8 månader. ÅTTA månader blev hans straff. Fast det är klart...han satt ju bara 2/3 av den tiden. Det är så det går till. Mitt straff blev livstid. En livstid full av minnen, mardrömmar och ångest. Inte en flytt. Två. Och det bara under de senaste 4 månaderna. Skyddad identitet. Byte av efternamn. Allting förändrat. Och ändå är det inte jag som begått nåt brott!
Jag har aldrig varit ute efter hämnd. Har aldrig velat straffa. Det är samhället som har straffat XX. Inte jag. Det är samhället som har bestämt att vissa saker inte är ok. Inte jag. Men då är det ju även samhället som menar att mitt lidande inte riktigt räknas. Eftersom mitt straff blev mycket hårdare än hans. Eller?
Ändå är han arg på mig? Jag är varken polis, domstol eller bödel. Han är bara inte intelligent nog att förstå det. Han tror att det är jag som straffat. Jag som lagstiftat. Hade det varit jag som lagstiftat så skulle det se lite annorlunda ut. Men så är det inte nu. Det finns inga "tänk om". Det finns bara "Nu" och "Här". Och det är där jag är. Det är där jag vill vara. Jag orkar inte vara arg. Orkar inte känna besvikelse. Varken på honom eller på samhället. Jag blir bara trött. Min energi ska gå till viktigare saker. Därför har jag bestämt mig.
Jag har bestämt mig för att förlåta. Förlåta XX. Så länge jag känner ilska eller rädsla har han fortfarande makten över mig. Samma sak tills jag förlåtit honom. Därför ska jag förlåta honom. I mitt inre. I sinom tid. Inte idag. Inte imorgon. Men en dag. En dag ska jag förlåta. För han ska inte få ha mer makt över mig. Sen ska jag förlåta mig själv. Förlåta mig själv för allt jag klandrar mig själv för. Det är j*vligt jobbigt att gå omkring och vara förbannad på sig själv. Får liksom inga mothugg. Jag bara skäller och skäller men får inget tillbaka. J*vligt tröttsamt!
När väl allt förlåtande är avklarat...det är först då som makten enbart är min!
Jag kan inte lägga min dyrbara tid på att tänka på straffens orättvisa. Det var inte mitt jobb att döma. Eller straffa. Och dessutom är det bara slöseri med tid. Det är redan gjort. Straffat och klart liksom.
Framtiden kommer vara fylld av saker för mig att vara förbannad på, så varför inte rensa ut lite ur ilskeförrådet redan nu. Därför släpper jag taget nu. Blundar, tar ett djupt andetag och bara släpper. Förmodligen tar det ett tag innan magneterna förlorat sin kraft och ilskan helt lossnar från mitt inre. Men jag måste ju börja nånstans.
Hur slutar man vara arg? Man förlåter.
Dessutom. Oavsett vad samhället ger för straff, så är väl ändå det bästa straffet att vi återtar makten, styrkan och glädjen över våra liv?
What goes around comes around...i allas våra fall!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jadu Sveriges rättssystem är inte vad det borde vara tyvärr.....Man kan vara arg hur länge som helst, men frågan är: Blir det bättre då? Mår man bättre då?
tror nog att till slut så töms energin på att ständigt bara vara arg, så man blir en sur o tråkig person.......kan inte säga att du ska förlåta XX för det han gjorde mot dej o dina barn, men på något sätt måste du gå vidare å du är på rätt väg då du själv känner att du kan förlåta honom....så ja på det sättet så kan du nog sluta vara arg!
//Anna Panna
Jag vill först bara säga att jag följt din resa från början. Har gråtit, känt din ångest, ilska men också dina glädjeglimtar. Du är stark, tjejen! Jag hoppas att din modiga historia ger andra kvinnor styrka att göra det som måste göras...
Funderar mycket på ilska... Har varit igenom samma sak som du MEN känner ingen ilska och har aldrig känt. Det är två år sedan flykten genomfördes nu och det enda jag känner är främst återvunnen egen glädje/lycka, rädsla (förstås) och BITTERHET (inte roligt...). Med detta vill jag säga att det trots allt måste vara skönt att VARA ARG - jag tror att det är ett slags positivt energiutlopp i rimliga mängder vill säga...). Eller...?
Kram till dig!
Skicka en kommentar