Förvisad till osynlighet...

Om man inte syns finns man inte. Då blir man bortglömd. Borträknad. Då får man inte vara med. I gemenskapen. Även vuxna fryser ut. Det gör mig illamående! För de flesta människor innebär vuxendomen en mognad. En starkare empatisk förmåga och en utvecklad förståelse. Ett hav av erfarenheter som ständigt fylls på. Både bra och dåliga. Vi kommer till vägskäl, små och stora, där vi tvingas välja vilken stig vi ska följa. Ibland väljer vi den snåriga och ibland den upplysta med nyligen anlagd asfalt. En vuxen person kalkylerar och fattar beslut baserat på erfarenheter, kunskap, förståelse och en dos sunt förnuft. De flesta jag känner är välanpassade individer. Alla med sitt eget bagage, nåt som tillhör vuxenlivet. Jag har emellertid träffat på en del vuxna vars sunda förnuft visat sig vara allt annat än sunt. Vars förståelse är obefintlig och där egna erfarenheter används bakvänt. Då drabbas omgivningen. Då får vänner, familj och kollegor lida. Kanske i tysthet. Bli bortglömda, borträknade och ufrysta. Sårade! För att denne vuxne inte klarar av en av de saker som vi alla måste klara av under livet. Att växa upp. Ibland sårar vi nån fast vi inte vill. Ibland kanske vi rentav vill, i stundens hetta. Men det är inte många av oss som sätter i system att bryta ner och frysa ut. Men dom finns. Mitt ibland oss. Bland kollegor, vänner och familj. Jag vill inte ha missunnsamhet i mitt liv. Framförallt vet jag att jag förtjänar allt gott som kommer min väg. Jag har kämpat för att vara där jag är idag. Kämpat riktigt hårt! Du vet inte ens hälften! Ändå anser du dig ha rätten att missunna mig framgång? Glädje? För att jag faktiskt är bättre än du inom ett specifikt område. Du kan inte hantera din avundsjuka och därför är du missunnsam. Jag vet att det egentligen handlar om en önskan om att vara lika bra. En sorg över att vi delar passionen men inte förmågan. Jag vet det. Och jag förstår! Men det är fel att du missunnar mig detta. Jag är som alla andra. Blir glad och framförallt stärkt av beröm. Precis som du. Precis som alla människor. Av någon anledning har du fått allt om bakfoten för även om jag är bra på just det här betyder inte det att mina känslor inte kan såras. Eller stärkas. Jag är inte arg. Jag är lite ledsen. Mest för din skull. Även om du sårar mig så sårar du nämligen mest dig själv. Din egen moral såras när du känner och utstrålar missunnsamhet istället för medmänsklig glädje. Så tänk på det. Du kanske ger mig ett nålstick men all denna svårhanterade avundsjuka skadar dig själv mer. Jag har överlevt stora starka händer som pressats om min hals i försök att släcka mitt liv. Jag har överlevt skräcken av att bli jagad i natten. Jag har överlevt sparkar och hårda slag. Förnedringar och övergrepp, hot och trakasserier. Lite missunnsamhet kommer inte ens i närheten. Men jag har känslor. Och genom ditt beteende har du bortsett från dom.

Hon, som så oändligt många andra

Hon låg i sängen och hoppades att den här kvällen skulle bli annorlunda. Att han för en gång skull skulle se henne. Inte använda henne. Han kom och la sig bredvid henne och hon slöt ögonen. Hon låg där med ryggen vänd mot honom och låtsades sova. Kanske skulle han glömma bort att hon fanns där då. Flera gånger hade hon sålt sig själv billigt till honom eftersom det hade kommit att bli det enda sättet att nå någon form av, om än falsk, uppskattning och närhet. Men framförallt för att kväva ilskan i sin linda. Att skingra hans ondskefulla tankar. Hans nedbrytande ord. Att ge honom sin kropp hade flera gånger räddat henne från såväl fysisk som själslig smärta. Iallafall den av honom orsakad. För det hade satt spår. Djupt inom henne satt värken. Hon brukade känna sig prostituerad. Billig. Hon sålde sig för att slippa bli slagen. För att hålla honom vid gott humör. Allt medan hennes eget känsloliv sakta trasades sönder. Det spelade inte så stor roll hur hon gjorde längre. Alla val tycktes ge henne oändlig smärta. Hon kände hur han vände sig om i sängen. Hans andetag i hennes nacke. Hon kände sin egen pulshöjning tillsammans med en klump i halsen. Han la sin vänstra arm om hennes midja och drog henne intill sig. ”Snälla, låt mig bara vara!”, tänkte hon utan att våga yttra orden. Hon fortsatte sin låtsassömn men den hindrade honom inte. Hon låtsades vakna ur sin fejkade slummer och sa att hon inte orkade. Att hon inte mådde bra. Hon såg inte hans ansikte men kunde hon höra hur han flinade. ”Det är klart du orkar, du gillar ju det här”, viskade han. Hon svarade att hon inte ville, bad honom sluta men han tog ingen notis om hennes vädjan. Det hade han ju aldrig gjort. Plötsligt kände hon hur han snabbt slet av henne trosorna och ställde henne på alla fyra. Han ställde sig bakom henne och särade på hennes ben. Det här var inte första gången. Hon hade lärt sig att inte motsätta sig för mycket. Han vann ändå alltid och dessutom blev skadorna mycket större om hon gjorde motstånd. Utan någon inbjudan påbörjade han sitt samlag. För det var bara hans. Hon var aldrig delaktig. Han ägde henne och gjorde precis som han själv behagade. Hennes kropp var inte redo för honom och hon fick bita sig hårt i underläppen för att inte skrika rakt ut. Det rev och slet i hennes underliv, brände och sved. Hon kände hur hennes ögon fylldes med tårar men vågade inte gråta öppet. Han gillade inte sånt. Hon hörde att hans andhämtning blev snabbare. Han var hårdhänt och pressade sig med våld in i henne. När hon kved till av smärta hörde hon hans äckliga flin. ”Jag sa ju att du gillar det här!” stönade han fram medan han snabbare och hårdare våldförde sig på henne. Hon ville skrika rakt ut att hon hatade honom. Att han äcklade henne. Hon ville frigöra sig från hans stålgrepp. Men hon hade lärt sig den hårda vägen att det inte var ett alternativ. Hon kände ett illamående välla över henne. ”Bara en liten stund till. Han brukar aldrig hålla på speciellt länge”, tänkte hon. Han böjde sig över henne och tog tag i hennes ena bröst. Han var hårdhänt när han klämde på henne genom linnet hon hade på sig. Hon knep ihop ögonen och bet sig ännu hårdare i underläppen. ”Kan det inte bara vara över nu”, tänkte hon. Hon började bli yr av smärtorna och stöttade sig på armbågarna i samma stund som han närmade sig sitt eget klimax. Han stötte djupt in i henne och den knivskarpa smärtan fick henne att skrika till. Hon kippade efter luft samtidigt som han drog sig ur henne. ”Vad fan är det nu då?” fräste han när han hörde henne snyfta. Han knuffade henne i ryggen så att hon tappade balansen och drog sen på sig sina kalsonger och la sig på sin egen plats. Med skam i kroppen haltade hon ur sängen och in i badrummet där hon fullständigt bröt ihop. Hon skakade. Underlivet gjorde så ont att hon ville kräkas. Hon ställde sig i duschen för att tvätta bort honom. Hans vidriga lukt. Hans äckliga sats. Smärtan som han hade orsakat. Då såg hon blodet. Efter duschen tittade hon på sin egen bild i badrumsspegeln. Torkade några tårar från ena kinden, tog ett djupt andetag, test-log mot sig själv, öppnade dörren och gick ut. Han sov. Hon kröp försiktigt ner i sängen för att han inte skulle vakna. La sig så långt ut på kanten som möjligt och ristade in ännu ett streck i sitt minne. Hon kunde inte somna. Inte förrän tidigt på småtimmarna. Hon hade för ont. I både kropp och själ. Hon, som så oändligt många andra.

Jag tänker inte sluta hoppas!

