Words of a woman

Även den längsta resan börjar med ett enda litet steg...

2011-10-07T15:12:00.002+02:00

Jag får fortfarande en del mail. Både lyckliga och hoppfulla och sorgsna och smärtsamma. De vanligaste frågorna är "Hur överlever man?" och "Hur vågar man igen?"

I mitt fall var överlevnaden ett val. Jag ville inte ge upp. Varken för mig själv eller för mina barn. Jag ville vinna över mina rädslor och över min fiende. Det gör man genom att leva vidare och arbeta sig tillbaka till den man en gång var. Den som han kämpade så för att förgöra. Viljan att finnas kvar var inte svår att känna men orken att kämpa var desto tyngre. Det gör jag fortfarande. Varje dag får jag kämpa för att inte låta hoten komma för nära inpå mig. Inte låta dem ta över hela mitt liv igen. Jag är starkare idag. Och jag är heller inte ensam!

Jag var inte ensam då heller. Inte fysiskt ensam. Jag hade min fantastiska familj runt omkring mig som såg till att jag åt och sov, fick värme och trygghet. När jag inte kunde sova av alla mardrömmar som konstant förföljde mig så låg min bästa vän och strök mig över håret tills lugnet än en gång infann sig i mitt bröst. Så jag var inte ensam. Men inuti kände jag mig ändå ensam och tom. Det var ju jag som var tvungen att göra jobbet. Jag som var tvungen att bearbeta ångest och oro, rädslor och skräck. Det var jag som skulle sörja allt jag hade förlorat och även om jag hela tiden befann mig i en varm famn, så var jag ensam om just de känlsorna. Men jag vågade möta mina rädslor tack vare den omfamning jag fick.

Många som skriver till mig berättar att de inte vågar satsa på kärleken igen. Att de är rädda att nästa man inte ska stå ut med deras rädslor och oro. Att de överhuvudtaget inte ska våga ge sig in i en ny kärleksrelation med tanke på hur kärleken en gång behandlat dem...

Jag vet. Mina tankar vandrade på samma stigar. Jag kände mig lurad av kärleken. Trodde inte att den fanns, den där fina vackra och underbara kärleken. Men det gör den! Till en början vågade jag inte eftersom kärleken hånat mig. Slagit och sparkat på mig. Förnedrat, kränkt och våldtagit mig. Kärleken hade brutalt misshandlat mig tills det inte fanns mycket kvar. Vem vågar lita på kärleken efter det?

Idag vet jag att det inte alls var kärleken som gjorde allt det där. Det var en enda sjuk människa som utnyttjade kärlekens namn för sina onda handlingars skull. En människa vars koppling till verkligheten och sanningen är så långt borta från vår egen. En feg och ynklig människa! Det var han som gjorde allt det där emot mig. Inte kärleken!

Så därför, mina medsystrar. Mina medmänniskor! Våga tro. Ge inte upp något ni alltid lagt er tilltro till pga av en svag och sjuk människas totala oförmåga att förstå ordet kärlek. Släpp inte taget om det som i framtiden kan skänka er både styrka, trygghet och värme. Den finns därute. Den där fina, vackra och underbara kärleken. Den som aldrig slår eller förnedrar. Den finns där och den väntar på att bli funnen. Våga ta emot den och du är vinnaren!

Fyra år har gått. Fyra helvetiska år och ändå vill inte Djävulen ge upp. Fyra år och flera flyttlass senare så har inte läget ändrats så mycket. Förutom det som råder inom mig. Där har mycket hänt sedan den dagen jag rymde hemifrån mitt i natten i slutet av juli 2007. Det finns mer styrka och mer jävlar anamma. Och det finns en kärlek. En otroligt varm och betryggande kärlek. Min kärlek fanns därute och väntade på mig redan för fyra år sedan. Det visste jag ju inte då, men nu vet jag det. Nu förstår jag. Han väntade på att just jag skulle ramla in i hans liv. Det är bland det bästa jag har gjort någonsin. Och han förstår. Han är trygg och han är varm. Och han är min!

Det är en jättelång resa. Min är inte över än. Inte på långa vägar. Mitt helvete har förföljt mig ända hit och kommer nog inte att ge upp på ett tag. Hotet finns kvar utanför dörren, men jag försöker att inte släppa in det! Det finns fortfarande svårare dagar och mörkare nätter, men bara man vågar så är man iallafall på väg.

Även den längsta resan börjar med ett enda litet steg... Ta det!

Blir man sur om man luktar på lacknafta?

2011-10-06T07:10:00.002+02:00

Igår när jag inte kunde somna så vandrade mina tankar iväg på äventyr. De landade någonstans vid barn och deras frågor. Alla vet vi ju att ungar har en förmåga, speciellt i en viss ålder, att fråga allt och lite till om precis allt och ingenting. Det är ju klart! De upptäcker världen och alla dess hemligheter, svårigheter, under och mirakel. Det svåra är ju att förstå sig på det som händer omkring en och det är då man får ta till oss kloka vuxna!

Då återstår ju frågan... Hur duktiga är vi vuxna på att ge barnen svar som får dem att faktiskt hajja precis vad det är vi snackar om? Vi vill gärna vara den pedagogiska Supernanny-mamman eller Supernanny-pappan som aldrig känner irritation när ungarna kommer med sina konstiga frågor. Vi vill gärna vara tålmodiga och besvara allt metodiskt och tydligt. Vi vet mycket väl att det med all sannolikhet dyker upp en följdfråga. Och en till. Och en till.

Jag kan lägga en liten hand på mitt hjärta redan nu och säga att jag ibland är urkass på att svara på frågor. Ibland vet man bara inte hur man ska förklara det så man drar till med nåt som låter enkelt, men lagom krångligt för att åhöraren inte ska vilja fråga något mer. Frågan i sig kanske inte är speciellt svår, men det är svaret som är det bökiga. Speciellt när man väl börjar tänka på det och ska försöka hitta ord för att på ett begripligt sätt beskriva tex en situation.

Dock är det ju långt ifrån en fråga som handlar enbart om pedagogik och tålamod. Ibland handlar det helt enkelt bara om hur vi svarar våra barn. Hur vi förklarar så att de förstår.

Våra barn lyssnar till det vi säger, ibland! De litar på oss för att vi är vuxna och kan allt. Det minns man ju själv från en viss ålder. Lite senare i livet konstaterade man dock att vuxna var ett släkte för sig som inte begrep ett jävla smack om livet, whatsoever, men innan den glamourösa tiden i våra liv trädde in så var ändå de vuxna våra stora idoler. Vi litade blint på det de sa och vi bar det med oss för resten av all framtid. Tills vi en dag kände oss manade att ifrågasätta något vi en gång fått förklarat för oss...

När jag var liten, vet inte exakt men ca 8-9 år, så var vi alla på landet en sommar. Mamma, pappa, brorsan och jag. Vi har två kusiner som var där med sina föräldrar - min moster och morbror. Och så morfar och mormor såklart! Det här var tidigt 80-tal så alla gick förmodligen omkring med alldeles för korta shorts i nån gräslig färg och en för liten t-shirt med rosa pantern på. Vi barn sprang runt och byggde kojor i skogen, traskade ut i hästhagen och hittade på allehanda härliga sommaraktiviteter. Morfar arbetade från tidig morgon till sen kväll i sin vansinnigt välskötta och vackra trädgård och resten av männen pysslade såklart med nåt snickeri eller mekande, medans mammor och mormor fixade eftermiddagsfika på uteplatsen. I källaren på vårt gamla skogstorp hade morfar en liten snickarbod. Det var en sådan källare som man entrade via trädgården och inte via själva huset. Därinne fanns det massor med spännande verktyg, målarburkar och allt annat som brukar finnas på ovan nämnda etablissemang. Min morbror - mammas lillebror, var fasligt upptagen med något manligt mekande därinne när han plötsligt kom utfarandes som en skållad råtta, fräste och frustade och framförallt svor som en dement gammal dam. Alla vi barn satt som förstenade för vi hade då aldrig sen honom agera på det där viset och undrade ju såklart var som hänt därinne i morfars magiska källare. Han fru kilade fram till honom men blev rätt snabbt avsnäst och kom lommande tillbaka men med ett ansikte som skvallrade om att hon fått höra något som uppenbarligen inbegrep en del humor. Den ilskna morbrodern stannade inte kvar för allmän åskådan utan fortsatte sin arga gång runt husknuten och vidare bort från oss alla andra. Det tisslades och tasslades i vuxenklungan och jag, som inte hade tänkt bli förd bakom ljuset på vad som verkade vara en stor och dessutom rolig nyhet, stegade fram och drog mamma i kjolen. "Varför var han så arg? Vad hände?" Min mamma fnittrade fortfarande och jag tyckte nog inte att jag fick ett svar tillräckligt snabbt varför jag frågade igen. Nu var jag ju ordentligt nyfiken och det bara måste ju vara nåt stort! Jag hade aldrig sett min morbror bli sådär arg och dessutom så fnittrade som andra!? Min mamma tog mig lite åt sidan och tittade på mig, så som jag förmodligen tittar på mina egna barn innan jag ska till att förklara något som jag vet att dom inte kommer att bli klokare av. Sen kommer det. Hon började prata och de första orden i förklaringen minns jag inte ens. Förmodligen för att jag inte fattade vad hon sa. Hon stannade upp då hon såg min fågelholksmin och ändrade genast approach. "Nämen, lilla gumman... det var ingenting allvarligt. Han hittade en burk utan etikett och ville veta vad det var så han luktade på det." Sen började hon småfnittra lite igen när hon tänkte tillbaka på sin lillebrors dråpliga min när han kom utrusandes från källaren. "Det var lacknafta i burken så han fick väl skylla sig själv" skrattar hon vidare och de andra stämmer upp i en stämningsfull körsång av asflabb. Där slutar historien eftersom jag, i mitt minne, står kvar på gräsmattan och ser ut som en liten fågelholk.

Min mammas förklaring gjorde varken till eller från i frågan om vad som hade hänt. Inte i min värld. Jag visste inte ens vad lacknafta var, och framförallt, Varför blev min morbror sådär arg när han luktade på det? I verkligheten var det kanske något helt annat som gjorde honom så förbannad. Lukten kanske fick honom att rygga tillbaka så att han dunkade huvudet i något hårt? Han kanske snubblade till och slog i stortån? Men inte kunde väl jag dra en sådan slutsats. Så därför... Sensmoralen i en 8-årings huvud: Lukta inte på lacknafta. Då blir du sur!

Fredagsmys... Finns det?

2011-09-17T18:13:00.002+02:00

Veckorna rusar fram och varje fredag ser man samma statusar på Facebook. Fb, som blivit en av våra viktigaste livlinor. På fb kan man få veta allt och lite till. Ibland får man info man kanske inte är så sugen på att veta, men som skribenten någonstans måste vara övertygad om att vi inte klarar oss utan. Idag får vi veta när våra vänner diskar, går till tandläkaren, är sjuka, föder barn, byter jobb, säljer hus, dammsuger, hämtar barn, matar barn, påtar i trädgården och lagar kulinariska under. Det är bara en bråkdel av vad som skrivs. Ibland ser vi riktigt roliga statusar som får oss att skratta. Antingen igenkännande eller bara för att det lät så kul! En del lägger upp en status i månaden, andra ett par i veckan. Några människor lägger upp status efter status hela dagarna. Nu gör man det ju till och med från mobilen, så det är ingen som kommer undan ens när dessa personer sitter fast i bilköer eller trängs på tunnelbanan.

På fredagarna ockuperas hela Facebook av Fredagsmysarna. Överallt står att läsa om mumsiga middagar, härliga familjesammankomster, sällskapsspel, efterrätter, glada barn, tv-program för hela familjen och en underbar kärlekskväll med tända ljus när barnen har somnat. Redan på onsdagen kan man känna hur förhoppningarna om den perfekta Fredagen höjs till nästan onåbara höjder. Det börjar sippra fram småstatusar om den väntande helgen. "Snart är det helg...."
Alla älskar vi helgerna. Det är många av oss som ibland måste arbeta vissa helger, men av någon anledning så störs inte Fredagens härlighet av detta. Sedan vi var barn har Fredagen varit näst intill magisk. Man slutade tidigare i skolan. Visste att mamma förmodligen skulle laga något mumsigt i stil med Kyckling i lergryta, kassler med annanas eller något annat 80-talsmums. Efterätten Banana Split var en favorit så skulle den serveras var mysfaktorn extra hög. Det gick alltid något skojigt tv-program som hela familjen kunde njuta av. Det är kanske inte så konstigt att vi har Fredagen som en alldeles speciell dag.

Men funkar det då? Blir det sådär mysigt som vi förväntar oss hela veckan? Blir det tända ljus, ljuvlig bakgrundsmusik, glada barn och härlig sex med maken när barnen har somnat? Är vi förmögna att koppla av så snabbt efter en fullmatad vecka att vi enbart kan njuta av Fredagens alla mysfaktorer?

"Ikväll blir det tacos, ungar!" Ett högljutt hurrande hörs från vardagsrummet och mamma står och ler i köket. Pappa sitter i soffan och kikar lite på text-tv medans alla tre barnen sitter på vardagsrumsgolvet och spelar Den försvunna diamanten. Alla är glada och det finns till och med en fantastiskt söt och snäll liten hund som ligger och snusar i en vrå. Middagen börjar bli klar och utan minsta tillsägelse tvättas händer och till sist är alla samlade vid matbordet. Efter maten hjälps man åt i köket och sen är det dags för Fångarna på Fortet! Ytterligare ett rungande hurra hörs från barnaskaran. Åh, vad det är härligt med Fredagsmys! Kvällen fortlöper i en enda stor och härlig mysstämning och snart är det läggdags för barnen. När alla glada och mysiga barn sover så får mamma och pappa äntligen en stund tillsammans. Lite vin och några ljus och sen försvinner de försiktigt in i sovrummet och kommer ut morgonen därpå med varsitt brett leende. Eller?

Klockan är snart 18:48 och vi har fortfarande inte bestämt vad vi ska äta. Det hela slutar med att det blir barnmat för vissa och mackor för oss andra. Fångarna på fortet skulle vi inte hinna titta på ens om vi ville. Det ligger leksaker överallt och ungarna bråkar om vem som hade fjärrkontrollen först. Någon börjar gråta och snart står hela barnaskaran och vrålar med tårarna sprutande. Varken mamma eller pappa förstår något av de hulkande förklaringarna till detta plötsliga utbrott av allgråt. Längst in i frysen hittar mamma tre frysbrända glasspinnar som hon trycker ner i tre småskitiga händer. "Sitt ner i soffan och ät!" Hon yr vidare mot köket för att plocka undan efter det som borde ha varit en hälsosam och avstressad fredagsmiddag. Där möter pappa upp som gärna vill sno åt sig lite hångel. DÅ minns mamma med en gång tvätten som ska hängas upp och susar snabbt förbi pappas putande läppar utan att ens märka dem. Tvätten hängd, disken i maskin, ungarna i säng. Vem fan orkar knulla nu?!

Fredagsmys...

Årsdagen närmar sig...

2011-07-03T10:12:00.002+02:00

...och jag borde kunna känna glädje. Jag borde kunna känna lycka över friheten som jag åter tog i besittning för snart fyra år sedan. Att fira denna dag är något som förväntas av mig. Jag ska vara glad!

Jag har försökt under tre årsdagar, men ska sanningen fram så fungerar det inte alls! Jag känner bara smärta, ångest och saknad. Smärta pga alla minnen som strömmar igenom mig såhär års. Ångest över mardrömmarna som åter dyker upp när jag ska sova och saknad efter mig själv. Mitt forna jag. Det jag som aldrig någonsin kommer att återvända.

Är man någonsin färdigbearbetad? Det verkar tamejfan inte så! Man hittar nog andra vägar att gå, men den stig man en gång följde har man tappat bort. Jag är inte helt vilse, men min kompass trasslar lite, så det kommer nog ta en stund till innan jag hittat fram. Eller iallafall innan bagaget, som tycks ha hamnat på andra sidan jorden, har hittat hem till mig.

Vissa årsdagar ser man bara fram emot. Just den här årsdagen vill jag sudda ut från almanackan. Glömma bort. Missa. Men det fungerar inte. För det är inte bara just den dagen. Det är alla dagarna runt omkring. I stort sett hela sommaren. Den är full av hemska, smärtsamma, äckliga, vidriga, sjuka minnen. Minnen som finns inom mig och ett par andra. Men för de människorna är det inte minnen. För dem är det mina ord. Hemska berättelser. Fruktansvärda anekdoter om en enda människas ondska. En människas vedervärdigt sjuka sinne. Men för mig...? För mig är det sommaren...

Årsdagen närmar sig... Är det över sen?

Varför räcker det inte?

2011-06-06T06:58:00.002+02:00

Det är tidig morgon och jag sitter här med en stor kopp te, dator och en väldoftande unge som myser framför lite barn-tv. Jag tittar ut genom fönstret på björken som nyligen fått årets gröna små blad och tänker på allt som "måste" göras idag. Har känt mig slö på sista tiden. Inte orkat eller ens haft lust att fixa och dona. Samtidigt så lärde jag mig för flera år sen att det faktiskt är ok att inte göra allt hela tiden.

Jag insåg nu på morgonen, efter att ha läst ett härligt mail från en väninna, att fenomenet existerar inte bara här och där, utan i stort sett överallt! Nu var jag väl inte direkt förvånad över det, men en sak slog mig. Varför i hela friden är vi så hårda mot oss själva? Min söta vän skrev till mig att även hon haft en slödag igår, och så räknade hon upp de saker som hon "bara" hade gjort. Visst, hon hade inte uträttat stordåd i form av att måla om huset, renovera badrummet, eller möblera om i alla rum, men hon hade gjort de små sakerna som räknas. Hon hade umgåtts med sina barn, spelat ett spel och pumpat en cykel. Saker som är både värdefulla och som visst borde räknas till våra "måsten". Visst hade hon även fått in några hushållssysslor under sin "slöa dag". En middag med efterföljande disk och lite tvätt.

Jag läste det hon hade skrivit och jag tänkte: "Varför gör vi sådär mot oss själva? Varför talar vi ständigt om för oss själva att vi är slöa, odugliga och att det vi gör inte räcker till?!"

Både min väninna och jag har liknande erfarenheter av män som inte är av den allra godaste sorten, och visst sätter det sina spår. Man är hjärntvättad i att tro att det man tar sig för aldrig någonsin är tillräckligt. Men jag har en hel drös med väninnor som inte har det bagaget, men som ändå är såhär hårda mot sig själva!

Skulle du någonsin tala om för din bästa väninna hur dålig hon är, hur slö hon är, att hon måste släpa sin feta röv ur soffan och göra ditten och datten? Skulle du säga till din bästa väninna att hon ser glåmig och blek ut? Att hon egentligen inte borde gå utanför dörren så fasansfullt fet och ful som hon har blivit? Skulle du tala om för henne att alla andra är mycket bättre än hon? Att alla andra minsann klarar av att göra allt och lite till men att hon är den lataste morsan på jorden?!

Nä, det skulle du inte! Du skulle säga till henne hur bra hon är. Hur duktig hon är som kämpar på. Du skulle förmodligen uppmana henne att ta en soffliggar-dag. Du skulle föreslå en promenad i solskenet för lite frisk luft och chans till reflektion och du skulle berätta för henne att du själv brukar känna dig lika värdelös, lat och ständigt trött och pms:ig, ni skulle älta om det en stund, kanske över ett glas vin, och sen skulle ni fnittra och säga "TACK för att jag har dig!!"

Kvinnor, tjejer, brudar, SYSTRAR!! Vi måste lära oss att vara vår egen bästa väninna!! Vi måste lära oss att ge oss själva samma uppmuntran och förståelse som vi ger våra medsystrar.

Jag ska börja idag. Jag ska börja med att tänka att det jag gör visst räcker till. Att det faktiskt är helt ok att "bara" tvätta en maskin och tömma/fylla en diskmaskin. Det är ingen som dör om jag skjuter lite på dammsugningen tills ikväll, eller om jag låter bli det helt och hållet och istället skriver halva dagen.

Vi kan inte hålla på att betygsätta våra aktiviteter för oss själva, då blir vi aldrig nöjda! Ingen hushållssyssla är värd mer än någon annan och det finns inget poängsystem i hur många sysslor man kan klara av under ett dygn. Det finns heller inget monetärt värde i det vi gör. Ingen blir rik eller fattig om vi väljer tvätten före disken. Det råder ingen kamp mellan liv och död när vi står och avväger om vi ska dammsuga eller åka till återvinningen med glas- och pappavfallet.

Det är inte hur många saker/projekt/hushållssysslor vi gör på en dag som räknas. Det är inte heller vilken typ av sysslor det rör sig om. Det som räknas är att vi mår bra, att våra nära mår bra och att vi får så mycket tid som möjligt att spendera med dem. Livet är kort, ibland alldeles för kort. Det vore synd att ha slösat bort värdefull tid och energi på att känna sig oduktig och ineffektiv. Vi är väl skitduktiga som tvättar överhuvudtaget?! Oavsett hur många maskiner det blir!

Det är klart det räcker!!

Sommar igen...

2011-05-25T07:17:00.004+02:00

Går inte tiden lite väl fort? Årstiderna kommer och går och vi arbetar på som små kämpande arbetsmyror.

"Oj, nu är det dags att olja utemöblerna, köpa frön och plantera. Ska vi måla om huset i år? Kanske bygga pool? Jag har alltid velat ha en liten fontän. Vi skulle ha skaffat en rosenbuske som vi pratade om. Ska vi grilla ikväll? Kolmården eller Legoland? Skara eller Gröna Lund? DEN SOMMARTID NU KOMMER! Ny sommargarderob till hela familjen. Någons bikiniöverdel är som bortblåst. Badbyxorna för små. Flip flop eller Foppa? SMÅ GRODORNA! Nu, barn, ska vi på bilsemester! Har vi med oss allt? En hel vecka med dina föräldrar, älskling...Kul! Vi måste ta kisspaus! IGEN? Inget glasskladd i bilen, tack! Ska vi grilla ikväll?

Semestern snart slut. Vi lägger in bilderna i datorn. Kanske publicera nåt på facebook? Vad har hänt med fontänen? Det börjar bli kyligare nu. En semestervecka kvar. Panik. Vilket datum börjar skolan? Ungarna behöver nya regnkläder. Ska vi grilla ikväll?

Kräftskiva! HELAN GÅR! En extra kofta så kan man sitta ute lite till. Naturen ändrar färg. Vackert men ändå vemodigt. Vad fint det blev med fontänen, älskling. -Mmm. Svampplockning. Kommer din mamma nästa vecka?? Höstlov. Världen doftar annorlunda, känner du det? Det är din mamma! Jag går och rensar i trädgården. Fontänen är full med löv. Vi måste köpa nya vinterkläder till barnen.

Mamma, pappa! Det snöar! Vi måste köpa nya pulkor. Barnen ska åka skridskor nästa vecka. Friluftsdag. Längdskidor. Snögubbar. Allas pjäxor är urväxta. Ska vi resa bort över jul och nyår? Vi har inte råd. Jag betalar fortfarande för din fontän!
Har du sett jullådan? Ska vi ha riktig gran eller plast? Jag måste stryka julgardinerna. Titta vilken fin tomte jag köpte idag! -En till??! Sätter du upp utebelysningen? GOD JUL! HELAN GÅR! GOTT NYTT ÅR! Tar du ner utebelysningen?

Sportlov snart. Klassresa med skidåkning. Var är de nya pjäxorna? Måste köpa nytt underställ. Och skidhandskar. Min mamma kommer till lovet. -Kul..!
Har du sett påsklådan? Ska vi ha påskris eller inte? Jag måste stryka påskgardinerna. Titta vilken fin tupp jag köpte idag! - En till??!

Oj, nu är det dags att olja utemöblerna, köpa frön och plantera. Målade vi huset förra året? Var det ett eller två år sen vi köpte fontänen? Gräsklipparen är trasig. Jag vill ha en rosenbuske i år. Ska vi grilla ikväll?"

Jag älskar sommaren!!

En kärleksförklaring...

2011-02-14T16:00:00.003+01:00

Jag älskar dig! Det är tre ord som tillsammans skapar något långt mer betydelsefullt än var för sig. Ibland känns det som att de orden inte riktigt räcker till. Som att man på något sätt vill förklara ännu tydligare vad man menar. "Men jag ÄLSKAR dig!" Så känner jag för dig. Inga ord i världen räcker till. Jag älskar dig så att hela jag håller på att förlora förståndet. När du kom in i mitt liv så förändrades allt. Jag har älskat förr men kärleken jag känner för dig är helt unik. Ingenting kan ta död på denna bottenlösa kärlek. Detta fullkomligt distanslösa mirakel. Jag är så tacksam för att du låter mig älska dig. Jag är så tacksam att du är med mig och att du älskar mig tillbaka. Jag är så tacksam att du - vackra underbara du - låter mig få komma nära. Jag ser på dig och jag fylls med värme. När du är ledsen delas mitt hjärta mitt itu och när du är glad dansar tusen älvor i mitt bröst. Jag älskar dig!

Du är ständigt i mina tankar. Jag vill ge dig allt, jag vill ge dig världen. Jag vill skydda dig från ondska så som du skyddar mig med din blotta närvaro. Jag vill kunna vara för dig, vad du är för mig. Jag ser på dig och jag fylls med lycka. Dina ögon ser tillbaka på mig och jag ser att du ler. När jag är trött och det mesta känns trist så tänker jag på dig och allt känns genast mycket lättare. Tänk att jag har dig, min skatt! Tänk att du är min. Mitt hjärta slår för dig. För varje andetag du tar så tar jag två. För varje steg du tar finns jag alldeles bakom dig. Om dina bördor blir för tunga vill jag bära dem och om du faller fångar jag dig i mina armar. Du är mitt allt, mitt universum. Du är mitt hjärta!

Jag älskar dig! Jag ÄLSKAR dig!

Tillägnat var och ett av mina vackra underbara barn!

Det finns vissa saker jag hatar lite extra mycket....

2011-02-11T16:26:00.000+01:00

...tex calici. Den som kom på calici kan ju gå och hänga sig! Andra saker jag hatar är djurplågare, pedofiler, brysselkål och särskrivare! Idag fick jag en, alltför irriterande, påminnelse om ytterligare en av alla de företeelser som fått min avskys uppmärksamhet... Nämligen de dörrknackande Jehovas!! Vad är detta för individer egentligen? De är påträngande, irriterande, ordningsstörande otrevligheter som ingen männsiska uppskattar få besök av! Jag låg och försökte få vår lille son att sova middag när det plötsligt knackade på dörren. Det är ytterst ovanligt att det knackar på dörren här ute i skogen och de flesta vet att jag är rätt skeptisk till, låt oss kalla dem, okända knackare. Jag hade redan hunnit bygga upp en viss irritation då jag kände mig något störd i mitt mysande med sonen och mumlade tyst för mig själv att det är bäst att detta är nåt viktigt! Påväg nedför trappan rättade jag till mina kläder och kontrollerade att jag inte glömt stänga amnings-bh:n eller nåt. Efter en snabb kontroll ansåg jag själv att jag var i såpass bra skick att jag kunde öppna dörren.

Eftersom det är kallt utav bara helvete ute så öppnade jag inte dörren på vid gavel utan stack ut huvudet genom en lagom bred springa. Då får jag syn på två främmande karlar som redan var påväg ifrån huset med sken upp som två katolska skolflickor på chippendale-show när jag öppnade. Jag kände både irritation och besvikelse bubbla upp inombords och informerade snabbt att jag hade en rymningsbenägen hund på insidan och att jag därför inte kunde öppna dörren ordentligt. De båda männen tycktes tro att jag varnade dem för vår enorma best (?) så den ena fattade snabbt ett beslut om att stanna kvar nere på gårdsplanen medans den äldre av de två försiktigt trippade upp ett par steg och sedan sträckte sig så långt det bara gick för att lämna över en liten lapp. De slutade aldrig le. Det var helt uppenbart att de båda var jätteglada över nånting. Verkligen JÄTTEGLADA! Själv stod jag i min lilla dörrspringa och sneglade misstänksamt på de båda. Kände mig som en riktigt trailer-mom och det enda som fattades var papiljotterna och fimpen i mungipan.

Deras gladlynta uppsyn smittade aldrig av sig på mig och jag kände ingen som helst närvaro av Jesus. Borde jag det? Jag var fortfarande trött efter en näst intill sömnlös natt och blev mer och mer irriterad över att två clowner hade mage att komma och störa både mig och sonen när allt vi ville var att få vila en stund. De båda männen kvittrade nåt i kör om att dom bara ville överlämna....resten hörde jag inte. Jag tog snällt emot lappen, tittade snabbt på den för att se orden "Välkommen" och "Bibeln" och det var först då som jag, i mitt trötta sinne, förstod att det var Jehovas som trippat upp på vår farstubro. "Tack men nej tack! Jag dyrkar Satan!"

Sådärja! Varför ska jag respektera en annan mans tro om samme man inte respekterar min integritet?! Lägg för fan lappjäveln i brevlådan om det nu ska vara så jävla viktigt, men håll er borta från vårt hem! Det här är vår borg! Vill vi ha hit Jesus så bjuder vi in honom!

Det här är ingen fråga om religion eller tro, Jesus eller Buddha. Det är en fråga om ren och skär fräckhet och en småbarnsmamma som vill ta igen sin förlorade nattsömn ifred!!!

En dålig barndom?

2010-11-06T11:08:00.003+01:00

Visst vill man gärna hitta förklaringar till allt. Framförallt till det onda som sker, men även till det goda som livet har att erbjuda. Vi är väl såna av naturen antar jag. De flesta saker finns det förklaringar till, andra inte. Frågan VARFÖR ställer vi oss hur många gånger som helst under en livstid. Vi som gärna analyserar och spekulerar. Det finns massvis med forskning som visar på genetiska sammankopplingar med olika beteenden. Psykologer runt om i världen ger oss lärdom och förklaringar till sånt vi häpnar av att höra. En människa som medvetet gör en annan människa illa är ett sånt exempel. Vi blir matade med hemskheter som medierna pumpar ut i mängder. Hur många gånger har vi inte ställt oss frågan "Hur kan man bara göra nåt sånt!" Jag tänker på lilla Engla tex, eller Max och Saga i Arboga.

För oss friska, relativt normala, individer är dessa handlingar helt fruktansvärda. Det är utanför vårt förstånd hur en människa, kallblodigt, kan skada ett litet barn. Det är när sådana händelser sker som diverse psykologer och andra sakkunniga träder fram och ger oss viss förklaring till vad som händer i en sån människa. Vilka mekanismer som sätts i spel, samt ger oss teoretisk fakta om exempelvis psykopati.

Jag kan köpa fakta som fötts ur långtida forskning. Där sakkunniga i ämnet har testat, beräknat, vänt och vridit på alla tänkbara lösningar och formler tills man slutligen kommit fram till forskningsresultatet. Då kan man känna sig rätt trygg i att det ligger viss evidens bakom deras uttalanden och upptäckter. Vad jag däremot har svårt att köpa är när man använder ursäkter. Det finns nog ingen som tycker att fallen ovan går att ursäkta på nåt vis överhuvudtaget, men andra fall. Lindrigare form av brott tex. Att vara en störig, bråkig jävel ursäktas med att ha haft en dålig barndom. Att slå sin kvinna, kränka och förnedra ursäktas ofta med låg självkänsla och en dålig barndom. Att misshandla sina barn ursäktas av många med en, återigen, dålig barndom!

Nästan alla jag mött ställer alltid samma fråga: "Hade XX en dålig barndom!" Det är väl skitsamma om han nu skulle ha haft det?! Många av oss människor vill så gärna tro att alla är goda, att man kan förändras och att allt föds ur en taskig barndom. Men alla maskrosbarn då? Dom som faktiskt haft en riktigt skitig barndom men ändå är välanpassade medborgare som tydligt kan skilja på rätt och fel. Även om man växer upp i ett missbrukshem så ser man ju i sin omgivning hur de flesta beter sig. Man har kompisar i skolan som kanske inte kommer från samma hemförhållanden, och man ser hur den accepterade individen agerar och interagerar. Man väljer själv vilken väg man ska välja och man är själv ansvarig att göra det som förväntas av en. Att slå eller på andra sätt skada en annan människa är ingen annas fel än ditt eget!!!!

Genom att älska, värna om, vara ödmjuk och givmild vinner man värme och kärlek när man behöver det som mest. Välj vilken väg du vill gå, men skyll inte dina tillkortakommanden, dina lögner, din falskhet och sveken mot dina nära på en "dålig barndom"...Då förolämpar du bara din omgivnings intelligens och du kommer att sluta upp ensam och bitter!

Mirakel!

2010-10-04T07:53:00.002+02:00

Han är här nu. Efter all denna väntan så har han äntligen kommit. Han kom till oss för två veckor sen. Denna perfekta skapelse. Detta konstverk man inte kan slita blicken ifrån. Denna ovärdeliga skatt. Denna ljuvliga varelse som vi kallar vår son! Välkommen du underbara mirakel!

Resan kanske inte har någon slutdestination...

2010-06-16T19:52:00.004+02:00

Jag vet faktiskt inte om den har det. Jag har inte kommit dit än iallafall. Jag visste från början att det skulle ta tid och att resan skulle vara lång. Man tar den liksom i etapper. Med små mellanlandningar. Övernattningar med vila, bränslepåfyllning, lite mat och dryck och sen, när man samlat nya krafter så fortsätter man. Varenda en av oss reser ensamma. Vi har vårt alldeles egna bagage, inte alltid så väl packat. Det är tungt, men ibland får vi hjälp att lyfta ombord det på tåget. Under resans gång kan vi möta människor som vi delar erfarenheter med, som lyssnar på oss, förstår och själva har historier att berätta. Det är människor som, precis som vi, har unika berättelser men som vi ändå kan relatera till. Människor vi kan ventilera med. Som också har tungt bagage. En del har rest längre än vi, andra hoppade just på tåget. Tillsammans kan vi finna en nödvändig och ömsesidig styrka för att orka uthärda den långa och arbetssamma resan.

Många av oss, men långt ifrån alla, har människor omkring oss som inte bär samma typ av bagage. Som inte alls gjort samma resa, men som ändå kan ge styrka och mod. Det är värdefulla människor för oss. Ovärdeliga! Det är de människorna som inte rört sig en tum när vår resa började. De som, trots den gropiga vägen, stannat och stått pall för stormen som naturligtvis påverkat de flesta i närheten. Det är de människorna som räknas. Det är de människorna som förstått att resan inte tagit slut, eller är nära sitt slut bara för att man hoppat på tåget. Det är de människorna som förstått att stanna. Det är framförallt de människorna som förstått att det inte är deras fight. Att det inte handlar om dem.

Många av oss vet att en kvinna som lever i en våldsam relation ofta förlorar kontakten med vänner och familjemedlemmar. Man isoleras av den man älskar, tills man själv vill isolera sig. En del vänner väljer att fly. Det är svårt att orka med. Man vet inte hur man ska bete sig, hur man ska kunna hjälpa. Många gånger handlar det dessvärre om okunskap. Det är dock inte enbart under relationen som många försvinner. Det kan vara i efterdyningarna. Som sagt, resan tar inte slut för att relationen gör det. Det är då den börjar!

Vi är många som fått höra: "Men herregud! HUR kan man vända en vän ryggen i en sån situation? Det skulle jag aldrig kunna göra! Jag finns alltid här!" osv... Det som de människorna inte förstår är att det är under resan som de behövs som mest! Relationens efterskalv är i många fall mer smärtsamma än relationen själv. Man har tampats med skuld och skam, ångest och sorg. Helt plötsligt ska man påminnas om det, näst intill, obefintliga värde man en gång blivit stämplad med. Den självbild man så hårt kämpat för att återfå trampas sönder när man än en gång blir övergiven av människor som med varma ord och trygga löften omfamnat en när smärtan varit övermäktig. Nu tycker de människorna att resan ska vara slut. De tänker inte på att anledningarna till att de vänder en ryggen är följderna av relationen!

Då är det tur att det finns människor som inte behöver ha hela resans tidtabell. Människor som förstår att efterskalven inte kan förhindras. Att det är något som vi alla måste genomlida och att man måste ha både tålamod, empati och förståelse för att se det. Man måste låta egot vila, kliva ur sig själv och ställa sig i någon annans skor för en stund. Det är det långt ifrån alla som klarar av.

Resan kanske inte har någon slutdestination... Men den kanske blir lättare!

Mors dag!

2010-05-30T16:39:00.003+02:00

Jag är mamma! Idag är det min dag. Tillsammans med alla mina medsystrar som också är mammor. Alla är inte biologiska mammor. En del är sk bonusmorsor. Några är blivande mammor. Några är fostermammor och några, rätt många faktiskt, är mammor åt sina gubbar! Sen har vi småbarnsmammorna, tonårsmammorna, mammorna som blivit mormödrar och farmödrar. Curlingmammorna, bullmammorna, karriärsmammorna, storfamiljsmammorna, de ensamstående mammorna. Idag är det vår dag, systrar! Idag borde vi skämmas bort, bli påminda om hur oumbärliga vi är i våra familjers tillvaro. Bli påminda om hur älskade vi är och hur uppskattade vi är. I maggropen vet vi det nog redan, men vilken kvinna tycker inte om att höra hur fin och bra hon är och vilken kulinarisk orgasm just hennes vegetariska lasagne är!?

Jag minns pulsförhöjningen när jag såg det blåa strecket på mitt nyinköpta clearblue. Mamma? JAG? Tänk hur många näsor jag snutit, hur många knän jag plåstrat om, hur många spyor jag torkat upp och hur många syskonbråk jag medlat i sen dess. Minns den skräckblandade förtjusningen när jag insåg att min förstfödda lilla bebis skulle börja skolan. Vissa saker minns man hur tydligt som helst. Att bli mamma är en sån sak. Att hålla sitt nyfödda barn för första gången och undra om han/hon verkligen är riktig. Att försiktigt pussa bebisens mjuka panna och sakta dra in den ljuvliga doften av nyfödd liten. Min äldsta flicka är 11 år nu. Ibland försöker jag sniffa lite på henne och som tur är så uppskattar hon fortfarande att mysa med sin mamma. Även hennes syster, som snart fyller 9, brukar tillåta mamma att bli sådär larvigt nostalgisk. "Åh, ska vi inte titta på lite foton, tjejer??" Jag vet mycket väl att det himlas lite med ögonen, men båda tjejerna charmas av mammas barnsliga entusiasm att de båda rycks med och gärna vill höra bebis-historierna en gång till.

