Jag hatar tid!

Det var ett tag sen jag skrev nåt. Har inte orkat. För mycket tankar men för lite ork. För mycket känlsor men för lite få ord. Bearbetar. Varje dag. Varje natt. Tänker. Samlar. Analyserar. Gråter. Drömmer. Vaknar. Somnar.
Jag är trött.

Vissa av såren har gått upp. Inga större, livshotande blödningar. Men tillräckligt för att det ska kännas. Det tar tid att läka sår. Plötsligt upptäcker man ett litet irriterande sår som gör sig påminnt genom att långsamt gå upp i kanterna. Det svider. Man fattar först inte riktigt vad det är som orsakar den där obehagliga känslan. Men minnena vaknar snabbt till liv. Man känner en doft. Hör ett ljud. Sätter på sig en tröja som man hade just den gången. Med ens minns man såret. Hur man fick det. Varför. När.

Det spelar ingen roll om man funnit lyckan. Hittat hem till sitt eget personliga paradis. Såren gör sig påminda ändå. Och dom gör ont. Jätteont.

Många tror att man är fri från alla demoner. Att allt är som vanligt. Att man inte behöver nån. Att all styrka är tillbaka. Inga mardrömmar mer. Ingen ångest. Det är inte så. Allt är kvar. Just nu är det värre än någonsin.

Jag är trött. Sömnen har försämrats igen. Mardrömmarna är tillbaka. Va' fan då! Det värker i hela min kropp. Jag orkar dock inte prata med nån om det. Jag har alltid varit den starka. Den som hjälper. Om jag är svag rubbas tydligen balansen i universum och folk tappar förståndet. Vet inte hur dom ska bete sig. Vad dom ska säga. Det kan jag förstå. Men när det skämtas tanklöst på min bekostnad gör det ont. Då känner jag mig förnedrad. Och dum. Därför avstår jag från att prata.

Just nu stänger jag in mig. Går i ide. Fast det är sommar. Vill inte prata. Vill inte berätta. Vill inte vara delaktig i nåt. 2 år igen. Vill inte. Tänker inte. Vägrar! Lägger mig på golvet och sparkar och skriker snart! Vill bli av med demonerna. Vill att monstret ska dö! Ja, det tar tid. Men hur mycket tid?

Ge det tid. Ge det tid. Tid, tid, tid. Och det slutgiltiga svaret är TID!

Just nu hatar jag tid!

Det tar en livstid att radera...

Trött på att minnas. Trött på att vända mig om när jag är ute. Trött på att fortfarande drömma marisar. Trött, trött, trött!!!

Det går inte att fly undan känlsorna. Det går inte att pausa mardrömmarna. Rädslorna går det inte heller att lura. Jag har försökt. Det spelar ingen roll var jag är. Om jag befinner mig i Jönköping, Malmö, Kiruna eller Stockholm. Jag vänder mig om på gatan ändå. Det kommer nog fortsätta vara så ett tag. Det har jag ju förstått. Men jag är fan trött ändå!

"Men nu är ju sommaren nästan här! Det är väl ändå underbart?!"

Förra året vid den här tiden var jag ett vrak. Blek, mager och utan nån som helst livslust, så nä, jag kan inte påstå att jag tycker att allt är underbart just nu. Ja, det är jävligt trevligt med ljus och värme, men tyvärr så tar minnena överhanden. Det är inte bara fysiska, konkreta minnen. Det är inbyggda saker. Det händer saker i kroppen. När man känner en doft. Ser de första blommorna sticka upp ur jorden. Då kommer känslor tillbaka. Känlsor som bara gjorde ont. Känlsor som fortfarande gör ont.

Det är som när man sitter med tjejgänget och det kommer en gammal låt från 1800-kallt på radion. "Åh, den här dansade jag till med Mackan i 9C på högstadiediscot. Guuuud va kära vi va!" Ja, det är ju schyssta känslor att få tillbaka. Eller om man minns hur julen brukade upplevas när man var barn. Så fort man känner doften av glögg så minns man allas glada ansikten, som man nu i vuxen ålder förstått var förklädd ångest, dränkt i lagom mängd alkohol.