Jag har tidigare varit inne och nosat på ett av svaren på en svårbesvarad fråga. Jag tycker inte att man kan påminna sig själv och omgivningen tillräckligt ofta. Därför skriver jag en, något utvecklad, repris! Många hävdar: "Bara hon lämnar honom så blir allt bra igen!" Ja, tanken är god, men den skiljer sig mycket från hur verkligheten ser ut. Bara hon lämnar honom har hon en chans att må bra igen. En chans till att allt blir bra igen. Men resan dit är lång. Och ensam. Och i många fall mer smärtsam än det helvete hon redan genomlevt! Det ÄR svårt att förstå. Mycket svårt! Även då hon lever i ständig sorg och rädsla är det hennes trygghet. Hon vet vad hon får. Världen utanför är otäck. Där är ute hon ensam. Han har ju så många gånger, och på många olika sätt förklarat för henne att hon inte är någonting utan honom. Att ingen annan kommer att kunna älska henne som han gör. Det har gått så långt att hon faktiskt tror honom. Hon är ju ingenting... I världen utanför tycker man att det är självklart att hon kommer att må bra igen, bara hon blir fri. Det som man, i världen utanför, inte förstår är att det inte är i relationen som hon utför det tyngsta och största arbetet. Det börjar sen. När hon väl funnit vägen ut. Hon ska hitta tillbaka till sig själv igen. Hitta sin inre styrka och glöd. Den är totalt tillintetgjord och hon måste, på något sätt, återfinna den. Det är ingen lätt uppgift. Hon faller. Försöker resa sig igen. Snubblar gång på gång och för varje motgång känner hon "Jag klarar inte det här! Borde stannat!" Hon har flyttat till ett främmande land och kan inte språket. Känner inte till seder och bruk och vet därför inte hur man lever där. När någonting i hennes nya hemland känns otäckt, kan hon fyllas av en stark lust att få fly tillbaka till det hon känner till. Till det ställe där hon känner sig hemma. Där hon kan språket. Även om det är ett land som styrs av en hjärtlös diktator, är det ändå hennes hemmaplan. Hon vet hur hon ska ligga på god fot med diktatorn. Får man inte ha vissa politiska åsikter, basunerar man heller inte ut dem. Det har hon lärt sig. För befolkningen som lever i världen utanför är det obegripligt hur hon självmant kan leva i denna iskalla diktatur, men hon känner inte till något annat. Även om hon ursprungligen kom ifrån ett paradis, så har det språket, för längesedan, lämnat hennes vokabulär. Hennes medborgarskap i diktaturen har tvingat av henne allt som hon någonsin känt till om den yttre världen. Hon har vissa minnen kvar, men de grumlas av hennes smärta och hon har blivit hjärntvättad av sin ledare att det enda hon behöver finns just där, inom landets hårt bevakade gränser. Därför faller hon så lätt tillbaka till diktatorns mantran vid minsta motgång i den nya världen. Det är bara en väldigt liten del av det jobb hon har framför sig. En bråkdel! Hon känner skuld och skam. Hon känner saknad. Hon upplever kanske ångest. Rädsla. Alla känslor är bidragande faktorer till att hon känner dragningen till sin diktator. Hon måste göra jobbet på egen hand, men behöver människor omkring sig som fångar henne när hon faller, torkar hennes tårar när hon gråter och plåstrar om uppskrapade knän efter återupprepade snubblingar! Hon behöver öron som lyssnar, famnar som håller om. Då ser chanserna betydligt bättre ut. Jag hade tur som bodde i rätt polismästardistrikt. Annars hade jag inte haft RVC. Min kontaktperson blev min livbåt. När jag höll på att drunka i mina egna tårar och kvävas av mina egna känlsor drog hon upp mig. Hon torkade av mig, värmde mig, gav mig varm choklad och en kram. Hon fick mig att förstå att jag var värdefull. Att jag förtjänade kärlek och inte våld. Hon delade med sig av sin egen styrka till mig, så att jag orkade ta mig igenom rättsprocessen. Hon fanns alltid där. Jag behövde aldrig känna mig ensam. Hon delade min sorg med mig. Hon delade mina tankar. Sist men inte minst fanns mina vänner, mina rövare! Alla de timmar på dygnet som inte RVC höll mig uppe så låg jag i en trygg famn eller satt vid ett dukat bord. Jag behövde inte prata. Behövde inte lägga på en glad mask och prata om vädret. Bara vara. Med hjälp av dem så lärde jag mig språket i världen utanför. Jag mindes snart de seder och bruk som tillhörde detta främmande land och jag mindes frihetskänslan att leva i en demokrati igen. Resan är dock inte slut än. Jag har fått ge upp mycket i mitt liv pga diktatorn. Enligt honom och hans armé är jag en förrädare. I det land där han styr så straffas förräderi med döden. Därför förvandlas jag och många med mig från brottsoffer till politiska flyktingar. Jag har flyttat åtskilliga gånger under de senaste åren. Den sista flytten var den längsta. Ca 100 mil. Jag vet inte när jag når min slutdestination. Det land där jag kan leva som en fri medborgare utan rädsla för att diktatorn återigen lyckas finna mig. Men jag tänker inte sluta hoppas!

Isoleringen...

De allra första tecknen var osynliga. Osynliga tecken som så småningom skulle komma att bli synliga. Smärtsamt synliga. Kommentarerna, suckarna, pikarna och alla påpekanden om sånt man gjort fel. Det sved till ordentligt varje gång. Det kunde bränna i bröstet men det fanns alltid en förklaring. Alltid en giltighet i de totalt ogiltiga elakheterna. Så småningom förstod man vems felet var. Man fick det ju förklarat för sig på de mest logiska sätt. Självklart var det ju så! Eller? Tillslut är det logiskt att man får skylla sig själv om man inte lyssnar eller förstår. Sånt som är uppenbart och sånt som alla andra förstår. Det var bara jag som inte förstod. Bara jag i hela världen som inte förstod att dammsugaren inte skulle stå just där. Bara jag i hela världen som var så dum att jag inte fattade varför han blev så arg när jag inte kunde läsa hans tankar. Det går rätt snabbt att lära sig vad man kan säga och vad man bör hålla sig ifrån. Man tar ju seden dit man kommer, så att säga. Man vill ju inte uppröra i onödan. Inte så mycket för hans skull utan faktiskt mest för sin egen. Det gör ju så ont när han blir sådär obegripligt arg och elak. För ingenting! Men man försöker förstå och ursäkta. För att mäkta med och för att finna ett syfte. "Han har det tufft på jobbet. Han sa ju att han hade huvudvärk. Han kanske inte mår bra idag." Sakta men säkert börjar den. Isoleringen. Det fanns alltid någonting annat att göra när jag hade planer eller idéer. Mina vänner var sällan lika intressanta att umgås med som hans familj/vänner var. Mina intressen fick aldrig någon plats i våra liv. Jag slutade sjunga! Mitt piano dammade ihop. Mina skivor vittrade nog nästan sönder där de stod, orörda och bortglömda i hyllan. Men det var ingenting mot vad som hände med mig. Söndervittrade skivor går att ersättas, ett dammigt piano kan man lätt damma av men ett söndervittrat människohjärta och en - för evigt - skadad själ är omöjlig att läka helt och hållet. Isoleringen... Plötsligt kom det frågor och kommentarer från vännerna. "Har inte hört nåt från dig på länge...hur är det?" Det var kämpiga frågor. Jag hade ju inga svar. "Hur är det?" Ja, va fan...det är väl... Det var flera av mina vänner som han påstod att han inte gillade. Som inte var bra för mig. Som inte var bra vänner överhuvudtaget. Tillslut umgicks jag inte alls med dem längre. Han ville ju inte det. Och han visste ju så mycket om allt så han måste ju haft rätt... I själva verket höll jag inte med honom men vad skulle jag göra? Att lyda honom hade blivit det enda jag kände till. Jag saknade dem och älskade dem. Men ändå sårade jag dem! Skratten, samtalen, promenaderna. Det var tomt utan dem. Jag försökte öppna ögonen och titta men det var för dimmigt. Jag såg ingenting. Ett stort grått moln omgav mig. Jag försökte tänka men hans tankar tog oftast över. "Vems vilja är det här?" Det var inte min egen. Det visste jag. Allt blev bara värre. Smärtsamt. Våldsamt. Skoningslöst. Där var jag. Ensam, liten, trött och ofantligt rädd! Jag hade ingen! INGEN! Helt ensam i mitt mörker. Jag hade tur. De flesta av mina vänner fanns kvar när jag kom ut på andra sidan. Det är inte alla förunnat att ha sådan värme omkring sig. Jag hade börjat tänka och tycka som en helt annan människa. Tankar och åsikter hade projicerats in i min trötta hjärna. Men jag kom tillbaka. Hittade hem igen! Med rätt stöd och värme hittade jag äntligen hem.