Jag tittar ut genom samma fönster som jag tittade ut genom i vintras och jag förundras över årstidernas magi. Det var inte längesen jag blickade ut över gården och såg snötäckta granar och höga snövallar. Nu, när jag vänder blicken mot fönstret ser jag vackra gröna björkblad som vajar för vinden. Jag lägger handen på magen och blundar. Tänk att allt börjar om. Under mina fingrar känner jag hur det rör sig. Det buffas och bökas och jag kan inte låta bli att få tårar i ögonen när jag tänker på att mina flickor en gång gjort likadant. Tänk vilka mirakel! Vilka underbara mirakel alla våra barn är! Tiden rusar iväg och nu sitter jag här igen, lite som jag gjorde för 9 år sen. Förväntansfull. Lycklig. Tjock som fan! Den här gången är det annorlunda. Den här gången har dom sett att det kommer en liten pojk till oss! Flickorna är lyriska. Den blivande pappan likaså. Själv sitter jag bara och myser i slowmotion och tänker tillbaka på alla år som gått. Alla år som jag varit mamma. Och jag ler. Jag ler åt att jag fått chansen att uppleva allt på nytt. Vilket privilegium!

Jag försöker tänka så. Speciellt när det är jobbigt med svullna fötter, ömmande bäcken och när andfåddheten nästan tar kål på mig bara jag reser mig ur soffan. Men det är lustigt, när det är som tuffast så kommer det alltid en liten påminnelse inifrån. En liten mild spark som säger "Mamma! Vi fixar det här!"
Tänk, redan innan han är född så firar min son mig på Mors Dag!

Till alla underbara mammor!!! Idag är det vår dag!

Låt inte bitterheten ta ljuvligheten ifrån dig!!

2010-05-28T13:06:00.002+02:00

Det är när livet tar oväntade vändningar, vid svåra kriser eller livsavgörande och livsförändrande händelser som det visar sig vilka dina äkta bundsförvanter är... Det är de som stannar hos dig, strider vid din sida, utan baktankar klarar av att bortse från sina egna behov och framförallt aldrig ifrågasätter. Det är dessa människor som förtjänar sina medaljer. Inte de trasiga själar som vilset vandrar genom livet på helt fel stigar i tron om att alla runt omkring felat dem. De som, desillusionerat, ser på livet som ett hot mot sin egen existens. De som, i bitterhet, aldrig kan med att ta ett steg tillbaka till förmån för en väns välbefinnande. De som ser vänners sorger eller kriser som något personligt riktat mot dem! Dessa själar är inte onda själar. Dessa själar är trasiga, vilse och rädda. Men vem ska hela dem?

Vem ska rädda dessa trasiga människor som faktiskt tar död på vänskap med sitt omedvetna handlande. Vem ska visa dem hur fantastiskt livet kan vara om man bara vågar släppa sin bitterhet och avundsjuka. Vem ska berätta att livet har så mycket mer att erbjuda än missunsamhet när det går någon annan väl. Att våga glädjas med någon annan då den lyckats med något är så mycket mer givande. Att kunna dela lyckan med en vän är så mycket mer tillfredsställande än att ständigt känna avundsjuka.

När livet tar oväntade vändningar behöver man någon att dela det med, vare sig det är sorg eller lycka. Möts man av bitterhet, avundsjuka och illvilja vill man inte längre dela med sig. Framförallt inte till den som sänder ut all negativitet. Man vänder sig till de som visar värme, omtanke, kärlek och framförallt förståelse!!

Det tråkiga är att det är den vilsna själen som tillslut sitter ensam. Ensam i denna stora värld av under. Ensam i ett liv fullt av möjligheter och fantastiska tillfällen.

Låt inte bitterheten ta ljuvligheten ifrån dig!!!

Nyårsdagen...

2010-01-01T11:58:00.002+01:00

Det snöar utanför. Stora flingor singlar långsamt ner mot marken. Ute på gården ser de upplogade stigarna ut som små dalgångar som ringlar sig ända från grinden, in mot huset, mellan björkar, granar, uthus och brunn. Det är ett riktigt sagolandskap därute. Solen försöker skicka några strålar över trädtopparna och trots att molntäcket är tjockt kan man ändå skymta en rosa ton på himlen.

Idag gör man inte många knop. Det är nyårsdagen. Början på något nytt. Nystart. Jag har alltid gillat just nyårsdagen. Den inger sånt hopp. Man har hela spelplanen framför sig. Ett oskrivet ark som man kan kladda på hur mycket man vill. Lite av färgerna är förutbestämda, men känslan är ändå att man har fria händer att skapa precis vad man vill.

Jag tänker inte börja skapa nåt särskilt idag. Har redan satt igång tvättmaskinen och slänger kanske in en omgång till lite senare, men annars skapas inget annat här hemma än mysfaktor med resterna efter gårdagens ostbricka, en skvätt pommac och Ivanhoe. Har redan placerat mig i perfekt ställning på soffans schäslong, har allt inom räckhåll och måste bara flytta på mig när naturen tvingar mig. Det kan jag leva med. Idag är en perfekt soffdag. Ute snöar det och är en bra bit under noll-sträcket, härinne är det varmt och mysigt och snart är även Ivanhoe här.

Nyårsdagen. Min bästa dag!

Midvinternattens köld är hård....

2009-12-20T12:11:00.004+01:00

Sitter i köket och tittar ut över ett snötäckt landskap. Allt är vitt. Stora, tjocka snölager tynger granarnas grenar där på andra sidan vägen. Härinne är det varmt. Jag sitter ihopkurad med en stor kopp te, raggsockor och en tjock, varm kofta. Har ställt laptopen på köksön och klättrat upp på en av barstolarna. Ifrån vardagsrummet hörs svag julmusik och enstaka suckar från hunden som blinkande ligger och kikar på mig. Jag låter återigen blicken vandra ut genom de spröjsade fönsterrutorna. Det är magiskt vackert därute. I fönstret står en ljusstake och lamporna speglar sig i rutans glas. Det glimmar och glittrar överallt och det är julstämning deluxe.

Tänk att ännu ett år har gått. 12 månader. 52 veckor. 365 dagar. Nästan iallafall. Tiden har gått och en del har förändrats. Men mycket är fortfarande detsamma. Tiden fortsätter att ticka vidare. Livet fortsätter att rulla på. Allt har sin gilla gång, men vissa saker hänger ännu kvar. Vissa saker vägrar släppa taget. Likt parasiter och iglar som lever på sin värd. Som suger ut näring, blod och kraft. Liv. Tills det inte längre finns något kvar. Tills värddjuret bara är ett tomt, trasigt och sjukt skal av ingenting.

Jag tar en klunk te. Känner hur värmen sprider sig i magen. Är fortfarande lite frusen efter duschen och drar koftan tätare omkring mig. Mitt hår är fortfarande fuktigt och jag drar ut gummisnodden som håller samman den slarvigt uppsatta trasselbollen mitt på bakhuvudet. Skakar lite på huvudet för att lockarna ska falla på plats. Än en gång vandrar blicken ut. Funderar på att tända lite ljus. Kanske baka nåt. Ska snart tömma diskmaskinen och ta fram dammsugaren. Ska nog ner i källaren och slänga in en tvätt också. Gud, vad tyst det är. Tassar ut i vardagsrummet och sätter igång musiken som hade hunnit tystna.

Klättar upp i barstolen igen och tar tekoppen med båda händerna. Teet doftar härligt och jag tar en klunk till. Tittar på mitt öppnade worddokument, påbörjar en mening men raderar snart orden. Känner mig rätt trött så jag väntar nog lite med dammsugningen. Tömmer diskmaskinen. Känner att jag börjar bli hungrig och funderar på vad man ska hitta på till middag. Hunden reagerar på nåt ljud och springer fram till fönstret. Jag tittar ut och ser en polisbil rulla in på gården. Ut kliver två poliser och strax efter öppnas ytterdörren. Jag vänder sakta huvudet mot hallen och ser en stor, mörk gestalt i uniform komma emot mig. Jag blir varm i hela kroppen och känner en hand stryka över min rygg och får en lätt puss på kinden. "Hej älskling! Vi kommer med pizza!"

Det är verkligen vackert därute. Det är jul! Det är jul och jag är trygg!

Sabbatsår?

2009-11-16T17:36:00.000+01:00

Njae...snarare sabbatsmånader. Återigen är mörkret tillbaka. Nä, jag menar inte höstens mörker. I höstens mörker kan jag ta skydd. Där kan jag gömma mig. Så att dom inte ser mig. Dom som vill mig så illa. Dom som kommer när jag minst anar det. Som kliver fram till mig på gatan och väser ut sina hot. Dom som förföljt mig därute och senare skickat hot via sms. Dom som till och med kommit till mitt hem! I mörkret ser dom mig inte. Jag kan ligga lågt. Stanna inne. Släcka lampor och vara tyst.

Det mörkret jag pratar om, som är tillbaka, är mörkret som en gång bodde i mig. Det mörkret som omslöt mig. Som jag livrädd och tafatt famlade mig omkring i. Utan en aning om var jag var eller vilket håll jag skulle. Det förbannade mörkret är tillbaka! Ännu en gång får mitt liv ta en ny vändning. Ännu en gång måste jag ändra bana. Byta färdriktning. Man kommer ju för fan aldrig fram om man inte får resa den planerade rutten. Kan jag inte, för en endaste jävla gångs skull, bara få spatsera i min egen takt på denna "livets väg"?

Man är stark när man tar sig ur. Slår sig fri. Man blir hyllad. Kramad. Kritikerrosad. Men sen då?

Ibland tar inte sagan slut bara för att det kommer ett "snipp snapp snut"...
I min saga lyder sista textraden "Snipp snapp snut.... du ska fan inte tro att det är slut!"

Snacka om kraftdränage! Var ska man finna kraften och styrkan att tillslut bara klara av dagen? Att ignorera och agera stark går alldeles utmärkt. Tills det inte går längre då förstås! Man kommer ju till en gräns där allt rasar samman och ingenting längre står på sin rätta plats. Upp är ner och ner är upp, den gjutna plats man själv trodde att man hade är spårlöst borta. Puts väck! Man kan ägna sig åt att leta högt och lågt, men det är kört. Man hittar ingenting sålänge helvetets lågor fortfarande har en omringad. Inte förrän man på något sätt lyckats ta sig ur eldringen och långt, långt därifrån kan man återigen sortera, arkivera och städa undan all skit.

Jag står just nu mitt i ringen. Hett som satan är det! I denna hetta, som förutom att hota om att bränna mig till döds, även tar allt syre ifrån mig, måste jag fokusera på att hitta en väg ut. Med syrebrist och svettig och utmattad måste jag hålla mig vaken och alert. Måste hålla koll så inte lågorna kommer för nära. Måste komma på hur jag ska ta mig ut ur ringen utan att riskera för stora brännskador. Viljan att lägga mig ner och vila är stark. Jag är ju trött. Det är varmt och jävligt och inte fan orkar jag arbeta taktiskt och vara logisk. Orkar och orkar...jag har inget syre och är därför inte heller kapabel att ens tänka!

Det är flera av mina vänner som står utanför ringen och sprutar vatten. Men dom har inte alla verktygen. Små vattenkannor och trädgårdsslangar. Nån har till och med en vattenpistol. Som inte funkar!

Jag ska ta mig ur elden förr eller senare, men det kommer ta en liten stund. Det är svårt, det är tungt och man måste lägga mycket kraft och fokus. Något som jag inte har speciellt gott om just nu.

Fortsätt spruta vatten med trädgårdsslangarna! Det kanske hjälper tillslut.

Jag vill bara härifrån...

Den tuffa resan börjar inte förrän man lämnar...

2009-08-18T23:50:00.001+02:00

Många hävdar: "Bara hon går så blir allt bra igen!" Tja, tanken är god, men den är långt ifrån sanningen. Bara hon går har hon en chans att må bra igen. Men resan dit är lång och ensam, och i många fall mer smärtsam än det helvete hon stått ut med.

Det är svårt att förstå. Mycket svårt! Även då hon lever i ständig sorg och rädsla är det hennes trygghet. Hon vet vad hon får. Världen utanför är otäck. Där är hon ensam. Han har ju så många gånger, och på många olika sätt förklarat för henne att hon inte är någonting utan honom. Att ingen annan kommer att kunna älska henne som han gör. Det har gått så långt att hon faktiskt tror honom. Hon är ju ingenting...

I världen utanför tycker man att det är självklart att hon kommer må bra igen, bara hon blir fri. Det stora arbetet utför hon inte i relationen. Det börjar sen. Hon ska hitta tillbaka till sig själv igen. Hitta sin inre styrka och glöd. Den är totalt tillintetgjord och hon måste, på något sätt, återfinna den. Det är ingen lätt uppgift. Hon faller. Försöker resa sig igen. Snubblar gång på gång och för varje motgång känner hon "Jag klarar inte det här! Borde stannat!"
Hon har flyttat till ett främmande land och kan inte språket. Känner inte till seder och bruk och vet därför inte hur man lever där. När någonting i hennes nya hemland känns otäckt, kan hon fyllas med en stark lust av att få fly tillbaka till det hon känner till. Till det ställe där hon känner sig hemma. Där hon kan språket. Även om det är ett land som styrs av en hjärtlös diktator, är det ändå hennes hemmaplan. Hon vet hur hon ska ligga på god fot med diktatorn. Får man inte ha vissa politiska åsikter, basunerar man heller inte ut dem. Det har hon lärt sig.

För befolkningen som lever i världen utanför är det obegripligt hur hon självmant kan leva i denna iskalla diktatur, men hon känner inte till något annat. Även om hon ursprungligen kom ifrån ett paradis, så har det språket, för längesedan, lämnat hennes vokabulär. Hennes medborgarskap i diktaturen har tvingat av henne allt annat hon någonsin känt till om den yttre världen. Hon har vissa minnen kvar, men de grumlas av hennes smärta och hon har blivit hjärntvättad av sin ledare att det enda hon behöver finns just där, inom landets hårt bevakade gränser. Därför faller hon så lätt tillbaka till diktatorns mantran vid minsta motgång i den nya världen.

Det är bara en liten del av det jobb hon har framför sig. Hon känner skuld och skam. Hon känner saknad. Hon upplever kanske ångest. Rädsla. Alla är bidragande faktorer till att hon känner dragningen till sin diktator. Hon måste dock göra jobbet på egen hand, men behöver människor omkring sig som fångar henne när hon faller, torkar hennes tårar när hon gråter och plåstrar om uppskrapade knän efter återupprepade snubblingar! Hon behöver öron som lyssnar, famnar som håller om. Då ser chanserna bättre ut.

Den tuffa resan börjar inte förrän man lämnar...

Det finns en kram för alla!

2009-07-16T16:49:00.001+02:00

Ibland är det skönt att vara ensam. Många gånger välbehövligt. Ibland kan man njuta av tystnaden och lugnet. Sitta med sina egna tankar och bara andas. Läsa en bok. Titta på en film. Bara vara...

Andra gånger är ensamheten en ren plåga. Det är så tomt och tyst att det smärtar. Rädslan gör ensamheten ännu värre. Ångesten över faror och hot gör att ensamheten blir ett stort svart ingenting! Smärtan efter minnena gör ensamheten otäck och hård. Kall och hänsynslös.

Självvald ensamhet är ibland ett måste. Kan vara jobbig, men finns behovet där måste man lyssna på det. Ofrivillig ensamhet är kanske också ett måste. Men ett mer smärtsamt måste!

Frågorna och tankarna hopar sig som flugor. "Varför?" "Tänk om..." "Vad är meningen...?"
Varför, varför, VARFÖR????

Det finns många varför i våra liv. Om någon dör undrar vi varför. Om vi blir lämnade frågar vi oss varför. Om vi blir slagna är frågan varför. Den finner vi snabbt svar på. Vi blir införstådda med varför det hände. Behöver inte längre fråga oss själva.

När den som slår helt plötsligt byter taktik och vi blir förnedrade kommer frågan tillbaka. Varför? Vad har jag gjort?
Förvandlas förnedringarna och kränkningarna till utfrysning gäller samma sak.

Vi frågar oss samma frågor om och om igen, utan att faktiskt få några svar. Några tillfredsställande svar. Varför slår han? Jag gör ju som han vill... Varför säger han så hemska saker? Jag stöttar ju honom... Varför fryser han ut mig? Jag älskade ju bara...

Svaren kommer till oss när vi är redo. De bor inom oss. Det tar tid att orka leta, det tar tid att kunna ta det till sig... Men det kommer!

Vi inbillar oss att vi förtjänar behandligen. Vi håller tillslut med om att vi är rätt värdelösa, rätt korkade och misslyckade i allmänhet. Problemet är att detta är något som följer med oss på nästa resa också. Någonstans i bakhuvudet ligger fortfarande orden "Du duger ju inte!" "Klart som fan att han skulle dra...DIG vill ju ingen ha!"

Du är värdefull precis som Du är! Sanningen om Dig är inte att Du inte duger, att Du är omöjlig att leva med, att Du är korkad, dum och värdelös. Sanningen om Dig är att Du är en fantastisk människa! Att Du är kärleksfull. Att Du är omtänksam. Att Du kan känna empati och kärlek inför en annan människa. Det är den enda sanningen Du behöver komma ihåg! Mycket av det som händer i Ditt liv kan Du styra över, på ett eller annat sätt. Men mycket händer oavsett Du vill det eller inte. Det är då Du måste ta fram Din sanning. Det var inte Ditt fel!!! Det kommer aldrig att vara Ditt fel. Det andra människor gör mot Dig måste de själva stå till svars för. De måste själva leva med sina slag, sina förnedringar, sina sårande handlingar och kommentarer.

Det gör ont och resan är lång och svår. Men Du klarar det! Du är ju fantastisk!

Ensamheten kanske är just det Du behöver just nu. Den ensamhet som ger Dig utrymme att vara den Du är. Den Du vill vara. Där Du kan få tycka och tänka precis som du vill. Där Du kan få drömma och fantisera om allt och lite till. Där det inte finns någon som trycker ner och sårar. Men be om hjälp om ensamheten plötsligt verkar hemsk. Be om hjälp när ångesten blir för stor. Att be om hjälp är en styrka, ingen svaghet. Och alla behöver vi få vara små ibland!

Ensamheten kan vara smärtsam. Ring, skriv ett mail. Få ur dig dina tankar.

Det finns en kram för alla!

Jag är stark!

2009-05-27T22:33:00.000+02:00

Det är engentligen först nu som jag kan säga orden... Nu har jag ju hittat styrkan igen, och kan faktiskt erkänna för mig själv att jag är stark! Ibland anses det inte ok att säga positiva saker om sig själv. Det är bättre att vara blygsam och vifta bort en komplimang med ett fniss, hellre än att säga: "Ja, jag vet! Jag är fantamej råsnygg idag!" Istället skrattar vi, får rosiga kinder och kläcker ur oss nåt ohörbart om "den här gamla trasan..."

Jag säger samma sak. Men det är annorlunda. Jag ÄR stark! Kanske ännu mer idag, än förr... Är i alla fall mer medveten om mina olika styrkor idag. Vi har alla styrkor. Olika eller likadana. Välanvända eller oanvända. Men vi har dem. Det finns massor med människor som inte hittat sina än. Som inte känner till dem.

En del av dessa människor berövar gärna andra på deras styrkor. Och lyckas. Tror de! De förmår egentligen bara att skrämma bort styrkorna och samtidigt se till att de hela tiden håller sig undan. Vid minsta tecken på en framfusig styrka som försöker hävda sig, så tar de till det tunga artilleriet. Inte fan stannar styrkan kvar för att, med nyfiket intresse, ta reda på vad som händer härnäst. Nä, den gömmer sig såklart, och håller sig helst gömd en längre tid. Mina styrkor låg undangömda men jag har lyckats plocka fram dem.

Visst kan det ta tid. Olika lång tid för olika människor. Men det går.

Jag är stark!

Varför nu..?

2009-05-16T08:16:00.000+02:00

Jag förstår inte! Det har varit relativt lugnt. Tills igår. Igår byttes lugnet ut mot panik. Nu är jag återfunnen. Jag är trött. Det blev inte många timmars sömn inatt. Gårdagen var lång och tung. Overklig. Mitt i vardagen, som jag så omsorgsfullt byggt upp, trillade det in ett sms i min telefon. Där förklarades det att man hittat mig. Återigen togs adresser upp som borde vara okända och dessutom nämndes polisens oförmåga att kunna hjälpa mig.

När jag hade läst sms:et lade jag ner mobilen i fickan på min munkjacka, och återgick till studierna. Försökte iallafall... Hur mycket jag än försökte fokusera på min och mina klasskamraters grupparbete vandrade tankarna tillbaka ner i min munkjackas mörka ficka! Jag tänkte på vad jag hade läst. Envisades med att fastna vid den sista kommentaren. Den om polisens oförmåga. Det handlade ju visserligen inte om polisväsendet i allmänhet, utan att de just i detta fallet, inte skulle kunna bistå med någon hjälp.

Det var väl ändå oschysst! Dom har ju varit helt fantastiska!

När jag, i mina tankar, försvarade alla tappra kvinnor och män i blått insåg jag plötsligt... Jag försvarade inte polisen. Jag använde den delen av sms:et som försvar för min egen del! Jag blev så chockad av innehållet att jag fokuserade på den del som var minst angelägen att fokusera på.

Sen grät jag! Mycket!

Idag är jag bara trött. Huvudet spränger och jag vill sova.

Känner jag obehag?
Ja, nåt alldeles fruktansvärt!
Tänker jag lägga mig ner och ge upp?
I helvete heller!!

Klart jag är rädd, men också tillräckligt stark för att våga vara rädd... Det var jag inte förut. Då klarade jag inte av rädslan. Den tog ett stadigt grep om mig och det var omöjligt att frigöra sig. Idag är det tvärtom på nåt sätt. Jag är starkare än rädslan. Den finns där och den känns tydligt av. Jag är mer uppmärksam på min omgivning än vad jag var i förrgår, men det är ändå jag som har kontrollen!

Klart man undrar.... Varför nu??

Du är rädd...

2009-05-07T10:10:00.000+02:00

Jag vet. Jag förstår det. Du har hamnat mitt i en främmande värld, där du förstår varken språk eller kultur. Du är ensam där. Ingen känner dig och ingen vet varifrån du kommer. Du kan inte ringa nån för att fråga om vägen, för att fråga hur du ska ta dig från punkt A till punkt B. Det är ju ingen som vet. Du fick heller inte med dig nån karta så du kan inte själv planera din resa.

Ensam och utmattad efter en slitsam och lång resa, måste du på egen hand hitta vägen. Du måste helt plötsligt leta dig fram, kliva in i mörka öde gränder utan att veta vad som kommer att möta dig där. Du måste ge dig ut på mörka, okända vatten utan minsta inblick i vad som kan lura under ytan. Jag förstår att det är skrämmande. Jag vet!

När du står där i dimman kliver det plötsligt fram nån ur periferin. Han talar ett obegripligt språk, och även om du kan tyda delar av det han säger, förstår du inte riktigt helheten. Den här personen vill ha något från dig. Vill att du ska göra något. Något du aldrig tidigare har gjort. Han tar tag i dig och du förstår att du borde följa med. Men vågar du?

Vill han ha hjälp med nåt? Är det viktigt att det är just du som hjälper honom? Är det verkligen omöjligt för honom att klara sig utan din hjälp? Du är ju så trött. Behöver få sova. Vila.

Därför tvekar du. Du vet inte exakt vad mannen från skuggorna vill dig. Du vet inte vad som kommer att krävas av dig. Vad han förväntar sig av dig. Du förstår ju knappt vad han säger!

Du har rest hela vägen till ett främmande land utan guide. Du möter bara invånare som redan kan språket. Som känner till vägarna. De behöver inga kartor. De vet vad som lurar under vattenytan.

Han drar i dig och du börjar känna paniken välla upp inom dig. Kan han inte be någon annan? Varför måste det vara just du? Orden som strömmar över mannens läppar är många. Du tycker dig förstå att han säger: "Det tar inte lång tid, bara ett ögonblick!"

Mannen har rätt på sätt och vis. För i hans värld så tar det inte så lång tid. I din värld blir resan längre. Du reser ju ensam, utan tolk och utan guide. Du är sorgsen och du är rädd, jag vet!

Lyft blicken, min vän. Du är inte ensam!

Jag kan vara din guide. Jag vill vara din guide!

Våren är här...

2009-03-30T16:01:00.000+02:00

...eller är den? Vädret är lika oförutsägbart som XX humör. Ena stunden skiner solen och himlen är blå. Njuter man dock inte fullt ut, utan råkar begå nåt kapitalfel som att blinka, så är det full och aggressiv snöstorm utanför fönstret! Känns alltför bekant på nåt sätt...

Det har inte bara stormat utanför mitt fönster under den senaste tiden. Även mitt inre har upplevt en del kaos. Det är långt ifrån lika illa som för ett år sen, men små minnesfragment letar sig envist fram ju mer våren visar sitt vackra ansikte. Mardrömmarna har återkommit med besked så nu är det inte bara min minsting som ränner runt om nätterna, sömnlös och orolig. Häromnatten vaknade hon och smög försiktigt fram till min sida av sängen för att väcka mig. Jag var dock mitt inne i en ruskig mardröm så istället för att vakna lugnt och sansat och erbjuda henne en plats bredvid mig i värmen, så vaknar jag med ett ryck, vrålar "NEEEEJ", och drar täcket över huvudet! När jag, några sekunder senare, insett att den som väckt mig nog inte var det största av hot drog jag sakta ner täcket. Men bara så mycket att mina ögon syntes ovanför kanten. Där stod det en sömndrucken 7-åring i nattlinne, tårar i ögonen och med sina vilda lockar som en sky över hela huvudet. Hon torkade sin rinnande näsa med handryggen och tittande frågande på mig. "Vill du inte att jag ska ligga hos dig, mamma??"

Morgonen efter skrattade vi åt det. Mycket! Men hon frågade varför jag var rädd. Vad jag hade drömt. Nu minns jag faktiskt inte vad jag svarade, men bilden av min nattliga skräckupplevelse förskönades en hel del för Litens öron.

Snart är det sommar. Igen! Minnena kommer aldrig helt försvinna. Dom finns etsade i mitt inre och smiter ibland ut för att hälsa på. Det kan vara olika saker som låser upp det förseglade valvet där dom är begravda. Det gör inte så mycket. Det får mig bara att bli mer tacksam åt den lycka jag upplever idag, snart två år efteråt.

Jag är hel. Såren är läkta och blöder inte längre. Jag är lycklig. Jag lever. Visst blir jag påverkad av min, ständigt, avbrutna sömn. Men jag lider inte längre några smärtsamma men. Inte som förut. Rädslan är just nu förvandlad till försiktighet. Ångesten till styrka. Ilskan till kärlek. Kärlek till min familj, mina vänner, och framförallt mina starka, vackra barn!

Det kommer ta ett tag innan all ångest i vårt hem är bortjagad. Vi hjälps åt allihop för att fördriva Litens demoner. Storasyster låter henne krypa ner hos henne om hon inte kan sova. Kanske lika bra det, eftersom morsan vrålar och drar täcket över huvudet. Budskapet kan ju inte misstolkas! Vi kämpar tillsammans och snart är vi i mål.

Klarade vi helvetet så klarar vi definitivt resan till paradiset!

Det är svårt att förstå...

2009-02-13T19:48:00.000+01:00

Det tyckte jag också. Innan jag visste. Innan jag en dag plötsligt fann mig själv i den situationen. Jag kunde visa förståelse. Men inte riktigt förstå. Jag kunde känna med den som upplevt det. Jag kunde trösta. Jag försökte att inte döma. Men det var svårt.

Precis som det är svårt att sätta sig in i situationen att förlora ett barn, om man själv inte gjort det. Precis som det är svårt att förstå känslan av ensamhet, om man själv aldrig varit ensam. Precis som det är svårt att förstå hur det känns att förlora någon man älskar, om man aldrig upplevt ett brustet hjärta. Precis så svårt är det att förstå känlsorna och tankarna man upplever i en våldsam och destruktiv relation.

Man kan ändå visa förståelse. Man kan försöka visa empati. Man kan försöka att låta bli att vara den som dömer. Även om det känns helt obegripligt varför hon stannar.

"Varför går hon inte bara?" "Varför tar hon all skit?"

Hon frågar sig samma saker själv. Förutom det krig som pågår runt omkring henne pågår ett ständigt krig inom henne. Ett krig mellan känsla och förnuft. En våldsam fight mellan hennes egen verklighet och den verklighet som finns utanför bubblan. Hon vill hitta förklaringar till varför partnern hon älskar så förtvivlat kan vända så. Hon försöker förstå hur hon idag kan känna sig så dum och värdelös när hon igår var det vackraste som fanns. Det bästa som någonsin hänt honom. Hon kämpar med att hitta lösningar på hans problem. Vill desperat hjälpa honom.

Tillslut vet hon exakt vilka knappar hon inte ska trycka på. Hon vet att hon måste smyga runt, tyst och försiktigt. Hon förbannar sig själv de gånger hon klantar sig så till den milda grad att han blir sådär vansinnig. Han kan ju inte styra det. Hon borde förstå det. Hon borde visat hänsyn till det. Smygandet fortsätter. Hon vill vara den perfekta kvinnan. Den där kvinnan som han en gång älskade. Hon måste tänka efter ännu mer. Hon måste bli bättre på att förstå honom. Måste lyssna bättre.

Nu är det känslan som har övertaget. Plötsligt börjar förnuftet kämpa för att komma till tals. En svag röst hörs djupt inom henne. Den talar om att nåt är fel. Den skriker förgäves att något måste göras. Att hon inte förtjänar den behandling hon får. Förnuftets röst kommer att skrika till henne många gånger. Utan resultat. Men en dag, förhoppningsvis, börjar rösten sakta men säkert överrösta känslan. Förnuftet börjar återigen få komma till tals. Dess höga stämma ger näring åt smärtan, som sakta växer sig starkare och gräver sig djupare in i själen. Hon vet nu. Men det gör det inte lättare att fatta beslutet. Hon måste bort. Hon måste själv ta beslutet om att lämna den hon älskar.

En kärleksrelation är bland det starkaste som finns. Är man nykär kan man nästan känna sig odödlig. Det finns värme, passion, pirr i magen, oändlig lycka och glädje. Man känner sig hel när man är älskad och får ge någon annan sin kärlek. Man känner sig fullkomlig när man får uppleva tvåsamheten, förståelsen och närheten som en kärleksrelation kan erbjuda. Man kan bli upprörda på varandra. Sårade. Skratta och gråta. Försonas på de mest kärleksfulla och romantiska sätt.

Det är därför det är så svårt...

Verkligheten är värre än mardrömmarna!

2009-02-11T17:53:00.000+01:00

Nu var det riktigt längesen jag sov en hel natt. Jag hade en period som var rätt lugn. Då mardrömmarna inte avlöste varandra och huvudvärken inte alltid agerade väckarklocka varje morgon. Den perioden är uppenbarligen över. Drömmarna är återigen våldsamma, brutala och många! Varje natt. Jag är van att drömma, men det har än en gång blivit svårt att vakna. Känner ett fruktansvärt obehag. Som om någon står i rummet. Någon som vill mig illa. Någon som är fylld av ondska och sjuklig vrede. Någon som varje dag iakttar varje steg jag tar.

Mitt liv är bra idag. Jag är lycklig och hel och vägrar låta mig tryckas ned igen. Jag kommer aldrig att glömma mitt förflutna. Det är en del av mig och har bidragit lite till den jag är idag. Utan mina erfarenheter skulle jag inte kunna känna samma styrka och tacksamhet idag. Utan mina minnen skulle jag inte kunna känna samma förståelse som jag gör idag. Jag fick inte ta någon plats förut. Jag fick inte komma tills tals och mina åsikter och värderingar var inget värda. Idag är det tvärtom. Jag är värd nåt. Jag är viktig för många. Jag är stark och jag är lycklig!

Jag får det utrymme och den förståelse som jag behöver. Jag får komma till tals och man vill höra mig. Det ger mig ett välbefinnande jag aldrig förut känt. Det ger mig kraften, empatin och framförallt viljan att själv ge förståelse. Att ge utrymme. Utan utrymme och förståelse kvävs man. Jag gjorde nästan det. Jag var instängd i en trång, mörk låda med lock. Knappt några lufthål. Ingen näring. Fick komma ut när jag behövdes för nånting. Sen raka vägen in i lådan igen. Där hade jag ingen kontroll. Det var nån annan som styrde. Nån annan som hade den fulla kontrollen. Inga avvikelser fick ske. Allt skulle fungera enligt ett givet schema.

Jag tog mig ut ur lådan. Idag är jag fri. Om nån skulle försöka stänga in mig igen skulle jag skrika, gråta, klösa och riva. Jag vägrar kontrolleras av någon annan igen. Jag är en egen person, med egna åsikter och värderingar. Jag är en egen person som, för många, är viktig. Jag är en egen person och har rätt att leva mitt eget liv. Ett tag klarade jag inte av att fatta de lättaste beslut. Jag visste knappt vad som var rätt och fel. Hade ingen som helst koll på min egen potential. Ifrågasatte mig själv ständigt. Idag fattar jag återigen mina egna beslut. Beslut som får mig att må bra. Som får barnen att må bra. Som gör oss lyckliga och som ger oss en chans att återta makten.

Vi bearbetar allt fortfarande. Pratar om det ofta. Nästan hela tiden. Vi kämpar tillsammans. Vissa dagar är tuffa. Andra lättare. Alla drömmer vi. Lillan har det värst. Men vi är tillsammans. Vi skänker varandra trygghet och kärlek.

Tiden har gått fort sen helvetet startade. Allt har rullat på i en rasande fart. Ibland känns det som om jag knappt hunnit begripa vad som hänt de senaste 19 månaderna. Jag har varit så uppe i barnens återhämtning. Gärna lagt fokus annat som känts viktigare. Viktigare än att jag själv ska stanna upp och må bra. Det får man ingen för! Det är bara att sätta krokben för sig själv har jag märkt. Man måste våga känna efter. Måste våga minnas. Måste våga lägga allt annat åt sidan en stund och lägga fokus på sig själv. Är man inte hel själv kan man inte bidra till mycket. Jag vill kunna bidra!

Jag mår inte så dåligt av drömmarna längre. Blir bara fysiskt trött. Men jag vet ju att det bara är drömmar. Det är värre med det som händer på riktigt. Det som inte är drömmar. Det som händer utanför mitt hus. Mitt fönster. Det är värre!

Man är aldrig tillräcklig

2009-01-31T14:01:00.000+01:00

Jag är glad att mitt liv har gått vidare. Saknar inte ett enda dugg av det som en gång var. Men jag tänker mycket på det. Varje dag faktiskt. Och natt. Drömmarna avlöser varandra igen. De påverkar mig inte lika mycket längre. Men dom finns där. Påminner mig om sorgen. Smärtan. Jag vill fortfarande söka svar. Försöka förstå vad det är som händer i en människa som gör så. En människa som aldrig blir nöjd med nånting man gör. Ingenting man säger är någonsin tillräckligt. Varför? Det finns nog många svar på det. Många teorier.

Jag gav allt. Kämpade. Trippade på tå för att inte uppröra. Höll igen mina egna känslor för att slippa kriget. Det fanns olika sorters krig. Det vilda, våldsamma kriget. Och det tysta, förnedrande, elaka och psykande kriget. Inget är att föredra, men ibland kunde tystnaden vara mer smärtsam än blåmärkena. Oavsett hur slaget såg ut så vann motståndaren. Varje gång. Det var jag som grät. Jag som kände mig värdelös. Jag som kände att jag inte dög. Jag ifrågasatte mig själv. Min egen förmåga. Mitt eget värde. Motståndaren fick känna sig stark. Tuff. Som en riktig vinnare. Men jag undrar om det gjorde honom lycklig egentligen...

Han krävde mer av mig än jag var kapabel att ge. Än vad någon människa är kapabel att ge! Ändå slet jag med allt jag hade för att ge allt det där. "Gå den extra milen". Jag åsidosatte mig själv. Helt och hållet. Kämpade för att orka, kunna, våga finnas där. Finnas fast jag knappt fanns i mitt eget liv.

En sådan motståndare bli aldrig nöjd. En sådan motståndare kräver bara mer och mer. Tills man inte längre har något kvar. Tills man är totalt dränerad på kraft. Då kommer dråpslaget. Man duger helt enkelt inte. En stark kvinna hade stått pall. En "riktig" flickvän hade varit mer förstående. I motståndarens ögon är man svag och patetiskt. Och självklart egocentrisk. Som inte kan se bortom sig själv och sina egna problem.

Det lustiga är ju att det är motståndaren som ÄR problemet. Det tog ett tag för mig att inse det. Men idag vet jag ju. Det är motståndaren som är svag och patetisk. Jag var en riktig flickvän! Jag var en stark kvinna. Det var ju därför jag inte stod pall. Det var ju därför jag släppte allt och sprang. Sprang för livet, utan att se mig om. Det bästa beslut jag någonsin tagit.

Jag blev behandlad som en hund. Skulle sitta fint och komma vid minsta vissling. Veta min plats. Det jag själv behövde var mindre viktigt. Fick aldrig frågan om mina åsikter eller känlsor. Huvudsaken var att jag var perfekt. Med någon annans mått mätt. Jag gick över eld och vatten för att vara till lags. Det spelar ingen roll vad man gör. Det spelar ingen roll vad man säger. Det är aldrig, och kommer aldrig vara tillräckligt. Någonsin!

Då var det vardag igen!

2009-01-07T21:53:00.001+01:00

Med allt vad det innebär. Det är rätt skönt när julen tar slut. Man får rensa bort alla julprylar och återigen uppleva det normala.