Samma sak upplever jag den här våren, och säkert större delen av sommaren. Det är dock inga mysiga barndomsminnen eller minnen från tonårig kärlek som dyker upp. Jag minns hån. Förnedring. Ren och skär elakhet. Slag. Sparkar. Mina barns vettskrämda blickar. Deras tysta snyftanden. Jag minns min egen bottenlösa smärta. Den hopplöshet jag kände. Mina ständigt rödgråtna ögon. Det pulserande påminnelsen om att mitt liv var skit. Att jag var skit. Att allt jag tog mig för med var skit. Att hela min tillvaro var fullständigt värdelös. Hela min existens.

Idag är jag inte skit. Men dom förbannade jävla känlsorna kommer tillbaka! Jag hatar det! Jag skulle vilja gå ut på en promenad och bara kunna njuta. Njuta av alla dofter. Kunna se hur träden blivit lummiga och gröna, utan att min syn dunklas av gråa kalla minnen.

Det tar endast ett ögonblick att skapa ett minne. Det tar en livstid att radera det.

Handlingarna kan jag inte förlåta!

Jag kommer aldrig att förlåta hans medvetna handlingar. Kommer aldrig att förlåta det han utsatte mina barn för. Kommer aldrig förlåta slag eller förnedringar. Jag kommer aldrig att förlåta att han systematiskt förintade mig. Demolerade mitt inre. Mitt jag. Mitt glada, starka jag. Det är oförlåtligt. Jag kommer aldrig att förlåta för alla mardrömmar, all smärta, all rädsla och all ångest. Det jag vill förlåta är att han överhuvudtaget finns. Att han andats samma luft som jag. Delat min säng. Mitt hem. Mina barn.

Han gjorde sina val. Jag gjorde mina. Mina var aldrig menade att skada honom. Eller mina barn. Hans var enbart inriktade på att lämna så stor skada som möjligt. Som en atombomb. Först skickade han småmissiler. Minihagel. Dom flesta träffade rätt hårt. På många ställen samtidigt. Jag började blöda. Läcka som ett såll. Tillslut var såren så många och så djupa att jag inte hade en enda chans att lägga om alla på en gång. Hann inte täppa till ett hål förrän nästa, ymnigt, började blöda. Kan man förlåta sånt?

Att kunna förlåta betyder ju nånstans att man förstår...och det kommer jag aldrig att göra. Jag kan däremot förstå att han finns till... Alla gör vi ju våra misstag...

Det är alltså det jag vill kunna förlåta. Jag vill förlåta att han finns. Jag vill förlåta mig själv för att han fick komma in i mitt liv. Ta del av mig. Men aldrig, ALDRIG att jag förlåter det svinet för vad han utsatt mina barn för. Mina oskyldiga barn. Hans liv går vidare i samma vidriga takt som innan. Våra liv har totalt ändrat kurs. Kanske att vi hamnar på rätt köl igen och styr in mot rätt hamn tillslut. Men resan har fått en extrainsatt rutt. En sjuhelvetes omväg!

Just nu måste jag vara stark för mina barn. Det är jag som är kapten på kajutan. Det är jag som bestämmer när, var, hur. Min besättning litar på mig. Ingen av oss ska gå under. Vi ska alla komma i hamn i ett stycke. Men det innebär inte att jag tänker visa förståelse för honom. Inte för det han gjort. Bara för det faktum att idioten existerar.

Det förlåter jag! Men handlingarna kan jag inte förlåta!

Hur slutar man vara arg?

8 månader. ÅTTA månader blev hans straff. Fast det är klart...han satt ju bara 2/3 av den tiden. Det är så det går till. Mitt straff blev livstid. En livstid full av minnen, mardrömmar och ångest. Inte en flytt. Två. Och det bara under de senaste 4 månaderna. Skyddad identitet. Byte av efternamn. Allting förändrat. Och ändå är det inte jag som begått nåt brott!