Även den längsta resan börjar med ett enda litet steg...

Jag får fortfarande en del mail. Både lyckliga och hoppfulla och sorgsna och smärtsamma. De vanligaste frågorna är "Hur överlever man?" och "Hur vågar man igen?"

I mitt fall var överlevnaden ett val. Jag ville inte ge upp. Varken för mig själv eller för mina barn. Jag ville vinna över mina rädslor och över min fiende. Det gör man genom att leva vidare och arbeta sig tillbaka till den man en gång var. Den som han kämpade så för att förgöra. Viljan att finnas kvar var inte svår att känna men orken att kämpa var desto tyngre. Det gör jag fortfarande. Varje dag får jag kämpa för att inte låta hoten komma för nära inpå mig. Inte låta dem ta över hela mitt liv igen. Jag är starkare idag. Och jag är heller inte ensam!

Jag var inte ensam då heller. Inte fysiskt ensam. Jag hade min fantastiska familj runt omkring mig som såg till att jag åt och sov, fick värme och trygghet. När jag inte kunde sova av alla mardrömmar som konstant förföljde mig så låg min bästa vän och strök mig över håret tills lugnet än en gång infann sig i mitt bröst. Så jag var inte ensam. Men inuti kände jag mig ändå ensam och tom. Det var ju jag som var tvungen att göra jobbet. Jag som var tvungen att bearbeta ångest och oro, rädslor och skräck. Det var jag som skulle sörja allt jag hade förlorat och även om jag hela tiden befann mig i en varm famn, så var jag ensam om just de känlsorna. Men jag vågade möta mina rädslor tack vare den omfamning jag fick.

Många som skriver till mig berättar att de inte vågar satsa på kärleken igen. Att de är rädda att nästa man inte ska stå ut med deras rädslor och oro. Att de överhuvudtaget inte ska våga ge sig in i en ny kärleksrelation med tanke på hur kärleken en gång behandlat dem...

Jag vet. Mina tankar vandrade på samma stigar. Jag kände mig lurad av kärleken. Trodde inte att den fanns, den där fina vackra och underbara kärleken. Men det gör den! Till en början vågade jag inte eftersom kärleken hånat mig. Slagit och sparkat på mig. Förnedrat, kränkt och våldtagit mig. Kärleken hade brutalt misshandlat mig tills det inte fanns mycket kvar. Vem vågar lita på kärleken efter det?

Idag vet jag att det inte alls var kärleken som gjorde allt det där. Det var en enda sjuk människa som utnyttjade kärlekens namn för sina onda handlingars skull. En människa vars koppling till verkligheten och sanningen är så långt borta från vår egen. En feg och ynklig människa! Det var han som gjorde allt det där emot mig. Inte kärleken!

Så därför, mina medsystrar. Mina medmänniskor! Våga tro. Ge inte upp något ni alltid lagt er tilltro till pga av en svag och sjuk människas totala oförmåga att förstå ordet kärlek. Släpp inte taget om det som i framtiden kan skänka er både styrka, trygghet och värme. Den finns därute. Den där fina, vackra och underbara kärleken. Den som aldrig slår eller förnedrar. Den finns där och den väntar på att bli funnen. Våga ta emot den och du är vinnaren!

Fyra år har gått. Fyra helvetiska år och ändå vill inte Djävulen ge upp. Fyra år och flera flyttlass senare så har inte läget ändrats så mycket. Förutom det som råder inom mig. Där har mycket hänt sedan den dagen jag rymde hemifrån mitt i natten i slutet av juli 2007. Det finns mer styrka och mer jävlar anamma. Och det finns en kärlek. En otroligt varm och betryggande kärlek. Min kärlek fanns därute och väntade på mig redan för fyra år sedan. Det visste jag ju inte då, men nu vet jag det. Nu förstår jag. Han väntade på att just jag skulle ramla in i hans liv. Det är bland det bästa jag har gjort någonsin. Och han förstår. Han är trygg och han är varm. Och han är min!

Det är en jättelång resa. Min är inte över än. Inte på långa vägar. Mitt helvete har förföljt mig ända hit och kommer nog inte att ge upp på ett tag. Hotet finns kvar utanför dörren, men jag försöker att inte släppa in det! Det finns fortfarande svårare dagar och mörkare nätter, men bara man vågar så är man iallafall på väg.

Även den längsta resan börjar med ett enda litet steg... Ta det!

Fredagsmys... Finns det?

Veckorna rusar fram och varje fredag ser man samma statusar på Facebook. Fb, som blivit en av våra viktigaste livlinor. På fb kan man få veta allt och lite till. Ibland får man info man kanske inte är så sugen på att veta, men som skribenten någonstans måste vara övertygad om att vi inte klarar oss utan. Idag får vi veta när våra vänner diskar, går till tandläkaren, är sjuka, föder barn, byter jobb, säljer hus, dammsuger, hämtar barn, matar barn, påtar i trädgården och lagar kulinariska under. Det är bara en bråkdel av vad som skrivs. Ibland ser vi riktigt roliga statusar som får oss att skratta. Antingen igenkännande eller bara för att det lät så kul! En del lägger upp en status i månaden, andra ett par i veckan. Några människor lägger upp status efter status hela dagarna. Nu gör man det ju till och med från mobilen, så det är ingen som kommer undan ens när dessa personer sitter fast i bilköer eller trängs på tunnelbanan.

På fredagarna ockuperas hela Facebook av Fredagsmysarna. Överallt står att läsa om mumsiga middagar, härliga familjesammankomster, sällskapsspel, efterrätter, glada barn, tv-program för hela familjen och en underbar kärlekskväll med tända ljus när barnen har somnat. Redan på onsdagen kan man känna hur förhoppningarna om den perfekta Fredagen höjs till nästan onåbara höjder. Det börjar sippra fram småstatusar om den väntande helgen. "Snart är det helg...."
Alla älskar vi helgerna. Det är många av oss som ibland måste arbeta vissa helger, men av någon anledning så störs inte Fredagens härlighet av detta. Sedan vi var barn har Fredagen varit näst intill magisk. Man slutade tidigare i skolan. Visste att mamma förmodligen skulle laga något mumsigt i stil med Kyckling i lergryta, kassler med annanas eller något annat 80-talsmums. Efterätten Banana Split var en favorit så skulle den serveras var mysfaktorn extra hög. Det gick alltid något skojigt tv-program som hela familjen kunde njuta av. Det är kanske inte så konstigt att vi har Fredagen som en alldeles speciell dag.

Men funkar det då? Blir det sådär mysigt som vi förväntar oss hela veckan? Blir det tända ljus, ljuvlig bakgrundsmusik, glada barn och härlig sex med maken när barnen har somnat? Är vi förmögna att koppla av så snabbt efter en fullmatad vecka att vi enbart kan njuta av Fredagens alla mysfaktorer?

"Ikväll blir det tacos, ungar!" Ett högljutt hurrande hörs från vardagsrummet och mamma står och ler i köket. Pappa sitter i soffan och kikar lite på text-tv medans alla tre barnen sitter på vardagsrumsgolvet och spelar Den försvunna diamanten. Alla är glada och det finns till och med en fantastiskt söt och snäll liten hund som ligger och snusar i en vrå. Middagen börjar bli klar och utan minsta tillsägelse tvättas händer och till sist är alla samlade vid matbordet. Efter maten hjälps man åt i köket och sen är det dags för Fångarna på Fortet! Ytterligare ett rungande hurra hörs från barnaskaran. Åh, vad det är härligt med Fredagsmys! Kvällen fortlöper i en enda stor och härlig mysstämning och snart är det läggdags för barnen. När alla glada och mysiga barn sover så får mamma och pappa äntligen en stund tillsammans. Lite vin och några ljus och sen försvinner de försiktigt in i sovrummet och kommer ut morgonen därpå med varsitt brett leende. Eller?