Julen förändrar allt. Helt plötsligt vet man inte vad det är för dag. Allt förvandlas till ett enda stort mat-marathon. Men man klarar bara av den livsstilen en viss period. Sen blir man smått galen. Så är det för mig iallafall! Barnen bråkar. Man börjar tröttna på julmaten som man överköpt sig på men ändå måste äta upp. Julklappar ska bytas och mellandagsrean ska besökas. Som om man inte gjorde av med tillräckligt mycket pengar innan jul! Det är en enda röra av julklappspapper, kartonger och paketsnören. Ett oövervakat steg och man ligger platt på magen med fötterna hårt intrasslade i ett grönt glittrande snöre. Som förmodligen hånler åt en. Väl nere på golvet upptäcker man några valnötter som vilset letat sig in under soffan. Dags för storstädning!

Då inser man att det är dags för nästa tripp till stormarknaden för inköp av nyårssupén och allt annat som ska drickas och förtäras under ovan nämnda afton. Skumpa, öl, vin. Pommac till barnen. Chips, salta pinnar, nån exotiskt nötblandning. Kex, ostar, och vindruvor. En skål med godis är alltid uppskattat. Barnen vill dippa morötter och gurka. Gräddfil och en estrella-dipp som faller alla i smaken. Inte alltid lätt att samsas! När vagnen börjar fyllas kommer man på att man inte lagt i en enda grej till middagen! Satan! Entrecot blir bra. Man roffar snabbt åt sig den finaste biten. Slänger ner några potatisar i en påse och rafsar hastigt ihop några grönsaker till en sallad. Folk är som tokiga! Vagnarnas hjul står rakt ut tack vare den enorma tyngden. Det hänger snoriga barn på vagnarnas sidor och trötta, småförkylda och uppgivna föräldrar, nära personlig konkurs, som förgäves försöker hålla reda på inköpslistor, ringande telefoner och
rymningsbenägna ungar. Kundvagnar krockar. Gångarna är överfyllda av människor som inte vet vad dom ska ha - såna som jag - och över trafikstockningen hänger en hotfull stämning.

Snabbt som attan måste man ta sig till kassan. Det enda som håller en vid liv är vetskapen om att man snart är hemma igen. Lugnet. Tv:n. Aladdin!

Men Aladdin är inte vad han brukade vara! Istället för att behålla godbitar som fransk nougat så gör man sig av med den men behåller körsbär i likör!!! Det kan väl ändå inte vara försvarbart!?? Det är alltid körsbär i likör och romrussin som är kvar sist i asken och med allra största risk samma praliner som dimper ner i sophinken. Nä, skärpning, Aladdin! Återinför fransk nougat!

När nyåret är över känner jag alltid samma lättnad. Jag vet fortfarande inte vilken dag det är men det gör inget. Jag överlevde ännu ett år av julhysteri, matfrosseri och ekonomiskt slöseri. Hjärnan har inte utsatts för större ansträngning än att försöka minnas vilken tid Ivanhoe började och på vilken kanal. Basala behov som mat och sömn har blivit tillfredsställda men nu är det dags att försöka få ordning på dygnet igen. Återta makten över rutinerna.

Nytt år, nytt hopp?

2008-12-31T19:38:00.000+01:00

Ännu ett år har gått. För två år sen minns jag exakt vad jag gjorde. Då hade jag ont. Ont i hjärtat, ont i själen och ont i kroppen. Stora blåmärken och svullnader som gjorde minsta rörelse till en smärtsam plåga. Det nyåret kommer jag aldrig att glömma.

Förra året kämpade jag med att försöka skapa nya minnen. Kämpade med att klara av kvällen utan att förgås av ångest och terroriserande minnen. Det gick rätt bra. I år sitter jag här med mina små älskade änglar! En mysig hemmakväll med bara oss tjejer. Vi skrattar, dippar saker, dansar och sjunger.

Nyår. Det brukar innebära massa löften. Känslan av nystart. Nya krafter och nytt hopp. Jag vågar inte ha nytt hopp längre. Några nya krafter är det inte fråga om. Går lite på sparlåga just nu. Men det funkar ett tag till.

Några löften har jag inte kommit på. Har aldrig kunna hålla nåt ändå. Man lovar att man ska sluta med sina laster. Rökning. Godisfrossa. Nagelbitning. En del är till och med så vågade att de lovar total avhållsamhet. Några lyckas. Andra faller tillbaka i de sju dödssynderna fortare än... än det tar att tända nästa cigg!

Nä, ska det bli några nyårslöften så får det handla om nåt annat. Rökning och godisfrossa ligger inte på min priolista i nuläget. Jag vill att mina barn ska må bra. Jag vill att min Liten ska bli av med sina spöken. Det får bli mitt nyårslöfte! Jag lovar att inte ge mig förrän hennes spöken är bortjagade.

Fyra timmar kvar. Snart är året över. Dock inte problemen det förde med sig. Dom följer lojalt med in i nästa år. Som trogna vapendragare följer dom med mig. Hur länge är det ingen som vet.

Hur 2009 blir återstår att se. Men de sista timmarna av 2008 ska vi mysa tillsammans. Vi ska glömma det jobbiga och fira att vi är här. Att vi lever och är lyckliga. Allt annat kommer att lösa sig!

Gott nytt år!!!

Mörkret ger mig kalla kårar!

2008-12-27T19:59:00.000+01:00

Har fått nog av mörkret nu! Det är i mörkret som demonerna gömmer sig. Inte bara mina demoner utan även min minsta ängels. Hennes demoner är värre än mina. Och mer hotfulla. Min lilla tös har drabbats av panikångest. Endast 7 år gammal! Var är rättvisan i det?

Nu är det inte ens mardrömmar som stör hennes nattsömn. Hon ligger vaken om nätterna och vrider och vänder sig tills hon inte står ut längre. Häromnatten väckte hon mig och ville prata. Sa att hon inte kunde sova. Jag satte mig hos henne och vi pratade om sånt som vi tycker om. Sommaren. Sandstranden. Glass och bad. Jag gick och la mig i min egen säng men efter en stund stod hon där igen. Denna gången likblek, kallsvettig och bara darrade. - Jag är rädd, mamma! Rädd att XX ska komma!

Jag tittade på klockan. 02:17. Nu hade hon varit vaken i ca en halvtimme. Jag kände hur det knöt sig i magen. Kände ju igen det där. Det var ju så jag själv upplevde nätterna för inte så längesen. Men jag är 33 år. Jag kan hantera det. Jag har verktygen för att lugna ner mig. Jag kan förstå att ångest bara är rädsla och inget farligt. Det förstår man inte när man är 7 år!

Jag och Liten satt uppe till kl 06:00. Vi tittade på Tjorven och Skrållan och drack te. Sen ringde väckarklockan och det var dags att väcka storasyster.

Det gör ont. Ända in i själen. Min lilla skruv! Hon ska vara glad och vara barn! Hon ska inte ha sömnlösa nätter med kallsvettningar och ångest. Sömnlöshet och illamående. Varje natt är likadan. Även de nätter hon sover hos pappa. Rullgardinerna måste vara neddragna när det är mörkt ute. Minsta ljud registrerar hon.

Vi slåss mot våra demoner. Vi försöker övervinna rädslorna. Vi kämpar mot mörkret och dess gömda monster. Det räcker inte. Utanför på gatan finns bekräftelsen på våra rädslor. Utanför vårt hem finns faran. Vårt hem! Vår borg! Det enda stället där jag ska kunna vara trygg med mina barn. Det finns inte längre nån tillflyktsort. Ingenstans där vi kan slappna av och andas ut. Det finns inget slut. Det fanns en början. Men inget slut.

Jag önskar demonerna kunde försvinna. Jag önskar mostrena därute kunde dö ut. Jag önskar att mörkret kunde bli ljust. Framförallt önskar jag mitt barn inre frid.

Mörkret ger mig kalla kårar!

Känner mig iakttagen!

2008-12-14T21:25:00.000+01:00

Det har hänt igen. Är inte paranoid. Bilen var än en gång på plats i närheten av mitt hus. Körde snabbt därifrån när jag fick syn på dom. Han inte se vem som körde, och de bakre fönstren var tonade. Kände igen bilen. Det kommer aldrig att ta slut. Det var det jag visste!

Visste inte om jag skulle bli arg eller bara trött. Sen kom jag på det. Nu är jag inte längre gömd. Nu är jag oskyddad igen. Oskyddad på känd adress. Känd för fel personer. Okänd för ingen.

Jag hade börjat känna mig bevakad igen. Innan jag ens fick syn på bilen. Kände mig illa till mods när jag gick ut med hunden. Likadant när jag kom hem med bussen på kvällarna. Började känna mig tryggare att hela tiden ta bilen istället för kommunala färdmedel. Försökte skaka av mig känlsan av att ständigt känna mig förföljd. Tills bekräftelsen kom.

Det är inte det enda. Märkliga telefonsamtal från dolda nummer. Tystnad. Sen lägger dom på. Jag förväntar mig mer. Det kommer. Det vet jag. Det visste jag hela tiden. Från första början. En sån här sak blir man inte av med. Det gjorde han klart för mig. Och det påminns jag ständigt om.

Jag försöker att låtsas som ingenting. Försöker se tuff och självsäker ut när jag är ute och går. Men inombords slår hjärtat så hårt att det gör ont. Jag fryser på insidan och nackhåren reser sig. Jag vet att jag är sedd. Iakttagen. Någon följer mina steg. Någon vet var jag finns. Någon finns därute i mörkret och väntar.

Sover inget vidare. Nån enstaka mardröm men oftast är det bara oron som gör det svårt att sova. Huvudvärk varje dag. Kraftig, smärtsam, obotlig jävla huvudvärk. Tröttheten har omfamnat mig i ett iskallt grepp som är omöjligt att frigöra sig ifrån. Vill bara få lugn. Vila!

Det får inte hända. Min styrka får inte lämna mig nu. Jag vet att det är det som är tanken. Psyka mig tills jag än en gång ligger. Försvarslös. Svag. Jag kan inte låta rädslan vinna.

Jag är bara så förbannat trött. Trött och sliten. Kan inte visa barnen att jag är orolig. Försöker hålla ihop. Försöker vara stark. Men satan vad svårt det är!

Jag vet inte hur det slutar. Men just nu känns prognosen inget vidare.

Mörkret faller än en gång....

2008-12-04T08:28:00.000+01:00

Ja, inte bara över mig då... utan över hela vårt land, som ni nog alla ha märkt. Alla går i ide. Man tappar stinget och viljan att vara social verkar det som. Jag är så trött så jag är glad om jag tar mig hem efter en lång dag med föreläsningar.

Mina mardrömmar har blivit allt glesare. Men de kommer ibland. Det är ok. Jag vet ju att det bara är drömmar. Inte min verklighet. Det var det en gång i tiden, men den perioden i mitt liv är över, även om minnena består.

Min lilla minsting har det jobbigare. Hon drömmer fortfarande mardrömmar, och är hela tiden rädd att det ska komma nån mitt i natten. Hon vill hela tiden försäkra sig om att alla fönster och dörrar är låsta som de ska och varje kväll innan hon somnar så säger hon: "Det kan väl inte komma in nån nu?" Hon är sju år. Hon är SJU år och lider nästan av tvångshandlingar. Kolla dörren, den är väl låst. Kolla en gång till, måste vara säker. Hon är sju år och oroar sig mer för främmande män på gatan än vad hon ska önska sig i julklapp. Hon är hela tiden på helspänn. Är ofta arg. Blir lätt ledsen. Hon drömmer att hon själv råkar illa ut. Hon drömmer att jag råkar illa ut. Hela hennes värld har omvandlats till ett enda stort hot. Hennes syster är inte lika ärrad. Men hon har heller inte bevittnat det som Liten har gjort.

Vi kämpar varje dag med att ta oss till nästa. XX's liv flyter antagligen på som om inget har hänt. Och ändå är det HAN som är arg?? Det tyder ju visserligen bara på vilken välutvecklad intelligens han sitter inne med. De är inte bara modiga och tuffa, de här "männen". De besitter tydligen denna, av ett högre väsens, utvecklade intelligens. Fantastiskt!

Jag är inte arg. Det tar för mycket kraft att gå omkring och vara arg, har jag märkt. Däremot gör det ont ända in i själen av att se vad han fortfarande utsätter min vackra lilla Liten för.

Det går fort att krossa en skör och vacker vas, men att få ihop den igen är inte lika enkelt.

Vi ska nog laga den här lilla blomman tillslut!

Demoner...

2008-11-20T13:27:00.000+01:00

Jag känner inte längre nån skam. Det har gått lite upp och ner det senaste året men nu pallar jag fan inte med nåt sånt trams längre! Va' fan... varför ska JAG skämmas? För att jag blev kär i fel människa? För att jag kämpade för något jag så gärna ville tro på? För slagen, sparkarna, strypgreppen mm? För alla verbala förnedringar? Hoten kanske? Nä, jag vet fan bättre än så. Jag ÄR bättre än så!

Jag har varit nere i självföraktets mörka avgrund och återvänt. Hel, ny, full med liv och hyggligt stark! Det var inget vidare där nere. Mörkt, äckligt och framförallt ensamt. Det enda sällskapet var en demon i skepnad av XX som då och då påminde mig om min värdelösa existens. Om min meningslösa tillvaro. Mitt otillräckliga Jag. Snacka om upphakad grammofonskiva. Nä, jag tröttnade helt enkelt. Sa åt honom att hålla käften och sen drog jag!

Att vara häruppe i ljuset är bra mycket mysigare. Nu pratar jag ju inte om en andlig upplevelse eller nära-döden-upplevelse, utan att helt enkelt vara fri från demonen.

Demonen lever i mörkret. Växer av rädsla och sorg. Tuggar i sig otrygghet som non-stop. Har erotiska drömmar om människors svagheter. Den kan lukta sig till minsta osäkerhet och suger sig fast som en blodigel för att inte missa en enda chans att parasitera.

För ett drygt år sen var jag demonens våta dröm. Idag är jag hans värsta fiende! Idag är det jag som har övertaget. Det är jag som är den starka. Han är rätt äcklig, den här demonen. Har långa, slemmiga, kalla fingrar som ibland letar sig upp ur avgrunden för ett tappert försök att dra ner mig igen. Jag står dock tillräckligt stadigt på min nycementerade grund för att inte halka.

Det är lite värre med min yngsta dotters demon. Han sitter inte och talar om för henne att hon är värdelös och dum. Han kör nån tae kwon do-style på John Blund tills han är knockad och kommer sen och strör sitt eget jävla hopkok i min unges ögon. Så istället för vackra drömmar så ser hon mamma bli slagen, hon själv blir kidnappad, syrran råkar illa ut osv.
Det är våldsamt, traumatiskt, och smärtsamt.
Min lilla Liten. Hennes största bekymmer brukade ju bestå av att hon aldrig fick "jättebombertuttar". Det lär dröja.

Jag hoppas att även den demonen är besegrad snart. Så att vi återigen kan fokusera oss på de kommande lökarna, som hon nuförtiden kallar dom.

Dom blir bara större och större, mina små. Barnen alltså. Inte lökarna. Problemen blir större. I deras värld är ju problemen näst intill oöverstigliga. I min värld är det inte fullt lika stort. Den äldsta är visserligen i ett problemtfritt stadium för närvarande. Den lilla däremot...
Vi skulle äta middag en kväll. Bara jag och tjejerna. Storasyster och jag satt i köket och så ropade vi in till lillasyster som satt i ett intilliggande rum. När vi gastat ut hennes namn för ca tredje gången, hör vi ett buttert muttrande från andra sidan: "Jag FATTAR inte att folk inte bara kan kalla mig Dolly Parton!" Hennes önskan om namnbyte var dock ingenting den unga fröken hade behagat att informera oss om, och jag hade dessutom ingen aning om att hon ens visste vem Dolly var. Men så mindes jag ju att hon minsann ska ha jättebombertuttar och massor med karlar när hon blir stor. Då föll poletten ner. Klart hon vill bli kallad Dolly!

Efter att jag och storasyster torkat tårarna, vilka var resultatet av vårt anfall i totalt okontrollerat asflabb var det dags att äta. För lillasyster var detta inget man skojade om, något som vi snart blev varse, och både jag och storasyster satt och åt i tystnad och skämdes nog något för utbrottet.

Ännu har inget namnbyte kommit till stånd och det lär heller inte bli aktuellt.

Demonen ja. Min demon är besegrad. Nu är det hennes kvar. Vi kommer fixa det. Jag vet det nu. Tillsammans klarar vi vad som helst!

03:14

2008-10-21T03:14:00.000+02:00

Kan inte sova. Det har börjat om igen. Mardrömmarna. Löftena om hämnd. Jag är helt slut! Har inte tid med det här! Det är snart ett år sen jag satt i hovrätten. Det är sista gången jag såg honom. Hans iskalla, hatande ögon har etsat sig fast i mitt minne. Varje natt har jag börjat se dom igen. Jag blir återigen jagad. Slagen. Hotad. Varför kommer det nu?? Första året efter att jag lämnat honom var ju jobbigt. Men nu ska jag ju gå igenom en till höst, en till vinter. Tänkte inte på det. Tänkte inte på att minnena från förra hösten såklart dyker upp igen. Det är ju samma kalla kvällsluft som slår emot mig när jag går ut med hunden. Det är samma höstiga dofter jag känner på morgonen när jag sticker iväg till skolan. Och det är samma bil jag har sett!!!

Hur länge ska det hålla på? Hur länge?

Är trött men kan inte sova. Har massor med saker som hänger över mig. Saker som måste göras. Det funkar inget vidare för mig att ta den här skiten nu!! Men får ju inte direkt välja när det ska bli jobbigt i ens liv. Man kan ju inte avsätta tid för det. Som man gör med tvättstugan. "Nä, den sjätte går inte för då har jag tenta. Det är möjligt att det skulle funka den sjunde..." Tänk om det vore så enkelt. Eller tänk om det vore så enkelt som många tror. Att det bara är att stänga av. Det vore ju fiffigt. Om jag kunde det hade jag väl gjort det förlängesen!!?

Visst, ena dagen kan jag ju känna att jag skiter i det. Att jag inte tänker låta nåt bekomma mig. Men nästa dag så kommer sanningen ifatt. Det är inte så lätt att låtsas om att hotet inte finns där. Det är inte så lätt att spela oberörd och stark inför barnen. Det är inte så lätt att orka!!

Om jag bara fick sova. Exakt som förra året. Ingen sömn. Ständig huvudvärk. Stressad och trött. Dessutom är jag okoncentrerad hela tiden. Går jag på stan med nån kan jag knappt höra vad den andra personen säger. Jag har hela tiden koll på människorna omkring mig. Är det nån som följer efter? Är det nån som tittar på mig konstigt. Jag är som en hök. Spanar åt alla håll. Och ibland ser jag det ju. Jag ser bilen. En jävligt ful bil för övrigt! Men den är där! "Ring polisen!" Ja, det kan man ju göra. Men ska sanningen fram så är jag trött på att ta tid från dom! Jag har pratat med dom mer än jag har pratat med min egen mamma det senaste året! Och det blir samma visa varje gång. Vi sitter och pratar, dom antecknar, åker och där sitter jag igen, ensam och väntar på brevet som säger att utredningen lagts ner i brist på bevis. Dom gör sitt jobb, ett skitbra jobb! Men faktum är ju att utan bevis kan inget mer göras. Vill inte ge dom onödigt pappersarbete som ändå inte leder nån vart! Dessutom tror väl grannarna att jag bedriver nåt nattöppet snutcafé här hemma, så mycket uniformerade kvinnor och män som traskat runt här. Det är kanske just det jag ska göra... Öppna nattöppet polisfik. Då kommer det ju krylla av blå-gul-vita bilar och människor i uniform här i krokarna.. Då kanske det blir lugnare. Dessutom har jag ju nåt att göra under mina vakna nätter då också.

Är hur trött som helst. Men så fort jag närmar mig liggande läge så får jag världens adrenalinpåslag och sömnen är blott en hägring. Ett tillstånd som jag enbart kan drömma om....dagdrömma alltså!

03:48...och jag är fortfarande vaken!

En paus...

2008-09-22T13:00:00.000+02:00

Jag har tagit en medveten paus i mitt skrivande. Har egentligen tagit en paus överhuvudtaget. Tror man måste det. Tror man måste blicka tillbaka i lugn och ro. Analysera. Minnas. Se allt från ett annorlunda perspektiv. För att sen kunna stabilisera sig igen. Kunna förstå och kunna se sin nya verklighet.

Den verklighet som jag levde i för ett drygt år sen var verklig då. Idag känns den tvärtom. Det är en enda stor dimma när jag tänker tillbaka. Har förträngt otroligt mycket och det börjar komma tillbaka. Jag är inte längre rädd. Inte ledsen. Bara tacksam över var jag är någonstans idag.

Det har krävt hårt arbete. Många sömnlösa nätter. Mycket gråt och ännu mer ilska. Men det har varit värt varenda minut av mitt kämpande. Jag gav aldrig upp och nu har jag återvunnit min självkänsla. Min styrka. Vetskapen om mitt eget värde och förståelsen för mig själv.

Jag är stolt över mig själv! Jag skäms inte. Känner inte längre någon skuld. Det finns bara en person i mitt förflutna som borde skämmas. Känna skuld. Den personen är dock inte frisk nog att ens kunna se det. Inte mitt problem. Jag lever mitt liv med mina barn, min kärlek och mina vänner. Mitt liv är skitbra!!!

Det är inte över än. Det har jag fått bekräftat. Men för min del är det över. Jag har stängt den dörren. Den öppnas ibland, men det gör inte längre ont. Inte som det kunde göra förut. Framförallt så är jag trygg. Trygg och lycklig!

Mina vänner sa hela tiden till mig att jag var stark. När allt kändes som svårast och jag låg på botten i mitt svarta hål så envisades dom med att säga att jag skulle klara det. Jag kunde inte se det då. Idag kan jag det. Idag är jag glad att mina vänner är så envisa. Mina rövare! En del gånger kunde dom ju vara riktigt störande. Tyckte jag då. Gud, vad dom ringde och kollade mig. Dom lät mig ju aldrig helt och hållet vara ifred. Dom instisterade på att jag skulle komma och sova över. Äta middagar. Gå promenader. Jag var tacksam redan då, det var jag. Men jag var för trött för att inse det. Jag är så glad över alla promenader, middagar och telefonsamtal. Utan mina vänner hade resan varit ännu skumpigare och tuff.

Mina vänner gav aldrig upp. Dom kämpade bredvid mig hela vägen. Dom fanns där dygnet runt. Kom åkandes mitt i natten om det behövdes. Hjälpte mig att packa kläder och tog mig med när hotbilden blev för stor. Gav mig trygghet, värme och framförallt jävligt god mat!

Tack alla älskade vänner! Tack underbara familj! Tack mina vackra barn för att ni skänker mig sån kärlek och värme och för ert mod! Tack underbara, älskade NN för ditt tålamod, din villkorslösa kärlek och för att du finns!

Ibland behöver man en paus. Man måste sakta ner på farten. Stanna upp och se sig om. Tänka över det som hänt. Inse sitt värde och lära sig förstå sig själv. Resan är lång. De flesta minnen består. Men vetskapen om att man varit i helvetet men tagit sig upp är värd allt! Då orkar man så mycket mer. Då klarar man allt!

Har äntligen hittat hem...

2008-08-01T17:07:00.000+02:00

Tänker varje dag. Minns. Minns sorgen. Gråten. Har lärt mig att själv se förändringarna. Idag gråter jag knappt. Jag ler och jag skrattar istället. Det är ju jag! Jag är tillbaka! Glad och lycklig igen. Kanske inte fullkomligt lagad och hel men det tar tid. Det är ok att det tar tid.

Jag har kärlek och värme i mitt liv. Jag har förståelse och omtanke. Jag har glädje och lycka. Jag är stark. Jag har hopp. Precis som det var förut.

Jag är samma person igen. Samma person men med andra erfarenheter. Samma person men med andra minnen. Samma person men med ny styrka. Ny vilja. Trots vissa förändringar är jag ändå samma gamla jag igen. Jag gillar gamla jag. Gamla jag är rätt kul. Gamla jag gillar att skratta. Älskar att skratta. Gamla jag orkar ha glimten i ögat även om det blåser kallt. Gamla jag kan se att allt har en guldkant, även när det är som mörkast.

Jag är inte längre instängd i en bubbla. Jag sitter inte längre fast i ett bottenlöst mörker. Ligger inte längre på botten av ett stort hål. Jag ser ljuset. Hör musiken. Ser möjligheterna. Jag har allt. Allt jag någonsin drömt om!

Jag har äntligen hittat hem!

Stor och dum vs Liten men stark!

2008-07-19T15:24:00.000+02:00

Dagar. Några futtiga dagar kvar. Sen har året gått. Det där första året som alla pratar om. De första 12 månaderna. Snart är det exakt 1 år sedan jag stack. Mitt i natten. Flydde för mitt liv. Den gången visste jag inte ens om jag skulle överleva. Jag visste inte om jag hade nån framtid. Jag visste ingenting. Bara att jag måste ut. Långt bort. Och fort!

Mitt personliga helvete hade nåt sin kulmen. Jag visste att det va dags. Visste att jag skulle lämna. Gå. Jag gjorde det. Jag vågade tillslut lämna min plågoande. Mitt monster!

Jag har lärt mig mycket på ett år. Om mig själv. Om livet. Om vad jag vill ha ut av livet. Jag har lärt mig att det inte går att rymma. Har försökt men utan vidare resultat. "Om man bara kunde dra. Lämna allt och bara försvinna. Rymma med en cirkus. Bli en sån där som går på lina. Resa runt i karavan över hela världen..."
Idéer som man får i såna lägen är sällan genomtänkta. Jag kom på att jag tex inte känner några cirkusartister som jag kan rymma med. Och nån lina skulle jag inte kunna traska omkring på. Jag skulle förmodligen få jobba med att plocka elefantbajs. Ett ganska riskfyllt jobb. Utan att vara glamoröst. Jag bestämde mig för att stanna kvar och ta itu med problemen. Upptäckte att man ändå inte kan fly från sitt förflutna. Det kan funka ett tag. Men förr eller senare kommer det ifatt en. Det förgrenar sig för att längre fram ligga i bakhåll. Då blir slaget hårdare och greppet tajtare. Det blir svårare att slå sig fri.

Det har varit ett tufft år. Och det är inte över än. Mardrömmarna finns fortfarande kvar. Kanske lite mer nu när årsdagen närmar sig. Ångesten ger sig till känna då och då. Men idag är jag starkare. Jag är lycklig. Jag är stolt och glad. Jag är levande!

Jag tar fortfarande en dag i taget. Tänker inte skynda för fort. Jag tar saker i min egen takt och ingen kan tala om för mig vad som är rätt och fel. Det är bara jag som vet.

Knytnävar i ansiktet. Händer runt halsen. Stenar genom fönstret. Telefonsamtal och sms. Lossade bildäck och ändå står jag här?

Stor och dum vs Liten men stark. And the winner is.....

Jag hatar tid!

2008-05-29T09:45:00.000+02:00

Det var ett tag sen jag skrev nåt. Har inte orkat. För mycket tankar men för lite ork. För mycket känlsor men för lite få ord. Bearbetar. Varje dag. Varje natt. Tänker. Samlar. Analyserar. Gråter. Drömmer. Vaknar. Somnar.
Jag är trött.

Vissa av såren har gått upp. Inga större, livshotande blödningar. Men tillräckligt för att det ska kännas. Det tar tid att läka sår. Plötsligt upptäcker man ett litet irriterande sår som gör sig påminnt genom att långsamt gå upp i kanterna. Det svider. Man fattar först inte riktigt vad det är som orsakar den där obehagliga känslan. Men minnena vaknar snabbt till liv. Man känner en doft. Hör ett ljud. Sätter på sig en tröja som man hade just den gången. Med ens minns man såret. Hur man fick det. Varför. När.

Det spelar ingen roll om man funnit lyckan. Hittat hem till sitt eget personliga paradis. Såren gör sig påminda ändå. Och dom gör ont. Jätteont.

Många tror att man är fri från alla demoner. Att allt är som vanligt. Att man inte behöver nån. Att all styrka är tillbaka. Inga mardrömmar mer. Ingen ångest. Det är inte så. Allt är kvar. Just nu är det värre än någonsin.

Jag är trött. Sömnen har försämrats igen. Mardrömmarna är tillbaka. Va' fan då! Det värker i hela min kropp. Jag orkar dock inte prata med nån om det. Jag har alltid varit den starka. Den som hjälper. Om jag är svag rubbas tydligen balansen i universum och folk tappar förståndet. Vet inte hur dom ska bete sig. Vad dom ska säga. Det kan jag förstå. Men när det skämtas tanklöst på min bekostnad gör det ont. Då känner jag mig förnedrad. Och dum. Därför avstår jag från att prata.

Just nu stänger jag in mig. Går i ide. Fast det är sommar. Vill inte prata. Vill inte berätta. Vill inte vara delaktig i nåt. 2 år igen. Vill inte. Tänker inte. Vägrar! Lägger mig på golvet och sparkar och skriker snart! Vill bli av med demonerna. Vill att monstret ska dö! Ja, det tar tid. Men hur mycket tid?

Ge det tid. Ge det tid. Tid, tid, tid. Och det slutgiltiga svaret är TID!

Just nu hatar jag tid!

Det tar en livstid att radera...

2008-05-06T17:09:00.000+02:00

Trött på att minnas. Trött på att vända mig om när jag är ute. Trött på att fortfarande drömma marisar. Trött, trött, trött!!!

Det går inte att fly undan känlsorna. Det går inte att pausa mardrömmarna. Rädslorna går det inte heller att lura. Jag har försökt. Det spelar ingen roll var jag är. Om jag befinner mig i Jönköping, Malmö, Kiruna eller Stockholm. Jag vänder mig om på gatan ändå. Det kommer nog fortsätta vara så ett tag. Det har jag ju förstått. Men jag är fan trött ändå!

"Men nu är ju sommaren nästan här! Det är väl ändå underbart?!"

Förra året vid den här tiden var jag ett vrak. Blek, mager och utan nån som helst livslust, så nä, jag kan inte påstå att jag tycker att allt är underbart just nu. Ja, det är jävligt trevligt med ljus och värme, men tyvärr så tar minnena överhanden. Det är inte bara fysiska, konkreta minnen. Det är inbyggda saker. Det händer saker i kroppen. När man känner en doft. Ser de första blommorna sticka upp ur jorden. Då kommer känslor tillbaka. Känlsor som bara gjorde ont. Känlsor som fortfarande gör ont.

Det är som när man sitter med tjejgänget och det kommer en gammal låt från 1800-kallt på radion. "Åh, den här dansade jag till med Mackan i 9C på högstadiediscot. Guuuud va kära vi va!" Ja, det är ju schyssta känslor att få tillbaka. Eller om man minns hur julen brukade upplevas när man var barn. Så fort man känner doften av glögg så minns man allas glada ansikten, som man nu i vuxen ålder förstått var förklädd ångest, dränkt i lagom mängd alkohol.

Samma sak upplever jag den här våren, och säkert större delen av sommaren. Det är dock inga mysiga barndomsminnen eller minnen från tonårig kärlek som dyker upp. Jag minns hån. Förnedring. Ren och skär elakhet. Slag. Sparkar. Mina barns vettskrämda blickar. Deras tysta snyftanden. Jag minns min egen bottenlösa smärta. Den hopplöshet jag kände. Mina ständigt rödgråtna ögon. Det pulserande påminnelsen om att mitt liv var skit. Att jag var skit. Att allt jag tog mig för med var skit. Att hela min tillvaro var fullständigt värdelös. Hela min existens.

Idag är jag inte skit. Men dom förbannade jävla känlsorna kommer tillbaka! Jag hatar det! Jag skulle vilja gå ut på en promenad och bara kunna njuta. Njuta av alla dofter. Kunna se hur träden blivit lummiga och gröna, utan att min syn dunklas av gråa kalla minnen.

Det tar endast ett ögonblick att skapa ett minne. Det tar en livstid att radera det.

Handlingarna kan jag inte förlåta!

2008-04-25T21:50:00.000+02:00

Jag kommer aldrig att förlåta hans medvetna handlingar. Kommer aldrig att förlåta det han utsatte mina barn för. Kommer aldrig förlåta slag eller förnedringar. Jag kommer aldrig att förlåta att han systematiskt förintade mig. Demolerade mitt inre. Mitt jag. Mitt glada, starka jag. Det är oförlåtligt. Jag kommer aldrig att förlåta för alla mardrömmar, all smärta, all rädsla och all ångest. Det jag vill förlåta är att han överhuvudtaget finns. Att han andats samma luft som jag. Delat min säng. Mitt hem. Mina barn.

Han gjorde sina val. Jag gjorde mina. Mina var aldrig menade att skada honom. Eller mina barn. Hans var enbart inriktade på att lämna så stor skada som möjligt. Som en atombomb. Först skickade han småmissiler. Minihagel. Dom flesta träffade rätt hårt. På många ställen samtidigt. Jag började blöda. Läcka som ett såll. Tillslut var såren så många och så djupa att jag inte hade en enda chans att lägga om alla på en gång. Hann inte täppa till ett hål förrän nästa, ymnigt, började blöda. Kan man förlåta sånt?

Att kunna förlåta betyder ju nånstans att man förstår...och det kommer jag aldrig att göra. Jag kan däremot förstå att han finns till... Alla gör vi ju våra misstag...

Det är alltså det jag vill kunna förlåta. Jag vill förlåta att han finns. Jag vill förlåta mig själv för att han fick komma in i mitt liv. Ta del av mig. Men aldrig, ALDRIG att jag förlåter det svinet för vad han utsatt mina barn för. Mina oskyldiga barn. Hans liv går vidare i samma vidriga takt som innan. Våra liv har totalt ändrat kurs. Kanske att vi hamnar på rätt köl igen och styr in mot rätt hamn tillslut. Men resan har fått en extrainsatt rutt. En sjuhelvetes omväg!

Just nu måste jag vara stark för mina barn. Det är jag som är kapten på kajutan. Det är jag som bestämmer när, var, hur. Min besättning litar på mig. Ingen av oss ska gå under. Vi ska alla komma i hamn i ett stycke. Men det innebär inte att jag tänker visa förståelse för honom. Inte för det han gjort. Bara för det faktum att idioten existerar.

Det förlåter jag! Men handlingarna kan jag inte förlåta!

Hur slutar man vara arg?

2008-04-24T08:23:00.000+02:00

8 månader. ÅTTA månader blev hans straff. Fast det är klart...han satt ju bara 2/3 av den tiden. Det är så det går till. Mitt straff blev livstid. En livstid full av minnen, mardrömmar och ångest. Inte en flytt. Två. Och det bara under de senaste 4 månaderna. Skyddad identitet. Byte av efternamn. Allting förändrat. Och ändå är det inte jag som begått nåt brott!

Jag har aldrig varit ute efter hämnd. Har aldrig velat straffa. Det är samhället som har straffat XX. Inte jag. Det är samhället som har bestämt att vissa saker inte är ok. Inte jag. Men då är det ju även samhället som menar att mitt lidande inte riktigt räknas. Eftersom mitt straff blev mycket hårdare än hans. Eller?

Ändå är han arg på mig? Jag är varken polis, domstol eller bödel. Han är bara inte intelligent nog att förstå det. Han tror att det är jag som straffat. Jag som lagstiftat. Hade det varit jag som lagstiftat så skulle det se lite annorlunda ut. Men så är det inte nu. Det finns inga "tänk om". Det finns bara "Nu" och "Här". Och det är där jag är. Det är där jag vill vara. Jag orkar inte vara arg. Orkar inte känna besvikelse. Varken på honom eller på samhället. Jag blir bara trött. Min energi ska gå till viktigare saker. Därför har jag bestämt mig.

Jag har bestämt mig för att förlåta. Förlåta XX. Så länge jag känner ilska eller rädsla har han fortfarande makten över mig. Samma sak tills jag förlåtit honom. Därför ska jag förlåta honom. I mitt inre. I sinom tid. Inte idag. Inte imorgon. Men en dag. En dag ska jag förlåta. För han ska inte få ha mer makt över mig. Sen ska jag förlåta mig själv. Förlåta mig själv för allt jag klandrar mig själv för. Det är j*vligt jobbigt att gå omkring och vara förbannad på sig själv. Får liksom inga mothugg. Jag bara skäller och skäller men får inget tillbaka. J*vligt tröttsamt!

När väl allt förlåtande är avklarat...det är först då som makten enbart är min!

Jag kan inte lägga min dyrbara tid på att tänka på straffens orättvisa. Det var inte mitt jobb att döma. Eller straffa. Och dessutom är det bara slöseri med tid. Det är redan gjort. Straffat och klart liksom.

Framtiden kommer vara fylld av saker för mig att vara förbannad på, så varför inte rensa ut lite ur ilskeförrådet redan nu. Därför släpper jag taget nu. Blundar, tar ett djupt andetag och bara släpper. Förmodligen tar det ett tag innan magneterna förlorat sin kraft och ilskan helt lossnar från mitt inre. Men jag måste ju börja nånstans.

Hur slutar man vara arg? Man förlåter.

Dessutom. Oavsett vad samhället ger för straff, så är väl ändå det bästa straffet att vi återtar makten, styrkan och glädjen över våra liv?
What goes around comes around...i allas våra fall!

Det är märkligt...

2008-04-07T20:02:00.000+02:00

Det är märkligt hur påverkad man kan bli av en annan människa. Det är märkligt hur vissa saker stannar i ens minne medans andra saker bara fördunklas tills dom sakta försvunnit helt.

Mina tankar leder dagligen till XX. Jag känner ingen saknad. Ingen sorg över de bra stunderna. Nu vet jag bättre. Nu vet jag att vi aldrig upplevde några bra stunder. Inte på riktigt. Det som var bra var helt enkelt bara mindre dåligt. Men jag tänker fortfarande på honom. Varje dag. Bearbetar upplevelser. Ord. Slag. Jag får små ångestattacker ibland. Hjärtklappning. Andnöd. Rastlöshet. Oro. En fruktansvärd oro. I hela kroppen. En oro som jag inte riktigt kan hitta en konkret orsak till. Men jag vet källan till den. Det är XX.

På sista tiden har mina tankar kretsat mycket kring "Tänk om..."
"Tänk om han skulle fått tag på mig den natten. Tänk om bilen inte hade startat. Tänk om jag inte haft nånstans att ta vägen. Tänk om jag åkt hem igen. Tänk om jag tagit tillbaka allting. Tänk om..."

