En kärleksförklaring...

Jag älskar dig! Det är tre ord som tillsammans skapar något långt mer betydelsefullt än var för sig. Ibland känns det som att de orden inte riktigt räcker till. Som att man på något sätt vill förklara ännu tydligare vad man menar. "Men jag ÄLSKAR dig!" Så känner jag för dig. Inga ord i världen räcker till. Jag älskar dig så att hela jag håller på att förlora förståndet. När du kom in i mitt liv så förändrades allt. Jag har älskat förr men kärleken jag känner för dig är helt unik. Ingenting kan ta död på denna bottenlösa kärlek. Detta fullkomligt distanslösa mirakel. Jag är så tacksam för att du låter mig älska dig. Jag är så tacksam att du är med mig och att du älskar mig tillbaka. Jag är så tacksam att du - vackra underbara du - låter mig få komma nära. Jag ser på dig och jag fylls med värme. När du är ledsen delas mitt hjärta mitt itu och när du är glad dansar tusen älvor i mitt bröst. Jag älskar dig!



Du är ständigt i mina tankar. Jag vill ge dig allt, jag vill ge dig världen. Jag vill skydda dig från ondska så som du skyddar mig med din blotta närvaro. Jag vill kunna vara för dig, vad du är för mig. Jag ser på dig och jag fylls med lycka. Dina ögon ser tillbaka på mig och jag ser att du ler. När jag är trött och det mesta känns trist så tänker jag på dig och allt känns genast mycket lättare. Tänk att jag har dig, min skatt! Tänk att du är min. Mitt hjärta slår för dig. För varje andetag du tar så tar jag två. För varje steg du tar finns jag alldeles bakom dig. Om dina bördor blir för tunga vill jag bära dem och om du faller fångar jag dig i mina armar. Du är mitt allt, mitt universum. Du är mitt hjärta!



Jag älskar dig! Jag ÄLSKAR dig!


Tillägnat var och ett av mina vackra underbara barn!

Det finns vissa saker jag hatar lite extra mycket....

...tex calici. Den som kom på calici kan ju gå och hänga sig! Andra saker jag hatar är djurplågare, pedofiler, brysselkål och särskrivare! Idag fick jag en, alltför irriterande, påminnelse om ytterligare en av alla de företeelser som fått min avskys uppmärksamhet... Nämligen de dörrknackande Jehovas!! Vad är detta för individer egentligen? De är påträngande, irriterande, ordningsstörande otrevligheter som ingen männsiska uppskattar få besök av! Jag låg och försökte få vår lille son att sova middag när det plötsligt knackade på dörren. Det är ytterst ovanligt att det knackar på dörren här ute i skogen och de flesta vet att jag är rätt skeptisk till, låt oss kalla dem, okända knackare. Jag hade redan hunnit bygga upp en viss irritation då jag kände mig något störd i mitt mysande med sonen och mumlade tyst för mig själv att det är bäst att detta är nåt viktigt! Påväg nedför trappan rättade jag till mina kläder och kontrollerade att jag inte glömt stänga amnings-bh:n eller nåt. Efter en snabb kontroll ansåg jag själv att jag var i såpass bra skick att jag kunde öppna dörren.



Eftersom det är kallt utav bara helvete ute så öppnade jag inte dörren på vid gavel utan stack ut huvudet genom en lagom bred springa. Då får jag syn på två främmande karlar som redan var påväg ifrån huset med sken upp som två katolska skolflickor på chippendale-show när jag öppnade. Jag kände både irritation och besvikelse bubbla upp inombords och informerade snabbt att jag hade en rymningsbenägen hund på insidan och att jag därför inte kunde öppna dörren ordentligt. De båda männen tycktes tro att jag varnade dem för vår enorma best (?) så den ena fattade snabbt ett beslut om att stanna kvar nere på gårdsplanen medans den äldre av de två försiktigt trippade upp ett par steg och sedan sträckte sig så långt det bara gick för att lämna över en liten lapp. De slutade aldrig le. Det var helt uppenbart att de båda var jätteglada över nånting. Verkligen JÄTTEGLADA! Själv stod jag i min lilla dörrspringa och sneglade misstänksamt på de båda. Kände mig som en riktigt trailer-mom och det enda som fattades var papiljotterna och fimpen i mungipan.



Deras gladlynta uppsyn smittade aldrig av sig på mig och jag kände ingen som helst närvaro av Jesus. Borde jag det? Jag var fortfarande trött efter en näst intill sömnlös natt och blev mer och mer irriterad över att två clowner hade mage att komma och störa både mig och sonen när allt vi ville var att få vila en stund. De båda männen kvittrade nåt i kör om att dom bara ville överlämna....resten hörde jag inte. Jag tog snällt emot lappen, tittade snabbt på den för att se orden "Välkommen" och "Bibeln" och det var först då som jag, i mitt trötta sinne, förstod att det var Jehovas som trippat upp på vår farstubro. "Tack men nej tack! Jag dyrkar Satan!"