Jag har aldrig varit ute efter hämnd. Har aldrig velat straffa. Det är samhället som har straffat XX. Inte jag. Det är samhället som har bestämt att vissa saker inte är ok. Inte jag. Men då är det ju även samhället som menar att mitt lidande inte riktigt räknas. Eftersom mitt straff blev mycket hårdare än hans. Eller?

Ändå är han arg på mig? Jag är varken polis, domstol eller bödel. Han är bara inte intelligent nog att förstå det. Han tror att det är jag som straffat. Jag som lagstiftat. Hade det varit jag som lagstiftat så skulle det se lite annorlunda ut. Men så är det inte nu. Det finns inga "tänk om". Det finns bara "Nu" och "Här". Och det är där jag är. Det är där jag vill vara. Jag orkar inte vara arg. Orkar inte känna besvikelse. Varken på honom eller på samhället. Jag blir bara trött. Min energi ska gå till viktigare saker. Därför har jag bestämt mig.

Jag har bestämt mig för att förlåta. Förlåta XX. Så länge jag känner ilska eller rädsla har han fortfarande makten över mig. Samma sak tills jag förlåtit honom. Därför ska jag förlåta honom. I mitt inre. I sinom tid. Inte idag. Inte imorgon. Men en dag. En dag ska jag förlåta. För han ska inte få ha mer makt över mig. Sen ska jag förlåta mig själv. Förlåta mig själv för allt jag klandrar mig själv för. Det är j*vligt jobbigt att gå omkring och vara förbannad på sig själv. Får liksom inga mothugg. Jag bara skäller och skäller men får inget tillbaka. J*vligt tröttsamt!

När väl allt förlåtande är avklarat...det är först då som makten enbart är min!

Jag kan inte lägga min dyrbara tid på att tänka på straffens orättvisa. Det var inte mitt jobb att döma. Eller straffa. Och dessutom är det bara slöseri med tid. Det är redan gjort. Straffat och klart liksom.

Framtiden kommer vara fylld av saker för mig att vara förbannad på, så varför inte rensa ut lite ur ilskeförrådet redan nu. Därför släpper jag taget nu. Blundar, tar ett djupt andetag och bara släpper. Förmodligen tar det ett tag innan magneterna förlorat sin kraft och ilskan helt lossnar från mitt inre. Men jag måste ju börja nånstans.

Hur slutar man vara arg? Man förlåter.

Dessutom. Oavsett vad samhället ger för straff, så är väl ändå det bästa straffet att vi återtar makten, styrkan och glädjen över våra liv?
What goes around comes around...i allas våra fall!

Det är märkligt...

Det är märkligt hur påverkad man kan bli av en annan människa. Det är märkligt hur vissa saker stannar i ens minne medans andra saker bara fördunklas tills dom sakta försvunnit helt.

Mina tankar leder dagligen till XX. Jag känner ingen saknad. Ingen sorg över de bra stunderna. Nu vet jag bättre. Nu vet jag att vi aldrig upplevde några bra stunder. Inte på riktigt. Det som var bra var helt enkelt bara mindre dåligt. Men jag tänker fortfarande på honom. Varje dag. Bearbetar upplevelser. Ord. Slag. Jag får små ångestattacker ibland. Hjärtklappning. Andnöd. Rastlöshet. Oro. En fruktansvärd oro. I hela kroppen. En oro som jag inte riktigt kan hitta en konkret orsak till. Men jag vet källan till den. Det är XX.

På sista tiden har mina tankar kretsat mycket kring "Tänk om..."
"Tänk om han skulle fått tag på mig den natten. Tänk om bilen inte hade startat. Tänk om jag inte haft nånstans att ta vägen. Tänk om jag åkt hem igen. Tänk om jag tagit tillbaka allting. Tänk om..."

Ångesten och rädslan vaknar till liv. Hjärtat börjar slå och jag känner ett behov av att fly. Rymma. Bli fri och trygg. Plötsligt har jag ett par trygga armar omkring mig och en lugn röst som påminner mig om att jag är trygg. Att det där kapitlet av mitt liv är över. Att jag aldrig någonsin behöver känna den där rädslan igen. Den där sorgen. Den där maktlösheten. Sakta känner jag lugnet omsluta min smärta igen. Gömma undan den. Ta död på den. Bit för bit. Minne för minne.

