Årsdagen närmar sig...

...och jag borde kunna känna glädje. Jag borde kunna känna lycka över friheten som jag åter tog i besittning för snart fyra år sedan. Att fira denna dag är något som förväntas av mig. Jag ska vara glad!

Jag har försökt under tre årsdagar, men ska sanningen fram så fungerar det inte alls! Jag känner bara smärta, ångest och saknad. Smärta pga alla minnen som strömmar igenom mig såhär års. Ångest över mardrömmarna som åter dyker upp när jag ska sova och saknad efter mig själv. Mitt forna jag. Det jag som aldrig någonsin kommer att återvända.

Är man någonsin färdigbearbetad? Det verkar tamejfan inte så! Man hittar nog andra vägar att gå, men den stig man en gång följde har man tappat bort. Jag är inte helt vilse, men min kompass trasslar lite, så det kommer nog ta en stund till innan jag hittat fram. Eller iallafall innan bagaget, som tycks ha hamnat på andra sidan jorden, har hittat hem till mig.

Vissa årsdagar ser man bara fram emot. Just den här årsdagen vill jag sudda ut från almanackan. Glömma bort. Missa. Men det fungerar inte. För det är inte bara just den dagen. Det är alla dagarna runt omkring. I stort sett hela sommaren. Den är full av hemska, smärtsamma, äckliga, vidriga, sjuka minnen. Minnen som finns inom mig och ett par andra. Men för de människorna är det inte minnen. För dem är det mina ord. Hemska berättelser. Fruktansvärda anekdoter om en enda människas ondska. En människas vedervärdigt sjuka sinne. Men för mig...? För mig är det sommaren...

Årsdagen närmar sig... Är det över sen?

Varför räcker det inte?

Det är tidig morgon och jag sitter här med en stor kopp te, dator och en väldoftande unge som myser framför lite barn-tv. Jag tittar ut genom fönstret på björken som nyligen fått årets gröna små blad och tänker på allt som "måste" göras idag. Har känt mig slö på sista tiden. Inte orkat eller ens haft lust att fixa och dona. Samtidigt så lärde jag mig för flera år sen att det faktiskt är ok att inte göra allt hela tiden.

Jag insåg nu på morgonen, efter att ha läst ett härligt mail från en väninna, att fenomenet existerar inte bara här och där, utan i stort sett överallt! Nu var jag väl inte direkt förvånad över det, men en sak slog mig. Varför i hela friden är vi så hårda mot oss själva? Min söta vän skrev till mig att även hon haft en slödag igår, och så räknade hon upp de saker som hon "bara" hade gjort. Visst, hon hade inte uträttat stordåd i form av att måla om huset, renovera badrummet, eller möblera om i alla rum, men hon hade gjort de små sakerna som räknas. Hon hade umgåtts med sina barn, spelat ett spel och pumpat en cykel. Saker som är både värdefulla och som visst borde räknas till våra "måsten". Visst hade hon även fått in några hushållssysslor under sin "slöa dag". En middag med efterföljande disk och lite tvätt.

Jag läste det hon hade skrivit och jag tänkte: "Varför gör vi sådär mot oss själva? Varför talar vi ständigt om för oss själva att vi är slöa, odugliga och att det vi gör inte räcker till?!"

Både min väninna och jag har liknande erfarenheter av män som inte är av den allra godaste sorten, och visst sätter det sina spår. Man är hjärntvättad i att tro att det man tar sig för aldrig någonsin är tillräckligt. Men jag har en hel drös med väninnor som inte har det bagaget, men som ändå är såhär hårda mot sig själva!

Skulle du någonsin tala om för din bästa väninna hur dålig hon är, hur slö hon är, att hon måste släpa sin feta röv ur soffan och göra ditten och datten? Skulle du säga till din bästa väninna att hon ser glåmig och blek ut? Att hon egentligen inte borde gå utanför dörren så fasansfullt fet och ful som hon har blivit? Skulle du tala om för henne att alla andra är mycket bättre än hon? Att alla andra minsann klarar av att göra allt och lite till men att hon är den lataste morsan på jorden?!

Nä, det skulle du inte! Du skulle säga till henne hur bra hon är. Hur duktig hon är som kämpar på. Du skulle förmodligen uppmana henne att ta en soffliggar-dag. Du skulle föreslå en promenad i solskenet för lite frisk luft och chans till reflektion och du skulle berätta för henne att du själv brukar känna dig lika värdelös, lat och ständigt trött och pms:ig, ni skulle älta om det en stund, kanske över ett glas vin, och sen skulle ni fnittra och säga "TACK för att jag har dig!!"