Klockan är snart 18:48 och vi har fortfarande inte bestämt vad vi ska äta. Det hela slutar med att det blir barnmat för vissa och mackor för oss andra. Fångarna på fortet skulle vi inte hinna titta på ens om vi ville. Det ligger leksaker överallt och ungarna bråkar om vem som hade fjärrkontrollen först. Någon börjar gråta och snart står hela barnaskaran och vrålar med tårarna sprutande. Varken mamma eller pappa förstår något av de hulkande förklaringarna till detta plötsliga utbrott av allgråt. Längst in i frysen hittar mamma tre frysbrända glasspinnar som hon trycker ner i tre småskitiga händer. "Sitt ner i soffan och ät!" Hon yr vidare mot köket för att plocka undan efter det som borde ha varit en hälsosam och avstressad fredagsmiddag. Där möter pappa upp som gärna vill sno åt sig lite hångel. DÅ minns mamma med en gång tvätten som ska hängas upp och susar snabbt förbi pappas putande läppar utan att ens märka dem. Tvätten hängd, disken i maskin, ungarna i säng. Vem fan orkar knulla nu?!

Fredagsmys...

Årsdagen närmar sig...

...och jag borde kunna känna glädje. Jag borde kunna känna lycka över friheten som jag åter tog i besittning för snart fyra år sedan. Att fira denna dag är något som förväntas av mig. Jag ska vara glad!

Jag har försökt under tre årsdagar, men ska sanningen fram så fungerar det inte alls! Jag känner bara smärta, ångest och saknad. Smärta pga alla minnen som strömmar igenom mig såhär års. Ångest över mardrömmarna som åter dyker upp när jag ska sova och saknad efter mig själv. Mitt forna jag. Det jag som aldrig någonsin kommer att återvända.

Är man någonsin färdigbearbetad? Det verkar tamejfan inte så! Man hittar nog andra vägar att gå, men den stig man en gång följde har man tappat bort. Jag är inte helt vilse, men min kompass trasslar lite, så det kommer nog ta en stund till innan jag hittat fram. Eller iallafall innan bagaget, som tycks ha hamnat på andra sidan jorden, har hittat hem till mig.

Vissa årsdagar ser man bara fram emot. Just den här årsdagen vill jag sudda ut från almanackan. Glömma bort. Missa. Men det fungerar inte. För det är inte bara just den dagen. Det är alla dagarna runt omkring. I stort sett hela sommaren. Den är full av hemska, smärtsamma, äckliga, vidriga, sjuka minnen. Minnen som finns inom mig och ett par andra. Men för de människorna är det inte minnen. För dem är det mina ord. Hemska berättelser. Fruktansvärda anekdoter om en enda människas ondska. En människas vedervärdigt sjuka sinne. Men för mig...? För mig är det sommaren...

Årsdagen närmar sig... Är det över sen?

Varför räcker det inte?

Det är tidig morgon och jag sitter här med en stor kopp te, dator och en väldoftande unge som myser framför lite barn-tv. Jag tittar ut genom fönstret på björken som nyligen fått årets gröna små blad och tänker på allt som "måste" göras idag. Har känt mig slö på sista tiden. Inte orkat eller ens haft lust att fixa och dona. Samtidigt så lärde jag mig för flera år sen att det faktiskt är ok att inte göra allt hela tiden.

Jag insåg nu på morgonen, efter att ha läst ett härligt mail från en väninna, att fenomenet existerar inte bara här och där, utan i stort sett överallt! Nu var jag väl inte direkt förvånad över det, men en sak slog mig. Varför i hela friden är vi så hårda mot oss själva? Min söta vän skrev till mig att även hon haft en slödag igår, och så räknade hon upp de saker som hon "bara" hade gjort. Visst, hon hade inte uträttat stordåd i form av att måla om huset, renovera badrummet, eller möblera om i alla rum, men hon hade gjort de små sakerna som räknas. Hon hade umgåtts med sina barn, spelat ett spel och pumpat en cykel. Saker som är både värdefulla och som visst borde räknas till våra "måsten". Visst hade hon även fått in några hushållssysslor under sin "slöa dag". En middag med efterföljande disk och lite tvätt.

Jag läste det hon hade skrivit och jag tänkte: "Varför gör vi sådär mot oss själva? Varför talar vi ständigt om för oss själva att vi är slöa, odugliga och att det vi gör inte räcker till?!"

Både min väninna och jag har liknande erfarenheter av män som inte är av den allra godaste sorten, och visst sätter det sina spår. Man är hjärntvättad i att tro att det man tar sig för aldrig någonsin är tillräckligt. Men jag har en hel drös med väninnor som inte har det bagaget, men som ändå är såhär hårda mot sig själva!

Skulle du någonsin tala om för din bästa väninna hur dålig hon är, hur slö hon är, att hon måste släpa sin feta röv ur soffan och göra ditten och datten? Skulle du säga till din bästa väninna att hon ser glåmig och blek ut? Att hon egentligen inte borde gå utanför dörren så fasansfullt fet och ful som hon har blivit? Skulle du tala om för henne att alla andra är mycket bättre än hon? Att alla andra minsann klarar av att göra allt och lite till men att hon är den lataste morsan på jorden?!

Nä, det skulle du inte! Du skulle säga till henne hur bra hon är. Hur duktig hon är som kämpar på. Du skulle förmodligen uppmana henne att ta en soffliggar-dag. Du skulle föreslå en promenad i solskenet för lite frisk luft och chans till reflektion och du skulle berätta för henne att du själv brukar känna dig lika värdelös, lat och ständigt trött och pms:ig, ni skulle älta om det en stund, kanske över ett glas vin, och sen skulle ni fnittra och säga "TACK för att jag har dig!!"

Kvinnor, tjejer, brudar, SYSTRAR!! Vi måste lära oss att vara vår egen bästa väninna!! Vi måste lära oss att ge oss själva samma uppmuntran och förståelse som vi ger våra medsystrar.

Jag ska börja idag. Jag ska börja med att tänka att det jag gör visst räcker till. Att det faktiskt är helt ok att "bara" tvätta en maskin och tömma/fylla en diskmaskin. Det är ingen som dör om jag skjuter lite på dammsugningen tills ikväll, eller om jag låter bli det helt och hållet och istället skriver halva dagen.

Vi kan inte hålla på att betygsätta våra aktiviteter för oss själva, då blir vi aldrig nöjda! Ingen hushållssyssla är värd mer än någon annan och det finns inget poängsystem i hur många sysslor man kan klara av under ett dygn. Det finns heller inget monetärt värde i det vi gör. Ingen blir rik eller fattig om vi väljer tvätten före disken. Det råder ingen kamp mellan liv och död när vi står och avväger om vi ska dammsuga eller åka till återvinningen med glas- och pappavfallet.

Det är inte hur många saker/projekt/hushållssysslor vi gör på en dag som räknas. Det är inte heller vilken typ av sysslor det rör sig om. Det som räknas är att vi mår bra, att våra nära mår bra och att vi får så mycket tid som möjligt att spendera med dem. Livet är kort, ibland alldeles för kort. Det vore synd att ha slösat bort värdefull tid och energi på att känna sig oduktig och ineffektiv. Vi är väl skitduktiga som tvättar överhuvudtaget?! Oavsett hur många maskiner det blir!

Det är klart det räcker!!

Sommar igen...

Går inte tiden lite väl fort? Årstiderna kommer och går och vi arbetar på som små kämpande arbetsmyror.