Jag är arg idag. På XX. Det kunde jag inte vara för ett halvår sen. Då var jag arg på mig själv. Idag börjar jag bli stolt över mig själv. Vissa dagar i alla fall. Som i lördags. När jag fyllde 33 år men fick visa leg på bolaget! Då kände jag mig stolt. Eller när min 6-åring säger: "Mamma, jag ääälskar dig...med heeela mitt hjärta!" Då blir jag också stolt.
Jag klandrar inte längre mig själv. Jag klandrar honom! Jag kan bli fruktansvärt arg när jag tänker på vilka omänskliga friheter han tog sig. Hur han totalt tillintetgjorde mig och mina känslor. Tog mig förgivet och behandlade mig som sopor. Hur kunde han ha mage att använda orden "Jag älskar dig"?

Jag blir inte såpass arg att jag gräver ner mig i det. Bara sådär lagom arg så att det känns lite skönt. Lite jätteskönt till och med! Skönt att kunna tänka på honom utan den schitzofrena känlsan av saknad.

Att jag tänker på honom, blir arg och får ångest är en del i bearbetningen. Det är obehagligt men jag har lärt mig att hantera det. För varje gång blir det lättare. Så småningom är det nog helt borta. Eller iallafall nästan.

Tänk vad många människor man möter i livet. Men man glömmer så många av dom. En del minns man för alltid. Men det verkar lättare att minnas såna som gör en illa. Man måste påminna sig själv om alla som gör en glad. Som tjejen på bolaget. Henne tänker jag minnas. Hon var ju bra! Passar utmärkt för jobbet som systembolags-kassörska!

Ja, det är konstigt att en enda människa som man, om man räknar en hel livstid, spenderat en bråkdel av sin tid med, kan förstöra så otroligt mycket. Skada en så mycket att reparationen måste pågå i åratal. Det går inte att göra ogjort. Det går bara att försöka reparera skadorna. Att se framåt. Att försöka fortsätta leva. Efter sin egen förmåga. Det är viktigt att upptäcka det som man mår bra av. Den lilla gubben med taxen som ser så söt ut. Tjejen i blomaffären som alltid är så trevlig. Onsdagarna när alla nya filmer kommer ut i videobutiken. Vårfåglarna. Solen. Soparbilen som sopar upp vinterns grus på gatan utanför. 33-årsdagen som plötlsigt förvandlades till "jag-är-fortfarande-tonåring-dagen".

Man lägger på tok för mycket energi på att minnas de människor eller händelser som gjort en illa. Det kanske skulle vara lättare att hantera dom minnena om man blandade ut dom med lite fina saker att tänka på. Det är iallafall värt ett försök!

En enda människa har haft makten att påverka mitt liv. MITT liv! Både när han fanns i det och nu efteråt. Det är märkligt.

Jag är nog inte så tokig ändå...

Mardrömmarna har börjat komma tillbaka. Jag vaknar ofta genomsvettig med hjärtklappning men blir lugn så snart jag inser att det inte är på riktigt. Ibland finns det nån där hos mig. En varm famn som tröstar. En arm som omfamnar mig i mörkret. En lugnande röst som försäkrar att verkligheten inte längre är sådär smärtsam och hotfull.

På senaste tiden har jag börjat minnas mer och mer. Jag blir ledsen. Eller snarare sorgsen, när jag tänker tillbaka. På nåt sätt är det ändå skönt att tänka på det som var. Det är skönt att påminna mig själv om att det var då. Inte nu. Och aldrig mer igen!

Ibland är det skönt att sitta ensam och tänka. En del vet inte hur dom ska bete sig när dom ser mig sjunka in i tankar. Mörka tankar. Dom försöker liva upp stämningen. Försöker få mig på "bättre tankar". Säger: "Tänk inte på det nu!" Det dom inte förstår är att jag vill tänka på det. Att jag behöver tänka på det.