Kvinnor, tjejer, brudar, SYSTRAR!! Vi måste lära oss att vara vår egen bästa väninna!! Vi måste lära oss att ge oss själva samma uppmuntran och förståelse som vi ger våra medsystrar.

Jag ska börja idag. Jag ska börja med att tänka att det jag gör visst räcker till. Att det faktiskt är helt ok att "bara" tvätta en maskin och tömma/fylla en diskmaskin. Det är ingen som dör om jag skjuter lite på dammsugningen tills ikväll, eller om jag låter bli det helt och hållet och istället skriver halva dagen.

Vi kan inte hålla på att betygsätta våra aktiviteter för oss själva, då blir vi aldrig nöjda! Ingen hushållssyssla är värd mer än någon annan och det finns inget poängsystem i hur många sysslor man kan klara av under ett dygn. Det finns heller inget monetärt värde i det vi gör. Ingen blir rik eller fattig om vi väljer tvätten före disken. Det råder ingen kamp mellan liv och död när vi står och avväger om vi ska dammsuga eller åka till återvinningen med glas- och pappavfallet.

Det är inte hur många saker/projekt/hushållssysslor vi gör på en dag som räknas. Det är inte heller vilken typ av sysslor det rör sig om. Det som räknas är att vi mår bra, att våra nära mår bra och att vi får så mycket tid som möjligt att spendera med dem. Livet är kort, ibland alldeles för kort. Det vore synd att ha slösat bort värdefull tid och energi på att känna sig oduktig och ineffektiv. Vi är väl skitduktiga som tvättar överhuvudtaget?! Oavsett hur många maskiner det blir!

Det är klart det räcker!!

Sommar igen...

Går inte tiden lite väl fort? Årstiderna kommer och går och vi arbetar på som små kämpande arbetsmyror.

"Oj, nu är det dags att olja utemöblerna, köpa frön och plantera. Ska vi måla om huset i år? Kanske bygga pool? Jag har alltid velat ha en liten fontän. Vi skulle ha skaffat en rosenbuske som vi pratade om. Ska vi grilla ikväll? Kolmården eller Legoland? Skara eller Gröna Lund? DEN SOMMARTID NU KOMMER! Ny sommargarderob till hela familjen. Någons bikiniöverdel är som bortblåst. Badbyxorna för små. Flip flop eller Foppa? SMÅ GRODORNA! Nu, barn, ska vi på bilsemester! Har vi med oss allt? En hel vecka med dina föräldrar, älskling...Kul! Vi måste ta kisspaus! IGEN? Inget glasskladd i bilen, tack! Ska vi grilla ikväll?

Semestern snart slut. Vi lägger in bilderna i datorn. Kanske publicera nåt på facebook? Vad har hänt med fontänen? Det börjar bli kyligare nu. En semestervecka kvar. Panik. Vilket datum börjar skolan? Ungarna behöver nya regnkläder. Ska vi grilla ikväll?

Kräftskiva! HELAN GÅR! En extra kofta så kan man sitta ute lite till. Naturen ändrar färg. Vackert men ändå vemodigt. Vad fint det blev med fontänen, älskling. -Mmm. Svampplockning. Kommer din mamma nästa vecka?? Höstlov. Världen doftar annorlunda, känner du det? Det är din mamma! Jag går och rensar i trädgården. Fontänen är full med löv. Vi måste köpa nya vinterkläder till barnen.

Mamma, pappa! Det snöar! Vi måste köpa nya pulkor. Barnen ska åka skridskor nästa vecka. Friluftsdag. Längdskidor. Snögubbar. Allas pjäxor är urväxta. Ska vi resa bort över jul och nyår? Vi har inte råd. Jag betalar fortfarande för din fontän!
Har du sett jullådan? Ska vi ha riktig gran eller plast? Jag måste stryka julgardinerna. Titta vilken fin tomte jag köpte idag! -En till??! Sätter du upp utebelysningen? GOD JUL! HELAN GÅR! GOTT NYTT ÅR! Tar du ner utebelysningen?

Sportlov snart. Klassresa med skidåkning. Var är de nya pjäxorna? Måste köpa nytt underställ. Och skidhandskar. Min mamma kommer till lovet. -Kul..!
Har du sett påsklådan? Ska vi ha påskris eller inte? Jag måste stryka påskgardinerna. Titta vilken fin tupp jag köpte idag! - En till??!

Oj, nu är det dags att olja utemöblerna, köpa frön och plantera. Målade vi huset förra året? Var det ett eller två år sen vi köpte fontänen? Gräsklipparen är trasig. Jag vill ha en rosenbuske i år. Ska vi grilla ikväll?"