"Oj, nu är det dags att olja utemöblerna, köpa frön och plantera. Ska vi måla om huset i år? Kanske bygga pool? Jag har alltid velat ha en liten fontän. Vi skulle ha skaffat en rosenbuske som vi pratade om. Ska vi grilla ikväll? Kolmården eller Legoland? Skara eller Gröna Lund? DEN SOMMARTID NU KOMMER! Ny sommargarderob till hela familjen. Någons bikiniöverdel är som bortblåst. Badbyxorna för små. Flip flop eller Foppa? SMÅ GRODORNA! Nu, barn, ska vi på bilsemester! Har vi med oss allt? En hel vecka med dina föräldrar, älskling...Kul! Vi måste ta kisspaus! IGEN? Inget glasskladd i bilen, tack! Ska vi grilla ikväll?

Semestern snart slut. Vi lägger in bilderna i datorn. Kanske publicera nåt på facebook? Vad har hänt med fontänen? Det börjar bli kyligare nu. En semestervecka kvar. Panik. Vilket datum börjar skolan? Ungarna behöver nya regnkläder. Ska vi grilla ikväll?

Kräftskiva! HELAN GÅR! En extra kofta så kan man sitta ute lite till. Naturen ändrar färg. Vackert men ändå vemodigt. Vad fint det blev med fontänen, älskling. -Mmm. Svampplockning. Kommer din mamma nästa vecka?? Höstlov. Världen doftar annorlunda, känner du det? Det är din mamma! Jag går och rensar i trädgården. Fontänen är full med löv. Vi måste köpa nya vinterkläder till barnen.

Mamma, pappa! Det snöar! Vi måste köpa nya pulkor. Barnen ska åka skridskor nästa vecka. Friluftsdag. Längdskidor. Snögubbar. Allas pjäxor är urväxta. Ska vi resa bort över jul och nyår? Vi har inte råd. Jag betalar fortfarande för din fontän!
Har du sett jullådan? Ska vi ha riktig gran eller plast? Jag måste stryka julgardinerna. Titta vilken fin tomte jag köpte idag! -En till??! Sätter du upp utebelysningen? GOD JUL! HELAN GÅR! GOTT NYTT ÅR! Tar du ner utebelysningen?

Sportlov snart. Klassresa med skidåkning. Var är de nya pjäxorna? Måste köpa nytt underställ. Och skidhandskar. Min mamma kommer till lovet. -Kul..!
Har du sett påsklådan? Ska vi ha påskris eller inte? Jag måste stryka påskgardinerna. Titta vilken fin tupp jag köpte idag! - En till??!

Oj, nu är det dags att olja utemöblerna, köpa frön och plantera. Målade vi huset förra året? Var det ett eller två år sen vi köpte fontänen? Gräsklipparen är trasig. Jag vill ha en rosenbuske i år. Ska vi grilla ikväll?"

Jag älskar sommaren!!

En kärleksförklaring...

Jag älskar dig! Det är tre ord som tillsammans skapar något långt mer betydelsefullt än var för sig. Ibland känns det som att de orden inte riktigt räcker till. Som att man på något sätt vill förklara ännu tydligare vad man menar. "Men jag ÄLSKAR dig!" Så känner jag för dig. Inga ord i världen räcker till. Jag älskar dig så att hela jag håller på att förlora förståndet. När du kom in i mitt liv så förändrades allt. Jag har älskat förr men kärleken jag känner för dig är helt unik. Ingenting kan ta död på denna bottenlösa kärlek. Detta fullkomligt distanslösa mirakel. Jag är så tacksam för att du låter mig älska dig. Jag är så tacksam att du är med mig och att du älskar mig tillbaka. Jag är så tacksam att du - vackra underbara du - låter mig få komma nära. Jag ser på dig och jag fylls med värme. När du är ledsen delas mitt hjärta mitt itu och när du är glad dansar tusen älvor i mitt bröst. Jag älskar dig!



Du är ständigt i mina tankar. Jag vill ge dig allt, jag vill ge dig världen. Jag vill skydda dig från ondska så som du skyddar mig med din blotta närvaro. Jag vill kunna vara för dig, vad du är för mig. Jag ser på dig och jag fylls med lycka. Dina ögon ser tillbaka på mig och jag ser att du ler. När jag är trött och det mesta känns trist så tänker jag på dig och allt känns genast mycket lättare. Tänk att jag har dig, min skatt! Tänk att du är min. Mitt hjärta slår för dig. För varje andetag du tar så tar jag två. För varje steg du tar finns jag alldeles bakom dig. Om dina bördor blir för tunga vill jag bära dem och om du faller fångar jag dig i mina armar. Du är mitt allt, mitt universum. Du är mitt hjärta!



Jag älskar dig! Jag ÄLSKAR dig!


Tillägnat var och ett av mina vackra underbara barn!

Det finns vissa saker jag hatar lite extra mycket....

...tex calici. Den som kom på calici kan ju gå och hänga sig! Andra saker jag hatar är djurplågare, pedofiler, brysselkål och särskrivare! Idag fick jag en, alltför irriterande, påminnelse om ytterligare en av alla de företeelser som fått min avskys uppmärksamhet... Nämligen de dörrknackande Jehovas!! Vad är detta för individer egentligen? De är påträngande, irriterande, ordningsstörande otrevligheter som ingen männsiska uppskattar få besök av! Jag låg och försökte få vår lille son att sova middag när det plötsligt knackade på dörren. Det är ytterst ovanligt att det knackar på dörren här ute i skogen och de flesta vet att jag är rätt skeptisk till, låt oss kalla dem, okända knackare. Jag hade redan hunnit bygga upp en viss irritation då jag kände mig något störd i mitt mysande med sonen och mumlade tyst för mig själv att det är bäst att detta är nåt viktigt! Påväg nedför trappan rättade jag till mina kläder och kontrollerade att jag inte glömt stänga amnings-bh:n eller nåt. Efter en snabb kontroll ansåg jag själv att jag var i såpass bra skick att jag kunde öppna dörren.



Eftersom det är kallt utav bara helvete ute så öppnade jag inte dörren på vid gavel utan stack ut huvudet genom en lagom bred springa. Då får jag syn på två främmande karlar som redan var påväg ifrån huset med sken upp som två katolska skolflickor på chippendale-show när jag öppnade. Jag kände både irritation och besvikelse bubbla upp inombords och informerade snabbt att jag hade en rymningsbenägen hund på insidan och att jag därför inte kunde öppna dörren ordentligt. De båda männen tycktes tro att jag varnade dem för vår enorma best (?) så den ena fattade snabbt ett beslut om att stanna kvar nere på gårdsplanen medans den äldre av de två försiktigt trippade upp ett par steg och sedan sträckte sig så långt det bara gick för att lämna över en liten lapp. De slutade aldrig le. Det var helt uppenbart att de båda var jätteglada över nånting. Verkligen JÄTTEGLADA! Själv stod jag i min lilla dörrspringa och sneglade misstänksamt på de båda. Kände mig som en riktigt trailer-mom och det enda som fattades var papiljotterna och fimpen i mungipan.



Deras gladlynta uppsyn smittade aldrig av sig på mig och jag kände ingen som helst närvaro av Jesus. Borde jag det? Jag var fortfarande trött efter en näst intill sömnlös natt och blev mer och mer irriterad över att två clowner hade mage att komma och störa både mig och sonen när allt vi ville var att få vila en stund. De båda männen kvittrade nåt i kör om att dom bara ville överlämna....resten hörde jag inte. Jag tog snällt emot lappen, tittade snabbt på den för att se orden "Välkommen" och "Bibeln" och det var först då som jag, i mitt trötta sinne, förstod att det var Jehovas som trippat upp på vår farstubro. "Tack men nej tack! Jag dyrkar Satan!"



Sådärja! Varför ska jag respektera en annan mans tro om samme man inte respekterar min integritet?! Lägg för fan lappjäveln i brevlådan om det nu ska vara så jävla viktigt, men håll er borta från vårt hem! Det här är vår borg! Vill vi ha hit Jesus så bjuder vi in honom!



Det här är ingen fråga om religion eller tro, Jesus eller Buddha. Det är en fråga om ren och skär fräckhet och en småbarnsmamma som vill ta igen sin förlorade nattsömn ifred!!!

En dålig barndom?