Sådärja! Varför ska jag respektera en annan mans tro om samme man inte respekterar min integritet?! Lägg för fan lappjäveln i brevlådan om det nu ska vara så jävla viktigt, men håll er borta från vårt hem! Det här är vår borg! Vill vi ha hit Jesus så bjuder vi in honom!



Det här är ingen fråga om religion eller tro, Jesus eller Buddha. Det är en fråga om ren och skär fräckhet och en småbarnsmamma som vill ta igen sin förlorade nattsömn ifred!!!

En dålig barndom?

Visst vill man gärna hitta förklaringar till allt. Framförallt till det onda som sker, men även till det goda som livet har att erbjuda. Vi är väl såna av naturen antar jag. De flesta saker finns det förklaringar till, andra inte. Frågan VARFÖR ställer vi oss hur många gånger som helst under en livstid. Vi som gärna analyserar och spekulerar. Det finns massvis med forskning som visar på genetiska sammankopplingar med olika beteenden. Psykologer runt om i världen ger oss lärdom och förklaringar till sånt vi häpnar av att höra. En människa som medvetet gör en annan människa illa är ett sånt exempel. Vi blir matade med hemskheter som medierna pumpar ut i mängder. Hur många gånger har vi inte ställt oss frågan "Hur kan man bara göra nåt sånt!" Jag tänker på lilla Engla tex, eller Max och Saga i Arboga.

För oss friska, relativt normala, individer är dessa handlingar helt fruktansvärda. Det är utanför vårt förstånd hur en människa, kallblodigt, kan skada ett litet barn. Det är när sådana händelser sker som diverse psykologer och andra sakkunniga träder fram och ger oss viss förklaring till vad som händer i en sån människa. Vilka mekanismer som sätts i spel, samt ger oss teoretisk fakta om exempelvis psykopati.

Jag kan köpa fakta som fötts ur långtida forskning. Där sakkunniga i ämnet har testat, beräknat, vänt och vridit på alla tänkbara lösningar och formler tills man slutligen kommit fram till forskningsresultatet. Då kan man känna sig rätt trygg i att det ligger viss evidens bakom deras uttalanden och upptäckter. Vad jag däremot har svårt att köpa är när man använder ursäkter. Det finns nog ingen som tycker att fallen ovan går att ursäkta på nåt vis överhuvudtaget, men andra fall. Lindrigare form av brott tex. Att vara en störig, bråkig jävel ursäktas med att ha haft en dålig barndom. Att slå sin kvinna, kränka och förnedra ursäktas ofta med låg självkänsla och en dålig barndom. Att misshandla sina barn ursäktas av många med en, återigen, dålig barndom!

Nästan alla jag mött ställer alltid samma fråga: "Hade XX en dålig barndom!" Det är väl skitsamma om han nu skulle ha haft det?! Många av oss människor vill så gärna tro att alla är goda, att man kan förändras och att allt föds ur en taskig barndom. Men alla maskrosbarn då? Dom som faktiskt haft en riktigt skitig barndom men ändå är välanpassade medborgare som tydligt kan skilja på rätt och fel. Även om man växer upp i ett missbrukshem så ser man ju i sin omgivning hur de flesta beter sig. Man har kompisar i skolan som kanske inte kommer från samma hemförhållanden, och man ser hur den accepterade individen agerar och interagerar. Man väljer själv vilken väg man ska välja och man är själv ansvarig att göra det som förväntas av en. Att slå eller på andra sätt skada en annan människa är ingen annas fel än ditt eget!!!!

Genom att älska, värna om, vara ödmjuk och givmild vinner man värme och kärlek när man behöver det som mest. Välj vilken väg du vill gå, men skyll inte dina tillkortakommanden, dina lögner, din falskhet och sveken mot dina nära på en "dålig barndom"...Då förolämpar du bara din omgivnings intelligens och du kommer att sluta upp ensam och bitter!

Mirakel!

Han är här nu. Efter all denna väntan så har han äntligen kommit. Han kom till oss för två veckor sen. Denna perfekta skapelse. Detta konstverk man inte kan slita blicken ifrån. Denna ovärdeliga skatt. Denna ljuvliga varelse som vi kallar vår son! Välkommen du underbara mirakel!

Resan kanske inte har någon slutdestination...