Ångesten och rädslan vaknar till liv. Hjärtat börjar slå och jag känner ett behov av att fly. Rymma. Bli fri och trygg. Plötsligt har jag ett par trygga armar omkring mig och en lugn röst som påminner mig om att jag är trygg. Att det där kapitlet av mitt liv är över. Att jag aldrig någonsin behöver känna den där rädslan igen. Den där sorgen. Den där maktlösheten. Sakta känner jag lugnet omsluta min smärta igen. Gömma undan den. Ta död på den. Bit för bit. Minne för minne.

Jag är arg idag. På XX. Det kunde jag inte vara för ett halvår sen. Då var jag arg på mig själv. Idag börjar jag bli stolt över mig själv. Vissa dagar i alla fall. Som i lördags. När jag fyllde 33 år men fick visa leg på bolaget! Då kände jag mig stolt. Eller när min 6-åring säger: "Mamma, jag ääälskar dig...med heeela mitt hjärta!" Då blir jag också stolt.
Jag klandrar inte längre mig själv. Jag klandrar honom! Jag kan bli fruktansvärt arg när jag tänker på vilka omänskliga friheter han tog sig. Hur han totalt tillintetgjorde mig och mina känslor. Tog mig förgivet och behandlade mig som sopor. Hur kunde han ha mage att använda orden "Jag älskar dig"?

Jag blir inte såpass arg att jag gräver ner mig i det. Bara sådär lagom arg så att det känns lite skönt. Lite jätteskönt till och med! Skönt att kunna tänka på honom utan den schitzofrena känlsan av saknad.

Att jag tänker på honom, blir arg och får ångest är en del i bearbetningen. Det är obehagligt men jag har lärt mig att hantera det. För varje gång blir det lättare. Så småningom är det nog helt borta. Eller iallafall nästan.

Tänk vad många människor man möter i livet. Men man glömmer så många av dom. En del minns man för alltid. Men det verkar lättare att minnas såna som gör en illa. Man måste påminna sig själv om alla som gör en glad. Som tjejen på bolaget. Henne tänker jag minnas. Hon var ju bra! Passar utmärkt för jobbet som systembolags-kassörska!

Ja, det är konstigt att en enda människa som man, om man räknar en hel livstid, spenderat en bråkdel av sin tid med, kan förstöra så otroligt mycket. Skada en så mycket att reparationen måste pågå i åratal. Det går inte att göra ogjort. Det går bara att försöka reparera skadorna. Att se framåt. Att försöka fortsätta leva. Efter sin egen förmåga. Det är viktigt att upptäcka det som man mår bra av. Den lilla gubben med taxen som ser så söt ut. Tjejen i blomaffären som alltid är så trevlig. Onsdagarna när alla nya filmer kommer ut i videobutiken. Vårfåglarna. Solen. Soparbilen som sopar upp vinterns grus på gatan utanför. 33-årsdagen som plötlsigt förvandlades till "jag-är-fortfarande-tonåring-dagen".

Man lägger på tok för mycket energi på att minnas de människor eller händelser som gjort en illa. Det kanske skulle vara lättare att hantera dom minnena om man blandade ut dom med lite fina saker att tänka på. Det är iallafall värt ett försök!

En enda människa har haft makten att påverka mitt liv. MITT liv! Både när han fanns i det och nu efteråt. Det är märkligt.

Jag är nog inte så tokig ändå...

2008-03-19T11:54:00.001+01:00

Mardrömmarna har börjat komma tillbaka. Jag vaknar ofta genomsvettig med hjärtklappning men blir lugn så snart jag inser att det inte är på riktigt. Ibland finns det nån där hos mig. En varm famn som tröstar. En arm som omfamnar mig i mörkret. En lugnande röst som försäkrar att verkligheten inte längre är sådär smärtsam och hotfull.

På senaste tiden har jag börjat minnas mer och mer. Jag blir ledsen. Eller snarare sorgsen, när jag tänker tillbaka. På nåt sätt är det ändå skönt att tänka på det som var. Det är skönt att påminna mig själv om att det var då. Inte nu. Och aldrig mer igen!

Ibland är det skönt att sitta ensam och tänka. En del vet inte hur dom ska bete sig när dom ser mig sjunka in i tankar. Mörka tankar. Dom försöker liva upp stämningen. Försöker få mig på "bättre tankar". Säger: "Tänk inte på det nu!" Det dom inte förstår är att jag vill tänka på det. Att jag behöver tänka på det.

I början ville jag inte tänka på det. Ville glömma allt. Det gjorde för ont. Nu är det tvärtom... Genom att tänka tillbaka på det som var, växer bara min tacksamhet och glädje över det jag har idag. Jag tänker inte sitta och gräma mig över det som en gång hänt. Jag tänker inte lägga locket på. Jag kommer aldrig glömma. Men jag tänker koncentrera mig på mitt liv idag! Leva för nuet. För framtiden. Inte det förflutna. Jag sörjer inte det jag en gång förlorade. Jag firar det jag har vunnit!

Jag mår bra idag. Är lycklig. Blir mer hel för varje dag som går. Har människor i mitt liv som bryr sig om mig. Älskar mig. Som vill mig väl. När jag inte hittar min egen styrka finns det nån som hjälper mig ta fram den. Nån som förstår att jag behöver tänka tillbaka. Nån som inte blir rädd när mina ögon blir sorgsna. Nån som har tålamod. Det är samma nån som så många gånger har tröstat mig mitt i natten efter att XX besökt mina drömmar. Det är nån som får mig trygg när allt känns hemskt. Nån som får mig att känna mig omtyckt. Viktig. Fin och bra. Nån som inte tycker jag är värdelös. Jag har nästan börjar se mig själv genom nåns ögon. Det är en härlig känsla!

Jag är nog inte så tokig ändå...

Jag är tacksam!

2008-03-01T08:27:00.000+01:00

För varje dag som går växer styrkan. Man kan inte alltid känna det. Speciellt inte de dagar man går ner sig i smärtsamma minnen. Då känner man sig inte stark. Inte heller att man är påväg åt rätt håll. Helt plötsligt vaknar man dock en morgon och allt känns mycket bättre. Man kan klara av vad som helst. Vad man än tar sig an grejar man alldeles på egen hand. Då inser man att man faktiskt blivit lite starkare. Att man är påväg åt rätt håll.

Varje smärtsamt minne, varje tår. Varje sorgattack, varje mardröm. Varje tillåtelse att känna efter, skänker styrka. Ingen idé att låtsas. Spela teater och bara le. Allt kommer ikapp. En dag. Om ett år. Om tio. Det kommer. Jag väljer att inte vänta. Jag väljer att leva i det nu. Återuppleva det. Minnas det. Sörja det. Först när det är klart kan jag gå vidare. På riktigt. Då behöver jag inte lägga locket på. Kan slappna av. Inte vara rädd att plötsligt bli påhoppad av hemskheter.

Visst kommer det att finnas kvar. Visst kommer jag att minnas. Men ju mer jag vågat känna nu, desto starkare blir jag. Jag vet att det inte går att göra ogjort. Jag accpeterar det. Jag måste acceptera det liv jag har. Göra det bästa av det. Göra det bästa jag kan. Efter min egen förmåga. Inte efter andras förväntningar.

Detta är mitt liv. Min tid. Det är bara jag som kan nå de mål jag eftersträvar. Man blir inte lycklig och stark av ett enda svep med en trollstav. Det krävs arbete. Blod, svett och tårar. Jag har redan gråtit. Floder. Gråter fortfarande ibland. Men för det mesta är jag glad. Blödningar har jag haft många. Ymniga och pulserande. Men det är också över nu. Det svider lite i de läkande såren ibland men min själ dräneras inte längre på liv. Tvärtom. Läckan är tätad och
tanken nästan helt påfylld igen. Svettas måste jag göra ett tag till. Det måste vi alla. Men det betalar sig i slutändan.

Jag är lyckligare och starkare än någonsin. För jag är fri. Levande och fri. Levande, fri och älskad! Jag ler igen. På riktigt. Med ögonen. Jag skrattar igen. Ett äkta, smittande skratt som kommer från hjärtat. Jag tillåter mig att ha mina mörka dagar. Jag tillåter mig att känna och minnas. När det går över känns friheten så mycket bättre! Lyckan känns så mycket starkare och tacksamheten över det jag har känns överväldigande.

Jag är tacksam!

Vi har redan allt...

2008-02-20T18:00:00.000+01:00

Det är mycket vi inte förstår. Det är säkert ännu mer vi känner att vi måste förstå för att kunna gå vidare. Inte köra fast. Ska sanningen fram så måste man kunna släppa taget om det man inte förstår. Man blir inte friare om man får en förklaring. Förståelsen kommer ändå aldrig infinna sig. Jag har förstått det nu.

"Jag förstår inte hur man kan stanna!" "Jag förstår inte varför du inte sa nåt!" "Jag förstår inte hur man kan göra så!" " Jag förstår inte...!"

Vi är många som inte förstår. Jag kan själv inte riktigt förstå hur man kan stanna. Jag förstår att man gör det och varför. Men att nå full förståelse för hur man kan stanna är nog omöjligt. Även för oss som gjort det.

Jag funderar rätt mycket på det där. Har rätt mycket förståelse för mig själv och mitt eget handlande. Det jag inte förstår släpper jag. Det svåraste är inte förståelsen för mig själv. Det är värre att försöka förstå honom. Varför måste man förstå honom?...och... måste man verkligen det? Kan man inte gå vidare annars? Det är svårt att acceptera att han inte verkar förstå. Man känner ett starkt behov av att få svar. Personligen vill jag inte ha svar på varför. Ett "därför att..." hjälper inte. Det gör ingenting ogjort och det ursäktar ingenting. Jag kände däremot länge ett behov av att få min smärta bekräftad. Av honom. Ett simpelt förlåt. För att helt enkelt få veta att han förstår. Förstår vad han gjort och att det skadat. Inte bara fysiskt utan in på djupet.

Jag har släppt den tanken. Dels för att jag aldrig kommer att få det. Men framförallt för att jag insett att jag inte längre behöver hans bekräftelse. Den enda bekräftelsen jag behöver och vill ha får jag redan. Från mig själv och mina nära. Han ord betyder ju inte ett sk*t!

En gång betydde hans ord allt. Dom var lag. Jag gjorde allt. Allt för att tillfredsställa hans alla behov. Allt för att han skulle vara nöjd. Sa han att jag gjort fel hade jag naturligtvis gjort det. Han visste ju. Han hade ju alltid rätt.

Inte undra på att man stundom kände sig förvirrad, rädd och ledsen. Jag visste ju nånstans i mitt hjärta att jag gjort rätt, men han lyckades alltid övertyga mig om motsatsen. Jag dög ju ingenting till som inte kunde fatta det på egen hand! "Korkade j*vla idiot!"

Det har bara gått knappt 7 månader sen natten då jag rymde. Allt har gått så fort. Jag trodde aldrig jag skulle klara det. Trodde aldrig jag skulle komma över honom. Han var ju det bästa som hänt mig.... Eller??

I en "normal" relation går berg- och dalbanan inte så svindlande som i en relation som våran. Det som man till vardags kanske är med om i en trygg, ömsesidig relation blir rena himmelriket i en destruktiv. Dalarna är så enormt djupa att topparna känns helt fantastiska. Att få höra orden "Jag älskar dig" har aldrig varit mer övertygande. "Han är så underbar som står ut med mig" tänker man tillslut.

"Är det nån j*vel som är underbar så är det väl för i h*lvete jag...som stått ut med honom!!!"

Så tänker jag idag. Idag känner jag en enorm lycka och frihet. Nåt jag inte känt på länge. Jag är redo för livet igen! Fortfarande med små steg. En dag i taget. Men jag är redo nu!

Jag har fortfarande mina mörka dagar. Fortfarande mina bakslag. Men ingen saknad. Ingen kärlek. Inte det minsta. Jag är inte ens rädd längre. Han kan inte skada mig mer! Han kan försöka. Men jag står beredd. I min ringhörna har jag allt stöd jag behöver. Alla mina fans finns där. Manager och tränare som torkar svetten från min panna. Tandskydd och handskar är på. INGET kan krossa mig! Aldrig någonsin!

Jag är fri! Det är det enda jag behöver förstå. Jag behöver inte förstå hur han är funtad. Jag behöver inte få bekräftat att han fattar. Man kommer aldrig få höra de svar man önskar sig. Lika lite som vi kan förstå Charles Manson, Mattias Flink... eller ens Monica Lewinsky... Lika lite kommer vi förstå dessa fega, patetiska ursäkter till människor som inte klarar av livet utan att helt känslokallt trycka ner, förnedra, misshandla och krossa sina medmänniskor. Vi behöver inga "därför att...", vi behöver inga tafatta försök till ursäkter. Vi behöver ingenting från dom.

Vi har redan allt vi behöver för att bygga vår framtid. Det bor inom oss!

Fortfarande en dag i taget!

2008-02-10T23:47:00.000+01:00

Är ganska glad nu. Känner ingen rädsla. Inte för XX. Jobbar med mig själv. Det är tufft. Riktigt slitigt ibland. Men värt det. Jag börjar förstå mig själv mer och mer. Börjar acceptera mina egna känlsor. Börjar acceptera mig själv.

Jag har länge vetat att det han gjorde var fel. Har förstått det. Men ändå inte kunnat acceptera mig själv. Nu gör jag det. Ibland faller jag. Ibland känns allt hopplöst. Orkar jag inte resa mig finns det nån där som lyfter mig. Man behöver det. Jag har många runt omkring mig som tycker jag är värdefull. Rolig. Mysig och snäll. Inte alls korkad och dum i huvudet. Inte alls värdelös och hysterisk. Jag har underbara människor omkring mig. Jag har vänner. Familj. Mina små skitungar! Jag har nån som tycker jag är speciell. Nån som tillåter mig att falla. Som plockar upp mig. Nån som har tålamod att se att jag inte läkt klart än. Nån som är trygg, lugn, stark och varm. Nån som stannar hos mig även fast jag försöker stöta bort. Nån jag kan ringa mitt i natten när jag drömt en mardröm. Som kommer till mig. Nån som låter mig gråta, tycka att livet är meningslöst, och allt bara är pest. Nån som finns. Som tycker om mig. MIG! Nån som accepterar att jag inte vet. Inte kan. Inte vågar. Inte än. Nån som finns där ändå. Som vill finnas där.

När det är som jobbigast tar han mig bara i sin starka, varma famn. Det är det enda jag behöver. Det enda jag vill. Det enda jag orkar ta in. Och det räcker. Han kräver inget. Bara att få finnas vid min sida. Om jag vill. När jag vill.

Jag är hela tiden misstänksam. Tillbakadragen. Återhållsam och rädd. Låter eventuella känslor bli till rädsla. Förvandlar rädslan till irritation. Gör allt i min makt för att stöta bort. Lyckas jag med det får jag ju bekräftelse på att jag inte är värd besväret. Att XX hade rätt. Sen kommer tårarna. Det är ju inte så jag vill leva. Det är ju inte så jag brukade se på mig själv.

Bitarna börjar falla på plats igen. Jag börjar bli hel. Det är lång väg kvar. Men dimman har börjat lätta. Jag kan se vägen framför mig. Jag behöver inte vandra hela vägen ensam. Om jag bara tar emot det så har jag sällskap här utanför bubblan. Fryser jag lånar han mig sin jacka. Gråter jag omsluter han mig med sina muskulösa armar. Är jag rädd finns han där för att skänka mig all sin trygghet. Är jag arg lyssnar han. Drömmer jag mardrömmar är han bara ett telefonsamtal bort.

Dom är många. Dom som vill ge mig allt det där. Men med honom är det nåt speciellt. Han ger mig hoppet tillbaka. Han ger mig tron. Tron på att allt en dag kommer att kännas helt bra igen. Tron på att jag kommer att hitta min glöd igen. Att jag kommer att hitta hem. Han har ett hjärta fyllt av värme. En själ fylld av glöd. Han ger mig kärlek, värme, omtanke och stöd, men kräver ingenting tillbaka.

Jag kan inte ge några löften. Inga garantier. Jag kan bara leva för dagen. Det måste få vara så ett tag. Det måste få ta sin lilla tid. En vacker dag är jag tillbaka. Tillbaka som den jag förut var. Jag är på god väg. Men jag måste ta det lugnt.

Fortfarande en dag i taget!

Ett uppvaknande.

2008-02-03T18:18:00.000+01:00

Det går fort att tömma en själ. Att dränera en människa på hennes livslust. Det är lätt att sticka hål på bubblan och se på när livet bit för bit rinner ner i golvbrunnen. Droppe för droppe. Andetag för andetag.

Det svåra är att täta hålet. Att gång på gång få lägga om det pulserande såret. Stoppa blödningen. Det kan ibland kännas omöjligt. Ett övermäktigt uppdrag. Man kämpar. Svettas. Gråter. Kämpar lite till. "Måste upp till ytan för att hämta luft. Kvävs snart." När man tror att hålet i bubblan är tätat spricker det upp på andra sidan. Bubblans hinnor har blivit så tunna. Så sköra. Det krävs så lite för att allt ska spricka upp igen.

Man är tom. Fylld av förtvivlan. Har man kvar något att ge? Kommer man någonsin våga igen? Orka igen? Man har ju gett allt man har. Satsat hela sitt kapital. Och förlorat. Allt. Det tar tid att bygga upp sig själv. Tar tid att våga satsa. Det är svårt att vilja vara nån som ger. Nån som älskar. Nån som orkar ta motgångarna tillsammans med någon annan. Finns det ens någon annan? Finns det någon som verkligen kan tycka att man är bra? Att man är fin? "Kan det ligga nån sanning i allt det där hemska han sa om en? Hur lång tid kommer det ta innan nästa stackare upptäcker det?"

När det väl dyker upp nån så sluter man sig. Man vågar inte tro. Vågar inte hoppas. Det är lättare att stöta bort än att ta till sig. Det är lättare att inte ge utan bara ta emot. Lättare att vara elak än att visa sina känslor. Då besparar man sig massa onödig smärta ju. Eller?

Blir man lycklig av att stöta bort de som vill närma sig? Känner man sig starkare om man tar och tar men aldrig ger? Kan man leva med sig själv om man låter smärtan utmynna i elakheter mot en människa som bara vill få älska en?

Man måste få sörja. Måste få läka. Man måste få tid att analysera sina känslor. Man måste våga erkänna sina rädslor. Även om det är otäckt. Man måste. För att kunna hitta tillbaka. Hitta sig själv. Hitta hem.

Jag är rädd. Vettskrämd! Känslor kan vara skrämmande. Jag stöter hellre bort de som vill komma nära. Vill skydda mig själv. "Öppnar jag mig för mycket tar dom allt. Lämnar mig ensam kvar med smärtor och sorg. Börjar jag älska kommer jag att bli sårad. Övergiven. Sviken och bedragen. Slagen och förnedrad. Det är så det går till. Lika bra att avstå. Lika bra att inte släppa in nån."

Jag vill inte ha det så. Jag vill inte stöta bort människor. Vill inte såra. Måste tillåta mig att ta emot hjälp. Stöd. Kärlek och värme.

Det är lättare att förstå sitt handlande när man förstår sina känlsor. Man får ett sammanhang. Det kan komma som ett slag i ansiktet. Ibland smärtsamt. Oftast med en viss lättnad. En lättnad över ljuset som sänks över en. En lättnad över stenen som faller från ens bröst. En lättnad över tyngden som lyfts från ens axlar. Man förstår.

Det finns ingen datummärkning på känlsor. Inget bäst före datum på sorg. Det finns heller ingen deadline när man ska vara färdigläkt. Eller när det är ok att börja känna igen. Jag vet det nu. Jag lär mig för varje dag. Lär mig om mig själv. Förstår mitt eget handlande. Mina egna känlsor.

Motsatsen till att leva är att vara död. Som död känner man inte. Jag vill känna. Jag vill älska. Jag vill leva!

Ett uppvaknande.

Sådärja!!

2008-01-28T10:40:00.000+01:00

Nu har jag rest mig igen. Borstat av mig vägdammet och linkat iväg hemåt. Föll rätt hårt när marken rämnade så en liten stukad fot och några skrubbsår fick jag. Men jag lever ju! Det är rätt schysst!

Kom på när jag låg där efter mitt fall att det var rätt ensamt. Inte speciellt skoj alls. Så jag bestämde mig för att det f*n får räcka nu! Det är faktiskt sant som dom säger... Det som inte dödar härdar! Jag dog ju inte. Jag dog inte när hans hand klämde om min hals. Jag dog inte av slagen, sparkarna. Jag dog inte av mitt krossade hjärta och min blödande själ. Jag har varit övertygad många gånger om att min sista stund varit kommen. Men envis som jag är så står jag ju kvar här! Så varför i h*lvete skulle en ångestattack ta kål på mig?! Nog för att man är rätt säker på att döden står på lur, men man överlever. Allt är rädlsa. Och jag är så fantastiskt trött på att vara rädd!

Han kommer aldrig att ge sig, sa han. Nähe? Kommer jag det då? Inte mycket! Han tycker att han är så mycket starkare och bättre än jag. Om jag pucklade på nån som var hälften så stor som jag så skulle jag också känna mig j*vligt stark. Han påstår att jag är psyksjuk, att jag skulle behöva utvärderas av proffs! Ehh... Nä, orkar inte ens besvara den!

Just idag mår jag rätt bra! Jag tar en dag i taget. Har förstått att jag måste ha ännu mer tålamod med mig själv. Kanske ligger jag och gråter imorrn, men då är det väl lika bra att göra nåt kul idag då! Ska inte måla f*n på väggen. Inta ta ut allt i förskott. Varken det bra eller det dåliga. En dag i taget. En lycka i taget. En sorg.

Han tycker att jag är värdelös. Jag tänker inte hålla med! Att vara värdelös. Att vara utan värde. Jag är inte utan värde! Jag är värdefull för många! Mina barn. Mina vänner. Resten av mina familj. Dom tycker faktiskt att det är rätt mysigt att ha mig i närheten. Vad han tycker ger jag blanka f*n i!

Jag tänker inte påstå att han är värdelös. "VA?" säger många. Om nu han är så svag att han måste trycka ner andra för att känna sig manlig så får det väl vara så då. Jag har inget behov av det. Han har säkert nåt värde för nån...nånstans. Men inte för mig. Han finns inte för mig. Nåt som inte finns kan inte vara värdelöst. Snarare tvärtom. Tänk va värdefullt att det inte finns pest och kolera här i stan. Tänk va värdefullt att det inte finns monster under sängen. Tänk va värdefullt att XX inte finns i mitt liv längre!!!

Just idag är mitt liv värdefullt! Snart kommer alla mina dagar vara värdefulla! För varje dag som det inte finns nån XX i mitt liv ska jag vara tacksam! Tacksam mot polisen som varit så snälla. Tacksam mot RVC som funnits med hela tiden. Tacksam mot min advokat som ställt upp med så mycket. Tacksam mot mina vänner och min familj. Men framförallt tacksam mot mina barn och mot mig själv!
Ensam är inte stark. Men tillsammans klarar vi vad som helst!

Fallet!

2008-01-22T09:22:00.000+01:00

Jag har fallit! Långt, djupt och landat riktigt hårt. Hann knappt reagera eller ens förstå. "Vad hände? Varför?"

Jag tyckte jag tog det så lugnt. Tog allt i min egen takt. Men jag gjorde det största av misstag. Jag lät pressen ta överhanden! Jag orkade inte må dåligt. Ville inte känna mer smärta. Ville ha det normalt. Lyckligt. Vara glad och stark. Inte vara rädd. Börja min vanliga, trevliga vardag. Har låtsats. Spelat. Sagt att allt är ok. Ljugit för mig själv. Ljugit för alla andra.

Jag mår inte bra. Inte ett dugg. Känner fortfarande smärta. Igår kom smällen...

Jag blev tvungen att se sanningen som den är. Jag är inte hel. Jag är inte glad. Är fortfarande rädd. Ledsen. Posttraumatisk stress säger dom. Kan inte vara ute själv. Kan inte vistas bland folk. Rycker till så fort en dörr öppnas. Eller när posten trillar ner i brevlådan. Om nån ropar mitt namn när jag är ute blir jag iskall. Ännu värre om nån kommer upp bakifrån och säger hej. Då svimmar jag nästan.

Jag var i skolan igår. Trodde det skulle vara bra att börja plugga. Från flera håll har jag fått höra att det kanske är för tidigt. "Det har ju inte gått så lång tid. Ha inte så bråttom. Du har all tid i världen" Jag är för otålig. Vill framåt. Så till den milda grad att jag inte alls stannar upp och känner efter. Vägrar inse. Vägrar! Nu måste jag.

Ångesten kom snabbt. Var som att köra in i en bergvägg i 380! Jag hann inte väja. Det började som obehagskänslor på morgonen när väckarklockan ringde. Nånting kändes konstigt. Inte bra. Kändes fel på nåt sätt. Jag skulle på egen hand ta mig till skolan. Träffa massa nya människor. Nåt som i vanliga fall är bland det roligaste jag vet! Obehaget släppte aldrig. Kunde inte ens andas ut när jag kom hem. Så fort jag stängt dörren om mig sjönk jag ihop på golvet och bara grät. Skakade och grät. Kunde inte sluta. Fick knappt nån luft. Blev rädd. Hade inte känt sånt stark obehag på länge. Ringde min mamma men fick inte fram många ord.

När jag lugnat mig fick jag försöka förklara både för henne och mig själv. Jag fick inse. Jag är inte färdigbearbetad! Jag har långt kvar. Allt har gått så fort och med flytt och allt så har det varit omöjligt att hinna känna efter. Har inte velat känna efter. Nu har jag inget val.

Trots att jag flyttat måste jag göra det igen. Får ju bara bo här tills jag hittat nåt annat. Nåt permanent. Idag är mina krafter slut. Är matt och trött. Mår illa och har ont i huvudet. Ringde en killkompis som kom över igår. Jag kunde inte gå till affären ensam. Jag som alltid klarat precis allt på egen hand. Jag har varit ensamstående mamma i flera år. Inte behövt nån karl för att bygga ihop en ikea-byrå. Inte behövt en karl för att spika upp en tavla. Sen att det alltid är trevligt att se en karl in action är en annan sak. Men jag har inte behövt nån! Varken en karl eller nåt annat. Igår behövde jag nån. Det känns förnedrande. Jag är ju vuxen. Ska väl för f*n klara av att kila till affären och köpa smör på egen hand? Men det går inte.

Jag ser XX överallt. Hör honom. Hans hot. Hans nedtryckningar. Känner hans slag. Inte bara i mardrömmarna. Till och med när jag är vaken känner jag dom. Trots att jag blir arg över att en enda människa kan förpesta mitt liv så mycket så kan jag inte bortse ifrån känslorna det har medfört! Han sitter där med sitt j*vla liv. Är förbannad på mig. Känner bara hat och förakt mot mig. Men det är ju MITT liv som blivit förstört! Hur i h*vete ska jag ta mig ur det här? Hur f*n ska jag våga lita på nån igen? Kommer jag överhuvudtaget våga älska??

Igår undrade jag om han inte hade lite rätt ändå. Om jag ändå inte är lite smått värdelös trots allt. Verkar ju inte vara mycket jag klarar av. Mitt förnuft vet ju att jag inte var sån innan han kom in i mitt liv. Mitt förnuft vet att han på kort tid lyckats krossa hela mig. Hela min personlighet. Nu har den krupit in och gömt sig igen och jag kan inte hitta den. Tänk om den aldrig mer kommer fram! Tänk om jag aldrig hittar hem igen. Jag vill inte att det ska bli så. Tänker nog inte ge upp. Men idag orkar jag inte. Idag minns jag för mycket. Idag hör jag bara hans ord. Idag undrar jag om han inte hade rätt ändå.

Mina krafter ligger i koma. Just idag känns det som om jag vill stänga av respiratorn. Få slut på lidandet! Orkar inte mer nu. Har försökt sudda ut minnet av honom. Minnet av slagen. Av förnedringarna. Men det är omöjligt! Är beviken på mig själv. Ledsen. Arg. Nu är det varken berg- och dalbana eller forsränning... det är berg- och dalbana på forsen!! Jag är sjösjuk och rädd. Ensam. Det är min strid. Min färd. Bara jag som kan styra. Kan dock inte se åt vilket håll jag ska styra. Är rädd att jag far rakt in i bergväggen och krossas.

Det är total kaos i mig. På utsidan är jag apatisk. På insidan är det storm. Orkan. Idag är mitt liv en enda stor katastrof.

Jag har fallit igen!

Bara jag!

2008-01-17T11:18:00.000+01:00

Jag har stängt in mig i en liten bubbla igen. Försöker greppa verkligheten men det är fortfarande svårt. Allt har vänts upp och ner. Jag är trött. Ledsen. Försöker orka massa saker. Försöker svara på barnens frågor. Det är svårt när jag knappt själv vet svaren. Det är många "varför". "Varför blev han så arg?"

Min äldsta bär på en väldig massa ilska. Hon blir vansinnig om hon upplever orättvisor i skolan. Hon frågade mig igår om hon får slå XX om hon träffar honom igen. När jag svarade nej undrade hon varför. Jag förklarade för henne att om hon gör så är hon lika dum som han var. Hon gör samma fel då. Det är aldrig rätt att slå nån. Hon hade såklart ett svar. "Men mamma, jag är ju så liten så jag hamnar inte i fängelse!!"

Jag fick försöka förklara att det inte är pga risken för straff som man ska låta bli olika saker. Det är helt enkelt bara fel! Hon tyckte jag var knasig. Om hon ändå skulle komma undan med det så skulle hon väl kunna få ge honom en omgång? Efter en lång diskussion fick jag henne att förstå.

Jag förstår samtidigt hennes frustration. Barn känner sig ofta ansvariga. Hjälplösa, men klandrar ändå sig själva. Jag klandrar mig själv för vad dom fått utstå. Dom klandrar sig själva för vad jag fått utstå. Märkligt att XX inte klandrar sig själv. Det är ju han som är boven i dramat!

I mitt drama är boven död. Men minnena av honom lever kvar. Framförallt i mina mardrömmar. Han är som en Freddie Krueger. Smyger fram om natten med sina vassa knivar. Lämnar djupa sår efter sig. Kan döda fast han bara kommer i drömmarna. Jag är beredd. Vet att han kommer. Försöker hålla mig vaken. Kämpar in i det sista. Tillslut tar tröttheten överhanden och helvetet börjar.

"One - two, Freddie's coming for you.
Three - four, better lock you door.
Five - six, grab your crucifix.
Seven - eight, don't stay up late.
Nine - ten, he will come again!!"

Varje natt samma sak. Det värker i hela min kropp. Har varit hon läkaren som är rätt säker på en diagnos. Tror han tog hälfen av mitt blod. Med stor säkerhet har jag drabbats av en obotlig sjukdom! Det betyder alltså att jag ska leva i plågor tills jag dör! Som om det inte vore nog! Jag vägrar låta mig nedslås av det här beskedet! Jag må ha en sjukdom, men den har inte mig! Om det så ska vara smärtsamt så tänker jag leva! Har fått nog av att rätta mig efter andra. Andra som ska styra. Elaka andra. Jag tänker själv styra den här lilla kajutan. Rätt in i hamn ska vi!

Måste ändå stanna upp ibland. Känna efter. Leva i smärtan. Både den själsliga och kroppsliga. En dag i taget. Ett steg i taget.

Jag har ett hopp...

2008-01-14T11:13:00.000+01:00

Har flyttat nu! Det känns konstigt. Tungt. Saknar min gamla lägenhet. Den var ju min! Här får jag bara stanna tillfälligt. Måste fortsätta leta. Måste hitta nåt permanent. Önskar så att alla måsten var över. Det är så mycket att komma ihåg. Så mycket att fixa med. Tror hela tiden att jag missat nåt. Kan inte riktigt slappna av.

Varenda gång man har avslutat en flytt, fått det mesta på plats och sjunkit ner i soffan med ömmande muskler så säger man alltid samma sak. "Aldrig mer!" eller "Nu får det f*n dröja till nästa gång!" Så är det inte i mitt fall. Jag kan säga de orden hur mycket jag vill men flytta en gång till måste jag ju. Inom en snar framtid. Jag som ska börja skolan snart. Vill kunna koncentrera mig på en sak i taget. Ta hem barnen och känna att det är vårt hem. Vår fasta punkt. Men det kan jag inte. Kan inte ge dom några svar. Vet inte hur länge vi blir kvar. Vet inte var det bär hän härnäst. Vet ingenting.

Allt är så dubbelt. Å ena sidan känns det så tungt. Övermäktigt. Å andra sidan finns en enorm lyckokänsla att det värsta är över. Att jag kommit såhär långt och överlevt. Att han är ute ur våra liv.

Min yngsta dotter och jag hade ett samtal i lördags kväll innan hon skulle sova. Hon bad mig sjunga vargsången. Sen kom det. Hon berättade för mig att hon är jätteorolig. Vårt samtal lät såhär:

- Mamma, jag är orolig att XX ska komma.
- Vad tror du han skulle göra då?
- Slå dig. Det brukade han göra. Han var elak, mamma, jätteelak!
- Brukar du tänka på det som har hänt?

Jag ville få henne att försöka sätta ord på sina känlsor...

- Ja, jag kommer ihåg en gång, mamma. Han lagg (låg) på dig och skrek. Ni lagg i sängen. Du grät och fick ingen luft. Det var läskigt!
- På vilket sätt var det läskigt?

Då tittade hon på mig med tårar i ögonen och sa: "Jag var rädd att du skulle dö!"

Det gjorde så frukstansvärt ont i mig att höra hennes ord. Jag minns ju själv hennes ansiktsuttryck när han hade släppt greppet om min hals och jag kippade efter luft. Hon stod förstenad och vågade knappt andas. Likblek i ansiktet.

- Du behöver inte oroa dig, älskling. Han kommer inte komma nära oss igen.
- Ring inte honom då, mamma.
- Nädå, det ska jag inte göra. Jag lovar!
- Glöm inte bort det nu! Glöm bara bort XX!

Jag var förundrad över att dessa ord kom från min 6-åring. Stolt. Hon lät så klok. Dom är så kloka! Samma natt vaknade jag av att hon grät i sömnen. Jag la mig bredvid henne och vaggade henne sakta. Hon vaknade till och kramade mig jättehårt. Hon viskade: "Han slår dig, han slår dig!" Jag började gråta obemärkt. Det gjorde så ont. Med ens önskade jag att jag kunde ta alla mardrömmar som mina barn upplever. Det spelar ingen roll om mina egna nätter är fyllda med våld och terror. Jag gör vad som helst för att dom ska slippa återuppleva sina trauman.

Hon somnade snart om i min famn och sen låg vi så till morgontimmarna.

Jag tror ingen av oss kan komma till ro förrän vi fått komma iordning. Långt bort ifrån där allt hände. Börja om. Ny bostad. Nytt liv. Då kanske våra mardrömmar försvinner.

Jag har åtminstone ett hopp om det.

Äta eller ätas!

2008-01-11T10:13:00.001+01:00

Jag får ofta frågorna "Hur orkar du?" "Hur klarar du det?" Det finns inga bra svar. Jag vet inte riktigt hur jag orkar eller hur jag klarar det. Ibland har det ju känts som att jag bara vill lägga av. Kanske har man en så stark överlevnadsinstinkt att man gör det man måste. Äta eller ätas. Djungelns lag.

Man har ett val kan man säga. Man måste ta ett beslut. Det är ett svårt beslut. Det är ofta inget man kommer på över en natt och sen bara gör. Det kräver en hel del funderingar. Fram och tillbaka. Så var det för mig. Jag visste att jag inte var lycklig. Började förstå att inget skulle bli bättre. Snarare tvärtom. Insikten om det var fruktansvärt smärtsam. Men jag var tvungen.

Trots att jag visste var det inget lätt beslut. Hoppet höll mig i ett krampaktigt grepp. Jag ville så gärna tro på honom. På oss. Tro att det kunde bli bättre. Att det kunde bli som jag så starkt önskade. Det blev det inte. Jag vet inte exakt vad det var som fick mig att ta det slutgiltiga steget. Att faktiskt fly.

Dels fanns mina vänner där. Jag visste att det fanns nån som fångade upp mig när jag föll. Nån som kunnde trösta mig när jag grät. Nån som kunde lägga om mina sår. Ge mig lite av sin egen styrka. Trots att beslutet var taget, trots att jag hade flytt så vacklade jag. Blev osäker. Gjorde jag rätt? Var jag verkligen rättvis mot honom? Han sa ju att det var mitt eget fel. Jag kunde inte riktigt se att han hade fel. Inte då. Det kom senare.

Idag kan jag, med facit i hand, se att beslutet var helt korrekt. Kunde inte gjort på nåt annat sätt. Han gav mig inget annat val än att gå. Fly. Man gör vad man måste. Äta eller ätas!

Alla mina vänner sa åt mig att jag gjort rätt. Så varför gjorde det då så oerhört ont? Varför hade jag dåligt samvete? Varför vacklade jag i mitt beslut? Jag älskade honom. Han var underbar. Han var min! Han förstod mig. Vi förstod varann. Ingen visste vad vi två hade. Ingen!
Vi hade nåt speciellt. En alldeles unik förståelse. En otroligt stark kärlek till varann och jag var helt på det klara med att ingen, någonsin, skulle kunna ge mig samma sak. Det var så jag kände. Det var därför jag vacklade. Det var därför jag började tvivla på mig själv.

Jag hade lovat honom min eviga trohet. Min lojalitet. Även om jag var medveten om att han själv brutit sina löften om trohet och lojalitet gentemot mig så var det inte samma sak. Jag var ju fortfarande tvungen att leva med mina val. Att jag "svikit" honom. Jag hade ju lovat att stanna. Och så gjorde jag såhär!

Med hjälp av vänner, familj och framförallt RVC fick jag så småningom upp ögonen för att det inte var jag som svikit. Det var inte jag som varit illojal. Det var han! Jag gav honom allt. Han utnyttjade det. På ett frukstansvärt egoistiskt sätt. Det kan jag se idag. Jag var tvungen att göra ett val. Återfå mitt liv eller gå under. Äta eller ätas!