Jag älskar sommaren!!

En kärleksförklaring...

Jag älskar dig! Det är tre ord som tillsammans skapar något långt mer betydelsefullt än var för sig. Ibland känns det som att de orden inte riktigt räcker till. Som att man på något sätt vill förklara ännu tydligare vad man menar. "Men jag ÄLSKAR dig!" Så känner jag för dig. Inga ord i världen räcker till. Jag älskar dig så att hela jag håller på att förlora förståndet. När du kom in i mitt liv så förändrades allt. Jag har älskat förr men kärleken jag känner för dig är helt unik. Ingenting kan ta död på denna bottenlösa kärlek. Detta fullkomligt distanslösa mirakel. Jag är så tacksam för att du låter mig älska dig. Jag är så tacksam att du är med mig och att du älskar mig tillbaka. Jag är så tacksam att du - vackra underbara du - låter mig få komma nära. Jag ser på dig och jag fylls med värme. När du är ledsen delas mitt hjärta mitt itu och när du är glad dansar tusen älvor i mitt bröst. Jag älskar dig!



Du är ständigt i mina tankar. Jag vill ge dig allt, jag vill ge dig världen. Jag vill skydda dig från ondska så som du skyddar mig med din blotta närvaro. Jag vill kunna vara för dig, vad du är för mig. Jag ser på dig och jag fylls med lycka. Dina ögon ser tillbaka på mig och jag ser att du ler. När jag är trött och det mesta känns trist så tänker jag på dig och allt känns genast mycket lättare. Tänk att jag har dig, min skatt! Tänk att du är min. Mitt hjärta slår för dig. För varje andetag du tar så tar jag två. För varje steg du tar finns jag alldeles bakom dig. Om dina bördor blir för tunga vill jag bära dem och om du faller fångar jag dig i mina armar. Du är mitt allt, mitt universum. Du är mitt hjärta!



Jag älskar dig! Jag ÄLSKAR dig!


Tillägnat var och ett av mina vackra underbara barn!

Det finns vissa saker jag hatar lite extra mycket....

...tex calici. Den som kom på calici kan ju gå och hänga sig! Andra saker jag hatar är djurplågare, pedofiler, brysselkål och särskrivare! Idag fick jag en, alltför irriterande, påminnelse om ytterligare en av alla de företeelser som fått min avskys uppmärksamhet... Nämligen de dörrknackande Jehovas!! Vad är detta för individer egentligen? De är påträngande, irriterande, ordningsstörande otrevligheter som ingen männsiska uppskattar få besök av! Jag låg och försökte få vår lille son att sova middag när det plötsligt knackade på dörren. Det är ytterst ovanligt att det knackar på dörren här ute i skogen och de flesta vet att jag är rätt skeptisk till, låt oss kalla dem, okända knackare. Jag hade redan hunnit bygga upp en viss irritation då jag kände mig något störd i mitt mysande med sonen och mumlade tyst för mig själv att det är bäst att detta är nåt viktigt! Påväg nedför trappan rättade jag till mina kläder och kontrollerade att jag inte glömt stänga amnings-bh:n eller nåt. Efter en snabb kontroll ansåg jag själv att jag var i såpass bra skick att jag kunde öppna dörren.



Eftersom det är kallt utav bara helvete ute så öppnade jag inte dörren på vid gavel utan stack ut huvudet genom en lagom bred springa. Då får jag syn på två främmande karlar som redan var påväg ifrån huset med sken upp som två katolska skolflickor på chippendale-show när jag öppnade. Jag kände både irritation och besvikelse bubbla upp inombords och informerade snabbt att jag hade en rymningsbenägen hund på insidan och att jag därför inte kunde öppna dörren ordentligt. De båda männen tycktes tro att jag varnade dem för vår enorma best (?) så den ena fattade snabbt ett beslut om att stanna kvar nere på gårdsplanen medans den äldre av de två försiktigt trippade upp ett par steg och sedan sträckte sig så långt det bara gick för att lämna över en liten lapp. De slutade aldrig le. Det var helt uppenbart att de båda var jätteglada över nånting. Verkligen JÄTTEGLADA! Själv stod jag i min lilla dörrspringa och sneglade misstänksamt på de båda. Kände mig som en riktigt trailer-mom och det enda som fattades var papiljotterna och fimpen i mungipan.