Jag vet faktiskt inte om den har det. Jag har inte kommit dit än iallafall. Jag visste från början att det skulle ta tid och att resan skulle vara lång. Man tar den liksom i etapper. Med små mellanlandningar. Övernattningar med vila, bränslepåfyllning, lite mat och dryck och sen, när man samlat nya krafter så fortsätter man. Varenda en av oss reser ensamma. Vi har vårt alldeles egna bagage, inte alltid så väl packat. Det är tungt, men ibland får vi hjälp att lyfta ombord det på tåget. Under resans gång kan vi möta människor som vi delar erfarenheter med, som lyssnar på oss, förstår och själva har historier att berätta. Det är människor som, precis som vi, har unika berättelser men som vi ändå kan relatera till. Människor vi kan ventilera med. Som också har tungt bagage. En del har rest längre än vi, andra hoppade just på tåget. Tillsammans kan vi finna en nödvändig och ömsesidig styrka för att orka uthärda den långa och arbetssamma resan.

Många av oss, men långt ifrån alla, har människor omkring oss som inte bär samma typ av bagage. Som inte alls gjort samma resa, men som ändå kan ge styrka och mod. Det är värdefulla människor för oss. Ovärdeliga! Det är de människorna som inte rört sig en tum när vår resa började. De som, trots den gropiga vägen, stannat och stått pall för stormen som naturligtvis påverkat de flesta i närheten. Det är de människorna som räknas. Det är de människorna som förstått att resan inte tagit slut, eller är nära sitt slut bara för att man hoppat på tåget. Det är de människorna som förstått att stanna. Det är framförallt de människorna som förstått att det inte är deras fight. Att det inte handlar om dem.

Många av oss vet att en kvinna som lever i en våldsam relation ofta förlorar kontakten med vänner och familjemedlemmar. Man isoleras av den man älskar, tills man själv vill isolera sig. En del vänner väljer att fly. Det är svårt att orka med. Man vet inte hur man ska bete sig, hur man ska kunna hjälpa. Många gånger handlar det dessvärre om okunskap. Det är dock inte enbart under relationen som många försvinner. Det kan vara i efterdyningarna. Som sagt, resan tar inte slut för att relationen gör det. Det är då den börjar!

Vi är många som fått höra: "Men herregud! HUR kan man vända en vän ryggen i en sån situation? Det skulle jag aldrig kunna göra! Jag finns alltid här!" osv... Det som de människorna inte förstår är att det är under resan som de behövs som mest! Relationens efterskalv är i många fall mer smärtsamma än relationen själv. Man har tampats med skuld och skam, ångest och sorg. Helt plötsligt ska man påminnas om det, näst intill, obefintliga värde man en gång blivit stämplad med. Den självbild man så hårt kämpat för att återfå trampas sönder när man än en gång blir övergiven av människor som med varma ord och trygga löften omfamnat en när smärtan varit övermäktig. Nu tycker de människorna att resan ska vara slut. De tänker inte på att anledningarna till att de vänder en ryggen är följderna av relationen!

Då är det tur att det finns människor som inte behöver ha hela resans tidtabell. Människor som förstår att efterskalven inte kan förhindras. Att det är något som vi alla måste genomlida och att man måste ha både tålamod, empati och förståelse för att se det. Man måste låta egot vila, kliva ur sig själv och ställa sig i någon annans skor för en stund. Det är det långt ifrån alla som klarar av.

Resan kanske inte har någon slutdestination... Men den kanske blir lättare!

Mors dag!

Jag är mamma! Idag är det min dag. Tillsammans med alla mina medsystrar som också är mammor. Alla är inte biologiska mammor. En del är sk bonusmorsor. Några är blivande mammor. Några är fostermammor och några, rätt många faktiskt, är mammor åt sina gubbar! Sen har vi småbarnsmammorna, tonårsmammorna, mammorna som blivit mormödrar och farmödrar. Curlingmammorna, bullmammorna, karriärsmammorna, storfamiljsmammorna, de ensamstående mammorna. Idag är det vår dag, systrar! Idag borde vi skämmas bort, bli påminda om hur oumbärliga vi är i våra familjers tillvaro. Bli påminda om hur älskade vi är och hur uppskattade vi är. I maggropen vet vi det nog redan, men vilken kvinna tycker inte om att höra hur fin och bra hon är och vilken kulinarisk orgasm just hennes vegetariska lasagne är!?