Jag är otroligt tacksam och glad att jag valde att ta kommandot över mitt eget liv igen. Nu är jag tillbaka. Nästan. Nu kan jag börja leva igen. Han finns fortfarande. Men inte i mitt liv. Inte som en stor bromkloss som hindrar mig från att leva. Ingen kan hindra mig från att leva! Ingen kan längre krossa mina drömmar!

Det var inte längesen som jag var övertygad om att mitt liv var över. Att jag aldrig skulle bli lycklig igen. Idag är jag lycklig! Jättelycklig!
Jag har mina vänner, mina barn. Vad kan man mer önska sig? Jag håller fortfarande på att smälta att jag måste gömma mig. Flytta. Ändra mitt liv. Men det finns inget som säger att det kommer att bli ett sämre liv!

Det är djungelns lag som råder därute, tjejer! Fortsätt kämpa och återta era liv! Inget är så starkt som en tigrinnas överlevnadsinsinkt! Ni klarar det!

Äta eller ätas!

Med all min kärlek och värme!! / M

Jag ger aldrig upp!

2008-01-08T08:50:00.000+01:00

Känner mig inte riktigt lika fri idag. Vaknade inatt och då slog det mig. Han kommer inte ge upp. Hur fri kommer man då att bli. Jag har bestämt mig för att flytta ännu längre bort. Jättelångt bort får det nog bli. Den tanken är jobbig. Dessvärre är det nog nödvändigt. Finns inget annat alternativ.

Jag måste flytta på mig. Ändra mitt liv. Byta miljö. Känns som om jag blir straffad. Mitt största brott var att älska fel man. Tro på fel man och hoppas på fel man. Det fick hela mitt liv att raseras. Ingenting har blivit sig likt och ingenting kommer någonsin att bli det. Alla sa att det skulle bli så bra. Att det var det enda rätta. Det var det enda rätta. Det var det enda jag kunde göra! Så varför är det så svårt? Varför ska det vara så kämpigt?

Det är tröttsamt att styra upp allt praktiskt. Ringa miljoner samtal. Adressändra till höger och vänster. Planera. Organisera. Det tuffaste just nu är nästan att hålla koll på allting. Att komma ihåg. Mitt minne existerar inte. Det är pga sömnbristen. Jag upprepar mig ständigt. "Har jag berättat att...?" Mina vänner förstår. Dom lägger en arm om mig och svarar att "Ja, du har berättat... 5 gånger!" Dom tycker inte det är jobbigt. Dom ser på mig att jag inte riktigt är tillbaka än. Inte helt.

Jag minns inte när mitt huvud var fritt från värk senast. Tycker det ständigt
dunkar. Blir nog bättre bara jag fått iordning mitt eget hem. Fått upp MINA saker. Boat in mig ordentligt. Börjat leva igen. Kommit igång med vardagen. Då kan jag nog börja sova igen. Slippa huvudvärken. Kanske till och med mardrömmarna. Då kanske minnet kommer tillbaka också. Som det är nu så måste allting skrivas upp. Det ligger lappar och skräpar överallt. Inte är jag tillräckligt organsierad för att skriva in sånt jag måste minnas i en kalender. Det kommer jag inte ihåg att göra!

Det blir bättre. Det vet jag. Måste bara orka en liten bit till. Den sista biten upp genom hålet. Kan nästan skymta ljuset däruppe nu. Snart kan jag säkert både höra fågelkvitter och känna solen värma mitt ansikte. Jag ger inte upp förrän jag är uppe!

Jag ger aldrig upp!

Tänk om allt bara kunde vara över!

2008-01-05T22:05:00.001+01:00

Idag fick jag höra att jag var XX's största misstag! Kan ni tänka er?? Jag började skratta. Det är ju HAN som är MITT största misstag...inte tvärtom!

Det tar aldrig slut. Vill bara bli lämnad ifred. Snart är vi långt borta. Så långt borta att han aldrig kommer att hitta oss!

Det är tragiskt. Tragiskt att han tycker att det är MIN verklighetssyn som är förvriden. Tragiskt att han ännu inte fattat att han gjort nåt fel. Trots alla dessa månader bakom lås och bom. Det är tragiskt att han anklagar MIG för att vara psyksjuk. Hela HAN är tragisk. Patetisk!!

Hans ord tar inte längre. Det fanns en tid då jag blödde på insidan av det han sa. Inte längre. Han kan sitta där med sin bitterhet och sin ilska. Han kommer inte åt mig. Varken psykiskt eller fysiskt. Han är INGENTING!

Vilken lättnad. Vilken otrolig lättnad! Inget återfall. Ingen saknad. Bara likgiltighet. Bara ett tomt ingenting!!!

"Du skrämmer inte mig längre! Du har ingen makt! Du är ingenting!!"

Nu är han fri!

2008-01-04T17:43:00.000+01:00

"Hur känns det?" frågar folk. Jag har ingen aning. Vill inte ens tänka på det. Orkar inte. Känns overkligt. Nu är han på nåt sätt lite mer verklig igen. Levande på nåt sätt. Fast ändå inte. En konstig, smärtsam känsla.

Min yngsta sa till mig igår att hon inte saknar XX lika mycket längre. Bara lite. Hon lät nästan lite stolt när hon sa det. Som att hon på nåt sätt fått för sig att det bästa är att sluta sakna. Att man är duktig då. Jag förklarade för henne att det blir så. Att man till en början saknar hela tiden. Jättemycket. Att man med tiden saknar lite mer sällan. Tills man kanske inte saknar alls.

Min saknad har inte helt gått över. Den hälsar på mig ibland. Idag kom den. Men inte riktigt som ren saknad. Den kom som en märklig känsla av att nånting fattas. Nånting är annorlunda. Jag har ingen kontroll. Ingen kontroll över mina känslor. Ömsom ledsen, ömsom arg. Emellanåt bara rädd. Han är fri nu. Senast han var fri var vi ett par. Vi levde under samma tak. Vi älskade varann. Jag älskade åtminstone honom. Han var, på ett märkligt sätt, min trygghet.

Nu finns han därute nånstans. En liten del av mig, som sovit ett tag men vaknat till liv igen, önskar att han fanns här! Mest för att se att han är verklig. Sen kan han gå igen. Det är så svårt att förstå. Inget känns konkret. Vi har inte fått prata. Har inte fått ett riktigt avslut. Det känns. Det gör ont!

Det har varit så overkligt allting. Som om han varit bortrest. En riktig långresa. Men nu är han hemma igen. Men inte hemma hos mig. Han är nån annanstans. Det är inte så mycket det att jag vill ha honom hemma hos mig. Men själva känslan är svår att greppa.

Idag gör det ont. Idag är jag ledsen. Har inte många tårar kvar nu. Dom flesta har redan runnit nerför mina kinder.

Inatt blev det knappt två timmars sömn. Vaknade av att jag grät. Att jag pratade med XX. Och grät. "Varför? Varför gjorde du såhär? Det kunde ju ha blivit så bra. Varför?"

Är livrädd för ett nytt återfall! Han är fri!

Lägenheten!

2008-01-03T07:38:00.000+01:00

Igår fick jag en jourlägenhet. Var uppe på socialförvaltningen och hämtade nycklar. Kvinnan från socialens bogrupp följde med mig dit. Jag kände mig förväntansfull. Tänkte att det nog skulle kännas lättare om jag bara fick nya väggar omkring mig. Satte nycklarna i dörren och öppnade. Ett kliv över tröskeln och jag drabbades av akut illamående. En inpyrd stank fullkomligen slog emot mig. Jag klev in i en hall med mörkt nikotinfärgade väggar. Stanken va fullständigt vidrig. Lampan i taket fungerade knappt och jag fick en känsla av att jag inte ville vidröra nåt. Inte ens strömbrytaren. Det nästan stack i ögonen pga lukten. Jag stegade försiktigt in i köket och trodde inte mina ögon. Varenda skåplucka och låda var målade i lila. Inte nån diskret lavendel eller söt syrén utan LILA!!! Riktigt j*vla as-lila!!!

Jag försökte hålla mig lugn och låta finkänslig. Lugn var jag. "Oj, ja titta här då! Här var det lila!" Kom på mig själv med att låta lite väl snäll. Det var ju ändå inte hennes lägenhet.

Jag frågade om jag fick måla om. Bara slänga på lite vitfärg. Inte så mycket pga av den kräklila färgen utan mer med tanke på stanken. Det fick jag inte. Inte ens med värdens lov. "Du får nog vädra lite. Det känns som om hon har rökt härinne." No shit, Sherlock!! Vädra? Mot sån inpyrd röklukt hjälper det inte om man så slår upp fönstrena på vid gavel i en månad. Min kompis, som är målare, förklarade att man måste tvätta alla väggar och måla om för att bli av med stanken. En riktig sanering.

Lägenheten i sig var helt ok. Om det hade gått att vara därinne hade det varit ännu bättre! Jag kände mig själv som en stinkbomb när jag satte mig i bilen och körde hem. Sjönk ner i soffan. "Det är f*n inte möjligt! Jag KAN inte bo i det där med mina barn. Spelar ingen roll hur många glade-sprayer och andra lukta-gott-prylar man slänger fram. Vi kommer bli nikotinfärgade allihop. Springa omkring som tre små fimpar därinne."

Lite senare på eftermiddagen ville barnen åka och titta på mammas nya lägenhet. Visst, det är klart. Deras miner när jag öppnade ytterdörren var oslagbara. Från fyra små fötter som otåligt stod och trampade, blev det fyra par ögon fyllda med fasa. Dom tog varsit steg över tröskeln och bådas små händer flög genast upp och placerade sig över mun och näsa. "Mamma, ska det lukta såhär? Jag kan inte andas! Jag spyr!"

Dom traskade igenom hallen och in i köket. Min äldsta dotter, vars älsklingsfärg råkar vara lila, utbrast: "Men GUD vilken ful färg!"

Vi gick vidare och tittade på alla små skrymslen och vrår. Jag iakttog hela tiden mina barn. Deras händer lämnade inte ansiktena för en sekund. När vi åter stod i hallen tittade min yngsta upp på mig med tårfyllda ögon. "Jag vill inte bo här mamma! Det luktar för äckligt! Jag mår illa!" Då lämnade vi lägenheten.

Jag kan leva med taskiga tapeter eller fula färger i köket. Jag behöver inte ha badkar eller hiss. En etta fungerar alldeles utmärkt eftersom det inte är för all framtid. Men att behöva bo med mina barn i en stinkande bakteriehärd?

Jag har inte sovit en blund inatt. Vaknat flera gånger i timmen tills jag slutligen gav upp. Allt snurrar runt i skallen på mig.

Trött. Vill sova. Men har för mycket att göra. Hur orkar man?

Nytt år - Nytt liv!

2008-01-01T09:00:00.000+01:00

Idag börjar det. Mitt nya liv. På riktigt. Jag överlevde. Mitt förflutna ligger på andra sidan. Har mitt blanka ark framför mig och ska fylla det med färger. Glada färger. Varma färger. Färger som ger styrka. Glädje. Den trasiga tjejen dog inatt. Nu ska jag försöka återuppliva henne. Hon ska leva igen. På ny kraft. Ny kärlek. Kärlek till livet. Friheten.

De senaste nätterna har varit fyllda av ångest och mardömmar. Har blivit slagen och sparkad. Hotad och förnedrad. Legat täckt av mitt eget blod. Vaknat med andnöd. Hjärtklappning. Gråtit. Lidit. Vill inte ha det så längre. Nu vill jag börja om på riktigt.

Smärtan är kvar. Den är densamma. Sanningen är inte annorlunda. Mina minnen är fortfarande lika starka. Smärtsamma. Min själ blöder kraftigt och hjärtat har inte läkt. Det som är skillnaden är förutsättningarna. Förutsättningarna för lycka. Lycka och kärlek. Trygghet och styrka. Det är annorlunda nu. Det är bara jag. En känsla som både ger mig glädje och sorg. En känsla som är svår att hantera. Svår att förstå.

Jag önskar så att det bara var glädje jag kände. Att jag slapp känna denna sorg. Denna smärta. Smärtan känns ibland starkare än glädjen. Den är outtröttlig. Tränger sig hela tiden igenom. Det är precis som om den inte klarar av att glädjen tar nån plats. Som att den blir svartsjuk och bara måste visa sig. Inte bli bortglömd. Så fort jag känner minsta lycka så väller den över mig som en mörk, tjock massa. Lägger sig och täpper till alla ljusstrimmor. Alla lufthål där glädjen kan smita igenom. Där inne sitter jag sen i mörkret tills glädjen gett upp. Dragit sig tillbaka. Då -kanske- smärtan avlägsnar sig för en kort stund. Med ett elakt leende. "Jag vann! Du kommer inte undan mig! I'll be back".

"Märkligt! Den låter precis som Arnold. Terminator. Min smärta är en österrikisk mördarmaskin!"

Glädjen brukar ibland snabba sig tillbaka för att visa mig att den inte försvunnit helt. Men bara för ett stressat: "Du, jag återkommer så fort Arnold är död!" med en röst som farligt mycket liknar den av en nervös Woody Allen.

Det måste bli en förändring på det här. Jag kan inte ha en mördare från Österrike som skrämmer sk*ten ur mig hela tiden, när den som sen ska pigga upp mig är en stammande, märklig liten man med glasögon och trenchcoat!

"Jag måste byta ut Woody. Jag vill ha en len Brad Pitt som kommer och ger mig styrka. Eller kanske en väldoftande George Clooney. Äh, va f*n, jag tar båda! Varför hålla igen?!"

Om jag vet att Pitten och Georgie är påväg kanske jag inte låter Arnold göra så stor skada. Jag kanske bara kan blunda, låtsas som jag inte ser eller hör honom och bara vänta tills mina pojkar dyker upp och spöar sk*ten ur The Terminator. Jag ska iallafall försöka. Men måste först dumpa Allen.

Jag hoppas jag lyckas. Jag hoppas jag orkar. Hoppas på lyckan.

Nytt år - Nytt liv

Men samma j*vla smärta!

Nästan nyår...

2007-12-30T05:57:00.000+01:00

Nu är klockan 05.58 och det är söndag morgon. Har inte sovit mycket inatt. Drömt massor. Vaknat flera gånger. Genomsvettig. Rädd. Men framförallt ledsen. För exakt ett år sen låg jag på golvet. Nyss nedsparkad från sängen. Efter en natt fylld av hån, slag, stryptag och gråt. Hela den här dagen, för ett år sen, låg jag i min väninnas soffa och grät. Hade ont. Med blåmärken, rivmärken, strypmärken, bitmärken. Men framförallt djupa, djupa sår i själen.

De synliga märkena är för längesen borta. Dom satt kvar i några veckor. Var lätta att dölja. Långärmat. Polo. Högerhanden i bandage. Ett leende på läpparna. Ingen såg. Ingen visste.

Det var vad jag trodde. Jag hade fel. Dom visste. Dom förstod. Såren i själen gick inte att gömma. Dom lyste igenom hur mycket jag än log. Dom gick inte att sminka över. Jag trodde min teater gick hem. Trodde jag var trovärdig. Ljög om blåmärkena. Dom som av misstag dök fram under en uppdragen tröjärm. "XX råkade öppna toalettdörren precis när jag kom gående i hallen..."

Den enda som visste lite mer om sanningen var min väninna som jag var hos hela dagen efter min helvetesnatt. Hon försökte prata med mig. Men jag var inte mottaglig. För ledsen. För chockad. För blåslagen. Men hon visste. Hon förstod. Det gjorde även min granne som kommit ner mitt i natten. Då hade XX gett sig av hemifrån. Hon satt hos oss i ett par timmar. Tröstade mina barn som vaknat av tumultet. Såg mina sönderrivna kläder. Några märken. Men framförallt min smärta. Ändå ljög jag. För att skydda XX. Försökte deperat komma på nån historia om vad som hänt. Hon gick aldrig på det.

Det är sällan folk går på det man säger. Dom ser tecknen långt innan man själv blivit medveten. Nu ser jag det själv. Nu skyddar jag inte längre. Inga fler lögner.

Jag önskar att jag kunde sova bort hela den här dagen. Datumet sitter fastetsat i mitt minne. Synen av mig själv i spegeln finns kvar på näthinnan. Skräcken i mina barns ögon kan jag inte glömma. Deras oförstående blickar.

Idag gör det ont. Jag gråter igen. Det är ensamt och smärtsamt. Såret har börjat blöda ännu mer nu. Vill bara att denna dag ska vara förbi.

Det är mitt fel!

2007-12-28T08:39:00.000+01:00

Mina barns pappa är frustrerad. Han är orolig och rädd. För barnens skull. Dom nämndes ju ändå i senaste hotet. Jag är också orolig. Han klandrar mig. Han tycker allt är mitt fel. Det är jag som levt med XX. Jag som försatt dom alla i den här situationen. Han klandrar mig för att ha älskat fel man. Han klandrar mig för att det inte finns några självklara svar att ge barnen. Han klandrar mig för att barnen mår dåligt. För att alla mina krafter är slut. Allt är mitt fel.

Jag förstår honom. Han är ledsen, frustrerad och orolig. Då kan man känna så. Säga så. Men för mig blev det bara en bekräftelse. En bekräftelse på att jag haft rätt som klandrat mig själv hela den här tiden. Jag är inte arg på honom. Bara fullkomligt söndertrasad inuti!

Jag befinner mig i det mörkaste och djupaste av hål. Det är kallt här nere. Kallt och rått. Jag har noll krafter att försöka klättra upp. Vet inte ens om jag vill! Var tog alla mina krafter vägen? Kanske kommer dom tillbaka imorrn! Men jag tror inte det. Jag har känt såhär i en vecka nu. Försökt dölja det med skratt och falsk styrka. Nu har det trängt sig igenom. Idag är det ingen saknad efter XX som ligger och kletar sig i mitt hjärta. Idag är det en annan slags sörja. En giftig sörja. En smittsam äcklig sörja som förpestar. Får allt att insjukna. Mitt i det där ligger mitt lilla hjärta och försöker slå. Kämpa vidare. Det gäller att ha en stark pump. Just idag önskar jag att det fanns en stoppknapp. Eller åtminstone en pausknapp. Skulle vilja stänga av pumpen och bara få vila. Varje slag påminner mig om mitt liv. Mitt liv som det är idag. Som det blivit. Vill slippa tänka på det.

Jag ligger härnere på botten av hålet och blickar uppåt. Långt däruppe vet jag att värmen och ljuset finns. Där är det fest. Fantiserar om hur det skulle vara att klättra upp men inser snart att det är alldeles för mycket av en kraftansträngning. En vänninna till mig sa: "Hade det stått en uniformerad karl och kikat ner på dig i hålet så hade du väl flugit upp! Och förmodligen hunnit spackla dig på vägen!" Sen skrattade hon! Nä, hade det stått en stor och stark karl där så hade han minsann fått klättra ner och bära upp mig.

Det är flera av mina vänner som tycker jag ska träffa en karl. "Det är dags att du hittar en bra kille!" Jaha? Dags? Är det försent sen då eller? Är jag för gammal då? Går mitt bäst-före-datum ut?

Jag har ingen lust just nu. Har många killkompisar och killar är det bästa som finns. Jag får dock aldrig måla naglarna på dom och kan heller inte dela pms-erfarenheter. Men att umgås med dom är det bästa jag vet. Det är inga krusiduller. Inget trams. Raka rör. Inga katter som tassar runt kring nån het j*vla gröt! En kille förväntar sig att man säger rakt ut vad man tycker. En kille tjatar inte. En kille med humor är det bästa.

En vacker dag kommer jag att bli allvarligt förälskad. Alldeles upp över-över-örona-så-att-det-pirrar-i-hela-kroppen-kär!! Jag ser fram emot den dan. Den kanske kommer imorrn. Kanske om en vecka. Ett år. Men jag letar inte. Stressar inte. Va f*n, mitt bäst-före-datum håller nog lite till. Får ju för tusan fortfarande visa leg på bolaget, trots att jag är 4 månader från 33 år gammal!

En sak i taget. Med det vill jag inte hindra alla stora och starka karlar som har modet att klättra ner efter mig i hålet. Kom ni bara! Jag bjuder på middag när vi är uppe igen!!

Snart är allt bra!

2007-12-26T22:14:00.000+01:00

Ganska skönt att hysterin är över. Det är ju ändå lite smärtsamt. Jag är glad att jag har mina barn. Min övriga familj och mina vänner. Men minnena gör sig påminda. Ibland lägger sig saknaden som en svart, tjock, kletig sörja runt mitt lilla hjärta. Då gör det alldeles väldans ont! Vill inte sörja längre nu. Vill inte känna så längre. Vill bara få glömma. Blir förbannad på mig själv. Besviken. Vet att det är normalt. Att h*lvetet inte är över än. Men F*N vad jag är trött nu.

Får fortfarande inte speciellt mycket sömn. Drömmer lika mycket som vanligt. Och ändå kan saknaden klämma sig igenom min skyddsväst. Rakt in i bröstet på mig. Lägga sig där och infektera. Som en illvillig bakterie som inte vill släppa taget. En bakterie som är resistent mot all behandling.

Jag har överlevt julafton. Nu ska jag klara mig till nyår. Nyår gör ondare. Minnena från förra året är smärtsamma. Då levde vi tillsammans. Lyckliga. Kära. Men ändå låg jag blåslagen på nyårsafton. Blåslagen på både kropp och själ. De synliga märkena är för längesen borta. Men själen värken än. Mer nu när det närmar sig.

De sista veckorna har jag gråtit mer än jag gjort under en lång period. Vet inte riktigt varför. Det är bara nåt som känts väldigt tungt. Har varit svårare att skaka av sig tankarna på honom. Saknaden. Den kommer inte alls lika ofta och brukar inte vara lika stark längre. Men på sista tiden finns den där. Den ligger och gror. Som för att göra sig lite påmind. För att jag inte ska glömma. Kanske är det på grund av den stundande flytten. Att det blir ett avslut. Ett avslut på det liv jag trodde jag skulle ha. Det liv jag ville ha. Önskade jag hade. Kanske är det därför.

Jag har genomgått olika faser. Total rädsla. Blandad med villkorslös kärlek. Övermäktig sorg. Blandad med känslan av efterlängtad frihet. Under korta stunder har jag även känt ilska. Annars har det bara rört sig om just rädsla, saknad, sorg och frihet. Allt gör ont. Till och med känslan av frihet.

Jag blir förvirrad av mina egna känlsor. Dom skrämmer mig ibland. Har svårt att förstå dom. Svårare att acceptera dom. Varken vill eller orkar känna såhär längre. Han är ute snart. Om en dryg vecka. Då börjar han leva sitt liv igen. Jag hatar inte honom. Det kommer jag aldrig att göra. Det tar för mycket energi av mig. Hat skadar bara. Det gynnar ingen. Han hatar dock mig. Då får han göra det. Jag är tillräckligt stark i mig själv idag att jag vet att jag gjort rätt som lämnat honom. Det är det bästa beslut jag tagit i hela mitt liv. Jag är glad att jag fick upp ögonen. Jag är glad att jag är fri.

Så varför gör det fortfarande så förbannat ont då?

Jag får låta det ha sin gång. Snart är allt över. Snart är jag fri även från smärtan. Snart. Jag tar en dag i taget. En timme i taget. Ett steg i taget. Struntar i motorhaverier och cementgjutning. En sak i taget.

Snart är allt bra.

Julafton!

2007-12-25T08:18:00.000+01:00

Det kändes rätt bra. Firade inte som vi brukar. Och det gjorde nog susen! Barnen var lyckliga. Den äldsta ville vara tomte och fick såklart det. Kom in med dånande röst, så dånande den nu kan vara när man är 8 ½ och tjej! "Finns det nå'ra snälla barn här?" Hon började såklart med ett "Ho, ho, ho". Det gör ju den amerikanska tomten. Hon hade skägg och hela kitet. Sötaste tomten jag nånsin sett tror jag. Sen fick vi klappar.

Idag är det tyngre. Det börjar sjunka in att flytten närmar sig. Flytten till min "hemliga" bostad. Där får jag stanna ett tag. Men det är inte permanent. Jag kommer att bo i en liten stad. Nånstans i Sverige. Där kommer jag nog känna mig lite tryggare. Jag hoppas det.

Jag önskar att det inte behövt vara såhär! Jag önskar allt var som vanligt. Att jag fick flytta hem till min egen lägenhet. Kunna leva som jag vill. Vara fri. Stark. Vara jag! Istället måste jag flytta på mig. Först till ett ställe. Sen till ett annat. Vem vet hur många gånger jag måste göra så?

Idag är jag inte rädd. Bara förbannat trött. Trött på att det är fel personer som måste börja nya liv. Som måste flytta på sig. Säga upp sig från jobbet. Flytta från vänner och familj. "Ja, det är verkligen beklagligt" Jasså? Verkligen? Beklagligt? Det där är orden som t e x socialtjänsten använder. Att det är beklagligt. Sen går dom hem till sina trygga bostäder och har det fint med sina familjer. Vad säger politikerna? "Jag, det är ju jättetråkigt." Mmm..visst är det. Ännu tråkigare är det att man bygger ut infranät för 100-tals miljoner när det finns så uppenbara behov på andra håll!

Jag är inget offer. Har aldrig sett mig själv som nåt. Jag är på sin höjd målsägande. Men jag är framförallt kvinna. Och mamma. En mamma som, precis som de flesta andra mammor, vill sina barns bästa. En mamma som står helt hjälplös mot en "högre makt". Vilken myndighet man än pratar med får man samma svar. "Det är verkligen jättetrist att du har hamnat i den här situationen men det är inte vi som tar besluten. Det är politikerna." Jaha? Och ändå finns det politiker som själva suttit i "situationen"! Som VET!

Det finns så mycket konventioner och regler. Det är barnkonventionen. EU har massa fina lagar. FN är så humana och bra. Men när efterföljs den enskilda medborgarens rättigheter egentligen?

Alla har rätt till ett försvar. Om man åtalas för brott. Vi har vår rättsäkerhet. Det är bra. Det är demokratiskt. Man erbjuds hjälp om man blir dömd. Det finns program man kan få gå för att jobba med sig själv. Rätta till de problem man har som gjort att man hamnat där man hamnat. Jag tycker det är bra. Anser att varje människa har rätt till en andra chans. En ärlig chans till ett drägligt liv. VARJE människa! Jag hade tur att bo i rätt distrikt. Annars hade jag inte haft RVC. Dom har varit mina livräddare. Utan dom hade jag aldrig orkat. Jag har vänner som bor i distrikt där det inte erbjudits ett dugg. Där dom så snällt får lunka hem efter polisförhör och rättegångar. Till ensamheten. Ingen att ventilera med. Inga stödsamtal. Inte ett dugg.
Man sitter i sin ensamhet och tänker. Man tänker på mannen som sitter inlåst. Man saknar. Älskar. I sin ensamhet övertygas man mer och mer om att man gjort fel. Att man handlat orättvist. Det finns ingen där som kan tala om hur det är. Som kan stötta. Som kan säga att det är normalt att känna så. Det slutar med att man går tillbaka.

Om vi hjälper förövarna måste vi väl även ta hand om de utsatta???

Igår var det julafton. Våra kvinnojourer är belamrade med kvinnor och barn som flytt. Flytt ifrån terrorn. Alkohol, droger, sparkar och slag. Där satt dom. Mammor som förtvivlat försöker ge sina barn en någorlunda fin jul. Barn som frågar varför mamma gråter. Frågar efter pappa.

Våra kvinnojourer är guld värda. Men alla de eldsjälar som arbetar med att stödja och hjälpa utsatta kvinnor och barn jobbar gratis. Ideellt. Dom får inga pengar. Ingen lön. Dom arbetar med det enbart för att dom brinner för det. För att dom vill finnas där. Politikerna är väl bara tacksamma att statens pengar inte går till några onödiga löner. Då kan vi ju få riktigt bra infranät i våra städer.

Nu får det tamejtusan bli ändring! Fortsätt stöd våra brottslingar. Men glöm för f*n inte brottsoffrena!!!!

Barnens jul!

2007-12-23T10:15:00.000+01:00

Idag är det julafton. Julafton?? Redan? Jag som brukar julpynta som en tok. Julbaka. Rulla köttbullar. Slå in paket och spela julsånger hela dagarna. Har inte ens dragit fram en stake. Pallar inte! Måste ju ändå flyttpacka mitt i allt det här. Det är ju lätt när man egentligen inte ens kan befinna sig i sin egen lägenhet. Hur f*n distanspackar man??

Känner mig lite extra trasig idag. Men lägger allt på hyllan. Barnen, Kalle, Aladdin och mat står på agendan. Inget annat. Vill inte känna. Inte tänka. Låtsas som om det är en vanlig måndag. Med lite extra mycket mat bara. Idag är jag bara jag. Blir bogserad av mamma idag. Motorn är inte tillbaka från verkstan än. Tänker bara vara. Koncentrera mig på mina små. Har ingen lust att piffa. Kanske några drag med mascaran men inget avancerat. Jag i olivgrön velour. Det är juligt! "Det matchar ju mina gröna ögon så lite piff är det nog!"

Barnen är förväntasfulla. Dom ska ju träffa tomten idag. Dom har ju hajjat vem det är som är tomte. Men dom har träffat den riktiga. Det finns dokumenterat. Fick sitta i hans knä i ett "mall" i USA. Då är det ok att man har en låtsastomte här hemma. Det är ju lite långt att resa från USA. Det har dom ju fattat.

Förra året när tomten kom och vi skulle öppna dörren möttes jag av TRE förvirrade män i rött. Jag stängde snabbt igen dörren och vände mig till mamma. "Ehh..det står T-R-E stycken därute!" Sen kom asflabbet! Det visade sig att dom andra två skulle in i varsin lägenhet med klappar och alla tre hade haft det ganska trevligt därute i trapphuset när dom på samma gång klivit ut ur hissarna. Jag öppnade dörren igen, flinade och frågade om det var fritt fram att välja! Då skrattade dom. Vi bjöd in vår egen tomte.

Jag känner just nu noll engagemang. Men jag vet att det bli bättre när jag ser barnens förväntansfulla leenden. Och när jag får mumsa på mammas julmat! Mammor är så skojiga på det sättet att dom alltid ska skicka med massa mat när man åker därifrån. Det tycker jag är extra bra idag. Då kan jag mumsa mig igenom hela julhelgen. I min gröna velour.

Idag blir det inte många knop. Jag ska bara vara. Njuta av mina barns närhet och glädje. Glo på Kalle och mumsa Aladdin. Om barnen vill smaka bjuder jag dom på en romrussin och förklarar snällt att det bara FINNS såna i lådan.. "det är vuxengodis!"

Det blir nog bra idag. Barnens skratt. Prasslet av papper. Julens alla dofter. Maten. Granen. Det blir bra. Det är jul. Barnens jul!

Tigrinnan är arg!

2007-12-22T08:44:00.000+01:00

Kom nära och hon sliter dig i stycken!

Min äldsta dotter drömde en mardröm om XX igår natt. En otäck dröm. Hon drömde att hon hittade mamma halvt ihjälslagen utanför dörren. Och att XX stod där. Nu får det f*n bli ett slut på det här!

Nu vässas klorna. Honan ligger och lurar i gräset och när du minst anar det går hon till attack! Hon haltar och har ont men instinkterna finns kvar! Hon är på jakt. Behöver föda till minikissarna. Har du otur så är det DU som ligger på julbordet med ett äpple i käften!

Är så förbannat trött! Börjar se saker. Började flina för mig själv när jag satt i bilen igår. Såg en jättestor häst galoppera i slowmotion 100 meter framför bilen. Det var ingen häst. Det var en buss. Värsta LSD-trippen!

Sömnbristen ger sig till känna på alla möjliga märkliga sätt. Kommer inte ihåg vilken dag det är. Att det är jul i övermorgon har inte alls gått in. Glömmer bort det mesta. Kan gå ut med hunden men inser snart att själva vitsen med hundpromenaden inte riktigt når sin funktion om jag glömt hunden inne! Då får jag vända om. Kommer knappt ihåg barnens namn. Dom får heta allt annat än sina egna namn. "Du...öhh..vafan heter 'ru??" Tur att mina ungar har humor! Dom kallar mig för "pappa" och flinar.

"Nu är det jul igen.." Ja, men var det inte det nyss? Åren går, men en annan består. Det är ju en j*vla tur! Mina ungar tycker jag är lastgammal. 32? Det är väl inte så farligt. Dom tror att mormor är 300. När min äldsta fick veta att min kompis sambo är 34 höll hon på att svimma! "Åh herregud!!", sa hon.

I år känns det ju inte så glatt med julen. Tänker inte lyfta ett finger. Ett lussebak blir det. Men inga köttbullar eller annat trams. Sånt fixar mamma! Mammor är bra att ha. Dom ingår ju ofta i paketet. I mitt paket ingår det en i alla fall. Hon gör goda köttbullar. Själv glider jag nog i min nya lilla velour-overall, slänger ihop lockarna i en slarvig tofs, tar min nya pojkvän Aladdin och glider ner under filt framför Kalle! Klockan 15.00 på måndag tar jag inte emot några samtal. Då ska jag och Aladdin kela! Bara han och jag. Och en unge på varje sida.

Jag undrar om XX ska titta på Kalle. Om han också har en pojkvän som heter Aladdin. "God Jul! Hoppas tomten kommer! (när du tappar tvålen i duschen!)"

Tigrinnan samlar kraft. Förbereder sig för strid. Klorna blänker. Hon är arg!

Listan är lång!

2007-12-20T01:19:00.000+01:00

Har sovit i knappt två timmar. Hunnit vakna tre gånger av mardömmar. Mitt huvud värker mer än vanligt och jag är så trött att jag mår illa. Hur f*n ska jag orka? Jul. Nyår. Familjelycka. Min fysiska kraft är slut. Min lilla låga är helt påväg att slockna. "Nu tändas tusen juleljus.." Ja, inte här i alla fall! Skulle behöva ett ordentligt lysrör för att kunna hitta fram i mörkret.

Jag fryser. Känner mig febrig. Är förmodligen grön i ansiktet av illamående.

Min lilla verklighet som började kännas verklig igen är än en gång svår att få grepp om. Det hade börjat kännas så bra. Jag skulle vidareutbilda mig. Hade kommit in. Kunde för första gången på länge se framtiden som ljus. Se mig själv som jag ville. Som jag så länge drömt om. Just nu vet jag inte hur det blir. Med nånting. Jag vill f*n inte ge upp. Men har svårt att hitta styrkan nu.

Jag fullkomligt sk*ter i om jag själv hotas. Men barnen!? Jag bara grät igår när jag såg dom. Deras små oskyldigt busiga leenden. Dom vet inte om det här. Dom tror vi är på minisemester. Jag måste ändra mina rutiner. Ändra mitt sätt. Gömma mig. Leva som nån annan. Som jag inte är van vid. Tänka på allt. Ständigt vända mig om. Kolla i backspegeln. Barnen märker såklart min oro. Att jag är stressad. Det är svårt att dölja.

Satt hos polisen igår. Tre timmar i förrgår. En timme igår. Det har blivit mitt andra hem. Jag frågade om jag inte kunde få flytta in i en cell i arresten. Jag och barnen. Det skulle kanske pigga upp lite. Vi kan ju sjunga julsånger för arrestvakterna. Jinglebells.

Idag har jag god lust att bara ge upp. Tänker inte göra det. Men lusten finns helt klart där. Orkar inte ha mer huvudvärk. Mer illamående. Mer mardömmar. Allt har blivit värre. Min motor har totalhavererat igen. Måste plocka isär hela sk*ten. IGEN! Cementgrunden har luckrats upp och själen har nästan förlorat allt blod! Jag känner hur livet fullkomligen rinner ur mig och det finns inget jag kan göra för att stoppa det. Jag är maktlös. Mina barn har blivit hotade!

Tigrinnan i mig ligger och morrar. Men hon är skadad. Skadeskjuten. Ligger och slickar sina sår och försöker återhämta sig. För att kunna försvara sina små. Hon har kommit ifrån flocken. Måste ensam försvara dom små kissarna. Och hon är skadad. Hur kan man försvara de sina då?

Förtvivlan. Maktlöshet. Rädsla. Ilska. Det tar aldrig slut.

Listan är lång!

Ännu en polisanmälan!!

2007-12-18T20:43:00.000+01:00

Idag kom det som fick mig att vilja ge upp. Lägga mig ner och dö. Ett sms. Ett hot mot mitt och mina barns liv. Snarare ett löfte om att vi alla tre kommer att "plockas"!! Man nämnde barnens skola vid namn. Man vet var vi finns. Man vet våra rutiner. När, var och hur! Man vet allt!

Jag är så trött. Gråter både inombords och helt synligt. Orkar inte mer nu! När ska jag kunna få ro? När kan jag sluta fly? Sluta gömma mig? All min styrka har runnit av mig. Blir arg då och då. Men mest bara rädd. Mest bara ledsen. Hela mitt liv har återigen vänts upp och ner. Det är kaos i hela mig. Såret har gått upp och blodet pulserar ut. En rejäl artärblödning. Det slutar inte. Jag håller på att förblöda. Livet rinner ur mig. Tankarna flyger runt i huvudet på mig.

Jag har länge gått och varit rädd när jag varit ute. Trott jag sett XX hela tiden. Spanat efter honom. Nu vet jag ju inte vem eller vilka jag ska titta efter. Kan vara den där killen i kön på konsum. Eller han där borta vid övergånsstället. Kanske mannen med hunden. Jag har ingen aning om vem. Det stod "vi" i sms:et. "VI ska plocka er!" Vilka vi?

När vi minst anar det så ska alltså några "vi" plocka oss. Dom räknade upp de adresser där vi befinner oss. Nu har vi fått gömma oss. Fått fly. Har fått rycka upp barnen från skolan. Dom kan inte ens vara med på julavslutningen. Blir ingen riktig jul för dom. Jag har ingen ork kvar nu. Nu är jag riktigt tom. Kan inte se klart. Kan inte komma på lösningar. Trots all aktivitet i min hjärna kan jag inte tänka en enda logisk tanke. Ingenting är som det ska. Det stormar inom mig.

Jag trodde det skulle vara över snart. Det kommer det aldrig att vara. Inte förrän jag är utspelad. Bortglömd. Begravd. "PLOCKAD"!!