I början ville jag inte tänka på det. Ville glömma allt. Det gjorde för ont. Nu är det tvärtom... Genom att tänka tillbaka på det som var, växer bara min tacksamhet och glädje över det jag har idag. Jag tänker inte sitta och gräma mig över det som en gång hänt. Jag tänker inte lägga locket på. Jag kommer aldrig glömma. Men jag tänker koncentrera mig på mitt liv idag! Leva för nuet. För framtiden. Inte det förflutna. Jag sörjer inte det jag en gång förlorade. Jag firar det jag har vunnit!

Jag mår bra idag. Är lycklig. Blir mer hel för varje dag som går. Har människor i mitt liv som bryr sig om mig. Älskar mig. Som vill mig väl. När jag inte hittar min egen styrka finns det nån som hjälper mig ta fram den. Nån som förstår att jag behöver tänka tillbaka. Nån som inte blir rädd när mina ögon blir sorgsna. Nån som har tålamod. Det är samma nån som så många gånger har tröstat mig mitt i natten efter att XX besökt mina drömmar. Det är nån som får mig trygg när allt känns hemskt. Nån som får mig att känna mig omtyckt. Viktig. Fin och bra. Nån som inte tycker jag är värdelös. Jag har nästan börjar se mig själv genom nåns ögon. Det är en härlig känsla!

Jag är nog inte så tokig ändå...

Jag är tacksam!

För varje dag som går växer styrkan. Man kan inte alltid känna det. Speciellt inte de dagar man går ner sig i smärtsamma minnen. Då känner man sig inte stark. Inte heller att man är påväg åt rätt håll. Helt plötsligt vaknar man dock en morgon och allt känns mycket bättre. Man kan klara av vad som helst. Vad man än tar sig an grejar man alldeles på egen hand. Då inser man att man faktiskt blivit lite starkare. Att man är påväg åt rätt håll.

Varje smärtsamt minne, varje tår. Varje sorgattack, varje mardröm. Varje tillåtelse att känna efter, skänker styrka. Ingen idé att låtsas. Spela teater och bara le. Allt kommer ikapp. En dag. Om ett år. Om tio. Det kommer. Jag väljer att inte vänta. Jag väljer att leva i det nu. Återuppleva det. Minnas det. Sörja det. Först när det är klart kan jag gå vidare. På riktigt. Då behöver jag inte lägga locket på. Kan slappna av. Inte vara rädd att plötsligt bli påhoppad av hemskheter.

Visst kommer det att finnas kvar. Visst kommer jag att minnas. Men ju mer jag vågat känna nu, desto starkare blir jag. Jag vet att det inte går att göra ogjort. Jag accpeterar det. Jag måste acceptera det liv jag har. Göra det bästa av det. Göra det bästa jag kan. Efter min egen förmåga. Inte efter andras förväntningar.

Detta är mitt liv. Min tid. Det är bara jag som kan nå de mål jag eftersträvar. Man blir inte lycklig och stark av ett enda svep med en trollstav. Det krävs arbete. Blod, svett och tårar. Jag har redan gråtit. Floder. Gråter fortfarande ibland. Men för det mesta är jag glad. Blödningar har jag haft många. Ymniga och pulserande. Men det är också över nu. Det svider lite i de läkande såren ibland men min själ dräneras inte längre på liv. Tvärtom. Läckan är tätad och
tanken nästan helt påfylld igen. Svettas måste jag göra ett tag till. Det måste vi alla. Men det betalar sig i slutändan.

Jag är lyckligare och starkare än någonsin. För jag är fri. Levande och fri. Levande, fri och älskad! Jag ler igen. På riktigt. Med ögonen. Jag skrattar igen. Ett äkta, smittande skratt som kommer från hjärtat. Jag tillåter mig att ha mina mörka dagar. Jag tillåter mig att känna och minnas. När det går över känns friheten så mycket bättre! Lyckan känns så mycket starkare och tacksamheten över det jag har känns överväldigande.

Jag är tacksam!