mig lurad av kärleken. Trodde inte att den fanns, den där fina vackra och underbara kärleken. Men det gör den! Till en början vågade jag inte eftersom kärleken hånat mig. Slagit och sparkat på mig. Förnedrat, kränkt och våldtagit mig. Kärleken hade brutalt misshandlat mig tills det inte fanns mycket kvar. Vem vågar lita på kärleken efter det?

Idag vet jag att det inte alls var kärleken som gjorde allt det där. Det var en enda sjuk människa som utnyttjade kärlekens namn för sina onda handlingars skull. En människa vars koppling till verkligheten och sanningen är så långt borta från vår egen. En feg och ynklig människa! Det var han som gjorde allt det där emot mig. Inte kärleken!

Så därför, mina medsystrar. Mina medmänniskor! Våga tro. Ge inte upp något ni alltid lagt er tilltro till pga av en svag och sjuk människas totala oförmåga att förstå ordet kärlek. Släpp inte taget om det som i framtiden kan skänka er både styrka, trygghet och värme. Den finns därute. Den där fina, vackra och underbara kärleken. Den som aldrig slår eller förnedrar. Den finns där och den väntar på att bli funnen. Våga ta emot den och du är vinnaren!

Fyra år har gått. Fyra helvetiska år och ändå vill inte Djävulen ge upp. Fyra år och flera flyttlass senare så har inte läget ändrats så mycket. Förutom det som råder inom mig. Där har mycket hänt sedan den dagen jag rymde hemifrån mitt i natten i slutet av juli 2007. Det finns mer styrka och mer jävlar anamma. Och det finns en kärlek. En otroligt varm och betryggande kärlek. Min kärlek fanns därute och väntade på mig redan för fyra år sedan. Det visste jag ju inte då, men nu vet jag det. Nu förstår jag. Han väntade på att just jag skulle ramla in i hans liv. Det är bland det bästa jag har gjort någonsin. Och han förstår. Han är trygg och han är varm. Och han är min!

Det är en jättelång resa. Min är inte över än. Inte på långa vägar. Mitt helvete har förföljt mig ända hit och kommer nog inte att ge upp på ett tag. Hotet finns kvar utanför dörren, men jag försöker att inte släppa in det! Det finns fortfarande svårare dagar och mörkare nätter, men bara man vågar så är man iallafall på väg.

Även den längsta resan börjar med ett enda litet steg... Ta det!

Fredagsmys... Finns det?

Veckorna rusar fram och varje fredag ser man samma statusar på Facebook. Fb, som blivit en av våra viktigaste livlinor. På fb kan man få veta allt och lite till. Ibland får man info man kanske inte är så sugen på att veta, men som skribenten någonstans måste vara övertygad om att vi inte klarar oss utan. Idag får vi veta när våra vänner diskar, går till tandläkaren, är sjuka, föder barn, byter jobb, säljer hus, dammsuger, hämtar barn, matar barn, påtar i trädgården och lagar kulinariska under. Det är bara en bråkdel av vad som skrivs. Ibland ser vi riktigt roliga statusar som får oss att skratta. Antingen igenkännande eller bara för att det lät så kul! En del lägger upp en status i månaden, andra ett par i veckan. Några människor lägger upp status efter status hela dagarna. Nu gör man det ju till och med från mobilen, så det är ingen som kommer undan ens när dessa personer sitter fast i bilköer eller trängs på tunnelbanan.

På fredagarna ockuperas hela Facebook av Fredagsmysarna. Överallt står att läsa om mumsiga middagar, härliga familjesammankomster, sällskapsspel, efterrätter, glada barn, tv-program för hela familjen och en underbar kärlekskväll med tända ljus när barnen har somnat. Redan på onsdagen kan man känna hur förhoppningarna om den perfekta Fredagen höjs till nästan onåbara höjder. Det börjar sippra fram småstatusar om den väntande helgen. "Snart är det helg...."
Alla älskar vi helgerna. Det är många av oss som ibland måste arbeta vissa helger, men av någon anledning så störs inte Fredagens härlighet av detta. Sedan vi var barn har Fredagen varit näst intill magisk. Man slutade tidigare i skolan. Visste att mamma förmodligen skulle laga något mumsigt i stil med Kyckling i lergryta, kassler med annanas eller något annat 80-talsmums. Efterätten Banana Split var en favorit så skulle den serveras var mysfaktorn extra hög. Det gick alltid något skojigt tv-program som hela familjen kunde njuta av. Det är kanske inte så konstigt att vi har Fredagen som en alldeles speciell dag.