Jag minns pulshöjningen när jag såg det blåa strecket på mitt nyinköpta clearblue. Mamma? JAG? Tänk hur många näsor jag snutit, hur många knän jag plåstrat om, hur många spyor jag torkat upp och hur många syskonbråk jag medlat i sen dess. Minns den skräckblandade förtjusningen när jag insåg att min förstfödda lilla bebis skulle börja skolan. Vissa saker minns man hur tydligt som helst. Att bli mamma är en sån sak. Att hålla sitt nyfödda barn för första gången och undra om han/hon verkligen är riktig. Att försiktigt pussa bebisens mjuka panna och sakta dra in den ljuvliga doften av nyfödd liten. Min äldsta flicka är 11 år nu. Ibland försöker jag sniffa lite på henne och som tur är så uppskattar hon fortfarande att mysa med sin mamma. Även hennes syster, som snart fyller 9, brukar tillåta mamma att bli sådär larvigt nostalgisk. "Åh, ska vi inte titta på lite foton, tjejer??" Jag vet mycket väl att det himlas lite med ögonen, men båda tjejerna charmas av mammas barnsliga entusiasm att de båda rycks med och gärna vill höra bebis-historierna en gång till.

Jag tittar ut genom samma fönster som jag tittade ut genom i vintras och jag förundras över årstidernas magi. Det var inte längesen jag blickade ut över gården och såg snötäckta granar och höga snövallar. Nu, när jag vänder blicken mot fönstret ser jag vackra gröna björkblad som vajar för vinden. Jag lägger handen på magen och blundar. Tänk att allt börjar om. Under mina fingrar känner jag hur det rör sig. Det buffas och bökas och jag kan inte låta bli att få tårar i ögonen när jag tänker på att mina flickor en gång gjort likadant. Tänk vilka mirakel! Vilka underbara mirakel alla våra barn är! Tiden rusar iväg och nu sitter jag här igen, lite som jag gjorde för 9 år sen. Förväntansfull. Lycklig. Tjock som fan! Den här gången är det annorlunda. Den här gången har dom sett att det kommer en liten pojk till oss! Flickorna är lyriska. Den blivande pappan likaså. Själv sitter jag bara och myser i slowmotion och tänker tillbaka på alla år som gått. Alla år som jag varit mamma. Och jag ler. Jag ler åt att jag fått chansen att uppleva allt på nytt. Vilket privilegium!

Jag försöker tänka så. Speciellt när det är jobbigt med svullna fötter, ömmande bäcken och när andfåddheten nästan tar kål på mig bara jag reser mig ur soffan. Men det är lustigt, när det är som tuffast så kommer det alltid en liten påminnelse inifrån. En liten mild spark som säger "Mamma! Vi fixar det här!"
Tänk, redan innan han är född så firar min son mig på Mors Dag!

Till alla underbara mammor!!! Idag är det vår dag!

Låt inte bitterheten ta ljuvligheten ifrån dig!!

Det är när livet tar oväntade vändningar, vid svåra kriser eller livsavgörande och livsförändrande händelser som det visar sig vilka dina äkta bundsförvanter är... Det är de som stannar hos dig, strider vid din sida, utan baktankar klarar av att bortse från sina egna behov och framförallt aldrig ifrågasätter. Det är dessa människor som förtjänar sina medaljer. Inte de trasiga själar som vilset vandrar genom livet på helt fel stigar i tron om att alla runt omkring felat dem. De som, desillusionerat, ser på livet som ett hot mot sin egen existens. De som, i bitterhet, aldrig kan med att ta ett steg tillbaka till förmån för en väns välbefinnande. De som ser vänners sorger eller kriser som något personligt riktat mot dem! Dessa själar är inte onda själar. Dessa själar är trasiga, vilse och rädda. Men vem ska hela dem?

Vem ska rädda dessa trasiga människor som faktiskt tar död på vänskap med sitt omedvetna handlande. Vem ska visa dem hur fantastiskt livet kan vara om man bara vågar släppa sin bitterhet och avundsjuka. Vem ska berätta att livet har så mycket mer att erbjuda än missunsamhet när det går någon annan väl. Att våga glädjas med någon annan då den lyckats med något är så mycket mer givande. Att kunna dela lyckan med en vän är så mycket mer tillfredsställande än att ständigt känna avundsjuka.

När livet tar oväntade vändningar behöver man någon att dela det med, vare sig det är sorg eller lycka. Möts man av bitterhet, avundsjuka och illvilja vill man inte längre dela med sig. Framförallt inte till den som sänder ut all negativitet. Man vänder sig till de som visar värme, omtanke, kärlek och framförallt förståelse!!

Det tråkiga är att det är den vilsna själen som tillslut sitter ensam. Ensam i denna stora värld av under. Ensam i ett liv fullt av möjligheter och fantastiska tillfällen.

Låt inte bitterheten ta ljuvligheten ifrån dig!!!