Jag är så trött. Så rädd! Idag blev det ännu en polisanmälan.

Inatt...

2007-12-18T07:26:00.000+01:00

..kom allt tillbaka. Jag var i hovrätten igår igen. Följde med en vän. Hon skulle genomgå samma h*lvete som jag gjorde för en dryg månad sen. Men hon skulle gå dit själv. Aldrig i livet! tänkte jag! Jag följer med!

När vi kom in genom dörrarna kom många minnen tillbaka. Men jag stoppade undan dom. Hade inte tid med sånt. Var inte där för min skull. Vi mötte upp min väninnas advokat. Sen gick vi och satte oss i det lilla väntrummet utanför rättsalen. Jag såg på min vänninna vad hon kände. Vad hon tänkte. Jag satt ju själv där för bara några veckor sen. En hissdörr öppnas och ut kommer hennes ex med två vakter. Han hade ett sånt där bälte runt midjan med handfängsel i. Precis som XX. Jag tror till och med dom hade likadana tröjor. En militärgrön med dragkedja. Då överöstes jag med minnen. Jag kunde inte se hennes ex. Jag såg bara XX. Jag hörde hans röst. Hans ord. Jag skakade snabbt av mig känslan av hans närvaro. Min väninna brast i gråt. Åh, hur jag kände med henne. Jag visste så väl. Jag la armarna runt henne och strök henne över håret. "Du fixar det här. Jag VET det! Jag finns här!"

Det gjorde ont i mig att se denna glada, snälla, söta lilla tjej lida så. Jag la en hand på hennes mage. Den putande lilla magen där det ligger en liten och växer. "Du klarar det!"

Dags att gå in. Doften i rättssalen fick återigen minnena att vakna till liv. När domaren började prata sådär formellt rös jag. Jag tänkte på min vän som satt där framme. Jag visste hur hennes tankar gick. Jag kunde se det på henne.

Det blev paus några gånger. Vi gick och åt lunch. Vi skrattade lite. Vi pratade om allt och inget. Skojade om livet. Skrattade åt vår egen ironi. Vi behövde det båda två.

Dagen var lång. När det var klart gick vi till bilen. Vi åkte hem.

Jag var trött när jag kom hem. Åt lite. La mig på soffan. Sen somnade jag. Det tog inte lång stund innan drömmarna satte igång. Helt plötsligt ensam i rättssalen. Inlåst. Alla var borta. Min väninna. Rätten. Vakterna. Enbart hennes ex satt där. Med handfängsel. Jag försökte ta mig ut. Det var omöjligt. Vände mig om och där stod han. Det var inte längre min väninnas ex-sambo. Det var XX! Han hånlog. Sa att det var ett misstag att jag kommit tillbaka dit. Att han äntligen skulle få mig. Äntligen skulle få göra det som han sålänge drömt om när han suttit inlåst. Jag sprang mot dörren. Slet och drog i handtaget. Den var låst. Plötsligt känner jag hur han står alldeles bakom mig. Pressar sig mot mig. Viskar i mitt öra: "Du kommer inte ut. Det har jag sett till".

Han tog ett fast tag om mitt hår. Drog sakta mitt huvud bakåt. Jag mötte hans iskalla, svarta ögon. Och ett hånleende. Han njöt. Han älskar att jag är rädd. Han fortsätter psyka. Jag är så rädd att jag knappt kan andas. Jag känner hans hand om min hals. Än en gång. Vet att nu har han lyckats. Han vann.

Jag vaknar med ett ryck. Det är mörkt i lägenheten. Har lite svårt att andas. Är genomsvettig. Fryser och skakar. Det var bara en dröm. Den här gången också.

Jag har ont i huvudet. Det spränger. Är trött. Rädd. Vill inte, orkar inte. Vill bara få vila. Få sova. I lugn och ro.

Natten var hemsk. Men att veta att jag hjälpte min vän genom att bara finnas där gör det värt det. Då spelar det ingen roll om jag hade en dålig natt efteråt.

Jag kanske inte är så oviktig som XX fått mig att tro. Att veta att jag hjälpt nån ger mig styrka. Glädje. Vi finns där för varandra. Vi som vet. Som förstår. Vi finns!

Jag är tom...

2007-12-16T07:58:00.000+01:00

Tom på kraft. Tom på känslor. Det känns så. Nånting har hänt. Inget baklag. Det har jag bestämt mig för att inte kalla det. Men en liten inbromsning. Ingen tvärnit. Ingen totalkrasch. En liten, lätt inbromsning bara. Kan vara klokt att trycka ner bromsen lite när kraften börjar sina. Kan vara rätt farligt att gasa på för mycket då.

Jag brukar göra mina små inbromsningar då och då. Ibland medvetet. Men inte nu. Nu är det bilen själv som ville sakta in. Behöver ett depåstopp. Tanka lite. Ljustera däcken. Kanske laga en punktering. Jag undrar om jag inte ska köra en motortvätt och ett oljebyte på samma gång.

Känner mig ensam. Jag har fullt med underbara människor omkring mig. Men känner mig ensam. Ibland är det skönt. Ibland måste jag vara ensam. Ensam med mina tankar. Mina känslor. Men just nu är det ensamt att känna sig ensam.

Såret har gått upp igen. Inte jättemycket. Men tillräckligt för att blodet ska börja sippra ut igen. Tillräckligt för att det ska göra ont. Är rädd att det ska bli infekterat. Måste göra rent och lägga om. Jag vet hur man lägger om sår. Jag har gjort det på så många andra människor. I mitt jobb. Men mitt eget sår kan jag inte riktigt ta hand om. Det känns så just idag. Jag vet vad som krävs för att försöka stoppa blödningen. Men har inte materialet hemma. Jag behöver en ny bostad. Inte direkt nåt som finns på apoteket!

Träffade mina barn igår. Mina underbara vackra små sk*itungar! Dom har varit bortresta i tio dagar. I USA. Hälsat på lite släktingar. Dom hade mycket att berätta. Det har shoppats nya kläder. Och "stövelklackskor". Det hade tappats tänder. Man hade lärt sig att blåsa tuggummibubblor. Båda ville berätta allt på samma gång. Båda blev irriterade när den andra avbröt. Dom kom av sig och skällde lite på varann. Jag satt mest och såg frågande ut. Det var så mycket information. Hängde inte med. "Sa dom att dom hade shoppat tuggummi, blåst bubblor med skorna och tappat kläderna??"

Med lite hjälp fick jag snart ihop deras berättelser. Dom hade haft det bra. Men dom hade saknat mamma. "Mamma, jag älskar dig oändligt mycket!"

Denna, absolut villkorslösa, kärlek är det som får mig att fortsätta. Att orka. Den ger mig styrkan. Viljan. Men ibland måste jag sjunka ner i mina egna tankar. Mina minnen. Sortera och försöka förstå. Det tar tid. Jag vet det. Jag försöker ha tålamod.

Mina tjejer sov hos mig inatt. Vi sov hemma hos mormor. Deras pappa skrattade när han sa att jag skulle ha det så kul med omställningen. Först fattade jag inte riktigt. Sen kom jag på vad han menade. Den förbannade jetlagen!! Klockan hade passerat en bra bit efter midnatt när min 6-åring tillslut somnade. Hennes sista ord, innan snarkningarna började, var ett sömnigt "Är det morgon snart?" I h*lvete heller! tänkte jag.

Dom ligger och sover som grisar fortfarande. Ska nog krypa ner och sniffa lite på dom. Mysa i värmen. Lämna min tomma själ här och bara vara med mina små. Det ska jag! Tanka lite kärlek. Värme. Det behöver jag. Behöver få fylla på. Vill slippa ha såhär ont. Vill inte känna mig ensam. Vill inte vara tom!

Förlåt att jag är jag!

2007-12-15T07:23:00.000+01:00

Jag brukade känna så. Brukade vilja ursäkta mig för att jag var som jag var. Urskulda min egen existens. Säga förlåt för mina tankar, åsikter,viljor och önskningar. Jag lärde mig rätt snabbt att jag inte räknades. Jag var inte så viktig. Tyckte mest rätt dumma saker. Hade ganska fåniga drömmar. Levde inte i verkligheten. Hade helt orimliga krav på hur ett förhållande skulle se ut. "Förlåt för att jag tänker. Förlåt för att jag finns!"

Jag ursäktar mig inte längre. Kan fortfarande känna impulsen att göra det ibland. Men hejdar mig. Det finns ingen anledning att ursäkta sig längre. Det fanns det egentligen inte förut heller. Men det fattade jag ju inte då. Idag fattar jag. Idag vet jag.

Jag försöker vara stolt över mina känslor. Mina drömmar. Dom är ju jag. Dom präglar min person. Det är en ganska trevlig person. Om man får tro mina barn. Och mina vänner. Jag brukar få dom att skratta tills dom har ont i magen. Jag brukar krama dom när dom är ledsna. Jag brukar lyssna när dom vill prata. Jag kommer med näsdukar när dom gråter. Lånar ut en axel att gråta mot. Sen får jag dom att skratta igen. Hysteriskt!

Ber inte om ursäkt längre. Jag tänker fortsätta kämpa. Fortsätta lära.

Mina vänner, rövarna i Mattisborgen, säger till mig att jag skrattar igen. På riktigt. Att mina ögon har börjat glittra igen. "Det är så underbart att höra dig skratta sådär igen!" Sen får dom tårar i ögonen. Jag låter orden sjunka in. "Ja, jag är glad! Jag skrattar med hjärtat igen. Just idag skrattar jag på riktigt!"

Nu börjar min cementgrund att stelna till. Snart är den helt stabil igen. Ett rejält nybygge. Snyggt och stadigt ska det va'! Jag är redo att låta folk provgå på min cement. Att låta dom med ostadig grund få låna min stadiga. Vi kan hålla i varann om det skulle kännas vingligt. Dom kommer lämna spår efter sig. Men bara i mitt inre. Cementen kommer att stå orörd.

Reparationsarbetet är nästan slutfört. Motorn är nästan helt ihopplockad. Ligger bara ett par muttrar och nån annan konstig pryl kvar på verkstadsgolvet. Snart är alla delar på plats. Snart spinner jag igen. Vilken dag som helst är det dags för en provtur på E4:an. Börjar lite lugnt innan autobahn. Gasen är det inget fel på. Lacken glittrar och glänser. Hela bilen är "blingblingad" och fin. Bara bromsskivorna som måste kollas. Vore förj*vligt om jag kraschar under första turen!

Inga fler ursäkter. Ingen skuld. Nu är det vår tid. Min och mina barns. Vi är vi! Och vi tänker fortsätta vara det!

Förlåt för att jag är jag? Nä, grattis för att du fick känna mig, din dumma j*vel!!

Jag kan inte sova!

2007-12-15T00:37:00.000+01:00

Jag vill inte sova. Orkar inte, som mina yngsta brukade säga. "Jag orkar inte sova, mamma..det är jobbigt!"

Det är jobbigt att sova. Jag drömmer för mycket. Blir ändå aldrig nån riktig sömn då. Det känns som ett mirakel att jag inte har blivit helt från vettet än. Max tre timmars sömn per natt i ca fem månaders tid. Slumrar ibland till på eftermiddagarna...men aldrig nån längre stund. Blir störd av drömmarna varje gång jag sluter ögonen.

Dom tar nog slut snart. Dom kan ju inte orka hålla ut så mycket längre. Finns inte så mycket mer att drömma om. Mina drömmars manusförfattare måste ju få skrivkramp tillslut. Jag kanske kan ta över skrivandet då. Då skulle jag nog skriva en dröm om ett lottovinst, ett soligt land, en milslång strand och jag och mina barn i varsin solstol. Jag skulle ta dykarcert. och simma med delfiner. Dricka pina coladas och skratta åt strandraggare! Jag skulle bjuda dit alla mina vänninor och så skulle vi ligga vid poolen och fnittra åt poolpojken Pablo som struttar runt och spänner sina muskler! Livvakten skulle vara där också. Med sin son. Han som är storebror åt mina tjejer. Vi skulle spela beachvolley och äta glass hela dagarna. Ha BBQ varje kväll.

Jag får nog maila mina drömmars manusförfattare med min lilla manusidé. Han kanske nappar!

Av nån anledning har det varit en tung dag idag också. Kanske är för att det närmar sig jul. Jag har ingen större lust med jul. Jag vill samtidigt klara av det. Jag vill inte strunta i julen. Vill inte låtsas om som att den inte finns. Vill inte hoppa över den. Vill bara komma igenom den utan ångest att den inte blev som jag hoppats. Jag tänker inte ha några förväntningar. Den här julen kommer att bli annorlunda. Men det gör ingenting. Det kommer fler jular. Och dom kommer bli bra! Det vet jag!

Nästa år kommer jag och mina barn ha en trygg, fast punkt där vi tillsammans kan julpynta och göra fint. Vår lilla borg. Nästa år ska bli en riktigt god jul. En kärleksfull jul. En jul full av glädje och förväntan. Jag håller ut till nästa år.

Jag är trött. Känner att huvudvärken är påväg tillbaka. Ska kanske försöka vila en stund ändå. Har ju mailat till min lilla manusförfattare nu. Får se om han köpte konceptet. Personligen tyckte jag att det var riktigt bra! Men han har kanske andra planer. Mina mardrömmar kanske är som Days of our lifes... A never ending story. Gud hjälpe mig i så fall!

Ska försöka vila lite. Ska försöka komma till ro. Tänka lyckliga tankar. Räkna får. Läsa sportsidorna. Titta på motorjournalen.

På nåt sätt ska jag nog kunna sova. Snart även utan mardrömmar.
Men just nu kan jag inte sova!

2007-12-14T09:31:00.000+01:00

Eftersom det blev sån "läsarstorm" över mitt senaste inlägg så valde jag att skriva ett inlägg om bara det. De som känner mig ser min ironi och min typ av humor mellan raderna och jag tänker inte be om ursäkt för mina egna tankar och känslor jag hade just den dagen jag skrev det. Det är ingen som måste läsa det jag skriver. Det är helt och hållet mina egna tankar. Min egen dagbok.

Jag är fullkomligt medveten om allas "vardagsproblem" och minimerar ALDRIG någons "gnäll" och "tjat". Som jag själv skrev i en kommentar till inlägget så var det där mina känslor och tankar just den dagen!

Mina vänner, de som känner mig väl och känt mig länge, vet så väl att jag alltid finns där och lyssnar och stöttar så gott jag kan. Jag har aldrig tyckt att mina "problem" är viktigare eller mer värda en någon annans och det vet mina vänner om! Det är ingen som tvivlar på det!

Eftersom denna blogg helt och hållet är min dagbok om kampen tillbaka från en destruktiv och våldsam relation så är det mina tankar. Helt efter hur det känns i mig just för stunden då jag sätter mig och skriver.

För att försöka vara så tydlig som det går så får folk alltså gnälla om vad dom vill, hur mycket dom vill. Mina vänner kan med andra ord läsa mellan raderna att jag just DEN dagen inte orkar tänka på nånting annat än det som pågår i mitt huvud.

Kram till alla mina underbara vänner, och ni andra som kan läsa mellan raderna! Hoppas dom glutenfria lussebullarna smakar och lycka till med svärmor!! ;-)

Sluta gnäll om svärmor!

2007-12-12T09:24:00.000+01:00

Huvudvärken har släppt något idag. Är mest trött. Har så mycket att fixa. Det går trögt. Måste orka! Hitta ny bostad. Helst i förrgår! Han är ute snart. Det är bara fråga om veckor kvar! Inte så många veckor. Inte tillräckligt många.

"Varför ska det vara såhär? Varför ska den som blivit utsatt få vara den som betalar det högsta priset? Varför ska jag straffas? Det är ju så det känns? Jag tycker inte synd om mig själv. Är bara j*ligt trött!"

- "Du klarar det här! Du gör rätt! Du är stark! Du förtjänar lycka! Trygghet! Vi står bakom dig!"

Jag har hört det så många gånger. Det har känts tryggt. Det har gett mig styrka. Men det är inte över än. Det är ju NU som mitt stora arbete har börjat. Fram till rättegångarna har jag inte behövt göra nåt. Andra har drivit allting framåt. Polisen tog en anmälan. Åklagaren väckte åtal. Drev målet framåt. Rätten dömde. Två gånger. Jag har bara hängt med. Det har varit skönt att inte behöva tänka. Men nu. Nu tänker jag. Nu undrar jag hur framtiden ska bli. Nu är det upp till mig. Nu ska jag helt plötsligt stå på egna ben. Bestämma själv. Det är ju sk*tläskigt! Skönt med samtidigt otäckt. Nu är det inte längre nån som driver det praktiska framåt. Nu är det bara jag. Jag ska hitta en ny trygg bostad. Mina barn måste få komma hem. Jag måste få ha dom hos mig.

Jag kämpar. Men det är svårt att orka. Ibland vill jag bara ge upp. Stanna kvar. Vänta. Jag vet ju så väl vad det skulle innebära. Men ibland är allt bara så övermäktigt. Ett stort j*la jättehinder som känns helt omöjligt att ta sig över.
"In i den där bubblan kommer man väl aldrig komma! Får nog stanna kvar här på utsidan."

Jag orkar inte tänka på att det är jul snart. Alla tjatar om det. Gnäller om det. "Jag är så stressad! Det är så mycket att stå i!"

Det är det väl för f*n för varenda j*vel?!

"Gud, jag måste hinna julstäda! Svärmor kommer hit. Hela huset måste iordning! Fy vad jobbigt!"

Jamen, du HAR ju iallafall ett hus-h*lvete att städa din ärkenöt!!

"Jag är helt slut! Ska bli SÅ skönt att resa bort i tre veckor över jul. Vad ska DU göra i jul?"

Äh! Go' j*vla jul för i h*lvete!

Jag orkar inte lyssna på allas vardagsproblem. Det gnälls om karlar som inte hittar till tvättkorgen. Om ungar som bara skriker. Om bilar som måste in på service. Om svärmödrar som är så ohyggligt elaka att dom hjälper till med barnbarn och städning och råkar ställa tillbaka grönsåpan i fel skåp! Det gnälls om packning inför semesterresor. Jobbiga kollegor som bakar glutenfria lussekatter till eftermiddagsfikat. Det gnälls om berg med disk. Om högar med tvätt. Jag orkar inte lyssna. Kan slänga på en film istället. Eller måla naglarna. Kan höra mig själv säga: "Mm..ja..fy va jobbigt för dig..nä..menar du det?...oj...mm.."
Blir det för mycket använder jag mig alltid av: "Du...nu försvinner du..jag hör dig väldigt dåligt..jag kör in i en tunn...." *klick*
Jag använder den även om jag sitter hemma i soffan och pratar. Men folk fattar inte. En del är så in i h*lvete självupptagna. "Hej! Har du kommit hem nu? Det bröts ju förut!"
Miffo!

Jag tänker inte ge upp. Jag tänker fortsätta kämpa till sista blodsdroppen. Jag kämpar för mina små. Och för mig själv. Jag kämpar för alla er som inte själva orkar! Men sluta för f*n och gnäll om svärmor!!

Vill bara få slippa just idag!

2007-12-11T11:54:00.000+01:00

Idag känns det tungt. Han var ovanligt våldsam i drömmarna inatt.

I drömmen undrade jag hur jag fortfarande kunde vara vid liv. Det var så mycket blod. Överallt. Hans händer var blodiga. Hela jag var blodig. Det var blod i sängen. Som vanligt var mina kläder sönderrivna och alldeles kladdigt röda. Jag försökte skydda mitt ansikte. Ville bara att det skulle vara över. Låg helt stilla och tog bara emot.

När jag vaknade låg jag ihopkrupen i fosterställning och grät. Mitt huvud höll på att sprängas. För några sekunder var jag kvar i drömmen. Klart jag hade ont i huvudet när han hade sparkat och slagit mig så. Jag hörde mig själv säga "Sluta!"

Jag låg kvar i samma ställning. Gömde huvudet i mina armar. Kröp ihop till en liten boll och bara grät. Så låg jag i säkert en och en halv timme. Kunde inte sluta gråta. Mitt huvud gjorde så fruktansvärt ont! Såret i min själ hade återigen slitits upp och det kändes som om jag höll på att förblöda. Jag kände hur mitt hjärta slog. Även fast gråten fick mitt huvud att nästan explodera var det omöjligt att sluta.

När jag slutligen lyckats lugna mig låg jag kvar och bara andades. Lyssnade till mitt hjärta. Det gick inte att tänka en enda tanke. Det gick bara att minnas. Minnas hur många gånger jag känt såhär innan. Jag försökte befinna mig i nuet. Just den här gången var det en mardröm. Inte verklighet. Men min smärta var verklig!

Den känns och den plågar mig. Gör sig påmind ibland. Min sorg är verklig. Min rädsla är verklig. Han är verklig!

Jag trodde inte längre att mardrömmarna kunde påverka mig såhär. Inatt hände nåt. Inatt kändes det annorlunda. Jag vet inte vad. Eller varför. Det var starkare. Intensivare. Han var mer hatisk. Mer våldsam.

Idag är en tung dag. En dag som jag vill spendera i soffan. Under täcket. Har fortfarande ont i huvudet. Vill bara få sova i lugn och ro. Få vila. Känna mig helt trygg igen. Jag hoppas så att den tiden kommer snart. För idag känns den långt borta. Jag ger inte upp. Men vill bara få en lugn dag. Inte behöva tänka.

Vill bara få slippa just idag!

Hur kan man älska nån som slår?

2007-12-10T08:00:00.000+01:00

Jag vet inte. Hur kan man älska nån överhuvudtaget?

Man älskar inte den som slår. Man älskar den andra. Den där den där snälla, omtänksamma. Den där alldeles fullständigt, underbart varma. Den där som är alldeles rätt! Det är den personen man älskar!

Man väljer inte vem man blir kär i. Det bara händer. Oftast när man minst anar det. Kärleken smyger sig på en och när den väl fångat en i sitt grepp är det svårt att göra sig fri. Det är samma sak med rädslan. Skräcken och sorgen. Den smyger runt i skuggorna. Man anar att det är något där, men man ser det inte. Man förstår inte vad det är som lurar ute i mörkret. När monstret väl visar sitt vanskapta ansikte är man redan fast. Man är ensam, liten, värdelös och rädd.

Man är försvagad. Likaså ens vilja. Ens självkänsla är undantryckt. Allt man någonsin stått för och trott på är som bortblåst. Det enda som inte förlorat sin styrka är kärleken. Kärleken till denna fulländade människa. Denna perfekta individ som, trots alla ens brister och fel, faktiskt stannar hos en.
Man blir både blind och döv.

För mig var det precis så. Jag som var så glad. Så stark. Plötsligt kunde jag inte känna riktig lycka längre. Jag kände mig ensam. Trots att vi levde tillsammans. Jag slutade skratta. Med hjärtat. Jag slutatde drömma. Slutade kämpa för det jag tidigare brunnit för. Jag var trött och tom. Sliten. Rädd. Och ständigt ledsen. Bar på en konstant smärta som var omöjlig att frigöra sig ifrån.

Någonstans inom mig visste jag varför. Men jag ville inte ta det till mig. Ville inte se sanningen. Ville inte tro på den. Skulle jag tro på den så skulle den bli verklighet.

Mina vänner såg. Dom visste. Dom såg min glöd försvinna. Tyckte jag såg trött ut. Ledsen. Men jag låtsades inte om nåt. Det var för jobbigt. Gjorde för ont.

Idag har min låga tänts igen. Mina drömmar har vaknat till liv. Min styrka är påväg tillbaka. Jag kan äntligen skratta igen. Jag är fri. Glad! Inte riktigt hel än. Det dröjer. Men snart. Mitt hopp är pånyttfött. Min vilja växer sig allt större och starkare.

Det finns många logiska förklaringar till hur man kan älska den som slår. Men inte en enda vettig till hur man kan slå den man älskar!

Jag undrar om livvakten har en son...

2007-12-09T06:28:00.000+01:00

Häromdagen fick jag veta att mina barn är besvikna på mig. Jag har tabbat mig. Gjort ett kapitalfel! Storasyster var den som tog upp det.

- Mamma?
- Ja..?
- Vet du?
- Nä..
- Att...
- Ja?

Våra samtal börjar alltid så. Varje gång.

*tystnad*
- Vad är det, hjärtat?
*fortfarande tystnad*
-Men säg nu då...
- Varför har vi ingen storebror??

Jag satt bara tyst och kände bådas fördömande blickar.

- Ehh...ja..asså.. hur menar du nu??
- Ja, asså, vi vill ha en storebror!

Jag tittade med ett leende på lillasyster. Försökte få lite sympati. Ungen lade bara armarna i kors och gav mig den truligaste av blickar.

- Ja, mamma! Du KUNDE faktiskt ha gett oss en storebror! Det är inte så värst kul att BARA ha en storasyster!

Jag började skratta men upptäckte snart att tjejerna var gravallvarliga och att detta uppenbarligen var en alldeles för viktig fråga för att skrattas bort. Dom började dessutom se något förnärmade ut av mitt asflabb.

- Jaha..? Ja..det borde jag ju tänkt på då..kanske... Men..
- Du får ordna det till oss nu, mamma! sa lillasyster.
- Men herregud! Det KAN jag inte!
- Jodå, vi har pratat om det här, sa den stora tjejen och såg viktig ut.
Du får bli ihop med en kille som har en son som är äldre än oss. Då får vi en
storebror!

Jag var mållös.

- Det här har ni två kommit fram till tillsammans då eller?
- JA, sa båda i kör.

Lillasyster måste avläst min något förtvivlade blick. Hon lade sin hand på min arm, lutade sig fram mot mig och sa, med en väldigt lugnande röst:

- Mamma! Det går bra med en storebror som är lika gammal som storasyster. Då har i alla fall JAG en storebror!

Innan den stora hann protestera mot lilltjejens självbelåtna flin avbröt jag vansinnet som höll på att urarta.

- Men brudar! Det är ju inte säkert att jag träffar en kille som ens har barn!
- Du får väl fråga om han har det, svarade lillan med en självsäker uppsyn.
- Och om han inte har det då?
- Enkelt! svarade storasyster. Då blir du ihop med nån annan!
- Så ni menar alltså...

Jag hann inte avsluta min mening innan största tjejen avbröt.

- Mamma! Du är världens bästa mamma, eller hur? Hon gav sin yngre syster en uppmanande blick och hon nickade genast instämmande.
-Du är jättesnäll för tex ibland..då får vi godis fast det inte är lördag och sånt... -Men vi VILL ha en storebror!

Jag började känna mig något trängd. Ville ta mig ur diskussionen så snabbt som möjligt och lyckades i paniken göra nästa stora misstag.

- Ja, vi får väl se vad som händer i framtiden då...

Det är ett svar man aldrig ska ge till ett barn. Till en vuxen går det alldeles utmärkt eftersom en vuxen förstår innebörden av dessa ord. Ett barn, å andra sidan, ser det enbart som ett löfte om en alldeles strålande framtid där alla hennes önskningar går i uppfyllelse. Båda tjejerna tjöt ett rungade "JAAAA!" i kör och skuttade upp i min famn och gav mig varsin kram. Sen tog storasyster lilltjejen i handen och drog med sig henne bort mot deras rum.

- Kom! Vet du hur bra det är att ha en storebror??
- Nä, hörde jag min 6-åring svara med en röst full av förväntan.
- Han kommer hjälpa oss om nån är dum i skolan tex...och så kommer han...

Ljudet av deras samtal ebbade ut och grumlades av mina egna tankar. Det här var nånting som mina barn verkligen lagt ner funderingar kring. Och nu satt dom därinne i sina sängar och planerade hur framtiden skulle se ut med deras blivande bror. "En storebror? Hur har dom kommit på DET? Jag undrar om livvakten kan ha en son..."

Jag är påväg tillbaka!

2007-12-08T08:41:00.001+01:00

Du kan inte skrämma mig längre. Du är ingenting för mig. Dina ord är ingenting. Ett knappt hörbart brus. En störning på linjen. Du är ett stort, mörkt, j*la Ingenting!

Idag känner jag så. Jag är inte arg. Jag är inte ledsen. Jag är likgiltig. Men stark. Det går inte att framkalla sidor hos mig som inte finns. Det går inte längre att trycka undan egenskaper hos mig som jag alltid har haft. XX lyckades för en stund. Jag vet bättre nu. Jag vet att han inte kan det igen. Ingen kan det. Jag tänker försvara mig själv och mina små. Som en tigrinna! Snabb, smidig och med en råstyrka av 500 hästkrafter! Ingen kommer någonsin sätta sig på mig igen. Ingen ska få tala om för mig hur jag ska leva mitt liv. Hur jag ska uppfostra mina barn. Nu är det jag som bestämmer. Bara jag!

Det finns ingen ursäkt. Inget förlåt i världen kan ta bort de ärr som XX satt i mig och mina barn. Men han får leva med det. Han få ha det på sitt samvete. Ett samvete som kanske inte ens finns därinne. Ett samvete som kanske aldrig väcks. Jag bryr mig inte längre. Inte ett dugg. Vill ändå inte ha nån ursäkt. Vill inte höra någon ånger. Vill inte höra nånting alls. Vill bli lämnad ifred. Jag och mina barn ska få leva nu. Lyckliga. Starka.

Vi har ingenting att skämmas för. Vi älskade honom. Det kan ingen ta ifrån oss. Lika lite som nån kan ta ifrån oss de vi är! Han försökte. Lyckades nästan. Men nu är vi fria. Snart även hela. Han hade kunnat få oss. Han hade kunnat få behålla vår kärlek. Mina barns villkorslösa. Min passionerade. Han valde att krossa den. Hur kan man krossa den vackraste gåvan en annan människa kan ge?

Han ser det som att jag har svikit. Som att jag har förstört. Förlorat honom. Jag har ju vunnit. Vunnit tillbaka mitt liv. Vunnit tillbaka mig själv! Ingenting är värt mer än det. Inte ens kärleken till nån annan. När jag älskar mig själv helt och fullt igen kommer jag att kunna älska en annan man. En man som förtjänar det. Som förtjänar oss! XX kunde ha gjort sig förtjänt av det. Men valde att kasta bort allt.

Idag är jag stark. Glad att vara fri. Glad att leva. Idag känner jag.

Jag är påväg tillbaka!

Jag saknar mina små!

2007-12-07T09:05:00.001+01:00

Mina barn är rädda. Oroliga. Dom oroar sig för mamma. Att nån, vem som helst, ska komma och göra mig illa. Dom oroar sig för att XX ska komma och vara sådär dum igen. "Man FÅR inte göra som han gjorde, mamma!"

Dom har behov av att prata om det. Med mig. Det är något vi har upplevt tillsammans. Vi har alla tre känt samma kärlek till honom. Samma tillit och samma sorg.

För det mesta känner jag mig som Pipps Långstrump. Alltid glad, lite gulligt tokig, alltid redo för nya äventyr. Inte rädd för nåt och framförallt starkast i världen. Men när mina barns rädsla lyser igenom deras leenden och glittrande ögon känner jag mig plötsligt så otroligt maktlös!
Jag önskar jag var Askungens gudmor. Jag skulle svinga min trollstav över deras små lockiga huvuden när dom sov och ta bort all oro och smärta dom bär på. Jag skulle ge dom trygghet och glädje.

När jag sett till att dom var trygga igen skulle jag väcka min livvakt. Förvandla honom till en muskulös Mary Poppins, svinga trollstaven över mina egna korkskruvar och sen ta mig till balen på slottet! Mamma behöver en helkväll!

Idag gör det ont. Inte ens tanken på en helkväll på slottet känns speciellt lockande. Jag kan bara tänka på mina små. Dom förtjänar inte den där oron. Inga barn gör det.

Just idag var det lite tyngre än vanligt. Men imorrn är det säkert bättre. Jag hoppas det. Jag vet att det tillslut blir helt bra. Måste bara hålla ut.

Jag saknar mina små!

Livvakt sökes!

2007-12-06T08:29:00.000+01:00

Sov som vanligt inget vidare inatt. Idag håller huvudet på att sprängas! Igen. Är både ljus- och ljudkänslig. Täcket över huvudet och horisontalläge är det som gäller idag. Är nog lite trotsig också när jag känner efter. Kan allt men vill inget! Trött på att inte känna mig hemma. Känna mig trygg. Mitt hem har alltid varit min stora trygghet. Min borg. Vad är det nu? Ett fängelse. Ett trasigt kallt fängelse men hemska minnen i väggarna. I mitt fängelse är inte maten speciellt bra. Det finns inga tv-spel i sällskapsrummet. Inga medfångar som jag kan spela kort med. Jag har fått isoleringscellen. Det kanske skulle vara bättre att få hyra in sig i en riktig cell nånstans. Då skulle man kanske känna sig trygg. Då skulle det ju finnas vakter. Jag har inga vakter utanför mig cell. Det är för dyrt. Men det skulle nog vara ganska trevligt. Då skulle man ju ha lite sällskap. Nån att spela kort med. Nån att slå i tv-spelandet. Sällskap vid matbordet är också rätt trevligt.

En livvakt skulle nog ha det rätt bra här hemma. Jag är nog en ganska skojig chef. Han skulle få öppna julklapparna när han ville. Skulle nog inte ens slå in dom. Vi skulle åka så fort vi var klara och han skulle inte behöva sitta kvar vid matbordet och lyssna på vuxenprat! Sen skulle vi bjuda in alla mina tjejkompisar. Titta på Grease och Dirty Dancing. Måla naglarna och göra slingor. Ha kuddkrig i slowmotion och mata varann med vindruvor. Ja, vi tjejer gör bara sånt när vi träffas!

Min livvakt skulle hata tjejfilmerna men titta ändå. Bara för att han är så snäll. En stor, snäll nallebjörn. Stark så in i h*lvete! Med en kropp som en grekisk gud. Då skulle tjejerna bli avis! Han skulle älska barn och vi skulle åka till kålmården och liseberg. En unge på varje axel men snabbt som ögat avväpna eventuella gärningsmän. Helst med bara blicken. Åh, vilken matrix-gud!

Det är tryggt att ha en hjälte i fantasin. Det får mig att le lite. Stackars kille. Tvingas titta på medium med mig på torsdagkvällarna. Tvingas sitta och gråta till romantiska komedier. Men han tar det som en man!

Jaja, än så länge så är det bara i fantasin. Om nån skulle vilja vara min livvakt så går det alldeles utmärkt. Det tycker barnen också. Storasyster tycker det vore "ascoolt" och lillasyster tycker nog själva idén med en stor och stark karl i hemmet är rätt kittlande. Mamma vill bara känna sig trygg. Och lite ompysslad kanske.
Livvakt sökes!

En dag i taget!

2007-12-05T07:57:00.000+01:00

Inatt drömde jag om XX. Inte så ovanligt. Jag skulle bli förvånad om jag inte gjorde det. Men jag tänker inte låta drömmarna påverka hela min dag. Dom ställer till med tillräckligt under nätterna. Det är bara drömmar. Har en gång varit verklighet men inte längre. Nu är det bara jag där när jag vaknar. Skulle drömmen vara sanning tar jag bara upp telefonen och ringer polisen. Dom stackarna. Dom har mycket att stå i. Några vänner till mig som är poliser brukar berätta hur det är. Jag säger till dom vilket underbart jobb jag tycker dom gör.

Jag har sagt att det många gånger bara känts dumt att ringa efter dom. Man känner sig löjlig. Jag vet ju att det händer så mycket allvarligt överallt. Då tycker dom att jag är ett pucko!

Jag pratade med mina barn igår. Lillasyster mår inte bra! Inte alls bra! Hon är orolig. Att inte veta var mamma hamnar efter en flytt är olidligt för henne. Att inte veta när hon får flytta hem är lika med att tro att hon ALDRIG mer får flytta hem. Det är svårt när jag själv inte har några svar att ge. Jag försöker lova dom att det ordnar sig men ibland känns det hopplöst även för mig. Storasyster gör sitt bästa för att trösta den lilla. Hon försöker förklara på sitt alldeles speciella sätt hur bra allt kommer att bli. Men lillasyster misstror. Det ser jag. Det gör ont i mig. Jag måste hitta en lösning snart!

Dom undrar hur det är med XX. Dom frågar hur han mår. Lillasyster saknar honom. Jag har förklarat för henne att det är ok att sakna. Hon får sakna. Att även jag saknar ibland. Hon frågade mig häromdagen om jag var ledsen. "Du älskar ju honom!". Jag sa som det var. Jag älskade honom väldigt mycket förut. Men inte längre. Jag försöker skilja på nu och då. Precis som för mig själv. Det var förut. Inte nu.

Idag har såret gått upp lite. Blodet sipprar ut och färgar allt rött. Det gör ont idag. Men det får det göra. Jag vet att jag är påväg åt rätt håll. Jag vet att jag kommer att må helt bra tillslut. Jag får ge det mer tid. Ha tålamod. Jag hatar att ha tålamod. Det är bland det tråkigaste och vuxnaste som finns ju!
"Nu får ni har tålamod! Vi öppnar julklapparna när pappa och jag säger till!" Som barn kan man ju tänka "Varför ens slå in sk*ten! Jag kommer ju ändå slita upp pappret på en tiondels sekund!" "Vi åker när vi är klara! Ha tålamod" Och vad tänker man då? "Klara? Vi ÄR ju klara! Kan vi BLI mer klara? Bilen är packad, lamporna släckta, alla fönster stängda. ALLT är klart så varför ska kärringen springa runt som ett yrväder och dubblekolla allt??" "Ni sitter kvar vid bordet tills alla har ätit klart!" Det där är nog bland det värsta. "Är hon allvarlig? Fattar hon ens hur j*la långsamt dom äter? Dom pratar ju bara. Skyffla in maten nu för f*n så vi få gå! Och där sitter pappas chef och flinar. F*n glor ju på gubbj*vel? Håll käften och ät!"

Nä, tålamod är ingen höjdare. Jag är nog fortfarande barn på insidan. Nu för tiden är det visserligen JAG som säger att julklapparna öppnas när jag säger att dom öppnas. Det är JAG som säger att vi åker när vi är klara. Får jag frågan "varför" svarar jag vuxet "därför". Vid middagsbordet har dock barnen lyckats hitta ett kryphål. Väsnas man för mycket blir morsan tokig och beordrar en med dånande röst att lämna landet!