Visst vill man gärna hitta förklaringar till allt. Framförallt till det onda som sker, men även till det goda som livet har att erbjuda. Vi är väl såna av naturen antar jag. De flesta saker finns det förklaringar till, andra inte. Frågan VARFÖR ställer vi oss hur många gånger som helst under en livstid. Vi som gärna analyserar och spekulerar. Det finns massvis med forskning som visar på genetiska sammankopplingar med olika beteenden. Psykologer runt om i världen ger oss lärdom och förklaringar till sånt vi häpnar av att höra. En människa som medvetet gör en annan människa illa är ett sånt exempel. Vi blir matade med hemskheter som medierna pumpar ut i mängder. Hur många gånger har vi inte ställt oss frågan "Hur kan man bara göra nåt sånt!" Jag tänker på lilla Engla tex, eller Max och Saga i Arboga.

För oss friska, relativt normala, individer är dessa handlingar helt fruktansvärda. Det är utanför vårt förstånd hur en människa, kallblodigt, kan skada ett litet barn. Det är när sådana händelser sker som diverse psykologer och andra sakkunniga träder fram och ger oss viss förklaring till vad som händer i en sån människa. Vilka mekanismer som sätts i spel, samt ger oss teoretisk fakta om exempelvis psykopati.

Jag kan köpa fakta som fötts ur långtida forskning. Där sakkunniga i ämnet har testat, beräknat, vänt och vridit på alla tänkbara lösningar och formler tills man slutligen kommit fram till forskningsresultatet. Då kan man känna sig rätt trygg i att det ligger viss evidens bakom deras uttalanden och upptäckter. Vad jag däremot har svårt att köpa är när man använder ursäkter. Det finns nog ingen som tycker att fallen ovan går att ursäkta på nåt vis överhuvudtaget, men andra fall. Lindrigare form av brott tex. Att vara en störig, bråkig jävel ursäktas med att ha haft en dålig barndom. Att slå sin kvinna, kränka och förnedra ursäktas ofta med låg självkänsla och en dålig barndom. Att misshandla sina barn ursäktas av många med en, återigen, dålig barndom!

Nästan alla jag mött ställer alltid samma fråga: "Hade XX en dålig barndom!" Det är väl skitsamma om han nu skulle ha haft det?! Många av oss människor vill så gärna tro att alla är goda, att man kan förändras och att allt föds ur en taskig barndom. Men alla maskrosbarn då? Dom som faktiskt haft en riktigt skitig barndom men ändå är välanpassade medborgare som tydligt kan skilja på rätt och fel. Även om man växer upp i ett missbrukshem så ser man ju i sin omgivning hur de flesta beter sig. Man har kompisar i skolan som kanske inte kommer från samma hemförhållanden, och man ser hur den accepterade individen agerar och interagerar. Man väljer själv vilken väg man ska välja och man är själv ansvarig att göra det som förväntas av en. Att slå eller på andra sätt skada en annan människa är ingen annas fel än ditt eget!!!!

Genom att älska, värna om, vara ödmjuk och givmild vinner man värme och kärlek när man behöver det som mest. Välj vilken väg du vill gå, men skyll inte dina tillkortakommanden, dina lögner, din falskhet och sveken mot dina nära på en "dålig barndom"...Då förolämpar du bara din omgivnings intelligens och du kommer att sluta upp ensam och bitter!

Mirakel!

Han är här nu. Efter all denna väntan så har han äntligen kommit. Han kom till oss för två veckor sen. Denna perfekta skapelse. Detta konstverk man inte kan slita blicken ifrån. Denna ovärdeliga skatt. Denna ljuvliga varelse som vi kallar vår son! Välkommen du underbara mirakel!

Resan kanske inte har någon slutdestination...

Jag vet faktiskt inte om den har det. Jag har inte kommit dit än iallafall. Jag visste från början att det skulle ta tid och att resan skulle vara lång. Man tar den liksom i etapper. Med små mellanlandningar. Övernattningar med vila, bränslepåfyllning, lite mat och dryck och sen, när man samlat nya krafter så fortsätter man. Varenda en av oss reser ensamma. Vi har vårt alldeles egna bagage, inte alltid så väl packat. Det är tungt, men ibland får vi hjälp att lyfta ombord det på tåget. Under resans gång kan vi möta människor som vi delar erfarenheter med, som lyssnar på oss, förstår och själva har historier att berätta. Det är människor som, precis som vi, har unika berättelser men som vi ändå kan relatera till. Människor vi kan ventilera med. Som också har tungt bagage. En del har rest längre än vi, andra hoppade just på tåget. Tillsammans kan vi finna en nödvändig och ömsesidig styrka för att orka uthärda den långa och arbetssamma resan.

Många av oss, men långt ifrån alla, har människor omkring oss som inte bär samma typ av bagage. Som inte alls gjort samma resa, men som ändå kan ge styrka och mod. Det är värdefulla människor för oss. Ovärdeliga! Det är de människorna som inte rört sig en tum när vår resa började. De som, trots den gropiga vägen, stannat och stått pall för stormen som naturligtvis påverkat de flesta i närheten. Det är de människorna som räknas. Det är de människorna som förstått att resan inte tagit slut, eller är nära sitt slut bara för att man hoppat på tåget. Det är de människorna som förstått att stanna. Det är framförallt de människorna som förstått att det inte är deras fight. Att det inte handlar om dem.

Många av oss vet att en kvinna som lever i en våldsam relation ofta förlorar kontakten med vänner och familjemedlemmar. Man isoleras av den man älskar, tills man själv vill isolera sig. En del vänner väljer att fly. Det är svårt att orka med. Man vet inte hur man ska bete sig, hur man ska kunna hjälpa. Många gånger handlar det dessvärre om okunskap. Det är dock inte enbart under relationen som många försvinner. Det kan vara i efterdyningarna. Som sagt, resan tar inte slut för att relationen gör det. Det är då den börjar!

Vi är många som fått höra: "Men herregud! HUR kan man vända en vän ryggen i en sån situation? Det skulle jag aldrig kunna göra! Jag finns alltid här!" osv... Det som de människorna inte förstår är att det är under resan som de behövs som mest! Relationens efterskalv är i många fall mer smärtsamma än relationen själv. Man har tampats med skuld och skam, ångest och sorg. Helt plötsligt ska man påminnas om det, näst intill, obefintliga värde man en gång blivit stämplad med. Den självbild man så hårt kämpat för att återfå trampas sönder när man än en gång blir övergiven av människor som med varma ord och trygga löften omfamnat en när smärtan varit övermäktig. Nu tycker de människorna att resan ska vara slut. De tänker inte på att anledningarna till att de vänder en ryggen är följderna av relationen!

Då är det tur att det finns människor som inte behöver ha hela resans tidtabell. Människor som förstår att efterskalven inte kan förhindras. Att det är något som vi alla måste genomlida och att man måste ha både tålamod, empati och förståelse för att se det. Man måste låta egot vila, kliva ur sig själv och ställa sig i någon annans skor för en stund. Det är det långt ifrån alla som klarar av.

Resan kanske inte har någon slutdestination... Men den kanske blir lättare!

Mors dag!

Jag är mamma! Idag är det min dag. Tillsammans med alla mina medsystrar som också är mammor. Alla är inte biologiska mammor. En del är sk bonusmorsor. Några är blivande mammor. Några är fostermammor och några, rätt många faktiskt, är mammor åt sina gubbar! Sen har vi småbarnsmammorna, tonårsmammorna, mammorna som blivit mormödrar och farmödrar. Curlingmammorna, bullmammorna, karriärsmammorna, storfamiljsmammorna, de ensamstående mammorna. Idag är det vår dag, systrar! Idag borde vi skämmas bort, bli påminda om hur oumbärliga vi är i våra familjers tillvaro. Bli påminda om hur älskade vi är och hur uppskattade vi är. I maggropen vet vi det nog redan, men vilken kvinna tycker inte om att höra hur fin och bra hon är och vilken kulinarisk orgasm just hennes vegetariska lasagne är!?