Men funkar det då? Blir det sådär mysigt som vi förväntar oss hela veckan? Blir det tända ljus, ljuvlig bakgrundsmusik, glada barn och härlig sex med maken när barnen har somnat? Är vi förmögna att koppla av så snabbt efter en fullmatad vecka att vi enbart kan njuta av Fredagens alla mysfaktorer?

"Ikväll blir det tacos, ungar!" Ett högljutt hurrande hörs från vardagsrummet och mamma står och ler i köket. Pappa sitter i soffan och kikar lite på text-tv medans alla tre barnen sitter på vardagsrumsgolvet och spelar Den försvunna diamanten. Alla är glada och det finns till och med en fantastiskt söt och snäll liten hund som ligger och snusar i en vrå. Middagen börjar bli klar och utan minsta tillsägelse tvättas händer och till sist är alla samlade vid matbordet. Efter maten hjälps man åt i köket och sen är det dags för Fångarna på Fortet! Ytterligare ett rungande hurra hörs från barnaskaran. Åh, vad det är härligt med Fredagsmys! Kvällen fortlöper i en enda stor och härlig mysstämning och snart är det läggdags för barnen. När alla glada och mysiga barn sover så får mamma och pappa äntligen en stund tillsammans. Lite vin och några ljus och sen försvinner de försiktigt in i sovrummet och kommer ut morgonen därpå med varsitt brett leende. Eller?

Klockan är snart 18:48 och vi har fortfarande inte bestämt vad vi ska äta. Det hela slutar med att det blir barnmat för vissa och mackor för oss andra. Fångarna på fortet skulle vi inte hinna titta på ens om vi ville. Det ligger leksaker överallt och ungarna bråkar om vem som hade fjärrkontrollen först. Någon börjar gråta och snart står hela barnaskaran och vrålar med tårarna sprutande. Varken mamma eller pappa förstår något av de hulkande förklaringarna till detta plötsliga utbrott av allgråt. Längst in i frysen hittar mamma tre frysbrända glasspinnar som hon trycker ner i tre småskitiga händer. "Sitt ner i soffan och ät!" Hon yr vidare mot köket för att plocka undan efter det som borde ha varit en hälsosam och avstressad fredagsmiddag. Där möter pappa upp som gärna vill sno åt sig lite hångel. DÅ minns mamma med en gång tvätten som ska hängas upp och susar snabbt förbi pappas putande läppar utan att ens märka dem. Tvätten hängd, disken i maskin, ungarna i säng. Vem fan orkar knulla nu?!

Fredagsmys...

Årsdagen närmar sig...

...och jag borde kunna känna glädje. Jag borde kunna känna lycka över friheten som jag åter tog i besittning för snart fyra år sedan. Att fira denna dag är något som förväntas av mig. Jag ska vara glad!

Jag har försökt under tre årsdagar, men ska sanningen fram så fungerar det inte alls! Jag känner bara smärta, ångest och saknad. Smärta pga alla minnen som strömmar igenom mig såhär års. Ångest över mardrömmarna som åter dyker upp när jag ska sova och saknad efter mig själv. Mitt forna jag. Det jag som aldrig någonsin kommer att återvända.

Är man någonsin färdigbearbetad? Det verkar tamejfan inte så! Man hittar nog andra vägar att gå, men den stig man en gång följde har man tappat bort. Jag är inte helt vilse, men min kompass trasslar lite, så det kommer nog ta en stund till innan jag hittat fram. Eller iallafall innan bagaget, som tycks ha hamnat på andra sidan jorden, har hittat hem till mig.

Vissa årsdagar ser man bara fram emot. Just den här årsdagen vill jag sudda ut från almanackan. Glömma bort. Missa. Men det fungerar inte. För det är inte bara just den dagen. Det är alla dagarna runt omkring. I stort sett hela sommaren. Den är full av hemska, smärtsamma, äckliga, vidriga, sjuka minnen. Minnen som finns inom mig och ett par andra. Men för de människorna är det inte minnen. För dem är det mina ord. Hemska berättelser. Fruktansvärda anekdoter om en enda människas ondska. En människas vedervärdigt sjuka sinne. Men för mig...? För mig är det sommaren...

Årsdagen närmar sig... Är det över sen?

Varför räcker det inte?