Deras gladlynta uppsyn smittade aldrig av sig på mig och jag kände ingen som helst närvaro av Jesus. Borde jag det? Jag var fortfarande trött efter en näst intill sömnlös natt och blev mer och mer irriterad över att två clowner hade mage att komma och störa både mig och sonen när allt vi ville var att få vila en stund. De båda männen kvittrade nåt i kör om att dom bara ville överlämna....resten hörde jag inte. Jag tog snällt emot lappen, tittade snabbt på den för att se orden "Välkommen" och "Bibeln" och det var först då som jag, i mitt trötta sinne, förstod att det var Jehovas som trippat upp på vår farstubro. "Tack men nej tack! Jag dyrkar Satan!"



Sådärja! Varför ska jag respektera en annan mans tro om samme man inte respekterar min integritet?! Lägg för fan lappjäveln i brevlådan om det nu ska vara så jävla viktigt, men håll er borta från vårt hem! Det här är vår borg! Vill vi ha hit Jesus så bjuder vi in honom!



Det här är ingen fråga om religion eller tro, Jesus eller Buddha. Det är en fråga om ren och skär fräckhet och en småbarnsmamma som vill ta igen sin förlorade nattsömn ifred!!!

En dålig barndom?

Visst vill man gärna hitta förklaringar till allt. Framförallt till det onda som sker, men även till det goda som livet har att erbjuda. Vi är väl såna av naturen antar jag. De flesta saker finns det förklaringar till, andra inte. Frågan VARFÖR ställer vi oss hur många gånger som helst under en livstid. Vi som gärna analyserar och spekulerar. Det finns massvis med forskning som visar på genetiska sammankopplingar med olika beteenden. Psykologer runt om i världen ger oss lärdom och förklaringar till sånt vi häpnar av att höra. En människa som medvetet gör en annan människa illa är ett sånt exempel. Vi blir matade med hemskheter som medierna pumpar ut i mängder. Hur många gånger har vi inte ställt oss frågan "Hur kan man bara göra nåt sånt!" Jag tänker på lilla Engla tex, eller Max och Saga i Arboga.

För oss friska, relativt normala, individer är dessa handlingar helt fruktansvärda. Det är utanför vårt förstånd hur en människa, kallblodigt, kan skada ett litet barn. Det är när sådana händelser sker som diverse psykologer och andra sakkunniga träder fram och ger oss viss förklaring till vad som händer i en sån människa. Vilka mekanismer som sätts i spel, samt ger oss teoretisk fakta om exempelvis psykopati.

Jag kan köpa fakta som fötts ur långtida forskning. Där sakkunniga i ämnet har testat, beräknat, vänt och vridit på alla tänkbara lösningar och formler tills man slutligen kommit fram till forskningsresultatet. Då kan man känna sig rätt trygg i att det ligger viss evidens bakom deras uttalanden och upptäckter. Vad jag däremot har svårt att köpa är när man använder ursäkter. Det finns nog ingen som tycker att fallen ovan går att ursäkta på nåt vis överhuvudtaget, men andra fall. Lindrigare form av brott tex. Att vara en störig, bråkig jävel ursäktas med att ha haft en dålig barndom. Att slå sin kvinna, kränka och förnedra ursäktas ofta med låg självkänsla och en dålig barndom. Att misshandla sina barn ursäktas av många med en, återigen, dålig barndom!

Nästan alla jag mött ställer alltid samma fråga: "Hade XX en dålig barndom!" Det är väl skitsamma om han nu skulle ha haft det?! Många av oss människor vill så gärna tro att alla är goda, att man kan förändras och att allt föds ur en taskig barndom. Men alla maskrosbarn då? Dom som faktiskt haft en riktigt skitig barndom men ändå är välanpassade medborgare som tydligt kan skilja på rätt och fel. Även om man växer upp i ett missbrukshem så ser man ju i sin omgivning hur de flesta beter sig. Man har kompisar i skolan som kanske inte kommer från samma hemförhållanden, och man ser hur den accepterade individen agerar och interagerar. Man väljer själv vilken väg man ska välja och man är själv ansvarig att göra det som förväntas av en. Att slå eller på andra sätt skada en annan människa är ingen annas fel än ditt eget!!!!

Genom att älska, värna om, vara ödmjuk och givmild vinner man värme och kärlek när man behöver det som mest. Välj vilken väg du vill gå, men skyll inte dina tillkortakommanden, dina lögner, din falskhet och sveken mot dina nära på en "dålig barndom"...Då förolämpar du bara din omgivnings intelligens och du kommer att sluta upp ensam och bitter!

Mirakel!

Han är här nu. Efter all denna väntan så har han äntligen kommit. Han kom till oss för två veckor sen. Denna perfekta skapelse. Detta konstverk man inte kan slita blicken ifrån. Denna ovärdeliga skatt. Denna ljuvliga varelse som vi kallar vår son! Välkommen du underbara mirakel!