Jag minns pulshöjningen när jag såg det blåa strecket på mitt nyinköpta clearblue. Mamma? JAG? Tänk hur många näsor jag snutit, hur många knän jag plåstrat om, hur många spyor jag torkat upp och hur många syskonbråk jag medlat i sen dess. Minns den skräckblandade förtjusningen när jag insåg att min förstfödda lilla bebis skulle börja skolan. Vissa saker minns man hur tydligt som helst. Att bli mamma är en sån sak. Att hålla sitt nyfödda barn för första gången och undra om han/hon verkligen är riktig. Att försiktigt pussa bebisens mjuka panna och sakta dra in den ljuvliga doften av nyfödd liten. Min äldsta flicka är 11 år nu. Ibland försöker jag sniffa lite på henne och som tur är så uppskattar hon fortfarande att mysa med sin mamma. Även hennes syster, som snart fyller 9, brukar tillåta mamma att bli sådär larvigt nostalgisk. "Åh, ska vi inte titta på lite foton, tjejer??" Jag vet mycket väl att det himlas lite med ögonen, men båda tjejerna charmas av mammas barnsliga entusiasm att de båda rycks med och gärna vill höra bebis-historierna en gång till.

Jag tittar ut genom samma fönster som jag tittade ut genom i vintras och jag förundras över årstidernas magi. Det var inte längesen jag blickade ut över gården och såg snötäckta granar och höga snövallar. Nu, när jag vänder blicken mot fönstret ser jag vackra gröna björkblad som vajar för vinden. Jag lägger handen på magen och blundar. Tänk att allt börjar om. Under mina fingrar känner jag hur det rör sig. Det buffas och bökas och jag kan inte låta bli att få tårar i ögonen när jag tänker på att mina flickor en gång gjort likadant. Tänk vilka mirakel! Vilka underbara mirakel alla våra barn är! Tiden rusar iväg och nu sitter jag här igen, lite som jag gjorde för 9 år sen. Förväntansfull. Lycklig. Tjock som fan! Den här gången är det annorlunda. Den här gången har dom sett att det kommer en liten pojk till oss! Flickorna är lyriska. Den blivande pappan likaså. Själv sitter jag bara och myser i slowmotion och tänker tillbaka på alla år som gått. Alla år som jag varit mamma. Och jag ler. Jag ler åt att jag fått chansen att uppleva allt på nytt. Vilket privilegium!

Jag försöker tänka så. Speciellt när det är jobbigt med svullna fötter, ömmande bäcken och när andfåddheten nästan tar kål på mig bara jag reser mig ur soffan. Men det är lustigt, när det är som tuffast så kommer det alltid en liten påminnelse inifrån. En liten mild spark som säger "Mamma! Vi fixar det här!"
Tänk, redan innan han är född så firar min son mig på Mors Dag!

Till alla underbara mammor!!! Idag är det vår dag!

Låt inte bitterheten ta ljuvligheten ifrån dig!!

Det är när livet tar oväntade vändningar, vid svåra kriser eller livsavgörande och livsförändrande händelser som det visar sig vilka dina äkta bundsförvanter är... Det är de som stannar hos dig, strider vid din sida, utan baktankar klarar av att bortse från sina egna behov och framförallt aldrig ifrågasätter. Det är dessa människor som förtjänar sina medaljer. Inte de trasiga själar som vilset vandrar genom livet på helt fel stigar i tron om att alla runt omkring felat dem. De som, desillusionerat, ser på livet som ett hot mot sin egen existens. De som, i bitterhet, aldrig kan med att ta ett steg tillbaka till förmån för en väns välbefinnande. De som ser vänners sorger eller kriser som något personligt riktat mot dem! Dessa själar är inte onda själar. Dessa själar är trasiga, vilse och rädda. Men vem ska hela dem?

Vem ska rädda dessa trasiga människor som faktiskt tar död på vänskap med sitt omedvetna handlande. Vem ska visa dem hur fantastiskt livet kan vara om man bara vågar släppa sin bitterhet och avundsjuka. Vem ska berätta att livet har så mycket mer att erbjuda än missunsamhet när det går någon annan väl. Att våga glädjas med någon annan då den lyckats med något är så mycket mer givande. Att kunna dela lyckan med en vän är så mycket mer tillfredsställande än att ständigt känna avundsjuka.

När livet tar oväntade vändningar behöver man någon att dela det med, vare sig det är sorg eller lycka. Möts man av bitterhet, avundsjuka och illvilja vill man inte längre dela med sig. Framförallt inte till den som sänder ut all negativitet. Man vänder sig till de som visar värme, omtanke, kärlek och framförallt förståelse!!

Det tråkiga är att det är den vilsna själen som tillslut sitter ensam. Ensam i denna stora värld av under. Ensam i ett liv fullt av möjligheter och fantastiska tillfällen.

Låt inte bitterheten ta ljuvligheten ifrån dig!!!

Nyårsdagen...

Det snöar utanför. Stora flingor singlar långsamt ner mot marken. Ute på gården ser de upplogade stigarna ut som små dalgångar som ringlar sig ända från grinden, in mot huset, mellan björkar, granar, uthus och brunn. Det är ett riktigt sagolandskap därute. Solen försöker skicka några strålar över trädtopparna och trots att molntäcket är tjockt kan man ändå skymta en rosa ton på himlen.

Idag gör man inte många knop. Det är nyårsdagen. Början på något nytt. Nystart. Jag har alltid gillat just nyårsdagen. Den inger sånt hopp. Man har hela spelplanen framför sig. Ett oskrivet ark som man kan kladda på hur mycket man vill. Lite av färgerna är förutbestämda, men känslan är ändå att man har fria händer att skapa precis vad man vill.

Jag tänker inte börja skapa nåt särskilt idag. Har redan satt igång tvättmaskinen och slänger kanske in en omgång till lite senare, men annars skapas inget annat här hemma än mysfaktor med resterna efter gårdagens ostbricka, en skvätt pommac och Ivanhoe. Har redan placerat mig i perfekt ställning på soffans schäslong, har allt inom räckhåll och måste bara flytta på mig när naturen tvingar mig. Det kan jag leva med. Idag är en perfekt soffdag. Ute snöar det och är en bra bit under noll-sträcket, härinne är det varmt och mysigt och snart är även Ivanhoe här.

Nyårsdagen. Min bästa dag!

Midvinternattens köld är hård....

Sitter i köket och tittar ut över ett snötäckt landskap. Allt är vitt. Stora, tjocka snölager tynger granarnas grenar där på andra sidan vägen. Härinne är det varmt. Jag sitter ihopkurad med en stor kopp te, raggsockor och en tjock, varm kofta. Har ställt laptopen på köksön och klättrat upp på en av barstolarna. Ifrån vardagsrummet hörs svag julmusik och enstaka suckar från hunden som blinkande ligger och kikar på mig. Jag låter återigen blicken vandra ut genom de spröjsade fönsterrutorna. Det är magiskt vackert därute. I fönstret står en ljusstake och lamporna speglar sig i rutans glas. Det glimmar och glittrar överallt och det är julstämning deluxe.

Tänk att ännu ett år har gått. 12 månader. 52 veckor. 365 dagar. Nästan iallafall. Tiden har gått och en del har förändrats. Men mycket är fortfarande detsamma. Tiden fortsätter att ticka vidare. Livet fortsätter att rulla på. Allt har sin gilla gång, men vissa saker hänger ännu kvar. Vissa saker vägrar släppa taget. Likt parasiter och iglar som lever på sin värd. Som suger ut näring, blod och kraft. Liv. Tills det inte längre finns något kvar. Tills värddjuret bara är ett tomt, trasigt och sjukt skal av ingenting.

Jag tar en klunk te. Känner hur värmen sprider sig i magen. Är fortfarande lite frusen efter duschen och drar koftan tätare omkring mig. Mitt hår är fortfarande fuktigt och jag drar ut gummisnodden som håller samman den slarvigt uppsatta trasselbollen mitt på bakhuvudet. Skakar lite på huvudet för att lockarna ska falla på plats. Än en gång vandrar blicken ut. Funderar på att tända lite ljus. Kanske baka nåt. Ska snart tömma diskmaskinen och ta fram dammsugaren. Ska nog ner i källaren och slänga in en tvätt också. Gud, vad tyst det är. Tassar ut i vardagsrummet och sätter igång musiken som hade hunnit tystna.