Tålamod är en dygd säger dom. Ja, men ingen rolig dygd. Jag har dock fattat att jag måste ha tålamod med mig själv nu. Jag försöker se framåt. Se en ljusning. Tänka att det kommer ordna sig. Det kommer bli bra. Det måste det!
En dag i taget!

Trött men orädd!

2007-12-04T05:05:00.000+01:00

Klockan är strax efter fem på morgonen. Har legat vaken i några timmar nu. Jag sov hemma inatt. Envis som en tvååring. Ibland måste man bara få vara lite ensam. Det kändes rätt ok till en början. Jag lyckades till och med somna. Men vaknade vid två av att hunden stod och tokskällde, morrade och reste ragg vid ett av fönstrena. Vanligtvis kan han småmorra lite om han hör nåt, men nu var han helt vansinnig. Först blev jag rädd. Jag fattade att det var nåt. Sen blev jag arg. "Va f*n! När jag ÄNTLIGEN lyckats somna!!!"

Hundens skall dånade. Jag skulle i vanliga fall beordrat honom att vara tyst. Istället lutade jag mig tillbaka med ett nöjt leende på läpparna. "Välkommen in!" Efter en liten stund lugnande han sig. Gick bort till mig, småmorrade lite och spatserade fram och tillbaka framför mig. Han var förbannad. Komma här och störa mitt i natten! När morsan sover. Jag berömde honom. Mycket.

Jag tänker inte vara rädd längre! Inte just nu i alla fall. Jag är för trött. Har för ont i huvudet. Känner att jag inte riktigt har tid. Kanske kan vara det när jag får en lucka i kalendern. Efter helgerna. Då får vi se om jag känner för det. Men inte idag. Idag är jag stark!

Jag är trött men kan inte sova. Det kan hunden. Och katten. Dom snarkar båda två. Kul sällskap! Tur man har tv:n. Och datorn.

En kopp te, filt och en bok i soffan får det nog bli. Lite tända ljus. Mysfaktor deluxe! Jag ler. Mina tårar börjar ta slut. Min lilla glöd är påväg tillbaka. JAG är påväg tillbaka! Jag är trött.
Trött med orädd!

Jag slåss för mina barn!

2007-12-03T12:59:00.000+01:00

Dagarna går. Snart är det jul. Jag är inte så säker på att det blir en så god jul i år. Känner mig inte trygg hemma just nu. Och inte har jag hittat nån ny bostad. Sånt ska jag fixa själv. Om jag nu inte vill bo på vandrarhem.

Det känns som att det är jag som straffas! Det är jag som måste byta adress. Jag som "blir hemlig". Jag som måste ordna allt praktiskt. Jag som blir hotad. Lever i ständig rädsla. Ligger sömnlös om nätterna. Det är jag som inte har nånstans där jag känner mig trygg. Ibland önskar jag på allvar att inget av det här hade hänt. Att jag hade levt med honom fortfarande. Bara för att slippa allt det här. I mitt lilla förnuft, det där pyttelilla som finns där inne, så vet jag att det livet varit ännu värre. Ännu mera sorg. Ännu mera smärta. Men att inte kunna känna mig trygg, inte kunna ha mina barn hos mig är fruktansvärt! För dom också.

Mina barn förtjänar inget annat än trygghet. Alla barn förtjänar trygghet. Dom har inte bett om att få komma till världen. Dom har inte gjort nåt för att utsättas för våld. Eller se mamma bli slagen. Dom är oskyldiga. Ändå är det vi som får lida. Jag träffar bara mina barn några timmar varje vecka. Saknar dom så jag håller på att bli vansinnig! Dom mår inte heller bra av det. Ändå får vi ingen hjälp med ny, säker bostad. Kanske det hade ordnats om vi var "viktiga" personer. Men vi är väl rätt betydelselösa. Ändå pratas det ständigt om hur viktiga barnen är vi vårt samhälle. Allt ska ske i barnens bästa! Är det bra för barnen att inte kunna vara med sin mamma. Att inte kunna ha ett tryggt hem längre. Är det bra för dom att byta rutiner och livsstil utan att få veta när mamma kommer tillbaka in i deras liv. Mamma som dom bott på heltid hos sen dom föddes.

Jag vägrar ge upp. Vägrar vara ett offer! Jag har inte gjort nåt fel. Jag har redan blivit tillintetgjord. Har redan varit betydelselös. Tänker inte hamna där igen! Jag ska in i den där bubblan igen om det så är det sista jag gör. Jag tänker inte låta mig skrämmas. INGEN kan ta ifrån mig den person jag är. Det vet jag nu. Ingen kan ta död på min vilja. Dom kan försöka. Och misslyckas. Jag står kvar. Jag flyttar mig inte en millimeter! Det här är mitt rum. Mitt space. Här regerar jag och ingen annan. Här ska jag och mina barn finna vår lycka. Vår trygghet. Än ligger inte handskarna på hyllan.
Jag slåss för mina barn!

Måste orka!

2007-11-30T23:37:00.000+01:00

Jag måste! För barnens skull. För min egen. Jag kan inte ha barnen hos mig just nu. Det känns för otryggt. Dom lider av det. Jag lider av det. Vill nästan ge upp. Men samtidigt inte! Blir arg! Vill gå ut och ställa mig på gatan mitt i natten och skrika. "Kom då! Jag står ju här nu!"

Sömnen har återigen försämrats. Obehagskänslan när jag är ute har kommit tillbaka. Tillbaka på ruta ett. "Gå rakt i fängelse utan att passera gå!" Jag känner mig som en pjäs i ett sällskapsspel. Monopol. Jag kanske är strykjärnet. Eller skon. Äger inga fastigheter på Wall street. Bara ett konkurs-skadat väveri eller nåt sånt. Som har slut på garn. Jag skulle nog hellre vara en pjäs från nåt annat spel. Madicken-spelet kanske. Jag kan vara en sån där kringla. Lite söt och go. Eller Den försvunna diamanten. Då kan jag vara just den försvunna diamanten. Eller en smaragd. Då kan man glänsa lite. Men ska sanningen fram så är jag nog bara en spelpjäs från Fia med knuff. Ligger och rullar på golvet efter att ha knuffats av spelplanen.

Jag som trodde jag var påväg att vinna spelet. Var så nära mål tyckte jag. Men då vänder allt och man får vänta på sin tur och sen börja om. I mitt brädspel är alla andra pjäser väldigt färgglada, som det ska vara. Men inte jag. Jag fick den gråa pjäsen. Den som ingen skulle välja. Den som inte saknas om den tappas bort. Jag önskar att jag kunde bli borttappad ibland. Få lite lugn och ro. Få andas ut. Kunna ligga en hel dag utan att känna dåligt samvete.

Jag saknar mina barn. Det var inte så längesen dom bodde hos mig på heltid. Nu träffas vi inte alls lika mycket. Det tär på oss alla tre. Men jag kan ju inte ha dom hemma. I min lägenhet.

Efter regn kommer solsken säger dom. Det stämmer kanske. Man kan ju hoppas. Men å andra sidan är det en del talesätt som INTE stämmer i mitt fall... "Gräset är inte grönare på andra sidan". Det kan f*n inte vara nåt annat än grönare där. Här är det då inte speciellt färgglatt! "Man ska inte kasta sten i glashus!" Nä, inte genom folks fönsterrutor heller men vad f*n hjälpte det?"

Jag är så trött. Trött på allt just nu. Likgiltig. F*n, ska det vara så svårt att lämna mig ifred? Låta mig vara? Dom måste ju också tröttna nån gång. Tänk att vara en sån där bookmaker. Eller nån maffiatyp. Jag skulle tröttna på mig själv efter ett tag. Kila runt som en vettvilling och hota folk till höger och vänster. Jisses! Mycket skönare att ligga på soffan och glo på idol en fredagkväll.

Nu vill jag stänga in mig och vara ifred! Vill andas. Vill sortera. Vill fatta!
Jag ska orka. Måste orka!

Hotet!

2007-11-27T21:40:00.000+01:00

Inatt hände det. Jag hade som vanligt somnat på soffan. Vaknade vid två tiden och kunde inte somna om. Skickade iväg ett sms till en kompis som jag visste var vaken. Han ringde upp. Närmare halv tre blev plötsligt hunden stirrig. Gick fram till varje fönster och nosade. Jag försökte lyssna vad det var han fått vittring på. Då kom smällen! Med världens brak krossades ett fönster i min lägenhet. Jag frös till is. Höll andan.

- "Hörde du?" viskade jag.
- "Vad i H*LVETE var det??"

Jag hade tänt en lampa och upptäckte stenen. En stor stenbumling låg på golvet nedanför fönstret. Det låg krossat glas överallt. Jag tog försiktigt upp stenen, rädd att jag skulle skära mig på glassplittret. Nån hade skrivit på den. "DU ÄR DÖD", stod det med stora bokstäver!

- "Det kom in en sten genom mitt fönster" stammade jag viskandes fram. "Det står Du är död!"
- "Ta mobilen och ring till polisen på en gång. Jag väntar i luren!"

Jag skakade. Fattade inte att det var sant. Kände hur mitt hjärta slog. Det blev tungt att andas. Jag släckte lampan igen. Resten av lägenheten var redan nedsläckt. Förutom datorn. Jag stängde av den på en gång. Ville inte ha en enda ljuskälla. Jag trevade mig fram efter mobilen. Kröp ihop i ett hörn på golvet och slog 112.

- " 112, vad har inträffat?"

Dom svarar alltid så. På så vis kan dom göra en bedömning om hur pass akut läget är och vem dom ska koppla en till. Jag visste det, men ville bara få tag på polisen. Orkade inte redogöra för vad som hade inträffat. Fattade det ju knappt själv.

- "Polisen!" sa jag bara, samtidigt som jag visste att den snälla rösten i andra änden än en gång skulle fråga vad som inträffat.

Jag berättade kort om vad som hänt och han kopplade mig vidare. Strax efter svarade nån hos polisen. Jag sa bara åt dom att dom måste skicka nån och så berättade jag. Han skickade en patrull på en gång sa han. Han sa att dom skulle ropa på mig när dom var framme för jag förklarade att porten var låst. Vi la på. Jag tog upp den andra telefonen och återgick till samtalet med min vän. Han sa åt mig att ringa upp min väninna som bor en bit bort och be henne komma över. Vi la på och jag gjorde som han sa. Det var min väninnas sambo som svarade. Jag bara grät. Kunde knappt andas. Jag försökte förklara så gott det gick men han lugnade mig bara och sa att han var påväg. Sen gav han luren till min väninna. Hon pratade med mig tills polisen kom. Jag satt på golvet i mina barns rum i mörkret. Såg ljuset från en ficklampa utanför. Jag kröp fram till fönstret och såg polisbilen ute på gatan och en polisman nedanför mitt fönster Jag öppnade fönstret och han hälsade. Han frågade var det krossade fönstret var och jag pekade. Dom var hundförare och han sa att hans kollega skulle söka igenom området och han själv skulle komma in till mig.

Jag gick ner och öppnade porten och släppte in polisen. Vi gick in i min lägenhet och jag visade från insidan vilket fönster det var. Min hund blev alldeles till sig för han var ju övertygad om att det var HAN som fick besök. Jag var så stressad av hela situationen att jag bara röt åt honom. Efter bara några minuter kom min väninna och hennes sambo. Polisen frågade lite frågor, tog personuppgifter och sånt. Han förklarade att det skulle komma en "vanlig" polispatrull också. Polismannen ringde och kontrollerade om XX fortfarande var inlåst och det verkade han ju vara. När vi var klara så tog min väninna med mig utanför för att ta en cigarett. Det behövde jag. Jag satt fortfarande och skakade men hade slutat gråta. Det var skönt att få lite frisk luft. Och nikotin. Sen kom den andra patrullen. Det var en kvinna och en man. Vi gick in och satte oss och kvinnan började fråga mig frågor. Jag vet inte hur länge vi satt där. Dom var väldigt trevliga dom där poliserna. Det känns nästan lite taskigt att inte bjuda på nybakta bullar och kaffe när dom kommer sådär mitt i natten och är trevliga! "Jag hade ju inget kaffe hemma. Och även om jag haft det så kanske dom inte var kaffedrickare. Dom kanske hade gillat te bättre. Jag gillar te. Med mjölk. Och kanske lite honung. Nån honung hade jag inte heller hemma. Och inga bullar. Jag får se till att ha sånt hemma om det blir fler nattliga besök"

När poliserna hade åkt hjälpte min väninna och hennes sambo mig att packa ihop lite saker. Sopa undan glaset och tejpa för hålet i fönstret med kartongbitar. Sen åkte vi hem till dom. Mina väninnas sambo åkte med i min bil och min väninna körde deras bil bakom. Efter en liten bit ringde hon oss och sa att hon sett en bil i backspegeln som följt efter nästan hela tiden. Jag gasade på upp på deras gata och svängde in i en parkeringsficka. Hon stannde bredvid. När jag klev ur bilen såg vi att bilen som legat bakom sakta svängde in på samma gata där vi stod och att den närmade sig. Det var mörkt och svårt att se. När den kom lite närmare upptäckte vi att det var en polisbil. Då kunde vi inte annat än att bryta ut i ett hysteriskt asflabb.

- "Var det den DÄR som låg bakom mig??" utbrast min väninna.
- " Ja, det var inte värre" sa jag. Förföljd av polisen. Det måste varit otäckt för dig!"

Gud, vad vi skrattade! Sen gick vi in.

Klockan var närmare fem på morgonen när vi väl var hemma hos dom. Ingen av oss var speciellt trötta just då. Jag var glad över att vara hemma hos dom. Där kände jag mig trygg. Jag kunde koppla av. Vi tjejer la oss i dubbelsängen och gubben fick ta soffan. Vi låg och tittade på tv och småpratade en stund. Så småningom somnade vi.

Idag har jag mest bara legat på soffan. Har inte orkat göra nåt. Inte orkat tänka. Pratade med RVC bara. Berättade vad som hänt. Nu får det hända nåt med bostad. Socialtjänsten har inga lägenheter säger dom. Och jag kan enbart vända mig till min egen kommun. Dom ville sätta mig i nån stuga på ett vandrarhem vid nån sjö en timmes bilfärd härifrån. Ensam. Utan familj och vänner. Där skulle jag få bo. Men mina mardrömmar. Min panikångest. Jag sa att det inte går. Jag måste få känna mig trygg. Måste kunna ringa till nån om det krisar. Nån som kan komma till mig fort.

Jag får se vad som händer. Kan i vilket fall som helst inte bo kvar i lägenheten tills flytten är genomförd. Än så länge får jag bo här. Men vill ju såklart få iordning ett eget hem. Ett hem där jag kan känna mig trygg. Dit jag vågar ta mina barn. Ett hem som inte ligger på nedre botten.

Nu är det en dag i taget igen. En timme i taget. Nu är rädslan tillbaka. Med besked!

Till XX!!

2007-11-26T14:21:00.000+01:00

Du sa att du älskade mig... Du lovade mig evig trohet och kärlek.
Du lovade att aldrig såra mig eller göra mig illa. Du sa att du skulle vara rädd om mig, att jag var det bästa som hänt dig!

Du tycktes glömma dina löften alldeles för fort. Kanske var de bara tomma ord.

Vi älskade dig, jag och barnen. Vi litade på dig, på det du sa. Vi höll våra löften till dig och vår kärlek till dig var sann!
Du tillintetgjorde vår kärlek, du tillintetgjorde mig! För du var inte trogen, du både sårade och slog. Du lät mina barn se på. Mina oskyldiga barn som älskade dig så villkorslöst.

Du förnedrade mig och tryckte ner mig tills jag trodde på allt du sa. Mina åsikter räknades aldrig. Min vilja brydde du dig aldrig om. Även om mina blåmärken är borta kommer mina sår aldrig riktigt läkas. Du förlöjligade allt jag stod för och allt jag brydde mig om, tills det inte längre fanns nåt kvar av mig. Du förringade mina känslor och fick mig tillslut att bara vilja vara tyst. Det var ingen idé att säga nåt, du brydde dig ändå inte! Du hånade mig när jag grät. Du frös ut mig och talade om att jag inte dög. Trots detta slutade jag aldrig att älska dig!! Jag slutade aldrig hoppas! Jag ville så gärna att du skulle se mig, att du skulle förstå. Men det gjorde du inte. Du bara fortsatte. Varför?

Du lyckades trycka ner mig, du lyckades slå. Men en sak lyckades du inte med. Du lyckades aldrig ta ifrån mig viljan att finnas kvar. Viljan att bli älskad. Du lyckades inte ta ifrån mig förmågan att kunna älska. Du tryckte undan min styrka, min glöd. Du trodde nog att du vunnit. Att du lyckats förgöra mig. Men du hade fel! Du lyckades inte! Jag vann! Jag är kvar! Och jag blir starkare för varje dag som går! Jag är här! Jag är fri! Du kan ALDRIG mer skada mig eller mina barn! DU är tillintetgjord. Du existerar inte längre! Vi är fria, vi blir lyckliga igen. Vi vann!!!

Hans bild börjar blekna!

2007-11-25T21:53:00.000+01:00

Äntligen! Det är som att han åker in i dimman. Bort från mig. Snart är han bara den där fläcken som jag ska dölja med en vas liljor. Jag trodde det aldrig! Aldrig i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle komma över honom. Jag trodde visserligen inte att jag kunde hamna i ett sånt förhållande. Det blir sällan som man tror. Jag var länge så säker på att han var den ende. Den ende som skulle stå ut med mig. Som skulle älska mig trots alla mina brister. Han stannade ju. Fast att jag var sådär värdelös och korkad. Han stannade fast att jag inte klarade av nästan nånting. Det tog ett tag för mig att våga. Att våga förstå. Våga se. Hur det egentligen var.

Jag skyddade honom. Fick höra från vänner att det inte var några bra tecken. Dom anade ju. Men jag skyddade och försvarade. Förklarade bort mina blåmärken. "Jag gick in i en dörr. Jag ramlade i trappan. Dörren blåste igen på min arm. Jag halkade på en isfläck." Bortförklaringarna var många. Nånstans visste jag redan då att mina vänner inte trodde på mig. Men vad skulle dom säga? Vad skulle dom göra? Beslutet var ju mitt. Bara mitt. Det tog ett tag. Men sen gick jag.

Ingen är gladare än jag över det idag. Nu lever jag ju igen. Nu börjar rädslan släppa. Saknaden kommer inte alls lika ofta. Jag är fortfarande inte arg. Känner inget hat. Vet inte om jag någonsin kommer att göra det. Jag tycker mest synd om honom. Synd om honom att han inte fattar att han förstör. Förstör för sig själv och alla som älskar honom. Jag tycker synd om honom som inte besitter förmågan att känna empati. Inte besitter förmågan att be om ursäkt. Säga förlåt.

Om jag blev ledsen av hans kritik och nedsättande kommentarer så brukade han alltid säga: - " Du kan f*n ALDRIG ta kritik! Du kan ALDRIG erkänna att du gjort fel. Du bara skyller ifrån dig och kommer med bortförklaringar!!"

Rätt intressant. Med tanke på att det var just det enda han gjorde i rätten. Skyllde ifrån sig. Han hade ju inte gjort nånting enligt honom själv. Det var ju lilla farliga jag som var boven. "Jag måste se alldeles förträffligt hotfull ut. Jag med mina 164 cm. Måste ju skrämma sk*ten ur alla stora och starka karlar!"

Nu kan allt bara bli bättre. Nu börjar mitt liv igen. Nu ska jag bli lycklig. Han försvinner längre och längre bort. Suddas ut. Bilden blir mer och mer otydlig. Snart är den nog helt borta. Så småningom får jag nog sova lite också. Slippa mardrömmarna. Det blir bra snart. Hans bild är som ett foto i ett gammalt dammigt album. Blekt och gulnat. Snart är det borta. DÅ är jag hel!

XX förlorade samma sak som jag vann!

2007-11-24T01:01:00.000+01:00

Han förlorade mig! Långt innan jag lämnade honom. Han förlorade mig bit för bit. Han förlorade en liten bit av mig för varje elakt ord. Han förlorade en liten bit av mig för varje nedvärderande kommentar. Han förlorade den största biten när han bedrog mig.

Han trodde han vann över mig. Fast allt han gjorde var att stöta mig längre och längre bort. Tills jag inte längre kunde se vägen. Vägen som ledde tillbaka till honom. Det var han som inte ville se. Inte ville känna. Det var han som stängde dörren. Han förgiftade allt det fina. Han förgiftade min kärlek.

Kärlek. Det som är det vackraste man kan ge en annan människa. Jag gav honom mitt allt. Min tid. Min kärlek. Mitt liv. Jag gav av hela mig själv till honom. Gav tills jag var dränerad. Tills jag var tom. Hade inget mer att ge. Kände mig tom. Skadad. Hade djupa sår. Jag älskade honom fortfarande. Men orkade jag fortsätta ge? Ge av mig själv? Jag kämpade och försökte. Men tillslut jagade han bort mig. Tillslut tog han död på allt. Han gjorde det. Inte jag.

Idag är jag inte rädd. Orkar inte vara rädd. Orkar inte sakna. Jag saknar det som inte fanns. Det som aldrig blev. Saknar det jag önskade vi hade.

"Det verkar vara ett himla slöseri med tid att sakna nåt som inte finns. Som ALDRIG fanns!"

Istället tänker jag sakna mina barn när dom inte är hos mig. Jag tänker sakna mina vänner när jag är ifrån dom. Jag ska sakna mammas lasagne! Det är såna saker jag ska sakna. Såna saker som räknas. Som finns. Jag kommer att bli starkare. Jag kommer att kliva ut ur mörkret som en segrare. JAG kommer ha vunnit över monstret. Jag kommer vara lyckligare. Starkare. Extreme makeover!
"Jag lär ju inte få större lökar, men dock ett bättre självförtroende. Det får duga!"

Jag struntar i alla mardrömmar. Dom kan inte stanna kvar för evigt. Dom kan försöka trötta ut mig men jag tänker inte låta dom vinna. Väck mig då! Men jag tänker somna om. Jag är envis och ger mig inte förrän dom fattar att dom inte har en chans.

XX förlorade samma sak som jag vann. Mig!

Skuldkänslorna!

2007-11-21T06:36:00.000+01:00

Är det verkligen jag som ska känna skuld? Är det verkligen jag som ska ligga vaken med dåligt samvete och mardrömmar? Nu ska vi se...
Vad har jag att känna skuld över? Att han slog? Att han förnedrade? Nä, det verkar ju onödigt! Dåligt samvete då? Att han sitter inlåst? Är det jag som dömt honom? Jag som väckt åtal? Jag som skrivit lagarna?

Jag har inte ett SK*T att må dåligt över!! Jag ska inte ha dåligt samvete och jag ska sannerligen inte känna nån skuld! Jag har förstått att mina känlsor åker forsränning och att det kommer vara så en tid. Jag har förstått att det kanske kommer fler återfall. Men jag har också förstått att jag inte gjort nåt fel. Mitt största misstag var att släppa in honom i mitt liv!

Hör du det, XX? Jag har gjort ett enda misstag, och det var att lita på dig!

Jag kan inte klandra mig själv för mina känslor. För mina drömmar. Dom är en del av mig. Jag tycker om mig. Jag tycker om min fömåga att älska. Att känna. Jag tycker om min förmåga att visa medkänsla, att känna empati. Det hade inte varit jag annars. Ingen har rätt att ta det ifrån mig!

Idag är jag stark. Idag är jag Pippi Långstrump! Jag vet att mina sämre dagar kommer. Men jag tänker ta vara på dom som är bra! Idag lever jag! Idag vill jag leva. Imorgon är en annan dag.

Jag ska träffa mina barn idag. Mina underbara, busiga små barn. Dom får mig alltid att le. Ingen kan få mig att känna samma kärlek och värme. För dom får jag vara precis den jag är. Jag är den snyggaste och ballaste mamman i världen! "Mamma! Jag gillar dig!", brukar min yngsta säga. Hon säger så mycket skoj den där. Häromdan hade dom suttit vid matbordet hemma hos pappa och pratat. Ämnet "att skaffa barn" kom upp och den äldsta tjejen fick frågan om hon skulle ha barn när hon blir stor. Det skulle hon ju förstås. När frågan sedan skickades vidare till lillasyster så satt hon först och tänkte en stund. Sen sa hon att hon nog inte skulle ha några barn. "Det blir så stressigt på mornarna!"
Om hon bara visste hur rätt hon har! Jag tror dock att det ändrar sig. Hon ska ju ha så många karlar!

En vacker dag ska jag också ha en karl. Det räcker med en för mig del. En bra. Men fram till dess ska jag läka. Bli hel. Känna mig stark varje dag. Jag vet nu. Jag vet att det inte var mitt fel. Kanske upplever skuldkänslorna igen. När jag har en dålig dag. Men då tänker jag påminna mig själv. Påminna mig om allt jag gav honom. Allt jag gjorde för honom. Påminna mig om att det inte var jag som slog. Att det inte var jag som förnedrade. Varje dag ska jag påminna mig själv om att jag förtjänar så mycket bättre!

Jag är inte arg på honom. Jag hatar honom inte. Kanske en dag. Det vet jag inte. Men jag är heller inte arg på mig själv. Det är det viktigaste! Jag tänker vara stolt över mig själv. Har inget att skämmas över. Tänker inte gömma mina känlsor. Känner jag saknad så talar jag om det. Känner jag ilska så gör jag. Inga känlsor är fel. Jag vet det nu. Jag ger inte upp. Aldrig! Jag är inte den svaga!

Idag är jag stark. Idag är jag stolt! Idag är en bra dag. Jag är trött. Sover fortfarande inte. Men det är ok. Jag finns kvar. Jag har mina barn. Mina vänner. Jag orkar vara trött ett tag till. Jag orkar drömma mardrömmar. Dom försvinner tillslut. Dom är bara mardrömmar. Det är inte på riktigt!

Just idag känner jag inga skuldkänslor. Inget dåligt samvete. Idag är en bra dag!

Ännu en sömnlös natt.

2007-11-19T15:45:00.000+01:00

Jag vaknade inatt. Som vanligt. Men inatt var det annorlunda. Mitt hjärta slog och jag kunde knappt andas. Kändes som det var nån i lägenheten. Min första tanke var att så snabbt som möjligt nå till mobilen och springa mot dörren. Det gick några sekunder. Tystnad. Jag höll andan. Tänkte. Lyssnade. Då mindes jag. Drömmen. Jag hade träffat XX igen.

Vi träffades ute. Jag var ute med hunden och plötsligt ropar nån mitt namn. Han står en bit bort. Ler. Han har så vackra ögon. Dom glittrade. Jag ryggade tillbaka men han bad mig att inte gå. Han bad mig att bara lyssna lite. Att inte bli rädd. Han skulle inte göra mig illa. Vi pratade. Han tackade mig. Sa att jag fått honom att öppna ögonen. Han frågade om han kunde komma hem till mig samma kväll. Bara för att prata. Jag gick tillslut med på det. Vi bestämde träff och jag åkte och hämtade honom. Bilfärden var lång. Vi pratade hela vägen. Han berättade om tiden inne på anstalt. Att han var en ny människa. Han hade mött många människoöden. Fått perspektiv på saker och ting. Lärt sig av sina misstag. Fått hjälp med sina problem. Nu ville han söka förlåtelse. Han log. Var varm. Och fin. All min kärlek väcktes till liv igen. Han la en hand på mitt ben och det kändes så bekant. Så tryggt. När vi var hemma hann jag inte mer än att låsa upp dörren förrän jag fick en hård knuff i ryggen. Jag ramlade in i hallen och slog pannan i toalettdörren. Vände mig om och tittade frågande upp på honom.

- "Din lilla j*la f*tta! Trodde du verkligen att du skulle lyckas sätta dit mig??
Trodde du att du skulle komma undan? Jag hittar dig alltid!!

Jag hann inte tänka. Första sparken kom. Den träffade mig mitt i magen.
Han slog och han sparkade. Skrek att han skulle dödat mig när han hade chansen. Att han väntat så länge på detta tillfälle. Att han planerat det. Att jag var så j*la korkad som gick på att han fortfarande älskade mig.

- "Hur fan kan man älska en liten h*ra som du? Du är ingenting. Du ska dö!"

Jag skrek och grät. Bad honom sluta. Sa att jag var ledsen för allt. Att jag älskade honom. Att jag gjorde vad som helst bara han slutade. Han ville inte sluta. Han njöt av det. Njöt av att jag bad.

Mina kläder färgades röda av blodet. Det rann ner från mitt ansikte. Jag hade svårt att andas efter sparken i magen. Jag försökte ta mig därifrån. Då tog han tag i mitt hår och dunkade mitt ansikte mot golvet. Han slet mig i mitt hår och kastade mig på rygg. Sen kom handen. Den som alltid kommer. Ett hårt grepp om min hals. Hans ögon var inte längre vackra. Inte längre kärleksfulla. Dom var svarta. Fulla va hat. Han log. Ett elakt leende. Hans sista ord var: "Jag har aldrig älskat dig!" Sen vaknade jag.

Drömmen var så verklig. Jag var så säker på att jag inte var ensam i lägenheten. Att han fortfarande var där. Jag kände mig öm i hela kroppen. Jag skakade. Och grät. Han lurade mig. Och jag gick på det. Det var bara en dröm. Den här gången.

Min ork börjar ta slut. Min fysiska styrka är knapp nu. Han finns kvar. Överallt. Hela hans väsen genomsyrar min tillvaro. Kommer min vardag aldrig kännas trygg och lugn igen?

Jag är så trött. Behöver få vila. Behöver få känna ro. Det måste vända snart. Jag orkar inte så mycket mer nu. Vill inte ha fler vakna nätter. Om det ändå kunde ta slut. Om jag bara kunde få sova. Sluta drömma.
Jag önskar så att mina sömnlösa nätter tog slut.

Det är inte bara kvällarna som är värst längre...

2007-11-18T11:46:00.000+01:00

Det gör ont dygnet runt. Det finns hela tiden där. Blir ständigt påmind. "Men nu är ju rättegångar och allt över så nu kan du andas ut!" Kan jag? Hur då? Det är ju långt ifrån över. Jag har sett det i blicken. Den talande, hatiska blicken. Jag vet ju.

Jag vill så gärna få sova. Inatt somnade jag inte före halv fyra. Vaknade fem minuter över sex. Plötsligt satt jag bara där i sängen och höll mig för halsen. Hade andnöd och hjärtklappning. Det är inte över. Inte på långa vägar. Jag har slutat visa vad jag egentligen känner. Vill inte visa mig svag. Är trött på att säga samma saker om och om igen. Trött på mig själv. Trött på min egen spegelbild. Jag kan inte riktigt gå in helhjärtat för nåt. Har inte riktigt hittat min gnista. Den var stark förut. Den fanns där. Nu är den borta. Den är för svag för att jag ska kunna hitta den i mitt mörker.

Mina vänner brukar säga att mina ögon strålar. Att det gnistrar i dom när jag ler. Det finns inte längre inuti mig. Jag sätter på mig masken. Låtsas. Jag orkar inte vara jag längre. Men jag orkar inte heller låtsas. Jag vill hitta hem igen. Till tryggheten. Till mig själv. Men vet just nu inte vem jag är. Vem jag vill vara. Jag är vilsen. Ensam. Rädd. Fysiskt sätt är jag inte ensam. Jag har mina vänner. Men i mig själv är jag ensam. I min smärta. Där står bara jag. I mörkret utanför bubblan. Vem i h*lvete har gömt nyckeln?

"Tänk positivt!" Men...va?? Hur då? Jag kan knappt tänka negativt. Jag kan knappt tänka alls! Kan verkligen inte tänka positivt då. Det går inte. Jag som är den mest positiva jag känner. Nu är jag bara blank. Ett tomt papper. Det är väl meningen att jag ska måla på det där pappret. Måla en ny tillvaro. Men jag vet inte hur. Hittar inga färger. Bara grått och svart. Blir inte så skojig teckning av det.

Jag ska ge det tid. Men mitt tålamod börjar ta slut nu. Hur lång tid? Ingen vet. Känner press från alla möjliga håll. Så många måsten. Jag har ingen lust med några måsten! Blir bara trött när telefonen ringer. Orkar inte prata. Vill inte. Har inget att säga. Vill bara vara. Invänta vändningen. Invänta de glada färgerna till min målning. Hoppas jag hittar dom snart. Hoppas det blir gryning snart så att jag kan söka upp min lilla gnista.

Det är inte bara kvällarna som är värst längre...

Helvetets början!

2007-11-15T23:31:00.000+01:00

"Hur kunde det bli såhär? När började det? HUR började det?"

Vi blev kära. Jättekära. Han var mannen i mitt liv. Den rätte. Han var allt! Jag var allt för honom också. Den vackraste. Snällaste. Underbaraste. Han tackade mig för att jag älskade honom. Nånstans vände allt. Det började som små irriterade kommentarer. Han kunde snäsa för ingenting. Ibland var han riktigt taskig. I början bad han självmant om ursäkt. Han var trött. Mådde dåligt. Hade ont nånstans. Jag förlät. Tänkte att alla kan ha en dålig dag. Men det fortsatte. Det blev värre.

Jag började tänka på samma sätt som han gjorde. Det han sa lät så vettigt. Han hade rätt. Jag gjorde ju rätt många misstag. Jag ville bara vara perfekt i hans ögon. Ville duga. Men det gjorde jag aldrig. Ingenting jag gjorde var nånsin tillräckligt bra. Tillslut övergick hans kritik till rena elakheter. "Hur kan du va' så j*la korkad? Du tänker f*n alltid med arslet! Du gör tamejf*n aldrig nånting rätt!" Han beordrade mig att göra saker. Han bad mig inte längre. Han tog mig förgivet. Och jag vågade inget annat än att göra som han sa.

Jag började må sämre och sämre. Hamnade i en depression. Han blev irriterad för att jag jämt mådde dåligt. Tyckte jag skulle rycka upp mig. Sluta tycka synd om mig själv. Han hånade mig när jag grät. Efter en tid av ständiga nedtryckningar kom slutligen första slaget. Jag blev nerslängd i golvet. Sparkad på. Han la sig på mig och tryckte en hand emot min hals. Han förklarade för mig att han faktiskt var tvungen att vara elak mot mig för att det skulle gå in i min tröga j*la skalle! Att om jag bara gjorde som han sa skulle han aldrig behövt slå.

Allt blev bara värre. Jag drog mig undan många av mina vänner. Dom som frågade fick svaret att allt var jättebra. Jag var hur lycklig som helst. Han var helt underbar. Innerst inne visste jag att det inte var rätt. Att det inte skulle vara sådär. Men jag älskade honom. Han var mitt allt. Jag hade förstått att jag inte var nånting utan honom. Han var ju den som höll mig samman. Och trots att jag var så jobbig att leva med så stod han ju ut med mig. Jag var tvungen att visa honom min tacksamhet. Jag inbillade mig att det vi hade var nåt speciellt. Han sa att vi alltid skulle vara tillsammans. Alltid älska varann. Jag ville så gärna tro på det. Tro på honom. Jag ville så gärna att vi skulle ha det som så många andra. Bra. Önskade att det skulle bli så. Min önskan var så stark att jag tillslut trodde att vi hade allt. Att vi hade det bra. Ett normalt förhållande. Jag slog bort de tankar som sa att vi hade det dåligt.

Tortyren fortsatte. Jag grät varje dag. Så småningom gick jag undan. Jag ville inte visa honom att jag var sårad. Jag gömde undan mina tårar. Jag gömde undan mig själv. Jag slutade träffa de flesta av mina vänner. Slutade höra av mig lika ofta som vanligt. Jag var livrädd att han skulle bli arg. Jag tassade på tå för att undvika eventuella konflikter. För varje bråk blev han mer våldsam. Mer hårdhänt. Jag var en idiot. En korkad, trög idiot. Det krävdes aldrig mycket. I stort sett ingenting. Folk i min närhet frågade hur vi hade det. Dom märkte att nåt var fel. Jag nekade. Även för min granne som bodde i lägenheten ovanpå. Hon hörde. Hon såg mina sönderrivna kläder. Mina blåmärken. Tröstade mig när jag var halvt hysterisk. Ändå vägrade jag berätta. Jag ville vara lojal mot honom. Jag älskade honom. Ville inte att nån skulle tycka illa om honom. Jag kände att jag inte hade nåt val. Jag skulle ju aldrig klara mig utan honom. Jag gav bortförklaringar som ingen gick på. Men det struntade jag i. Jag var för rädd för att berätta för nån. Jag ignorerade kommentarer om att han inte skulle vara bra för mig. Dom förstod inte mig som han gjorde. Dom förstod inte vad vi hade. Det var bara han och jag som visste. Som visste att vi hade nåt speciellt. Nåt äkta.

Emellanåt var jag hans drottning. Jag grundade hela vårt förhållande på dom stunderna. Det var dom stunderna som fick mig att orka. Att tro. Fortsätta.

Jag fick nog tillslut. Jag orkade inte mer. Jag ville inte ha det sådär. Jag började förstå att jag förtjänade bättre. Men jag älskade honom fortfarande. Jag kunde inte sluta. Kärleken var så stark. Han var ju så underbar ibland.

Idag vet jag bättre. Idag kan jag se med andra ögon. Skygglapparna har åkt av. Jag ser klarare nu. Det var mitt helvetes början.
Nu går jag mot mitt helvetes slut.

Min känslomässiga forsränning!

2007-11-14T21:45:00.000+01:00

Jag åker inte längre berg- och dalbana med mina känslor. Jag är ute på en vild fors. Ensam. Jag måste hela tiden försöka styra båten för att inte krossas emot klipporna. Måste hela tiden ha koll. Inte slå runt.

Färden kan börja på morgonen. I en liten å. En lugn och stillsam å. Några fiskare ligger och sover i gräset medan flötena på deras metspön guppar på vattenytan. Där glider jag fram. Solen skiner. Helt plötsligt är det storm. Forsen rasar fram. Det dånar. Klipporna närmar sig och det är med nöd och näppe som jag undgår att krossas. Sen kommer vattenfallet. Det djupa, branta, livsfarliga vattenfallet. Jag sliter som ett djur för att styra bort min lilla flotte. Styra åt ett annat håll. Vill tillbaka till min sommar-å. Vill tillbaka till lugnet.