Det är tidig morgon och jag sitter här med en stor kopp te, dator och en väldoftande unge som myser framför lite barn-tv. Jag tittar ut genom fönstret på björken som nyligen fått årets gröna små blad och tänker på allt som "måste" göras idag. Har känt mig slö på sista tiden. Inte orkat eller ens haft lust att fixa och dona. Samtidigt så lärde jag mig för flera år sen att det faktiskt är ok att inte göra allt hela tiden.

Jag insåg nu på morgonen, efter att ha läst ett härligt mail från en väninna, att fenomenet existerar inte bara här och där, utan i stort sett överallt! Nu var jag väl inte direkt förvånad över det, men en sak slog mig. Varför i hela friden är vi så hårda mot oss själva? Min söta vän skrev till mig att även hon haft en slödag igår, och så räknade hon upp de saker som hon "bara" hade gjort. Visst, hon hade inte uträttat stordåd i form av att måla om huset, renovera badrummet, eller möblera om i alla rum, men hon hade gjort de små sakerna som räknas. Hon hade umgåtts med sina barn, spelat ett spel och pumpat en cykel. Saker som är både värdefulla och som visst borde räknas till våra "måsten". Visst hade hon även fått in några hushållssysslor under sin "slöa dag". En middag med efterföljande disk och lite tvätt.

Jag läste det hon hade skrivit och jag tänkte: "Varför gör vi sådär mot oss själva? Varför talar vi ständigt om för oss själva att vi är slöa, odugliga och att det vi gör inte räcker till?!"

Både min väninna och jag har liknande erfarenheter av män som inte är av den allra godaste sorten, och visst sätter det sina spår. Man är hjärntvättad i att tro att det man tar sig för aldrig någonsin är tillräckligt. Men jag har en hel drös med väninnor som inte har det bagaget, men som ändå är såhär hårda mot sig själva!

Skulle du någonsin tala om för din bästa väninna hur dålig hon är, hur slö hon är, att hon måste släpa sin feta röv ur soffan och göra ditten och datten? Skulle du säga till din bästa väninna att hon ser glåmig och blek ut? Att hon egentligen inte borde gå utanför dörren så fasansfullt fet och ful som hon har blivit? Skulle du tala om för henne att alla andra är mycket bättre än hon? Att alla andra minsann klarar av att göra allt och lite till men att hon är den lataste morsan på jorden?!

Nä, det skulle du inte! Du skulle säga till henne hur bra hon är. Hur duktig hon är som kämpar på. Du skulle förmodligen uppmana henne att ta en soffliggar-dag. Du skulle föreslå en promenad i solskenet för lite frisk luft och chans till reflektion och du skulle berätta för henne att du själv brukar känna dig lika värdelös, lat och ständigt trött och pms:ig, ni skulle älta om det en stund, kanske över ett glas vin, och sen skulle ni fnittra och säga "TACK för att jag har dig!!"

Kvinnor, tjejer, brudar, SYSTRAR!! Vi måste lära oss att vara vår egen bästa väninna!! Vi måste lära oss att ge oss själva samma uppmuntran och förståelse som vi ger våra medsystrar.

Jag ska börja idag. Jag ska börja med att tänka att det jag gör visst räcker till. Att det faktiskt är helt ok att "bara" tvätta en maskin och tömma/fylla en diskmaskin. Det är ingen som dör om jag skjuter lite på dammsugningen tills ikväll, eller om jag låter bli det helt och hållet och istället skriver halva dagen.

Vi kan inte hålla på att betygsätta våra aktiviteter för oss själva, då blir vi aldrig nöjda! Ingen hushållssyssla är värd mer än någon annan och det finns inget poängsystem i hur många sysslor man kan klara av under ett dygn. Det finns heller inget monetärt värde i det vi gör. Ingen blir rik eller fattig om vi väljer tvätten före disken. Det råder ingen kamp mellan liv och död när vi står och avväger om vi ska dammsuga eller åka till återvinningen med glas- och pappavfallet.

Det är inte hur många saker/projekt/hushållssysslor vi gör på en dag som räknas. Det är inte heller vilken typ av sysslor det rör sig om. Det som räknas är att vi mår bra, att våra nära mår bra och att vi får så mycket tid som möjligt att spendera med dem. Livet är kort, ibland alldeles för kort. Det vore synd att ha slösat bort värdefull tid och energi på att känna sig oduktig och ineffektiv. Vi är väl skitduktiga som tvättar överhuvudtaget?! Oavsett hur många maskiner det blir!

Det är klart det räcker!!