Klättar upp i barstolen igen och tar tekoppen med båda händerna. Teet doftar härligt och jag tar en klunk till. Tittar på mitt öppnade worddokument, påbörjar en mening men raderar snart orden. Känner mig rätt trött så jag väntar nog lite med dammsugningen. Tömmer diskmaskinen. Känner att jag börjar bli hungrig och funderar på vad man ska hitta på till middag. Hunden reagerar på nåt ljud och springer fram till fönstret. Jag tittar ut och ser en polisbil rulla in på gården. Ut kliver två poliser och strax efter öppnas ytterdörren. Jag vänder sakta huvudet mot hallen och ser en stor, mörk gestalt i uniform komma emot mig. Jag blir varm i hela kroppen och känner en hand stryka över min rygg och får en lätt puss på kinden. "Hej älskling! Vi kommer med pizza!"

Det är verkligen vackert därute. Det är jul! Det är jul och jag är trygg!

Sabbatsår?

Njae...snarare sabbatsmånader. Återigen är mörkret tillbaka. Nä, jag menar inte höstens mörker. I höstens mörker kan jag ta skydd. Där kan jag gömma mig. Så att dom inte ser mig. Dom som vill mig så illa. Dom som kommer när jag minst anar det. Som kliver fram till mig på gatan och väser ut sina hot. Dom som förföljt mig därute och senare skickat hot via sms. Dom som till och med kommit till mitt hem! I mörkret ser dom mig inte. Jag kan ligga lågt. Stanna inne. Släcka lampor och vara tyst.

Det mörkret jag pratar om, som är tillbaka, är mörkret som en gång bodde i mig. Det mörkret som omslöt mig. Som jag livrädd och tafatt famlade mig omkring i. Utan en aning om var jag var eller vilket håll jag skulle. Det förbannade mörkret är tillbaka! Ännu en gång får mitt liv ta en ny vändning. Ännu en gång måste jag ändra bana. Byta färdriktning. Man kommer ju för fan aldrig fram om man inte får resa den planerade rutten. Kan jag inte, för en endaste jävla gångs skull, bara få spatsera i min egen takt på denna "livets väg"?

Man är stark när man tar sig ur. Slår sig fri. Man blir hyllad. Kramad. Kritikerrosad. Men sen då?

Ibland tar inte sagan slut bara för att det kommer ett "snipp snapp snut"...
I min saga lyder sista textraden "Snipp snapp snut.... du ska fan inte tro att det är slut!"

Snacka om kraftdränage! Var ska man finna kraften och styrkan att tillslut bara klara av dagen? Att ignorera och agera stark går alldeles utmärkt. Tills det inte går längre då förstås! Man kommer ju till en gräns där allt rasar samman och ingenting längre står på sin rätta plats. Upp är ner och ner är upp, den gjutna plats man själv trodde att man hade är spårlöst borta. Puts väck! Man kan ägna sig åt att leta högt och lågt, men det är kört. Man hittar ingenting sålänge helvetets lågor fortfarande har en omringad. Inte förrän man på något sätt lyckats ta sig ur eldringen och långt, långt därifrån kan man återigen sortera, arkivera och städa undan all skit.

Jag står just nu mitt i ringen. Hett som satan är det! I denna hetta, som förutom att hota om att bränna mig till döds, även tar allt syre ifrån mig, måste jag fokusera på att hitta en väg ut. Med syrebrist och svettig och utmattad måste jag hålla mig vaken och alert. Måste hålla koll så inte lågorna kommer för nära. Måste komma på hur jag ska ta mig ut ur ringen utan att riskera för stora brännskador. Viljan att lägga mig ner och vila är stark. Jag är ju trött. Det är varmt och jävligt och inte fan orkar jag arbeta taktiskt och vara logisk. Orkar och orkar...jag har inget syre och är därför inte heller kapabel att ens tänka!

Det är flera av mina vänner som står utanför ringen och sprutar vatten. Men dom har inte alla verktygen. Små vattenkannor och trädgårdsslangar. Nån har till och med en vattenpistol. Som inte funkar!

Jag ska ta mig ur elden förr eller senare, men det kommer ta en liten stund. Det är svårt, det är tungt och man måste lägga mycket kraft och fokus. Något som jag inte har speciellt gott om just nu.

Fortsätt spruta vatten med trädgårdsslangarna! Det kanske hjälper tillslut.

Jag vill bara härifrån...

Det finns en kram för alla!

Ibland är det skönt att vara ensam. Många gånger välbehövligt. Ibland kan man njuta av tystnaden och lugnet. Sitta med sina egna tankar och bara andas. Läsa en bok. Titta på en film. Bara vara...

Andra gånger är ensamheten en ren plåga. Det är så tomt och tyst att det smärtar. Rädslan gör ensamheten ännu värre. Ångesten över faror och hot gör att ensamheten blir ett stort svart ingenting! Smärtan efter minnena gör ensamheten otäck och hård. Kall och hänsynslös.

Självvald ensamhet är ibland ett måste. Kan vara jobbig, men finns behovet där måste man lyssna på det. Ofrivillig ensamhet är kanske också ett måste. Men ett mer smärtsamt måste!

Frågorna och tankarna hopar sig som flugor. "Varför?" "Tänk om..." "Vad är meningen...?"
Varför, varför, VARFÖR????

Det finns många varför i våra liv. Om någon dör undrar vi varför. Om vi blir lämnade frågar vi oss varför. Om vi blir slagna är frågan varför. Den finner vi snabbt svar på. Vi blir införstådda med varför det hände. Behöver inte längre fråga oss själva.

När den som slår helt plötsligt byter taktik och vi blir förnedrade kommer frågan tillbaka. Varför? Vad har jag gjort?
Förvandlas förnedringarna och kränkningarna till utfrysning gäller samma sak.

Vi frågar oss samma frågor om och om igen, utan att faktiskt få några svar. Några tillfredsställande svar. Varför slår han? Jag gör ju som han vill... Varför säger han så hemska saker? Jag stöttar ju honom... Varför fryser han ut mig? Jag älskade ju bara...

Svaren kommer till oss när vi är redo. De bor inom oss. Det tar tid att orka leta, det tar tid att kunna ta det till sig... Men det kommer!

Vi inbillar oss att vi förtjänar behandligen. Vi håller tillslut med om att vi är rätt värdelösa, rätt korkade och misslyckade i allmänhet. Problemet är att detta är något som följer med oss på nästa resa också. Någonstans i bakhuvudet ligger fortfarande orden "Du duger ju inte!" "Klart som fan att han skulle dra...DIG vill ju ingen ha!"

Du är värdefull precis som Du är! Sanningen om Dig är inte att Du inte duger, att Du är omöjlig att leva med, att Du är korkad, dum och värdelös. Sanningen om Dig är att Du är en fantastisk människa! Att Du är kärleksfull. Att Du är omtänksam. Att Du kan känna empati och kärlek inför en annan människa. Det är den enda sanningen Du behöver komma ihåg! Mycket av det som händer i Ditt liv kan Du styra över, på ett eller annat sätt. Men mycket händer oavsett Du vill det eller inte. Det är då Du måste ta fram Din sanning. Det var inte Ditt fel!!! Det kommer aldrig att vara Ditt fel. Det andra människor gör mot Dig måste de själva stå till svars för. De måste själva leva med sina slag, sina förnedringar, sina sårande handlingar och kommentarer.

Det gör ont och resan är lång och svår. Men Du klarar det! Du är ju fantastisk!

Ensamheten kanske är just det Du behöver just nu. Den ensamhet som ger Dig utrymme att vara den Du är. Den Du vill vara. Där Du kan få tycka och tänka precis som du vill. Där Du kan få drömma och fantisera om allt och lite till. Där det inte finns någon som trycker ner och sårar. Men be om hjälp om ensamheten plötsligt verkar hemsk. Be om hjälp när ångesten blir för stor. Att be om hjälp är en styrka, ingen svaghet. Och alla behöver vi få vara små ibland!

Ensamheten kan vara smärtsam. Ring, skriv ett mail. Få ur dig dina tankar.

Det finns en kram för alla!