Mina känlsor är för många. För många att hantera. För många att förstå. Det är så fruktansvärt jobbigt att pendla så. Ena stunden stark. Nästa liten och svag. Ena stunden arg. Nästa bara ledsen. Ena stunden hat. Nästa hopplös kärlek. Ena stunden fruktansvärd rädsla. Nästa djup saknad. När ska det ta slut? Kommer det någonsin att ta slut? Jag hoppas det!

Jag är ensam i båten. Flotten. Jag vet inte hur man gör. Är rädd. Kan jag klara det? Kan jag undvika klipporna? Eller är dom oundvikliga? Kommer jag förr eller senare dundra in i dom? Ingen har några svar. Ingen. Inte ens jag. Jag önskar så att jag visste. "Efter tisdag. Då är det över. Då är det slut med det här!"

Det är inte så. Ingen kan säga hur lång tid det kommer att ta. Ingen vet.
"Det är en process!" Ja, det har jag hört 150 gånger. Men även en process har väl sitt slut. "En lång process är det. Lång!" Vad betyder det då?

Först berg- och dalbanan och nu forsränningen. Det var nästan bättre förut. Då kändes det inte lika hotfullt och osäkert att känna. Nu riskerar jag ju att krossas mot klippväggen. Det vore ju inte så kul. Ganska otrevligt faktiskt.

Jag får väl fortsätta försöka styra bort från klipporna. Fortsätta kämpa. Inte ge upp. Men armarna är bra trötta nu efter allt paddlande. Orkar snart inte mycket mer. Men jag kämpar ett tag till. Snart kanske stormen har bedarrat så att jag lugnt kan paddla hemåt igen.

Jag gråter!

2007-11-13T11:49:00.001+01:00

Tårarna rinner. Mitt huvud håller på att gå i tusen bitar. Jag skakar fortfarande. Domen har kommit!

Hovrätten fastställde tingsrättens dom!

Stora ord. Hovrätter, tingsrätter och domar. Förundersökningar och stödbevisning. Det låter så allvarligt. Domen har fallit. Jag kan nästan höra hur det ekar efter ljudet av klubban. Så gör dom i filmerna. Det är inte alls som i filmerna. Det har jag lärt mig. Ingen jury. Ingen klubba. Det går ganska lugnt till. Förundersökningen går inte riktigt heller till som på film. Ingen hypokondrisk Martin Beck. Ingen tjurig Gunvald. Men jag var ganska nöjd med min utredare. Han med jeansen. Han var bra. Jättebra. Han var mjuk och varm och förstående.

Det var rätt bra att jag hade en manlig utredare. Då fick jag ju se att det finns hyggliga karlar därute. Det dröjer nog ett tag. Men så småningom ska jag nog ha en hygglig karl i mitt liv. Kanske en som kan baka bullar. Annars kan jag baka dom själv. Om jag nu vill ha några bullar.

Domen har fallit. "Hovrätten fastställer tingsrättens domslut!" "Boom!" Det låter så högtidligt på nåt sätt. Jag kan inte låta bli att undra vad XX tänker nu. Han är nog arg och besviken. Men jag kan inte bry mig om det. Jag har inte kraft till det längre. Han har ju inte lagt kraft på att bry sig om hur jag känner. Nä, nu är det min tid. Mitt liv. Nu ska jag komma på fötter igen. Vill slippa bli påmind. Vill slippa få nån mer abstinens. Jag tänker gå vidare. Bli stark. Hel. Baka bullar!

Jag tänker gosa med mina barn. Jag ska lära mig att älska mig själv! Så som dom älskar mig. Nu gråter jag igen. Idag finns styrkan. Men den döljer inte smärtan. Smärtan som XX har orsakat. Den finns kvar. Såren blöder fortfarande. Dom gick upp för en vecka sen och blodet fullkomligen pulserar ut. Det kanske lugnar sig snart. Med ett tryckförband blir det nog snart bättre.

Men just nu blöder det kraftigt. Det gör ont. Men det finns samtidigt en lättnad. Nu är det över. Jag behöver inte möta honom igen. En del av mig sörjer det. En del av mig älskar honom fortfarande. Men den delen krymper. Dör. Snart försvunnen. Det gör ont att ta farväl av den delen. Men det måste göras. Jag ska klara det.

Huvudet värker och jag skakar. Det är över. Kan inte fatta det! Nu är det bara jag. Mitt liv. Jag bestämmer.

Aldrig mer. Aldrig mer ska nån få tala om för mig vad som är rätt och fel. Aldrig mer ska nån få lägga hand på mig. Aldrig mer ska nån få trycka ner mig. Tala om hur värdelös jag är. Aldrig mer. ALDRIG!

Nu är det jag. JAG. Jag kan, jag vill och jag vågar!

"Boom!" Nu är det över. Tårarna rinner nedför mina kinder. Huvudet värker. Jag mår illa. Men det är över.

Imorgon får jag veta!

2007-11-12T15:13:00.000+01:00

Imorgon faller hovrättens dom. Imorgon har det gått en vecka. En vecka sen jag såg honom. Hörde hans röst. Min kropp skriker inte efter drogen lika mycket längre. Abstinensen har lagt sig. Det är skönt.

Jag försöker förstå. Förstå honom. Förstå situationen. Försöker accpetera. Det är svårt. Jättesvårt. En del tycker att jag gjort fel. "Det var väl inte så farligt?"
Jag märker att en del inte tycker att han förtjänar nåt straff. Att han inte är skyldig till nåt. Mer än en taskig barndom kanske.

Men vad skulle jag gjort då? Vad skulle NI gjort i min situation. Vad hade ni önskat att er syster/dotter hade gjort?

Jag orkar inte med några fördömande kommentarer nu. Jag kan inte hållas ansvarig för hans handlingar. Han är ju en vuxen människa. Ska jag bara ta hänsyn till honom? Inte se till mitt eget bästa. Eller barnens? Ska jag leva olycklig och rädd bara för att det är HONOM det blir synd om annars?

Det värsta är att jag tar åt mig. Jag bryr mig om vad människor tycker. Mina vänner säger åt mig att jag inte ska det. Att jag ska låta det rinna av mig. Men jag kan inte. Jag har vant mig vid att mina åsikter inte är värda nåt. Att min vilja inte räknas. Att mina val alltid är fel. "Är det så? Har jag gjort fel? Var det fel att polisen blandades in? Var det orättvist mot honom?"

En vacker dag kanske det drabbar er, er syster, dotter eller vän. Jag finns här då. Även fast ni dömer mig idag. Jag tänker försöka att inte ta åt mig. Jag tänker inte klandra mig själv mer. Jag behöver inte förklara. Inte urskulda mig. Jag har inte gjort nåt fel. Ni kan ge mig kommentarer och blickar. Vända mig ryggen. Jag har de vänner jag behöver. Vill inte ha dom som dömer ut mig. Som vägrar försöka se. Jag klarar mig.

Imorgon vet jag. Imorgon vet XX. Imorgon kommer domen!

Jag drar mig undan...

2007-11-11T03:23:00.001+01:00

Jag ska vara ärlig mot mig själv, säger dom. "Ärlig? Hur kan jag vara det när jag knappt vet vad jag känner? Är det saknaden som är den riktiga känslan? Är det kärleken? Är jag egentligen arg? Är min sporadiska styrka bara en falsk känsla?"

Jag har så många känlsor inuti. Dom är svåra att hålla isär. Hur ska jag veta vilka känlsor som är äkta? Hur ska jag kunna vara ärlig mot mig själv när jag inte vet? "Ingen kan förebrå dig för dina känslor!" Men JAG gör ju det! Jag förebrår mig själv. Kan inte rå för det. Det känns så bra när jag är stark en stund. Då känner jag hoppet igen. Men den starka stunden är inte lång. Saknaden tar över. Sorgen kommer alltid tillbaka. Skammen. Jag ser ner på mig själv. Jag nedvärderar mig själv så som XX gjorde. "Betyder det att han hade rätt? Då är ju allt förgäves!"

Jag borde vara min egen bästa vän. Min egen själsfrände. Jag borde lyfta upp mig själv när jag är nere. Trösta mig själv när jag är ledsen. Jag borde stötta mig själv när det känns tufft. Men det gör jag ju inte. Jag kan inte.

Klockan är över fyra. På morgonen. Jag har inte lyckats somna än. Så fort jag slumrar till känner jag hans hand runt min hals. Jag vaknar med ett ryck. Kippar efter luft. Känner paniken. Ensamheten. Det finns ingen här. Ingen som kan jaga bort honom från mina drömmar. Han kommer alltid tillbaka. Nu mer än någonsin. Han är så verklig. Smärtan är verklig. Den finns fortfarande kvar. Ensamheten är verklig. Rädslan. Gråten. Allt är verkligt. Och ändå så overkligt!

Mina känslor gör mig galen! "Var ärlig mot dig själv." Jag kan inte. Jag vet inte hur. Jag vet ju inte vilken av alla dessa känslor som är den riktiga. Den som jag ska lyssna på. Ingen kan heller tala om det för mig. Jag måste hitta svaret själv. Jag måste själv hitta vägen in i bubblan igen. Nu är bubblans vägg så tjock att jag knappt kan tyda dom som är därinne. Jag ser bara skuggor. Inga färger. Allt är grått. Men inte lika grått som härute. Härute är det mörkt. Och kallt. Ingen kan värma mig. Ingen kan hålla min hand när jag är rädd. Jag måste göra det ensam. Jag måste förstå. Måste hitta svaren. Men har ingen kraft.

Jag vill inte prata med nån. Jag orkar inte. Har inga krafter just nu. Jag skrattar ibland. Men aldrig inuti. Mitt hjärta kan inte le längre. Min själ är fortfarande trasig. Jag svarar inte när det ringer. Jag orkar inte svara på några frågor. Vill inte prata om hur jag mår. Vill inte prata om rättegångar och domar. Vill inte svara på frågor om XX. Vill inte! Det är alltid samma frågor. "Hur mår du? Mår du bättre nu? Hur gick det? Hur var det? Hur var han? Var han arg? Hur kändes det att möta honom? Vad tror du om domen? Skönt att det är över va?"

Jag vill inte prata om det! Jag vill inte prata om nåt! Jag vill stänga in mig. Skapa min egna lilla bubbla. Jag vill slippa vara stark. Vill få vara liten i min egen bubbla. "Du måste rycka upp dig! Du måste släppa taget! Du måste gå vidare! Du måste, du måste, du MÅSTE!!!"
Jag måste ingenting! Lämna mig ifred! Jag gör så gott jag kan!

Jag känner mer och mer press på mig. Jag känner mig jagad. Trängd. Jag vill fly. Gömma mig. Ta skydd nånstans där ingen hittar mig.
Jag drar mig undan.

Nu får det f*n räcka!

2007-11-09T23:22:00.000+01:00

"Varför är det jag som ska må dåligt? Varför är det jag som ska sakna? Jag kan ju bara bli starkare utan en XX i mitt liv! Jag behöver ingen som honom! Jag klarar mig själv! Alldeles utmärkt faktiskt."

Abstinensen börja lugna ner sig. Jag minns ju hur mycket skada drogen gjorde. Jag minns ju alla sömnlösa nätter. Alla tårar. All smärta. Jag vill inte leva så igen. Jag vill inte vakna på morgonen, se mig själv i spegeln och fråga mig vem jag är. Vad jag har blivit. Jag vill inte. Jag TÄNKER inte ha det så! Jag vet att det finns annat som kan ge mig lyckorus. Annat som kan ge mig styrka istället för sorg och smärta.

"Varför ska jag nöja mig med det sämsta när jag kan få så mycket bättre? Nån som respekterar mig. Min vilja. Mina drömmar. Nån som vill dela dom med mig. Varför ska jag nöja mig med smärta och sorg när jag kan få lycka och värme? Varför?"

Jag ger mig inte! Jag har inte slutat kämpa. Det tänker jag aldrig göra! Jag kämpade till och med för XX. För oss. Jag försökte. Jag hoppades. Jag önskade. Ända till sista andetaget. Jag gav inte upp. Han tog död på det. Han hade chansen. Många chanser. Men ville inte ta dom. Det är inte mitt fel. Jag tänker sluta klandra mig själv. Jag har mig själv att tänka på nu. Min själv och mina små. Vi förtjänar bättre. Mycket bättre.

Nu har jag fått nog! Har tillräckligt med mina mardrömmar. Min rädsla. Jag tänker f*n inte sitta här och sakna honom också. Inte en chans!

Jag vet att saknaden kommer titta fram då och då. Men jag tänker inte se det som ett bakslag. Jag ska se det för vad det är. Ett steg i processen. Processen att glömma XX och det som har varit. Lämna honom bakom mig för all framtid. Han kommer alltid vara en del av mitt förflutna. Men han kan inte styra mig längre. Han kan inte styra mina känslor. Min vilja. Jag styr själv. Jag är den som bestämmer. Han ska inte få ha den makten längre. Det är inte kärlek. Kärlek kan göra ont. Men inte såhär ont! Då är det inte kärlek.

Jag älskade XX. Av hela mitt hjärta. Det kan ingen ta ifrån mig. Det vill jag inte. Men det var då. Jag kommer att komma över honom. Det vet jag. Jag kommer att kunna gå vidare med mitt liv och bli lycklig. Älska igen. Kunna känna tillit. Han har förstört mycket hos mig. Inuti mig. Men jag tänker bygga upp det igen. Han kan inte själa min vilja att älska. Min förmåga att känna. Den tänker jag har kvar. Den är en del av mig. En viktig del.

För XX var jag inte viktig. För honom kan jag inte ha varit nånting! Men jag vet att det finns dom som tycker jag är viktig. Mina barn! För dom är jag det viktigaste som finns. För dom är det viktigt att jag mår bra. För mina vänner är jag viktig. Dom lider när jag lider. Dom tycker om att lyssna när jag pratar. Dom hånar mig aldrig när jag gråter. Dom skrattar när dom hör mig skratta. Jag behöver inget annat. Jag har allt jag behöver just nu. Nu ska jag bara bli hel igen. Nu orkar jag inte sakna mer. Orkar inte ha abstinens efter något som ändå bara skadar. Orkar inte vara beroende längre!
Nu får det f*n räcka!

Återfallet!

2007-11-08T16:20:00.000+01:00

Jag är drogberoende! Trodde jag var fri. Men trillade dit igen. I tisdags. Jag har tagit mig ett återfall. Dom kallar det så. Just nu finns det ingen drog i världen som kan mäta sig med min. XX. Jag har varit beroende av honom länge nu. Och i tisdags blev jag påmind om hur bra min drog kunde få mig att må. Spelade ingen roll att avtändningen var smärtsam och fruktansvärd. Ruset var för bra. Ruset lyfte mig till skyarna. Jag älskade att vara där. Spelade ingen roll att mitt missbruk kostade för mycket. Att det tog för mycket av mig. Trasade sönder mig inifrån. Inget spelade längre nån roll. Bara min drog kom tillbaka! Jag behöver min drog för att överleva. Jag måste ha den! Gör vad som helst! Han får vara elak mot mig. Han får vara precis som han vill. Bara jag får känna det underbara ruset. Bara en gång till. En sista gång.

Det är precis så det känns. Man har ett beroende. Jag är beroende av XX. I mitt förnuft vet jag. Men min kropp skriker efter drogen. Jag gråter. Det gör så ont. Vill ha honom tillbaka! Det är fruktansvärt att känna så. Är så otroligt besviken på mig själv! Jag VET ju! Jag vet ju hur drogen får mig att må. Jag vet ju hur baksmällan känns. Jag vet hur det känns när jag kraschar. Men ändå. Ändå vill inte saknaden släppa taget. XX har makten igen. Han har återtagit allt. Hela mig. Det räckte med att drogen bara visades upp för mig på håll. Det räckte. Nu kan jag inte tänka på annat än att få tag på den. Min kropp värker och jag vet att jag skulle må bättre av ett endaste rus till. Bara ett litet.

Hur kan mitt förnuft och mitt hjärta tala så olika språk? Jag förbannar mig själv för känslorna. Är besviken. Vilken förlorare jag är! Jag vet ju. Varför i h*lvete kan inte hjärtat fatta?? Det känns som jag måste låsas in. Som jag håller på att bli galen. Vill inte känna såhär! Vill inte sakna. Inte älska. Vill bara dö!

Utan min drog är jag ingenting! Helt värdelös! Så känns det just nu. Jag som var så stark ett tag. Vet inte var den styrkan tog vägen. Just nu syns den inte till nånstans. Den är död! "Jag kanske aldrig blir stark igen. Jag kanske är sådär svag och värdelös som XX sa. Då är det ju ingen mening att fortsätta. Är enda sättet att överleva att jag fortsätter med drogmissbruket? Jag vill helst bli drogfri. Men klarar jag det då?"

Just nu känns det osäkert. Är så arg och ledsen på mig själv! Jag vet inte längre vem jag är. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. I mitt huvud ekar det. "Bort från drogen!" Men i mitt hjärta dras jag mot den.

"Varför blev det såhär? Varför?? Jag hatar mig själv!"

Hovrättsförhandlingen!

2007-11-07T08:27:00.000+01:00

Nu är det gjort. Det är över. Mitt allra starkaste jag vågade inte följa med in i salen. Det var den lilla, rädda, gråtande och darrande jag som gick in istället. Det var frukstansvärt! Värre än den första.

Den här gången behövde jag inte se honom hela tiden. Vi satt inte mitt emot varann. Men jag mötte hans blick utanför. Hans kalla, psykande, hatiska blick. Jag började skaka när jag fick syn på honom. Jag kände hur tårarna brände innanför ögonlocken.

"Inte än! Jag kan inte börja gråta innan det ens har börjat!" Jag försökte ta några djupa andetag. Det var svårt. Jag bara skakade. Kände mig yr. Nu var det dags att gå in. Jag hörde hur hans handfängsel skramlade bakom mig. Jag ville inte titta dit. Ville inte vända mig om. Inte möta hans blick igen.

Ordföranden började, precis som i tingsrätten, med att ropa upp alla närvarande. Sen gick man igenom tingsrättens dom och punkterna som överklagats. Så småningom var det dags för mig att berätta. Igen. Jag ville inte gråta. Men tårarna kom. Jag fick svårt att andas och hjärtat slog så att det gjorde ont i bröstet på mig. Men jag berättade. Jag berättade om första gången han slog. Om första stryptaget. Jag berättade om mina känslor för honom. Varför jag aldrig anmält. Jag berättade om rädslan, om kärleken och om sorgen. Jag berättade allt jag mindes. Allt jag upplevt. Det gjorde ont att minnas. Att återuppleva. Men jag berättade ändå.

Jag skakade hela den dagen. Mitt huvud värkte och jag var trött. Jag fick lyssna på hans lögner. Hans lögner om hur det var jag som var våldsam. Som slängde ner honom i golvet. Om hur hysterisk jag var. Att han bara försökt göra sig fri. Freda sig. Han lät kall. Jag rös.

"Hur kan han säga sådär? Hur kan han medvetet sitta och ljuga? Hur kan han påstå att han någonsin älskat mig?"

Jag grät igen. När jag hörde hans ord grät jag. När jag mindes våra fina stunder grät jag. När jag kände slagen, skräcken och smärtan grät jag. Jag grät när jag tänkte på mina barn. Mina underbara små änglar som fått se. Fått se sin mamma förvandlas från stark och glad till liten och rädd. Fått se sin mamma bli slagen. Sparkad. Strypt. Nedvärderad och förnedrad. Då grät jag.

Jag ville därifrån. Bort från salen. Bort från XX. Jag kände hans närvaro. Han var nära. Men ändå så långt bort. Mitt hjärta slog när jag hörde hans röst. Den där rösten som en gång fick mig trygg. Lycklig. Varm. Den rösten ger mig bara smärta idag.

Jag känner sorg. Djup sorg. Sorg efter det som aldrig fanns. Som jag trodde fanns. Sorg efter det som kunde blivit men aldrig blev. Sorg och saknad efter XX. Den XX jag förälskade mig i. Den XX som älskade mig. Som var kärleksfull och varm. Jag känner saknad efter mig själv. Sorg över att jag är vilse. Inte kan hitta hem. Jag är nånstans därute, utan kompass. Vet inte vilket håll jag skall gå åt. Vilket håll jag ska vända mig åt. Jag vet inte. Jag är vilse. Borttappad.

Förhandlingen var lång. Jag ville bara hem efteråt. Min huvudvärk hade förvandlats till migrän. Jag mådde illa. Satt bara och blundade under bilfärden hem. När jag kom hem la jag mig bara på soffan. Då kom det. Jag fick hjärtklappning. Började må illa. Mycket illa. Mitt huvud höll på att sprängas och jag började skaka och gråta. Kunde inte sluta. Jag hyperventilerade. Hade svårt att få luft. Jag bara grät. Och skakade. Där låg jag ett bra tag. Försökte lugna mig. Hämta andan. Försökte sluta gråta men det gick inte. Jag vet inte hur länge jag låg. Tillslut lyckades jag ta med mig hunden ut till bilen och åkte hem till en väninna. Hon tog mig bara i sin famn. Bäddade ner mig i sin säng. Hon höll om mig hela natten. Strök mig över håret. Lugnande mig när jag drömde mardrömmar. Hon fanns där. Hela tiden. Det var skönt. Tryggt. Jag har inte känt mig så trygg på flera månader. Inte sen jag rymde.Hon fick mig lugn.

Jag har fortfarande huvudvärk. Är fortfarande trött. Ångesten har dämpat sig lite. Men smärtan finns kvar. Saknaden. Jag tänker på XX. Jag vill inte det. Vill bara få glömma. Få sova. Vila.

Nu är det över. Nu blir det inget mer. Nu är det dags för mig att få vila. Få gå vidare. Bearbeta klart. Jag vill bli hel. Stark.
Vill bli lycklig igen!

Jag är en överlevare!!

2007-11-06T06:34:00.000+01:00

Klockan är halv sju. Jag har sovit i en och en halv timme inatt. Idag är sista striden. Jag orkar inte vara rädd längre. Jag vill inte! Istället gör jag mig redo för att ge mig in i djungeln. Den snåriga, risiga j*la djungeln. Där ska jag möta farorna. Jag är redo nu.

Har satt på mig mina combat-boots och kamouflagekläder. Har mitt lilla survival-kit redo. Några handgranater. Eldkastare. Halvautomatiska vapen och skavsårsplåster. Jag är redo nu. Jag vet att det lurar många faror i djungeln men jag är inte rädd. Jag är tuff! Det är nog lite G.I Jane över mig idag. Förutom den rakade skallen.

Tänker kämpa på mot monstret. Mot djungelns dolda hemligheter. Jag ska slå mig fram genom snåren. Kommer med all sannolikhet att känna grenarna piska mig i ansiktet. Men vågar. Idag vågar jag. Är beredd nu. Är inte rädd. Jag har ju mina skavsårsplåster.
Jag är en överlevare!!

Imorgon...

2007-11-05T12:29:00.000+01:00

Då är det dags. Då möts vi igen. Tiden har stått stilla. Jag har levt i ett töcken. I en overklig verklighet. Men det är MIN verklighet. Imorgon blir det ännu mer verklighet. Min overkliga verklighet blir verklig imorgon. Jag undrar när min verklighet blir normal igen. När jag kan leva som jag vill. Bli lycklig som jag vill. När jag och mina drömmar inte längre är rädda. När vi vågar stå för det vi tror på. Det vi vill. Det blir inte imorgon. Det kommer ta ett tag. Det är en process. Så säger dom. En process som måste få ta sin tid. Jag låter den ta sin tid. Jag väntar. Hoppas. Snart kanske. Snart kanske jag drömmer vackra drömmar igen. Snart kanske jag känner mig lugn och rofylld. Vill inget hellre. Vill slippa smärtan. Sorgen. Saknaden. Den är värst. Den tittar fram då och då. Som för att göra sig påmind. Den vill inte riktigt släppa taget om mig. Den vill finnas kvar. Inte dö. Men det vill jag.

Dom som kan sånt här säger att man ibland kan försöka visualisera sig olika saker. Som att lägga ner de jobbiga tankarna i en låda, stänga locket och låsa. Gömma nyckeln. Min låda håller inte riktigt tätt än. Den är som ett durkslag! Utan lock och nästan ingen botten. Alla tankar sipprar ut och gör sig påminda. Jag försöker bryta mönstret. Tänka på annat. Men vips så är dom tillbaka. Minnena gör samma sak. Dom har etsat sig fast. Ligger som glödande kol på min näthinna. I mitt huvud. Dom bränner och gör ont. Det svider i min själ. Vill så gärna få glömma allt. Jag vet att jag aldrig kommer göra det. Jag kommer kanske kunna leva med mina minnen. För det dom är. Minnen. Dom kommer inte längre vara min verklighet. Dom kommer tillhöra mitt förflutna. En mörk fläck i mitt förflutna. En fläck som inte går att tvätta bort. Som jag måste acceptera.

Jag är rädd att fläcken aldrig kommer att blekna. Att den kommer förgifta mig. Smutsa ner det fina. Det fina som jag önskar hitta nån dag. Är rädd att fläcken ska förstöra. Jag vet inte hur man gör för att bortse från den. Man kan ju inte gärna säga åt den att försvinna. Eller kan man? Kan man visualisera bort den? Lite Vanish Oxy Action och så är fläcken väck? Jag kan ju försöka. Den ska inte få komma emellan mig och livet. Den kommer att finnas där. Men den ska inte få styra. Jag ska fortsätta skrubba och skrubba tills den nästan helt är borta. Sen ställer jag en vas med liljor över den. Vita liljor. Då syns den inte.

Men det är ingen fläck än. Det är ett monster.Nåt som känns. Som gör ont. Nåt som jag måste vinna över. Jag måste först ta död på monstret. Sen skrubba bort blodet efter det. Sen kanske jag kan känna mig helt fri. Sen kan jag befria min själ. Mina drömmar. Mig själv. Då behöver jag inte längre vara en fånge. En fånge i mitt eget liv. Jag behöver inte längre vandra ensam och rädd. Jag kan komma in till dom andra i bubblan. Men jag måste först slåss med monstret.

Imorgon är det dags. Imorgon är sista fighten. Då ska jag möta mina mardrömmars verkliga gestalt. Blicken. Orden. Hatet. Kylan. Men sen är det över. Sen går jag vidare. En dag kvar. Men sen.

Tre dagar kvar!

2007-11-03T18:11:00.000+01:00

Lördag! Det betyder att det är tre dagar kvar. Om tre dagar ska jag möta honom igen. Förhoppningsvis för sista gången. Om tre dagar ska jag sitta och berätta allt. Än en gång. För främmande människor. Dom ska lyssna på min historia. Min rädsla. Min smärta. Jag önskar att jag fick behålla den för mig själv. Det gör ont att dra upp det. Speciellt framför honom! Men jag måste!

Idag känner jag inte för att ge upp. Jag är 32 igen. Det är skönt! Jag kan gå på bal på slottet en annan dag. När allt är över. Då ska jag på bal! Men först ska jag klara av det här. Jag ska berätta allt igen. Allt jag upplevt. Allt jag minns. Sen ska jag gå vidare. Leva. Jag vill inte ha mer smärta i mitt liv. Inga fler slag. Inga sparkar. Ingen ska få håna mig. Trycka ner mig. Ingen! Jag är den som ska bestämma. Jag vet själv vad jag vill. Ingen har rätt att bestämma det åt mig! Ingen ska någonsin mer få hota mig till fel beslut. Skrämma mig för sin egen vinnings skull.

En stark människa behöver inte hävda sig. En stark människa stöttar de som är mindre starka. En god människa hjälper. En varm människa älskar. Det är bara svaga, ynkliga människor som måste hävda sig genom att trycka ner andra. Det är bara onda människor som skadar andra. Det är bara känslokalla, empatilösa människor som inte har förmågan att älska. Dessa människor blir aldrig lyckliga. Jag tänker bli lycklig. Jag KOMMER bli lycklig!

Tre dagar kvar. Jag vill inte vara rädd längre. Jag vill vara stark. Jag vill bli mig själv igen! Saknar mig själv. Jag brukade tycka rätt bra om mig själv. Inte när jag märkte att jeansen hade blivit för små. Då kunde jag bli lite småsur på mig själv. Men annars var jag rätt bra kompis med mig själv. Jag var ärlig mot mig själv. Lite väl hård ibland kanske, men av kärlek. Hård men rättvis. Jag visste vad jag själv ville. Försökte uppfylla mina egna drömmar. Jag ställde upp på mig själv. Sen kom XX. Han tog allt ifrån mig. Han tog min vilja. Mina drömmar. Han krossade dom.

Jag trodde det ett tag. Men nu vet jag bättre. Jag vet att mina drömmar bara har gömt sig. Min vilja också. Dom letade sig längst in i mig. Tillsammans med min trasiga själ och mitt sönderslagna hjärta. Där gömde sig viljan och drömmarna. Dom vågade inte ta sig ut. Inte förrän han var borta. Nu börjar dom titta fram lite då och då. Men fösvinner in igen när dom känner sig hotade. Jag tänker inte ge upp på dom. Jag ska ge dom tid. Snart vågar dom visa sig. Snart är vi tillsammans igen. Då är vi hela.

Tre dagar kvar. Jag måste försöka sysslesätta mig med nåt. Inte sitta ensam och grubbla. Tur att jag har mina rövare. Dom tar hand om mig. Dom delar med sig av sin styrka till mig. Jag får luta mig mot dom när jag är mitt i stormen. Dom får mig att känna mig trygg. Dom finns där. Hela tiden. Jag behöver inte vara rädd. Dom är med mig hela vägen. Jag gillar dom. Mina fina rövare!

Tre dagar kvar. Tre. Sen är det över. Sen behöver jag aldrig mer möta honom. Hoppas jag. Tre dagar. Måste samla kraft. Mod. Sista fighten. In i ringen en sista gång.

Tre dagar kvar.

Jag måste läka!

2007-11-02T23:12:00.000+01:00

Drömde om honom inatt. Han kom till mig. Han var arg. Det är precis som att drömmarna blir mer och mer intensiva nu när rättegången närmar sig. Han hotar mig. Han slår. Han vill få mig till att ta tillbaka allt. Han försöker skrämma mig. - "Din f*tta! Du vet varför jag är här. Du vet vad du måste göra! Gör du inte som jag säger slår jag ihjäl dig!" Det är ju inte så ovanligt att han är arg. Jag börjar faktiskt tröttna lite på hans dåliga humör nu. Han är ju jämt lika sur. Kan inte va skoj för honom heller. Tänk vad jobbigt. Att vara sådär grinig. Fy vad trist!

Jag vaknade svettig som vanligt efter den där drömmen. Men inte lika rädd som jag brukar. Mest irriterad. Låt mig för f*n få sova! Men han verkar inte fatta det. Tror inte det är plogat riktigt ända fram där! För han envisas med att komma tillbaka hela tiden. Vet inte hur jag ska göra nu faktiskt. De flesta nätter så är jag jätterädd när jag vaknar. Det känns som att han är kvar i rummet. Idag på dagen var det så. Kanske att jag var lite för kaxig när jag vaknade inatt. För han var ännu argare på dan. Då var jag livrädd när jag vaknade. Men nu efteråt minns jag knappt vad han sa. Bara att han hotade. Och slog. Han är så väldigt arg.

Natten till den 26:e juli har jag återupplevt många gånger i mina drömmar. Dom säger att det är ett sätt att bearbeta. Tyckte nog personligen att det räckte med att uppleva det EN gång. Men där drog man tydligen en nitlott. I en del av drömmarna får han tag på mig. Innan jag hinner kasta mig in i bilen. Han fäller mig. Försöker strypa mig. När jag kämpar emot tar han mitt huvud och dunkar det med all sin kraft mot asfalten. Jag vet inte hur många gånger jag har upplevt det nattetid. Även dagtid om jag slumrat till. I några av drömmarna regnar det. Blodet blandas med regnvattnet och rinner ner längs gatan. Ibland regnar det inte alls. Men blodet rinner ändå. Det är mycket blod.

I drömmarna kan jag till och med känna smärtan. Paniken när jag inte får nån luft. Skräcken när jag möter hans hatande blick. Rädslan när jag inser att jag kommer att dö. Chocken när jag inser att han VILL att jag ska dö. Jag är rädd när jag vaknar. Gråter. Då vill jag inte vara ensam. Det gör ont i hela mig.

Jag är så otroligt glad att jag är fri! Jag vet att jag gjorde rätt. För min egen skull. För mina barns. Jag är så glad för det! Men det gör ändå ont. Väldigt ont! Det får ta sin tid. Jag får låta det gå så lång tid som behövs. Det är många sår som ska läkas. Som kommer att börja blöda igen. Men tillslut är allt läkt. Det ska bli skönt. Men det dröjer. Måste ha tålamod. Måste ge det tid. Måste läka.

Det närmar sig midnatt...

2007-11-01T23:08:00.000+01:00

Då förvandlas kanske 3-åringen till en 32-åring igen. Droskan blir en pumpa. Hästarna möss. Men resten då? Försvinner skalet på bubblan också? Blir allt som vanligt? Bara för att JAG måste bli det?

"Vad är väl en bal på slottet?"

Tjaa, den är nog f*n så mycket roligare än det här! På en bal finns det massa väluppfostrade karlar. Såna där som öppnar dörrar och beter sig. Dom är alltid snygga också. Prinsar hela bunten. Just nu struttar det runt massa bönor på den där balen. Och jag ligger på alla fyra och mockar sk*t i källaren. Klart som f*n att jag hellre skulle vara DÄR!

Fast just idag skulle jag inte orkat. Idag behövde jag få vara ifred. Bli lämnad med mina tankar och känslor. För mycket att hålla reda på. För mycket att grubbla över. För mycket av allt. Idag ville jag inte prata. Inte med nån. Ville bara få vara ifred. Ville att det skulle respekteras. Det gör det sällan. Alltid nån som inte fattar. Som ringer ändå. Med sina problem. Jag kan inte städa upp nån annans sk*t när jag har fullt upp med mitt mockande! Varför är det så svårt att förstå?
Hur kan man säga det för att folk ska fatta? För att jag ska få lugn och ro? Ska jag behöva bli irriterad och otrevlig? Blir det bättre då? Jag vill inte det. Vill bara bli respekterad. Snälla! Respektera mig. Mina önskemål. Min vilja. Har fått nog av att inte få min vilja hörd!

Jag finns alltid där. Har alltid gjort. För alla. Men min kraft räcker inte till just nu. Den kommer kanske tillbaka. Men just nu finns den inte. Låt mig få isolera mig. Låt mig få läka. Bearbeta. Låt mig få komma när kraften finns. Då kommer jag. Jag lovar!

Det verkar inte som att förtrollningen bryts. Får nog vara liten ett tag till. Ska inte pressa mig. Ett litet steg i taget. En timme i taget. Varje dag räknas. Varje minut är ett steg närmare målet. Målet där jag möts av mig själv. Återförenas med den starka Jag. Den dagen kommer. Men inte idag. Idag ville jag bara vara liten.

Jag är fortfarande liten. Trots att klockan strax är midnatt!

Idag vill jag inte vara vuxen!

2007-11-01T10:55:00.000+01:00

Idag vill jag vara tre år. Trotsig. Ligga på golvet. Sparka och gråta och bara vägra! Vägra allt! Vill inte ha ansvar för nåt. Vill inte! Tänker ligga i fosterställning på soffan. Matvägra. Tänker inte alls dammsuga. "För att jag inte har nån lust! Så det så!"

Vill inte vara social. Inte prata. Vill inte låtsas som att allt är bra. Vill inte vara stark. Idag orkar jag inte. Det är inte kul att vara vuxen. Då måste man klara så mycket. Man ska ta ansvar. Man måste. Jag orkar inte. Kraften försvann inatt. Idag är jag Lotta på Bråkmakargatan. Kan allt. Men jag vill inte. Jag tänker rymma hemifrån. Trotsa. Tänker inte alls göra som alla säger. Inte göra det som förväntas av mig. Tänker inte! Vill inte. ORKAR inte!

Var tog kraften vägen? Idag finns den inte. Idag vill jag vara offline. Idag är jag tre år.

"Gör det själv! Tänker jag inte alls det! Kan du va' själv! Dumma dig!"

Jag vill isolera mig från omvärlden. Vill stänga in mig och aldrig komma ut. Lägga mig ner och dö. Dra täcket över huvudet, blunda och bara vara. Igår var jag redo med boxningshandskarna. Idag kan jag inte ens hitta dom i röran. Röran i mitt huvud. För mycket bråte. För många måsten. Vet inte vilken ände jag ska börja rensa i. Känner mig infekterad. Förgiftad.

Jag får inte ge upp. Vill egentligen inte. Men idag går det inte. Idag är kraften helt försvunnen. Den är död. JAG är död. Inombords. Helt tom. Kan inte tänka. VILL inte tänka. Idag tänker jag vara död. Idag tänker jag inte leva. Orkar inte. Idag är en dag som är svart. Kall.

Jag fryser. Idag är det extra kallt och ensamt på utsidan av bubblan. Idag har bubblans skal blivit tjockare. Ogenomträngligt. Idag känns det kört.

"Får inte ge upp. Hur ska jag då lyckas ta mig in? Måste fortsätta kämpa."

Men hur? Jag orkar inte. Kan knappt stå på benen idag. Jag vill sova. Få vila. Få känna mig trygg igen. Men det går ju inte. Tänk om det aldrig går. Tänk om det alltid kommer att vara såhär. Idag känner jag ingen ilska. Bara tomhet. Likgiltighet. Likgiltighet inför mig själv. Min spegelbild blir mer och mer suddig. Snart syns jag nog inte mer. Snart finns jag inte.

Jag tittar in i bubblan. Ropar på hjälp. Skriker och gråter. Ingen hör. Ingen ser. Dom skrattar därinne. Har det bra. Dom är lyckliga. Dom har varann. Det är ingen idé. Jag torkar mina tårar. Vänder mig om och går sakta därifrån. Ingen såg mig. Ingen hörde. Det är bara jag nu. Jag och mina små. Vi går nu. Kanske kommer tillbaka en annan dag. Men idag är det ingen idé att försöka komma in. Jag måste hitta rätt verktyg. Får försöka ta mig in en annan dag.

Idag orkar jag inte. Just idag ger jag upp. Idag vill jag vara liten och tyst.

Idag vill jag inte vara vuxen!